Svenska
Blog
The Flash irriterar mig (SPOILERS)

The Flash irriterar mig (SPOILERS)

Låt mig börja med att säga att den enda anledningen att jag såg den här filmen på bio var Michael Keaton. Jag var 8 år gammal när Tim Burton''s Batman kom ut. Keaton är "min" Batman. 

Millers Barry Allen funkade som en comic relief i Zack Snyders Justice League, och även om de i filmen refererar till Snydercuts slut, så känns detta som en uppföljare till Joss Whedons Justice League. Millers Barry Allen i sin egen film blir alldeles för mycket Barry Allen. Och då pratar jag inte om skådespelarens påhitt i verkliga livet, Miller är en tillräckligt bra skådis för att jag inte ska tänka på det när jag ser filmen. Jag finner bara karaktären sjukt irriterande. Visst, det finns mer dramatiska scener som hen säljer in riktigt bra, men överlag blir Barry's hektiska förvirrade personlighet för mycket och det blir inte bättre när vi får en andra version av Barry som är irriterande x10. Det känns som att det tar minst halva filmen innan Keaton-Batman dyker upp och till slut satt jag bara och genomled mig genom de två Barry's samspel. I många skott där båda Barrys är i bild är det smärtsamt uppenbart att den ena är digital, lite som att de klippt in TV-spelsversionen av Barry på en stand-ins ansikte. 

När vi först får se Keatons Bruce Wayne är han en snurrig eremit med långt hår och skägg och jag får stora Thor: Love and Thunder-vibbar. Helt onödigt då han magiskt går från det till att klippa sig och bli den Batman vi älskar. I resten av filmen är han kung. 

Actionscenerna tyckte jag däremot var riktigt bra och jag gillade Supergirls aggressiva stil. 

Men när filmen var slut så kändes det som efter att man skolat in ungen på förskolan och spenderat en hel dag med 20+ st 1-3 åringar: Mentalt utbränd. Barry's personlighet tröttar ut mig, helt enkelt. 

En extra  SPOILERVARNING  innan ni läser vidare. 

Så allt går ut på att stoppa mordet på Barry's mamma. Pappa kör iväg för att köpa krossade tomater och preciiiiis innan han kommer hem blir mamman mördad. Lille Barry sitter alltså uppe i sitt rum när han hör sin mamma skrika, och när han kommer ner i köket så ligger hans döda mamma i pappas famn, för han kom hem preciiiis efter att hon blev mördad. Han åker dit för mordet och vuxne Barry vill få ut honom. Hoppet ligger i en övervakningsvideo från affären där pappa handlade krossade tomater, men tyvärr har han keps och man ser aldrig hans ansikte. Inget alibi, alltså. I slutet på filmen löser Barry detta genom att springa tillbaka i tiden och flytta de krossade tomaterna till den översta hyllan så att pappa måste höja på huvudet för att hitta dem, och då fastnar alltså hans ansikte på bild, och han har ett alibi. Pappa blir frikänd.

Förlåt, men va? Detta bevisar ingenting. Som sagt så kom pappa hem sekunderna efter att någon satt en kniv i mammas hjärta. Att han var och handlade innan hon mördades bevisar absolut ingenting. Skämtar ni med mig? Och fick vi någonsin reda på vem som faktiskt mördade mamma? Nej, inte viktigt, tydligen. 

Filmen avslutas med en ganska bra trollning till publiken då i alla fall jag trodde att jag skulle få se Christian Bale's Bruce Wayne, men istället fick vi George Clooney. Fast å andra sidan så kändes hela filmen som en trollning. 

Men tydligen så blev James Gunn och gänget så nöjda att regissören ska få ta sig an nästa Batman-film. Och det gör mig orolig.  

HQ
Topp 10 Fast-filmer

Topp 10 Fast-filmer

This post is tagged as: Fast

ÄNTLIGEN är den 10:e filmen ute och vilket innebär att jag äntligen kan ranka dem 1-10. Jag älskar fenomenet som är Fast-filmerna. Under 10 filmer har de gått från streetracing, till heists, till spionaction till praktiskt taget superhjältefilmer. Man vet att det kommer att vara roligt, actionspäckat och otroligt korkat... och jag älskar det. Håll i er... för nu kör vi. Vi börjar med 10:an och räknar ner sämst till bäst.

