Jag har ju liksom lagt ner min blogg här, av flera anledningar. Dels på grund av att jag har en alldeles för ung publik här, dels känns det bra att samla allt mitt skrivande på ett och samma ställe. Att inte längre skilja på det som är yrkesmässigt och det som är privat utan köra en och samma linje.

Så här är jag nu. Utan den plattform där jag började blogga, och lite mer på egna ben. Det är något som jag alltid uppskattar, det har jag lärt mig, att styra och ställa själv. Jag måste få tweaka, bestämma och förändra för att förbättra på egen hand för att kunna se ett värde i det jag gör. Min övergång från en plattform till en annan har gjort att jag inte har skrivit om våra två senaste resor till Almuñécar och Hong Kong. Hong Kong var en resa utan barn, vilket gjorde att det inte direkt blev en hälsoresa. Vi botade jetlaggen genom att irra runt på Times Square långt från nyktra första kvällen när vi knappt hade packat upp på hotellrummet.

Och som alltid så bjuder Asien på den där fuktiga värmen, trånga gränder och mat som både är himmel och helvete. Spottkoppar, fulfisk och otrevliga kineser vägs upp av fantastisk vietnamesisk mat, himmelska dumplings och indisk mat tillagad med kärlek på en restaurang med ett enda bord. Hong Kong är en kontrasternas stad, som ligger någonstans mellan New York och Bangkok. Öppen, modemedveten, klassig och otroligt välsmord med en välfungerande och smidig (och billig) kollektivtrafik. Vi åkte bara taxi en enda gång, och det var när vi hamnade lite för långt bort från MRT-stationer i jakt på The Walled City i Kowloon.

Som småbarnsförälder, och för oss som kanske har en vardag som kräver mer än många andras så är några dagar på tu man hand guld värt. Vi har skrattat som aldrig förr och fått förundras, upptäcka, lära oss, hitta vägen och leva enbart med varandra vilket är fantastiskt. Fått äta frukost i lugn och ro på femstjärniga Crown Plaza Causeway Bay, badat på 28:e våningen och tränat tillsammans, vilket hör till ovanligheterna här hemma. I min agenda så är de här resorna vi gör ett måste, för att få tid för varandra, för att stilla vår upptäcktslust och för att pausa från saker och ting som i vanliga fall tar vår energi.

I min agenda så är de här resorna vi gör ett måste, för att få tid för varandra, för att stilla vår upptäcktslust och för att pausa från saker och ting som i vanliga fall tar vår energi.

När jag träffade min fru första gången (i en mörk källare på Sticky Fingers) blev hon jätteförvånad över att jag lyssnade på VNV Nation. Hon tyckte att jag såg ut som en typisk hihopsnubbe och trodde knappast att hon hade någon musik som överensstämde med min smak. Men tji fick hon, vi slutade ju kvällen hemma hos mig på oanständigaste möjliga sätt, så min superba musiksmak har så klart en del i det hela.

Det är typ två år sedan vi såg VNV Nation live för första gången och vi har ju väntat sedan dess på att få se dem igen. Det är det band som har följt oss ända från början, och ännu tidigare till och med.

Jag kan känna samma känsla idag när jag lyssnar på "Joy" som jag gjorde 1999 på mitt pojkrum på Gotland sommaren innan jag flyttade till Göteborg.

Jag har på något vagt sätt börjat tro på ett resonemang som min fru alltid promotat, allt allting alltid har en mening. Men idag har jag gravt ifrågasätt den ideologin då hon låg i influensa och feberfrossa och verkligen inte var i skick att gå på konsert. Det finns säkert en mening med det... yeah right.

Men jag gick själv. Ingen i min bekantskapskrets lyssnar på elektronisk musik, trots att jag verkligen gav bort den ena biljetten. Men vad vet jag, Takida på radion kanske är det bästa världen har att erbjuda. Det är så märkligt det där, för med en del artister, verkligen ett fåtal, kan få det att kännas som om man träffar en gammal vän när man kommer på deras spelningar.

