Precis som att hoppa från en brygga

Jag vet, intalar jag mig själv, att livet inte är en linjär resa från klarhet till klarhet. Jag vet, intalar jag mig själv, att jag alltid kan se de små glädjeämnena i livet och fröjdas åt dem. Jag vet, intalar jag mig själv, att jag alltid vet var jag är på väg och att mina tankar är rationella.

Ibland måste jag ändå ställa mig frågan om de drömmar och önskningar jag har är verkliga eller om de är spöken som hänger kvar. Spöken från den person jag var förut eller från den person jag önskar att jag är idag. Ibland kanske det är läge att släppa vissa drömmar, eller rättare sagt släppa tankarna på att realisera dem och låta dem vara vad de är. Drömmar.

För när drömmen är verklighet kanske man sitter där och krampaktigt håller fast vid den, bara för att det var en dröm som gick i uppfyllelse. Plötsligt finns ingenting kvar, och då vet jag hur jag fungerar. Då bygger jag nya drömmar som måste förverkligas och det faktum att jag redan genomfört en dröm är inte längre något värt.

Jag höjer alltid ribban. Lite i förväg och alltid lite över min egen förmåga. Kanske lite för fort. Jag vet, intalar jag mig själv, att jag vill ha det så. Om jag inte pushar mig själv så tappar jag sugen och nöjer mig. Som om det skulle vara ett brott, att vara nöjd med det som finns och det som redan är gjort. Det är inte farligt att stanna till, men jag vill alltid förbättra saker. Mig själv, min omgivning, min tillvaro. Det kan bidra till att jag inte ser vad jag har nu.

Och som jag tjatar om vikten av just det. Att stanna upp och omfamna vardagen. Att se allt det fina som finns runt dig, att uppskatta allt som blivit dig givet utan att för den delen stagnera. Jag är militant hängiven personlig utveckling. Människor som ger upp allt för att följa sina drömmar, lära sig nya saker och bli bättre människor. Jag är en promotor för förändring. Tänk om jag alltid gjort som jag själv säger att man ska göra.

Varför är nuet så svårt att se? Det finns alltid ett sen då allt kommer vara mycket bättre. Då det finns mer pengar, mer ork, mer fritid, bättre sömn, bättre väder.

Jag tror jag står i ett vägskäl där vissa mål måste realiseras och andra ta ett steg upp på trappan för att få fortsätta vara drömmar.

"Det är precis som att hoppa från en brygga" sa han till mig. "My ass" tänkte jag och hoppade. Lite som livet självt.

Jag vet, intalar jag mig själv, att jag inte är rädd för förändring. Och jag vet, intalar jag mig själv, att alla förändringar inte behöver ske över en natt.

Jag kan bli så otålig, och vill att verkligheten ska stämma överens med de bilder jag så tydligt kan se i mitt huvud. Även om allt inte kan bli så.

Jag vet, intalar jag mig själv, att jag inte kan få allt.