10: 2 Fast 2 Furious

Jag ser sällan filmer bara en gång, åtminstone förr i tiden då det inte fanns 56 streamingtjänster och fler filmer än man hann med. Men den här filmen är 20 år gammal och jag har bara sett den en gång. Så kass tyckte jag att den var. Det var uppenbart att Roman-karaktären var Dom när manus skrevs, och han bara byttes ut. En annan skallig, hård snubbe som sitter i finkan p.g.a. Brian. Lägg till Paul Walker som på den tiden var en riktigt usel skådis med krystade gansta-repliker... nä, denna var inget vidare.

9: Fast & Furious (4:an)

Filmen där Vin Diesel återvände. När Fast-filmerna är som sämst när de försöker ta sig själva på för mycket allvar. 4:an var den sista i serien som gjorde detta misstag. Tunn, tråkig... intetsägande. När jag såg denna så trodde jag att detta var spiken i kistan för Fast-filmerna. Men vilken tur vi hade... det var det inte. 

8: F9

När för mycket fokus dras till Vin Diesel så blir det snabbt tråkigt. Dom får alltid stå för det allvarliga och känslomässiga, och det kanske hade funkat om Vin Diesel inte är den sämsta skådisen i hela ensamblen, och då är det inga drama-genier han omger sig med. Det är mycket flashbacks där en ung Dom spelas av en yngre skådis som är 100 gånger bättre på att förmedla känslor än Vin själv. Och jag tror att de flesta vet att John Cena kan vara riktigt underhållande, men i den här filmen är han hopplöst trist. Och premissen att Dom, som i hela filmen har tjatat om hur viktigt det är med familj, har alltså en bror som han bröt kontakten med innan den första Fast-filmen. Korkat, men samtidigt är detta en Fast-film, så korkat är bra. Ändå en guldstjärna för en bil i rymden.

7: The Fast and the Furious: Tokyo Drift (3:an)

En hyfsat fristående berättelse som många klassar som en av de bättre. Jag håller inte med. Kändes som ett försök att reboota ettan, lite grann. Protagonisten var platt och kom aldrig längre förutom mindre gästspel i ett par av uppföljarna. 

6: The Fate of the Furious (8:an)

Precis som 9:an är detta den svagare av "spionheist"-eran då det handlar mycket om Vin Diesel som försöker skådespela när hans sons liv är på spel och hans babymama blir mördad framför honom. Dock ett stort plus för Statham och Johnson's samspel som ledde till deras egna spinoff. 

5: The Fast and the Furious

Ettan får ligga och mysa här i mitten. När jag sett denna på bio så var mitt omdöme "Som Point Break, fast med bilar... och sämre". Min åsikt har inte ändrats.

 4: Furious 6

Michelle Rodriguez är tillbaka och tillsammans med henne och Gina Carano får vi för första gången se en hel del kvinnoaction med en hel del rumpsmisk. Detta är också filmen med världens längsta landningsbana. Lysande dumt. 

 3: Fast X

Nu är ju denna film uppdelad i (minst?) 2 filmer, så den är svår att ranka som sin helt egna film, men vi bjuds på mycket action, mycket återseenden och filmens bästa anatagonist i Jason Mamoa. När jag insåg att Dom's son skulle få en lite större roll här var jag orolig för en jobbig unge, men han sköter sig och hans samspel med Farbor John Cena är riktigt bra. 

 2: Fast & Furious 7

Grym skurk i Jason Statham. Härligt korkad story med att de måste hitta Gods Eye för att hitta Statham, som ändå alltid dyker upp för att stoppa dem från att få tag på Gods Eye. Fint avsked till en tragiskt avliden Paul Walker. Michelle slåss mot Ronda Rousey. Bilar flyger mellan skyskrapor och Dwayne Johnson flexar av sitt armgips. Guld. 