Ronan Harris är så sjukt karismatisk och får alla i publiken att känna sig välkomna och verkligen utvalda att få vara på plats just den här kvällen. Precis i början av första låten är det någon random snubbe som knackar mig på axeln, räcker mig en öl och liksom nickar att nu jävlar smäller det. Och shit. Sexhundra personer som är på samma plats med samma passion kan verkligen skapa en energi som får det att kännas som att vi alla är där av samma anledning. För att ha en fest tillsammans, att sjunga, gråta, skratta och dansa. Typ samtidigt.

Efter spelningen var jag inte riktigt säker på vad jag skulle göra, starta upplopp på stan? Säga upp mig från jobbet? Nej förmodligen inte idag, men om jag kunde få en liten del av den där energin, och förmedla den till andra, liksom göra något avgörande. Då tackar jag och tar emot.

Facebook är ju rätt jävla dött, håll med om det. När jag jobbar sitter jag med Facebook ungefär 90 % av min arbetsdag eftersom ungefär 95 % av vår trafik kommer just från just Facebook. Under de första två veckorna i Malaysia kapade jag Facebook helt och då insåg både min fru och jag hur mycket energi som liksom riktas mot skit. Det där flödet med typ trehundra vänner varav jag pratar med typ tjugo och jag egentligen bryr mig om ungefär hälften, det är så sjukt menlöst.

Grejen är att alla börjar komma på det men det är inte många som bryter eftersom det är så enkelt att hålla koll på sina vänner i periferin och sina gamla bekanta och allt det där. Sammanfattningsvis är det ett bra sätt att hålla kvar vid de personer som egentligen skiter fullkomligt i dig och som du om du slutar att ljuga egentligen också skiter i.

När jag loggar in på Facebook på telefonen så undrar appen ivrigt "Vad har du läst för böcker"? VA? Har du läst SAGEN OM RINGEN?

Ehh, ja, skitmånga gånger, håll käften nu.

Nästa gång. Har du sett DEXTER? VA? ALLA VILL VETA?

Ehh, jo, men lägg ner nu, skitsamma, håll käften.

Det är ju så smidigt om man vill visa bilder från resor och så. För de som bryr sig. Grejen är att de som bryr sig orkar bara bry sig om man håller käften i några dagar innan man lägger upp någonting, annars klumpar bilder ihop sig och om någonting kräver ett endaste klick på Facebook så är det lika jävla dödsdömt som Webcrawler var när Google kom.

Tänk hur mycket tid man kan ödsla på människor som egentligen skiter i vilket. Om du hade alla dina fyrahundrajävlavänner framför dig i verkligheten, hade du då visat en bild på din hund? Förmodligen inte. De skiter i om din hund lever eller dör, och ingen kan klandra dem för det. Det handlar ju inte om att de personligen hatar din hund utan om att din jävla hund försvinner i flödet av andra hundar och luncher och bebisar och GYMMET och men dra mig baklänges det snöar när det snöar.

Jag skiter i vilket. Jag tror att Facebook är den enskilda sak som har avtrubbat mig mest vad gäller andra människor och vad de egentligen åstadkommer. För egentligen skiter jag ju i vilket, om det inte är något som är så pass viktigt att det är värt att ringa för att berätta. Och det är inte mycket som är.

"Ja hej, jag ringer bara för att berätta att min hund gick en sväng idag. Den bajsade. Du vet. I snön. Som hundar gör. Det tinar nog upp i vår. Allt är väl."

Men håll käften!

Sen ringer någon annan gammal bekant, någon som jag gick samma utbildning som för typ fem år sen.

"Min bebis har gått upp i vikt precis enligt mallen. Allt är väl. Tänkte att du ville veta, sen undrar jag vad du ser på TV."

LÄGG PÅ!

Precis. Sen lägger man på och håller käften. Och ringer inte upp igen. Och så är det med det. Sen fortsätter livet, och så kan vi liksom bortse från att vi drogs med i en masspsykos som alla andra pysslar med och sen kan vi väl testa att leva och känna och tänka istället. Vi testar det, som om livet finns i verkligheten.

En månad kan gå så fort och samtidigt kännas som en evighet. Exakt en månad har vi varit i Malaysia, och tiden från att vi klev av planet på KLIA i Kuala Lumpur tills vi påbörjade den långa resan hem från Langkawis flygplats är svår att uppskatta i tid. En månad liksom. Det är alltid speciellt att komma hem igen efter en resa. Hemmet är ju alltid detsamma men kan upplevas annorlunda efter en tids frånvaro.

