200 gånger känsligare än Kinect?

Ja, Leap hävdar då att den är det, i alla fall. En fin liten sak som du placerar framför datorn, pluggar in via USB, kalibrerar och skapar en "3D-interaktionsrymd på 8 kvadratfot" (någon annan får konvertera det till ett vettigt måttsystem). Det ser onekligen känsligt ut i introduktionsfilmen här, när fingrar viftas framför skärmen och arga fåglar skjuts iväg med chop sticks.

Billig kommer den att vara också. 69,99 dollar. Kanske inget jag skulle använda för spel i första hand - däremot kan jag tänka mig att sitta några timmar och flytta runt kartor i bästa Mission Impossible-stil.

Skulle ligga fint framför min iMac.

Måste. Spela. Dayz.

Ännu en timme har gått åt att titta på Youtube-material från Dayz. Denna gång från kommentatorn SideStrafe, som är betydligt mer lugn och sansad än gänget i The Days Ahead, som jag länkade till förra gången. Skön att lyssna på och med en helt annan approach till spelet då han kör solo.

Denna video är till exempel riktigt bra. Han reflekterar kring paranoian som präglar upplevelsen, hur bra en halvfärdig fabriksbyggnad som han hittar skulle passa för att etablera en bas i och hur han egentligen borde hålla sig borta från tätbebyggelsen, på grund av risken att stöta på fientliga spelare.

När han sedan råkar stöta på en bandit (någon som har dödat tillräckligt många mänskliga spelare) ställs saker och ting på sin spets. I Dayz innebär döden verkligen döden. Permadöd. Ett misstag och man måste börja om med en ny karaktär från ruta ett, utan all utrustning man tidigare samlat på sig. När han lyckas knäppa banditen och går dit för att loota stackarn så är det inte helt oskyldiga offret proppad med trevligheter, bland annat en AK-74 med fem magasin. Det är naturligtvis hårdvaluta i ett så pass kargt och oförlåtande spel som Dayz.

Men i sin iver glömmer han att säkra området. Stort misstag, så klart. När han som bäst håller på att plocka på sig grejor hörs en knall, och skärmen blir svart. Någon har smugit upp bakom och satt en kula i skallen på honom. "You are dead", med stora, hånande bokstäver. Eufori byts ut mot ångest.

Och undertecknad är om möjligt ännu mer sugen på att köpa Arma II och installera Dayz.

Pang, du är permadöd!

Dayz: En fantastisk mod

Zombieapokalypsen är ett välutforskat koncept i spelsammanhang. Men frågan är om det är en amatörutvecklad mod till en tjeckisk militärsimulator som gör det allra bäst, just nu. Jag har spanat in timmes material från Dayz på Youtube, en modifikation till Arma II, och suttit som fängslad.

Och vad gör Dayz så spännande, då? Till att börja med finns grundförutsättningarna där. 225 kvadratkilometer rysk terräng med barrskog, öppna fält och övergivna betongstäder, militärbaser och ensliga ladugårdar. Endast fågelsång och ens egna andetag bryter tystnaden när man tar sig fram, mestadels till fots, genom den atmosfäriska spelvärlden. Förutom de gånger man stöter på levande döda, så klart. Då blir det ett jäkla liv.

Med sig har man med fördel en grupp kompisar. Man kan bege sig ut ensam så klart, men det är tillsammans modden är menad att spelas. Det känns så, efter att ha tittat på Youtube-serien The Days Ahead, där inlevelsen från gänget når löjliga nivåer ibland.

Det är dock ett utmärkt exempel på vilka grymma verktyg Dayz ger spelarna för att skapa egna berättelser. De sitter vid skogsbryn, blickar ut över landskapen och lägger upp strategier. Mot natten kanske de gör upp en lägereld och barrikaderar sig i väntan på gryningen.

Blir oerhört sugen att testa själv.

Läs mer om modden här.

Jag flyger

Det finns en del spel som leker med fysikens lagar. Mario Galaxy, Prey, Portal. Och i kommande Gravity Rush till PS Vita kretsar mycket av spelbarheten till att just kunna manipulera gravitationen. Jag har spelat recensionsversionen några dagar nu. Tillstånd? Imponerad.