 1: Fast 5

Detta är filmen som gjorde serien till vad jag idag älskar. Det var här som streetracing helt flög ut genom fönstret och superspionheist-eran började. Det var här Dwayne Johnson gick tillbaks till att vara The Rock och bidrog till adrenalin-injektionen som serien behövde. Det blev en ensemble-film och jag gillar gruppdynamiken och hur filmen bygger upp inför slutkuppen genom att låta oss vara med under alla förberedelser. Bra grejer. 

Tack till er som orkade läsa. Vilken är er favorit?

HQ
Wrestling suger igen

Wrestling suger igen

Jag brukar säga att det finns mycket dålig wrestling där ute, men när det är bra så är det fantastiskt. Och den största wrestling-leverantören, World Wrestling Entertainment har varit ganska fantastiskt de senaste 8 månaderna. Anledningen? WWE:s gudfader Vince McMahon fick avgå efter att det kommer fram att han har betalat av flera f.d. anställda kvinnor med miljontals dollar för att hålla tyst om hans otrohet med dessa och i vissa fall våldtäkt. (Nu handlar inte denna blogg om hur mycket han är skyldig till eller ej. Vi vet alla hur det brukar gå överstyr här på GR.) 

Vince är en arbetsnarkoman som villa ha fingret med i allt och det hände ofta att han samma dag som de skulle sända live, rev sönder manuset och skrev ett nytt (ganska dåligt) sådant. Vince är också 77 år gammal och det märks när deras flaggskeppshow Monday Night Raw ofta gick på tomgång och vi fick se samma matcher och promos flera veckor i rad för att Vince helt enkelt inte kom ihåg vad han gjorde förra veckan. Lägg till en sinnessjuk arbetsmoral då eftersom han själv sover max 3-4 timmar per natt och äter och andas jobbet, förväntade sig att även hans anställda skulle vara beredda att ha möten klockan 2 på natten om han fick för sig att det behövdes. 

Men för 8 månader sedan då han avgick så tog hans svärson och ex-wrestlaren Paul "Triple H" Levesque och plötsligt blev wrestling fantastiskt igen. Alla storys hade en orsak och verkan. Istället för kasst historieberättande i stil med "det här händer, sen händer det här och sen kan det här hända för att varför inte" så fick vi "Detta händer och därför händer detta vilket leder till det här". Och för en tid var allting gott.

Men som Petter nämnde i sin blogg här om dagen så är WWE uppköpta av Endeavor. D.v.s. samma företag som låtsades som det regnade när Dana White spöade sin fru. Så nu är Vince tillbaka med råge. Och detta cementerades när jag såg denna veckans Monday Night Raw. Det tog nästan en timme innan vi fick se vår första match. En match hände bara för att utan en story bakom och där var knappt några kvinnliga wrestlers med. Så ja, jag antar att det blir tillbaks till noll logik och storys som inte leder nånvart. 

Men det var kul så länge det varade.

Men spela inte tjatigt, då.

Men spela inte tjatigt, då.

Skrivet av DirtyAndre den 6 november 2022 kl 12:42
This post is tagged as: God of War

God of War Ragnarök har inte så oväntat fått lysande recensioner och jag längtar till releasedagen. Medans jag inte var nåt fan av den hack n slashiga originaltrilogin så älskade jag God of War 2018 och tycker att det var det bästa spelet som kom ut till PS4:an. 

Men en återkommande kritik mot spelet är att striderna är repetetiva, tjatiga och en massa andra ord som betyder samma sak. Jag förstår inte riktigt den kritiken. Eller jo, det gör jag på sätt och vis, men jag tycker inte att den kritiken ska riktas mot spelet, utan spelaren.

Min upplevelse med GoW 2018 var att man ständigt fick nya moves och specialattacker och en bit in i spelet så fick man t.o.m. nya vapen, med sitt eget attackbibliotek. Genom spelets gång testade jag hela tiden olika kombos och tekniker för att få olika fiender på fall så fort som möjligt och striderna kändes aldrig tjatiga. 

Så jag känner att om man tycker att det var tjatigt... så var det för att man spelade tjatigt. vissa hittar ju sina favoritmoves och köttar på med dessa och då spelet är c:a 20 timmar långt om man bara kör huvudstoryn, så förstår jag att det känns tjatigt i längden.  

Eller vad tycker ni? Är det okej att ansvaret läggs på spelaren eller ska spelet på nåt sätt guida en mer till att variera striderna?

