Klippa bonsaiträd och fånga flugor

Ibland slår det mig. Hela tiden finns det där ute någon annanstans. Allt som inte finns här i Göteborg i mars. Värmen, smakerna, platserna, ljuset och människorna.

Igår halkade jag runt i mina vita Lopez 50 signaturdojor från Circa footwear och kände mig felplacerad. Som en sengångare på en fotbollsplan. Jag kunde riktigt se hur löpsedlarna skulle se ut. "earth is dying i snökaos." Som varje år när snön kommer till den här staden, då stannar den upp och kladdar igen.

Jag kan bli så otroligt frustrerad över att det händer nu och nu och nu. Världen pausar inte för att jag inte är där och upplever den. Vi har blivit tilldelade en försvinnande kort tid här på jorden, och vi måste, det är nästan vår skyldighet, ta tillvara på varenda dag. Det räcker inte att sitta här och längta, för ingenting blir bättre av det.

En vän sa för ett par veckor sen "Jag skiter i det här, jag drar. Jag ska bo under ett parasoll i solen och pressa apelsiner. När arbetsdagen lider mot sitt slut ska jag hälla sprit i juicen och dricka den själv." Och det är lite så det kan kännas. Att ha en fantastisk vilja, men att hållas tillbaka av alla praktiska saker som tillsammans bygger den vardag vi lever i.

Varje år vid den här tiden så längtar vi människor efter våren och värmen och slutar att leva i nuet. Idealet hade väl varit att leva i en tillvaro där varje dag är värd att leva fullt ut. För att idag är idag, och idag kommer aldrig åter.

Men det är svårt att göra här och nu. Att gå ut i slasket och älska nuet för vad det är. För jag vill ha värme och hud som visas för solen. Jag vill ha upplevelser som får mig att känna att världen är ett fantastiskt ställe. Istället hänger känslan från gårdagens filmupplevelse "Eden lake" kvar i bakhuvudet. Den känslan fyller bara på det förakt mot oss människor jag kan känna ibland, mellan stunderna av längtan efter solen. Sensmoralen av den filmen var rätt fri för tolkning, men till mig sa den att det alltid gäller att slå först. Det är väl ganska illa.

Men seriöst. Om jag hade fått träna karate ett helt liv hade jag så klart valt att träna för Mister Miyagi. Klippa bonsaiträd och fånga flugor med ätpinnar och annan skit för att i slutändan bli en balanserad och god människa. Men om jag bara fått träna en månad hade jag istället gått och tränat för Cobra Kai. Skippa den där transparken och gå rätt på övervåldet. För ingenting blir bättre om jag idag vaxar en bil eller målar ett staket. I det långa loppet såklart, men idag är idag, och långsiktiga mål kan vara rätt abstrakta. Så ser verkligheten tyvärr ut idag

Wake up and smell the fucking coffee. Och ta det första steget ut i solen.

Idag.