Imponerad för att konceptet verkar hålla i praktiken. Det är en råhärlig känsla att kontrollera Kat, tjejen utan minne som har vaknat upp i en mycket besynnerlig värld. Med hennes speciella krafter svävar jag tyngdlös, springer uppför väggar, gör hoppsparkar på 50 meter, upptäcker världen.

Känslan är att det här är ett mycket speciellt spel. Det är uppfriskande frihet och japansk sorglöshet i ett inbjudande äventyr som känns skräddarsytt för PS Vita - och jag överdriver inte när jag säger att konsolen behöver fler sådana spel. Recensionen? Den kommer om cirka två veckor.

Upp, ner, höger, vänster?

Ord är allt

Naturämnen har aldrig varit min grej. Jag lyssnade med ett halvt öra på min lärarinna i kemi. Ritade mest krumelurer i mitt rutiga skrivblock när hon stod där och mässade på om grundämnen och kemiska föreningar. Biologi var, förutom den obligatoriskt fnissiga sesam-timmen, lika tråkigt. Vi fick inte ens dissekera en groda. Istället gick vi ut i skogen och letade efter olika typer av mossor. Stoppade i en burk. Tog med till klassrummet och jämförde varandras fynd. Kollade upp deras latinska namn i läroböcker. Bara en sådan sak.

På samma sätt var jag, och är fortfarande, totalt ointresserad av matematik. Siffror som ska subtraheras och tas roten ur är för mig en trång, enkelriktad korridor som ju närmare lösningen man kommer blir allt trängre. Till slut stöps ett svar ut ur ett hål, litet som en sugrörsöppning. Det finns ofta bara en lösning på ett problem och det är grymt, jävla osexigt. Nödvändigt, så klart, men ingenting jag själv vill ha att göra med.

Ord, däremot, har jag alltid gillat. Ända sedan jag i början av min skolkarriär skrev små berättelser om starka män och talande hattar i små "böcker" som jag själv häftat ihop med A4-papper. Svenska-lektionerna var, tillsammans med Idrott och Bild, de stunder jag njöt av i skolan. Ord är egentligen allt. De kan vara vad som helst. Trots att vårt latinska alfabet innehåller få bokstäver rymmer kombinationer av dessa dig, mig, Dalai Lama, rymdskepp och världen.

Istället för en eländig korridor, som med mitt sinne för sifferlogik allt för ofta utvecklar sig till en migränframkallande labyrint, symboliserar ord en öppen äng. Ett ställe där man får leka som man vill, och där resultat antingen kan bli en träkoja eller ett skrubbsår på knät. Det vet man aldrig.

Ord är oerhört kraftfulla. De inspirerar, förändrar och underhåller. Hur mycket siffror och fakta vi än matas med om fetma eller cancer, så är det alltid en berättelse om människan bakom som berör. Något som kommunicerar en känsla och äkthet. Jag märkte tidigt i livet att det var ord jag ville hålla på med. Det är något jag står fast vid än idag.

Varför skriver jag detta nu då? Jag läste just en bok, Nya Ord Till Salu. Det är första gången i hela mitt liv jag läst ut något som ingår i min kurslitteratur på en, enda kväll. Den är fylld med erfarenheter och visdomsord från fyra framstående, svenska copywriters. Om hur de använder ord för att övertyga, påverka, förändra. Otroligt intressant och skickligt skriven. Jag tänkte kommentera tre tips och budskap som framkommer i den knappt 150 sidor tjocka boken, som man kan applicera även på skribentgöra för en spelpublikation:

Älska och hata.

Det är svårt att skriva något bra när man inte är engagerad. Det har jag lärt mig för länge sedan nu. Om man tar spelrecensioner som exempel är det alltid svårare att skriva om spel som landar mellan 4-7 på betygsskalan, än vid de båda extremerna. Har man känslor för ämnet blir det ofta bra. Annars inte. Jag tror faktiskt att jag inte har skrivit en enda recension om ett mediokert spel som jag är helt nöjd med. Det finns framstående författare som till och med säger att man måste antingen hata eller älska för att skriva något bra. Däribland Ray Bradbury och Stephen King.