Black Adam och DCEU:s framtid (spoilers)

Black Adam och DCEU:s framtid (spoilers)

Skrivet av DirtyAndre den 23 oktober 2022 kl 15:13

När jag ska se en film med Dwayne The Rock Johnson så förväntar jag mig inget mästerverk. Jag förväntar mig lättsam popcornunderhållning, och det är precis vad jag fick när jag i torsdags hade en ledig dag och gick ensam på en 12:20 biovisning av Black Adam. Mest av nyfikenhet. Dwayne har pratat mycket i intervjuer om hur den här filmen ska bana vägen för hur DCEU kommer att se ut hädanefter och har gång på gång i stort sett spoilat återkomsten Henry Cavill i rollen som Superman.

The Rock är mestadels stenhård och arg medans resten av karaktärerna får stå för historieberättandet. Filmen gör därmed samma misstag som t.ex. Black Panther gjorde, där huvudkaraktären är den minst intressanta. Explosiva och fartfyllda actionscener avlöser varandra i ett snabbt tempo och budskapet är solklart: stäng av hjärnan, luta dig tillbaka och uppskatta all action. Jag ska inte dra mer om själva storyn för recensenten här på GR täcker det bra. 

The Rock vet vad hans starka sida är och avviker inte från detta. Likt Ryan Reynolds har han gett upp att försöka variera sig och testa nya grejer, utan håller sig till vad som funkar för honom och med stor succé. Han poängterade själv i Bianca Ingrossos talkshow att han försökte att minska muskelmassan, radera The Rock-personligheten och anpassa sig till Hollywood. Men när han till slut bestämde sig för att gå tillbaks till gymmet och omfamna sitt förflutna så anpassade sig Hollywood efter honom istället. 

DCEU vet alla har varit kaos. Snyder får styra skeppet. Det går sådär. Han får kicken. Det blir ännu sämre. Han gör färdigt sin Snydercut. Alla älskar honom. #RestoreTheSnyderverse och allt det där. Ben Affleck tröttnar på WB, går till Rehab. Funderar på att fortfarande göra sin Batman-film, men inser att all politik bakom det antagligen kommer att få honom att börja dricka igen. Han säger hejdå. Men sen är han med i nya Flash-filmen. "Det är den sista" säger han. Sen blir han sedd på Aquaman 2's filmset. Henry Cavill får "kicken". Batgirl är färdig, men ska aldrig visas, trots att testpublik-omdömet inte är sämre än t.ex. Black Adam och Shazam 2. Men den är ju den billigaste av de tre, så den får ryka. Dramat kring Ezra Miller och Flash orkar jag inte ens gå in på. 

Så vad kommer att hända i framtiden med den nya ledningen i på WB? Tja, nu vet vi att Henry Cavill är tillbaka. Amanda Waller var med i Black Adam,. så det är tydligt att de inte bortser från tidigare filmer, utan behåller skådespelarna i sina karaktärer. MEN jag tror att trots att de behåller karaktärerna, så tror jag att de kommer att förändra dem en aning. Jag baserar detta på bonusscenen i Black Adam där vi fick se Henry Cavill tillbaks som Superman. Samma skådis i samma dräkt, med två skillnader: Dräktens färger är mycket ljusare än tidigare och Cavill bär för första gången den klassiska Superman-locken i luggen. Så medans det fortfarande är Cavill, så tror jag inte att det är samma bittra, plågade Superman som vi har sett tidigare. 

The Rock har blivit en man med mycket kreativ kontroll över sina filmer och jag tror att han kommer att ha en stor roll i hur DCEU kommer att se ut i framtiden. Jag tror att det kan finnas en chans att Snyder och Affleck kan komma tillbaka, om de känner att de kommer att behandlas bättre den här gången. Jag hoppas att de fortsätter att ta ut svängarna med filmer som The Batman och Joker som utspelar sig i ett annat universum. Jag hoppas att de fortsätter att våga leka mer och inte göra som MCU, där alla filmer och TV-serier ser ut att vara skrivna, fotade och regisserade av samma personer. 

Jag förväntar min inga mästerverk, men jag förväntar mig underhållning.