De små sakerna, som att dricka vatten direkt från kranen, gå och handla på Hemköp, diska. De infaller naturligt på en gång. Samtidigt så är resor ett fantastiskt sätt att definiera sig själv, det är ett fantastiskt sätt att helt bryta med det som i vanliga fall kallas för vardag och göra saker på andra sätt på andra platser. Se sin normala tillvaro utifrån och ifrågasätta den, vrida lite på den och lämna önskemål om att genomföra förändringar. Det är sen när man kommer hem igen som det gäller att påminna sig själv om vad som ska göras annorlunda. För gamla hjulspår är ofta djupa och kan vara svåra att ta sig ur.

Malaysia visade sig vara annorlunda mot vad vi hade förväntat oss. På några sätt sämre och på andra sätt bättre. Jag saknar värmen, ljuset, morgonkaffet på balkongen och att kunna se när aporna svingade sig mellan grenarna i djungeln utanför. Jag saknar kvällarna på Sugar, små, små friterade bläckfiskar och kidsen som sorglöst letade efter eremitkräftor och sjöstjärnor på stranden. Jag saknar den sagolika naturen på väg till The Lake of the Pregnant Maiden. Jag saknar våra nattliga dejter på balkongen och våra ord, vårt sätt att ifrågasätta oss själva och vår ständiga strävan efter förbättring. Vårt Kaizen. Malaysia var en resa mest för barnens skull, men vi är fullkomligt oförmögna att bortse från oss själva, och vi hittar alltid saker som vi gör till vårt eget.

Göteborg känns just nu kallt, och en anpassningszon där våra kroppar försöker att komma ikapp den förvirringen som uppstår när man reser över sju tidszoner. En motsats till mycket annat som finns i världen men samtidigt det ställe som vi har valt framför alla andra alternativ. Ett av våra mest betydelsefulla beslut. Kommer du ihåg?

Jag längtar redan till nästa resa. Vår egna tripp till Hong Kong utan barn i sommar. Fram tills dess gäller det att vi behåller de tankar vi hade där ute på balkongen och lever som vi vill.

Och inte skapar parenteser.

Om någon frågar mig vad jag håller på med. Liksom vad fan, har tatuerat en hel arm bara så där. Jag har alltid svar på tal, oavsett vad det gäller. Någon gång under den tid jag bodde i Thailand så bestämde jag mig för att tatuera en helarm. Jag ville göra någonting som hade att göra med mina barn och deras namn var egentligen det första jag hade bestämt på hela motivet. Jag hade redan bestämt att jag ville att Erik på Buzzstop 28 skulle göra tatueringen. Han hade redan gjort mitt bröst och lyckades utifrån en moodboard läsa mina tankar inför en tatuering.

Sagt och gjort. En helarm är en vansinnig mängd timmar när man tänker på det. Och det enda jag hade att gå på var mina barns namn och ett typsnitt jag gillade. Jag kollade runt efter symboler som representerade liv och skydd, som är de första primala instinkter jag har gentemot mina barn. Till att börja med hittade jag två Fu-hundar som jag fastnade för. Fu-hundar, eller fu-drakar som de ibland kallas är en asiatisk skyddssymbol som ofta syns utanför asiatiska tempel. Fu-hundar avbildas ofta som ett par, en hane och en hona. Honan ska hålla sin tass beskyddande ovanför en valp, och hanen håller sin tass ovanför världen. Asiater kan ju det där med symbolik. Hanen och honan har sina munnar öppna på olika sätt, tillsammans skapar de ordet Ohm. Början och slutet. Den optimala skyddssymbolen.

Bambun är en traditionell asiatisk livssymbol, den överlever allt, den växer sig starkare från dag till dag och växer runt sina hinder istället för att låta sig hindras. Den fyrahövdade Buddhan är en variant som bland annat finns avbildad I Ankor Wat I Kamboja. För mig är det en symbol av att det finns någon som håller din rygg. Och i samverkan med resten av min tatuering är det en symbolik att jag alltid, och då menar jag alltid, kommer att hålla ryggen om Leon och Joline, den tanke som den här tatueringen en gång växte ur.

Självklart är det inte lika smickrande att visa femtiofem timmars tatuerande på några små bilder, men ni fattar grejen.