Skriv dåligt.

Det är bara genom att skriva dåligt som man lär sig att skriva bra. Har man prestationsångest och skrivkramp är det bara att kötta på - huvudsaken är att man får ned något på pappret. Likt copywritern Anna Qvennerstedt som har en egen avdelning i boken är skrivande förknippat med mycket ångest för mig. Men när man väl har något nedskrivet är det lätt att förbättra sedan. Var inte rädd att fråga din omgivning, och använd feedbacken till att utvecklas. Och när det väl flyter på, då är processen att gå från tanke till skrivet ord djupt tillfredsställande.

Införliva mänsklighet i dina texter.

Jag gillar inte att recensera spel särskilt mycket, för att vara ärlig. Om det inte är något jag älskar, förstås. Eller hatar. Helst älskar. Man låser sig gärna vid produkten. Med all rätta - det är ju den som ska bedömas. Men när jag trivs allra mest med skribentgörat här på Gamereactor pratar jag med människorna bakom produkterna. Lyfter fram deras röster och historier. Och jag menar inte säljsnackande PR-människor, utan människorna med äktheten, passionen och visionerna bakom det som de skapar. Att berätta en relevant och bra historia i en recension går naturligtvis, och det är något jag borde göra oftare, men det är så otroligt mycket lättare i andra sammanhang där mitt tyckande är åsidosatt. Poängen är till slut att inkludera människor i din text så gott det går. Det blir ofta så mycket mer intressant då.

Läsvärd för dig som gillar ord.

Grattis kungen!

Det är inte bara Valborg - idag fyller knugen 66 år! Det firar vi med en återblick på hans allra finaste huvudbonader via denna länk.

Hipp hipp!

Rustik mat.

Jag skulle kunna blogga om Trials Evolutions storhet eller annat spelrelaterat. Och jag lovar att jag ska göra det, snart. Men en solig, alldeles underbar vårdag som denna vill jag bara dela med mig av denna bild, på min lunch:

En näve tomater. Citron. Gurka. Rödlök. Ost. Och en stadig, jävla bit kött. Inga krusiduller.

Rymdnazister och borttappad potential

Såg den finska sci-fi-komedin Iron Sky igår. Den som handlar om att nazisterna efter andra världskrigets slut flyr till månen och gömmer sig, för att komma tillbaka 2018 och invadera Jorden. Skön setup och ett par fnissframkallande scener till trots så kändes potentialen bortkastad.

Anledningen är väl att den, överlag, aldrig var särskilt rolig. Referenserna träffade aldrig mitt i prick. De fanns där i massor. Som när USA:s flamsiga propaganda-tant får ett Hitler-utbrott i bästa Der Untergang-anda. Eller alla nationsstereotyper. Väldigt ansträngt. Skämten överhuvudtaget kändes rätt... billiga.

Ändå skrattade en beskärd del av den fullsatta salongen åt spektaklet. Ibland hals över huvud, åt minsta lilla grej. Jag antar att det är samma typ av biobesökare som tycker Gimli i Sagan om Ringen är den absolut roligaste karaktären någonsin.

I slutändan en medelmåttig, ibland smårolig, rulle med visst underhållningsvärde just på grund av att den är så absurd. Men det kunde ha varit så mycket bättre.

Här kommer rymdnazzarna!

Sveriges bästa hamburgarmål?

Att jag lyckats sno ihop det sämsta hamburgarmålet någonsin klargjordes i föregående inlägg. Den styggelsen blev till och förtärdes hemma hos mig. Förhoppningsvis hittar den aldrig ut till omvärlden.

Men var kan man njuta av Sveriges bästa hamburgare? Nu håller ju jag inte på att skriva någon C-uppsats i ämnet, som vår käre chefredaktör gör, men har ändå proppat i mig en ansenlig mängd köttpuckar i mina dagar, där Burgermeister-visiten i San Francisco toppar allt annat. Flippin' Burgers på Kungsholmen har hajpats något enormt på senaste tid, så det verkade vara ett lämpligt ställe att testa.

