Novell # 1

Hej, jag går nu på skrivarlinjen på Brunnsviks folkhögskolan. Idag fick vi en uppgift där vi skulle skriva en novell med inblandning/tema av en färg. Jag tänkte här dela med mig av den. Läs gärna. :)

När jag vaknade imorse var det något som inte stämde. Egentligen tycktes min värld vara som vanligt. Solen bländade mina ögon genom fönstret, jag var lika förbannat morgontrött som alltid och trafikens högljudda buller förstörde min lust, om jag ens haft någon, att kliva upp ur sängen. En helt ordinär morgon med andra ord.

Men något var annorlunda, och som den kraftlösa varelse jag förefaller mig vid dygnets allra tidigaste skede var jag för trögtänkt för att begripa det. Jag duschade, drack min kopp svarta kaffe och rökte min Marlboro på balkongen, samtidigt som jag läste min tidning. Precis som jag sedvanligt brukar.

Jag kände mig däremot ovanligt illa till mods denna morgon, och hade små känningar i magen. Mitt undermedvetna ville säga mig något. Men som den konsekventa man jag är drog jag slutsatsen att det måste vara något fel på kaffet eller att jag håller på att bli sjuk. Jag ignorerade givetvis dessa signaler och ägnade istället min viktiga tid åt att läsa om förändringar på aktiemarknaden. En mycket mer väsentlig syssla. Det skulle emellertid bli tydligt längre fram under dagen att mitt förnuft haft fel och mitt sinne rätt. Det visste jag inte då...

Fängslad av alla siffror märker jag inte hur tiden flyger iväg. Tills jag av en händelse råkar rikta ett öga mot köksklockan och märker till min förargelse att den är alldeles för mycket.

Tagen av stress viker jag ihop tidningen och raskar ner alla mina spridda dokument i portföljen. Knyter slarvigt min slipps, trycker ner mina stackars fötter i de för trånga gubbskorna och slänger upp halldörren varvid jag springer nerför trappuppgången. "Jag vill inte komma för sent, jag vill inte komma för sent..." Rusar i mina tankegångar.

Den starka ångesten över att inte komma i tid grundar sig i att det då skulle vara den tredje gången denna vecka. Och idag är det bara onsdag. Jag vrider om nyckeln till min Fiat och sätter av i en kamp mot tiden. Ofattbart löjligt egentligen, men vill inte ge chefen ytterligare en anledning att sparka mig. Det fanns redan skäl nog.

Jag har aldrig varit någon märkvärdig förare och sätter andra trafikanter i fara med min höga hastighet. Jag bryr mig inte då jag vill komma fram så fort som möjligt. Hundra meter framför ser jag ett övergångsställe.

Det är grönt ljus och för att spara någon minut växlar jag upp och ökar farten för att hinna över innan rött. Jag fäster mina ögon på vägen och trycker ner gaspedalen ytterligare. Precis innan jag ska köra över övergångsstället lyfter jag min blick mot trafikljusen. Lyset säger fortfarande grönt.

Allting går så fort att jag inte har en chans att uppfatta vad som händer. Plötsligt dyker en ung cyklist upp framför bilen. Jag hoppar till men hinner inte väja undan. En tung och metallisk duns överröstar allt annat. Bilen fortsätter rulla dödsryckigt åt sidan och jag tvärbromsar panikartat. Blir ståendes snett på trottoarkanten.

Motorhuven är fullständigt förstörd och ur den bolmar rök. Förlamad sitter jag tyst som ett lik i bilen. Min kropp är paralyserad och jag kan inte annat än tänka på vad som nyss hänt. Jag upplever verkligheten mer påtaglig än någonsin förr, samtidigt som allt känns bisarrt surrealistiskt.

Jag vrider om bilnyckeln men möts av inget annat än tystnad. Jag inser att min relativt nyköpta bil är sönder och att felet inte är mitt. Hjärnan kopplar till och en infernalisk ilska tar över hela min existens. Med darrande händer slänger jag upp bildörren och stapplar ut på trottoaren. Cyklisten ligger stilla och avtuppad på andra sidan gatan. Förblindad av raseri känner jag ingen sympati alls. Bara adrenalinet som kokar.

-"Vafan tänker du med din jävla idiot! Någon kunde ha dött!" Han svarar givetvis inte, och det är då jag märker det. Blir helt tagen och begriper inte hur. Jag kan inte tro det. Jag vill inte tro det. Blir alldeles svimfärdig och är nära att få ett totalt sammanbrott. Sliter mig i håret och tänker att jag är spritt språngande galen. Jag gnuggar mina ögon, men nej, jag ser inte fel.

Allt är grönt. Asfalten är grön, min skjorta är grön och duvorna är gröna. Hela omvärlden och alla dess ting av denna färg. Jag kan inte förstå hur och skakar av rädsla. Vågar egentligen inte, men vänder likväl ögonen långsamt mot olycksplatsen. Fotgängarna promenerar över övergångsstället men trafikljuset signalerar klart och tydligt grönt.

Det är då jag inser mitt gruvliga misstag. En insikt så fruktansvärd att hela min värld stannar upp. Min ryggrad ilar av fasansfull skräck. Jag börjar hejdlöst gråta och springer med bultande hjärta fram till den stackars cyklisten. En liten harmlös pojke i tolvårsåldern, med en skolväska över axeln. Han ligger fullkomligt livlös på den hårda, råa asfalten. Bredvid en pöl av grön sörja.