Ingen stor smäll eller massdöd.

Jordens undergång, en stor förändring kontra att få en andra chans att ta tillvara på det som spelar någon roll.

Vad är det vi inte ser? Ekonomin kommer vända, jobben kommer att bli fler, bilarna blir mer miljövänliga, bara vi vågar öka vår konsumtion så kommer allt att vända. Den humanitära katastrofen i Zimbabwe berör oss inte egentligen, det ligger väldigt väldigt långt bort. Och isbjörnarna? De dör inte av värmeslag, de har bara lite svårt att anpassa sig till... bristen på deras naturliga habitat. En vecka på mallis gör verkligen att vintern känns mycket mer uthärdlig. Kärnkraft var väl inte så jävla dumt trots allt?

Vad är det vi inte ser? Att jorden dör. Det kommer ingen andra giv, och vi kommer inte få en chans att rätta till våra misstag.

Just jordens undergång finner jag otroligt fascinerande. Inte så att jorden försvinner med en stor knall, utan mer att allt liv försvinner. När vi når målet vi stundvis förnekar och stundvis undviker.

När jag var tio år gick storfilmen "Terminator 2 - Judgement day" upp på biograferna. Än idag är det en av de filmer jag sett absolut flest gånger. Åh, vad jag ville vara John Connor. Jag ville också vara bad-ass och plundra bankomater och spela arkadspel för alla pengar. Även om hans polare Tim med hockeyfrilla var en riktig tönt. Jag ville också ha ett oundvikligt öde som frihetskämpe och mänsklighetens sista hopp. John vägrar till en början att acceptera den framtid han går till mötes, för han upptäcker att han inte har några egna val. Kriget kommer, kontrollen över Skynet kommer förloras och det enda som finns i Johns framtid är en oundviklig kamp mot en övermäktig, icke mänsklig fiende.

"3 billion human lives ended on August 29th, 1997. The survivors of the nuclear fire called the war Judgment Day."

Jag vet inte varför, men en del av mig hoppas och väntar på den där vändpunkten. Den sekund då allt förändras vare sig vi vill eller inte. Då åker Kyotoavtal och miljöpolitik rätt ner i avloppet tillsammans med resten av mänskligheten och varenda liten utrotningshotad randig kissemiss.

Jag har konsumerat det mesta som finns av post-apokalyptisk media. Allt från Mad Max, Fist of the north star och Hardware till zombieapokalypser i 28 dagar senare , Night of the zombies och Day of the dead.

En av mina favoritundergånger sker inte på film, utan här är det det skrivna ordet som briljerar. Douglas Couplands "Girlfriend in a coma - Ledmotiv till jordens undergång" behandlar det här ämnet på ett magiskt sätt. Vad gör vi när vi inser att vi hela tiden gjort fel? Då står vi där, de sista människorna på jorden och kastar diamanter i havet. Alla våra handlingar har knuffat oss närmare och närmare det oundvikliga slutet. Samtidigt finns här hoppet om att få ställa allt till rätta, att ta tillvara på livet. Att förändra saker i grunden. För det är där problemen ligger. Det spelar ingen roll om vi tvättar grisen och doppar den i choklad, för det är fortfarande en gris.

En annan undergång som rör mitt hjärta är den som ordkonstnären William Gibson beskriver i "All tomorrows parties" . För här, i den avslutande boken i bridgetrilogin är jordens undergång ingenting som mänskligheten märker av. Det är mer ett ögonblick, eller en vändpunkt. Slutet för världen så som vi känner igen den idag. Ingen stor smäll eller massdöd.

En ny början.

Vår andra chans?