Jag börjar med ett gott råd: Om du planerar att besöka Flippin', var där i tid. Jag och Elf var där en kvart innan öppning och en liten kö hade då redan börjat bildats utanför portarna. Lyckligtvis var vi alerta med menyerna och fick beställa allra först. 5 minuter senare var restaurangen knökfull, och folk började vända i dörrarna när de insåg vilken väntetid det var.

Hur som. Jag beställde en Cricket-burgare, med cream cheese, jalapeño och lök. Till det pommes frites och en Strawberry Cheesecake-shake, på Ben & Jerrys-glass. Burgaren var kanongod. Mört och saftigt kött, som tillsammans med den krämiga osten smekte halsen som en kaloristinn silkeshandske. Det omtalade brödet levde också upp till förväntningarna.

Däremot kändes den lite fattigt dimensionerad. Kvalitet före kvantitet, så klart, men ska man jämföra sig med det som serveras tvärs över Atlanten kunde den varit aningen redigare. Visst blev jag mätt ändå, men det var mest tack vare shaken. Vilken jag kommer till nu.

Milkshake på Ben & Jerrys kan lyckligtvis aldrig slå fel. Jag tog en Strawberry Cheesecake, medan Elf sörplade i sig en Cookie Dough. Efter att ha smuttat på Elfs shake utser jag dock min till klar vinnare. Fylligare och mer... intressant smak. Cookie Dough var aningen trist, överraskande nog. Men överlag = super. Grym burgare, grym shake, även om det är sista gången jag förtär dem båda i kombination (seriöst, man blir ju bara ännu mer törstig av flytande glass).

Stripsen var dessvärre en sorgligare historia. Smala, halvljumma frysstrips som vilket allmänt badhus som helst kan servera bättre. De gav verkligen ingenting alls. Jag hade förväntat mig chunkigare bitar. Grovt skurna potatisstavar, alternativt kryddiga curly fries, helst toppade med chili cheese. Det är min melodi. Tyvärr drar de bleka tråk-stripsen ned helhetsbilden av måltiden en aning. Men det ryktas om bättring på den fronten, vilket jag hoppas är förverkligat till mitt nästa besök.

För ett sådant blir det definitivt.

Så, Sveriges bästa hamburgarmål? Stor potential, åtminstone.

Sveriges sämsta hamburgarmål?

Ja, jag tror jag har lyckats. Att slänga ihop Sveriges tveklöst sämsta hamburgarmål. Sunkigt fryskött, endast ketchup och gammal rostad lök som pålägg, samt kokt broccoli till det. Kan knappast bli sämre.

Min helg i...

... broccoli!

Det ser dessvärre dystert ut, Vita

PS Vita är en fantastisk maskin. Det är den verkligen. För mig som corespelare har Sony gjort allt rätt. Grym prestanda, bra kontrollmöjligheter, bred line-up av titlar vid lanseringen. Jag älskar den. Perfekt.

Det tråkiga är ju den sviktande försäljningen. Sony har under den gångna veckan lyckats kränga mindre Vita-enheter än vad PSP sålde, i Japan. Exakt 8931 stycken, för att vara exakt, jämfört med 14,804 PSP. Det är, om jag inte missminner mig, rekordlågt. Ännu mer tydligt blir det om man jämför med 72,115 stycken sålda 3DS under samma period.

Kan Sony lyckas vända på siffrorna? Nintendo lyckades ju uppenbarligen med det, efter en svag inledning. Jag tror dessvärre inte det. Varför? För Sony är inte Nintendo.

Vad man har gjort för fel är en lika enkel som oerhört komplex fråga, som jag inte är kapabel att svara på ordentligt. Jag kan bara skrapa på ytan.

Jag tror dels att Nintendo har ett gäng väldigt duktiga marknadsundersökare som kan sniffa rätt på den största, mest lönsamma målgruppen och ge dem vad de vill ha. Man har upptäckt att konsumenterna vill ha en rolig, lekfull och innovativ produkt.

Titta bara hur produkterna ser ut i butikshyllorna. Jag som corespelare vet att Vita är en jäkligt sexig konsol, för dess innehåll. Däremot ser den ut som vilken tråkig GPS-apparat som helst i butikshyllan. Jämfört med 3DS som kommer i flera olika färger och ser betydligt mer inbjudande ut. Yta är viktigt när man vill nå massorna. Varför Sony inte satsat på fler färger redan från början övergår mitt förstånd.

Nu är lösningen på problemet givetvis inte så lätt, men det känns som en relativt enkel och självklar grej att genomföra för denna typ av produkt.

Sen, var är marknadsföringen? Varför har man inte klottrat ned varenda mediakanal med reklam? Det är som Sony inte ens tror på produkten själva. Sony må vara ett företag i kris, och som har sänkt sitt kreditvärde markant på senare år. Bara i dagarna tillkännagav man att man måste låta 10.000 anställda gå världen över, varav ett hundratal i Sverige.

Otroligt tråkigt, så klart. Men det i sig är ingen ursäkt för att spara på resurserna för marknadsföring. Vill man vända en negativ trend gäller det att satsa och tro på sin sak, positionera sig och mata in ett budskap hos marknaden, eller byta inriktning helt.

Jag ser likheter med den forna mobildominanten Nokia. Nokia var totalt överlägsna på sin marknad under en lång period. Sedan blev man bekväma. Man lyssnade inte på vad marknaden ville ha, och när man väl gjorde det, så hade man tappat något otroligt gentemot sina främsta konkurrenter Apple och Samsung. Ett tapp som kan bli svårt att hämta in.

På samma sätt verkar Sony ha blivit bekväma efter framgångarna med Playstation och Playstation 2. Man anpassar sig helt enkelt inte efter behoven på marknaden utan levererar nyttor som inte många är speciellt intresserade av. Att kunna särskilja på behov och nyttor, och hitta nyttor som matchar behoven, är A och O.

Att Nintendo sedan 90-talet haft ett starkt varumärke inom bärbart spelande, vilket Sony inte har haft, är förstås också en faktor som spelar in.

Med det sagt hoppas jag att något händer som vänder den negativa trenden för Sony och Vita. Det hoppas jag innerligt. Vore ett bärbart, fullfjädrat Call of Duty en sådan händelse? Lansering av nya färger? En prissänkning? Jag vet inte. Det som är klart är att något måste hända. Och det snart.

En av dem säljer som smör.

Musiken i Halo 4

Lyssna. Det här är ett smakprov av framtidens Halo. Jag har lyssnat på det ett antal gånger i eftermiddag, och gillar. Gillar skarpt.

Det är fräscht och doftar svindyr filmproduktion, samtidigt som man behåller den mäktiga karaktären i det adrenalinutlösande trumkompet från originalet. Här rycks jag med så det är nästan löjligt. Tänk att ett musikstycke på tre minuter kan få mig mer hypad på ett spel, än den matiga radda info om spelet som släpptes för någon dag sedan (som jag för övrigt bifaller).

Vill smiska stjärt på Requiem, pronto!

Lyx Special (!)

Våren är här, och redaktionen dammar av sina vrålåk. Petter trånar längtansfullt efter sin Nissan från sjuksängen, Mäki kör finskt skogsrally med sin dieseldrivna Audi A6 och Oskar har just bytt kullagren till sin kickbike. Själv tog jag min Lyx Special på premiärtur idag. Två mil avverkades totalt, och den rullade som en dröm.

Gamla Bettan.

En dag med Warren Spector

Var som sagt och hälsade på Lasse igen idag. Warren Spector (ni vet, mannen bakom det där lilla spelet Deus Ex) var också där på besök. De båda bondade med detsamma. Bromance vid första ögonkastet med Disney som gemensamma nämnare, kan man säga. Tänkte bjuda på en bild med de båda, för denna gång. Fet artikel med intervju och massor av intryck från Epic Mickey 2 kommer nästa vecka.

Finns bara ett ord att tillägga egentligen: Legendariskt.

Lasse Åberg X Warren Spector

Disney gillade tydligen vår artikel om Lasse Åberg och Epic Mickey som publicerades i slutet av 2010. Så pass att nästa pressevent för Epic Mickey 2 är förlagt till Åberg-museet i Bålsta. Att det är en god idé kan ju vi lite malligt bara hålla med om.

Lasse Åberg och Warren Spector under samma tak alltså. Jag satt och räknade på mysnivån på den kombinationen, och kom fram till att den kommer ligga på cirka 217,3 %. Där kan vi snacka cross over. Lasse Åberg X Warren Spector.

Det blir alltså en Epic Åberg 2.0. Men i och med att vi inte längre är ensamma med gigget lär vi inte få lika mycket tid tillsammans med Lasse som förra gången. Sen ska ju den där Warren få säga sitt också... men ett par frågor lär vi hinna fyra av. Resultatet läser ni i alla fall här på Gamereactor.se. Möjligtvis redan nästa vecka.

Långa ben! (Foto: Gun Noord)

Ger slagsmål en chans

Det här med att gå ut offentligt med saker och ting är farligt. Det betyder att man måste stå för något. Internet gör att folk alltid kan hitta det man sagt tidigare och referera till om man är inkonsekvent. Och att bli sedd som en inkonsekvent människa vill ju ingen.

Mitt träningsbloggande, om ni minns det, dog efter cirka en vecka. Det var meningen att jag skulle köra det som en följetong över en längre tid. Min egen motivering bakom det hela var ju att utnyttja denna princip om att vilja bli sedd som en konsekvent människa för att tvinga mig själv att träna stenhårt. Men det blev som det blev med det. Men nog pladdrat om det. Vi vänder blad, som Knugen skulle sagt.

Jag har tidigare även gått ut offentligt med min avsky för fightingspel. Nu verkar det inte bättre än så att jag måste erkänna att jag hoppat på något aningen förhastat även i denna fråga. Anledningen? Street Fighter X Tekken.

Kanske har jag bara spelat fel typ av fightingspel förut. Dead or Alive är för segt. King of Fighters är för svårt. Soul Calibur är för tramsigt. Det jag vill komma fram till: det här känns betydligt rappare och roligare än de slagsmål jag tidigare tagit mig an.

Det är dessutom relativt lätt att lära sig grunderna i de finesser som erbjuds trots att man kontrollerar inte bara en, utan två fighters och kan kombinera deras förmågor i feta kombinationer. Men när man förnöjt ska mäta sina nyvunna skills online blir man snabbt uppskolad. Precis som det ska vara.

Sedan har jag en fäbless för crossovers där olika världar möts. Det gör nog sitt till. Hur som haver ger jag slagsmål en ny chans, med lärdomen att man aldrig ska döma bort en hel genre förrän man testat de olika nyanser som erbjuds.

Smaska trut med Ryu.

48 timmar crunch time

Som skribent är man van vid det här med crunch time. För er som inte vet vad begreppet innebär citerar jag Urban Dictionary:

"The interval of time immediately before a project is due, when it becomes apparent that the schedule has slipped and everyone is going to have to work like dogs to try to complete the project in time. Crunch time usually occurs during the period between the next-to-last scheduled milestone (prior to which everyone was able to delude themselves tht the schedule had NOT slipped) and the final deadline for delivery. During crunch time, workers are in crunch mode. Prevalent in the software industry, but used elsewhere as well."

För er som inte kan engelska betyder det kort och gott: Mycket jobb på lite tid. Deadlines heter deadlines av en orsak och de ska hållas till varje pris. På Gamereactor innebär ett övertramp ett nattligt besök till Jespers källare. Döden, alltså.

Om exakt två timmar ska jag infinna mig på SF Skandia inne i staden. Kort därefter börjar tävlingen 48H som är syftet för mitt besök. Det är en tävling för reklamstudenter (utöver Gamereactor-görat pluggar jag marknadskommunikation på heltid) där vi kommer att delas in i lag om tre, med helt okända personer från andra lärosäten i Sverige. Under nästkommande 48 timmar ska vi sedan skapa en print- och onlinelösning på en annons för en ideell organisation.

Haken är att vi inte har en aning om vilken organisationen är och vad de vill förmedla. Det får vi reda på om ett par timmar, vid briefen. Pengar, ära och en publicering av annonsen i DN, GP och Sydsvenskan står på spel. Konkurrensen är naturligtvis mördande. Långt över hundra lag kommer att delta. Men jäklar vad kul det kommer att bli under dessa 48 timmar av tävlingsinriktad crunch time. Vi ses på andra sidan!

Här kan du läsa mer om 48H.

Shenmue I & II HD på gång

En källa för Gamerzine hävdar att Shenmue I & II HD har varit redo för PSN och Live Arcade sedan ett år tillbaka. Men Sega ville tydligen fundera på hur man skulle göra med serien i framtiden innan beslut om släpp togs. Något som bådar gott inför en trea, får man då hoppas.

Inget är alltså officiellt utannonserat, men visst verkar det som att vi snart får återbesöka Yokosuka, Hong Kong och Guilin i HD. Glädjande och väldigt efterlängtat, så klart.

Gamereactor Grand Prix II

Så var det äntligen dags att redogöra för andra upplagan av Gamereactor Grand Prix! Jag (steijan), Jonas Mäki (Syringe) och Mathias Holmberg (iReqo) samt ett härligt gäng andra gjorde upp om äran. Men i vanlig ordning låter jag bildkollaget tala för sig självt.

Och den första upplagan av Gamereactor Grand Prix hittar ni via länken.

Slutet i Mass Effect 3 (ingen spoiler)

Jag tillhör en av dem som tyckte att slutet i Mass Effect 3 var helt fenomenalt. Andra är djupt besvikna. Vad som är intressant är när dessa skilda åsikter möts i en diskussion. Det börjar hetta till rejält i forumet, och om du har klarat av Mass Effect 3 tycker jag du ska dyka in och vädra dina åsikter. Här börjar diskussionen (som i sig givetvis innehåller spoilers). När allt fler börjar bli klara med spelet förväntar jag mig att den ska växa något enormt.

Håll kommentarerna för detta inlägg fria från spoilers, tack! Hoppa istället till forumet via länken ovan.

Jonas Elfving i fin mustasch

Jonas Elfving i Beatles-frisyr

Hen är ett utmärkt ord

Debatten kring könsneutrala pronomen är i full gång. Det dominerar mitt Twitter-flöde, och Nöjesguiden har greppat fanan i och med sitt senaste nummer (Nöjesguidhen) där de bytt ut alla könsbestämda pronomen till hen.

Folk rasar. Och klart folk gör det. Det ruckar på något som är djupt rotat inom oss. I mångt och mycket definieras ju vi av vårt kön. I samhällets ögon, åtminstone.

Jag gillar hen. Jag tycker att det är ett utmärkt och användbart ord. Det Nöjesguiden gjorde var riktigt, jäkla högintressant. Könsneutraliteten ger ett perspektiv på saker och ting som alla rasande människor borde ta del av. Då kanske man rent av förstår meningen bakom det hela, och lugnar ned sig lite. Men nu ska vi inte ha allt för höga förhoppningar.

För mig var det åtminstone till stor hjälp. Jag har nämligen alltid haft svårt för vad jag ska kalla Commander Shepard när jag recenserar Mass Effect-spelen. Han eller hon? Svaret är ju så enkelt att jag känner mig riktigt korkad så här i efterhand.

Commander Shepard är ju en tvättäkta hen.

Norrland i mitt hjärta

Jag må vara bosatt i Stockholm sedan dryga ett och ett halvt år tillbaka. Min int faen e je stockholmare fö dä, int! När saknaden knackar på dörren brukar jag dra fram följande mer eller mindre klassiska Youtube-klipp och må lite bättre:

- Världens snabbaste spark.

- Kom hit!

- Gangsters från Odensala (där jag växte upp) hotar.

Tänt va dä henan!