Vila i frid

Jag sitter här och tänker på det hemska och ofattbara som chockade oss alla i onsdags. Hur många tårar som spillt över flygplansolyckan där alla spelare och ledare i det ryska hockeylaget Lokomotiv Jaroslav omkom vill jag inte ens tänka på. Här i Sverige är nog sorgen störst över Stefan Livs bortgång, en idrottsprofil nästan alla kan relatera till. Målvakten som vaktat buren i HV71:s kasse på TV, lagkompisen, fadern, sonen.
Att olyckor lika omfattande som denna dagligen sker världen över är ett faktum, ett smärtsamt sådant, men efter att ha varit verksam inom lagsport praktiskt taget hela mitt liv känner man sig i detta fall berörd utöver det vanliga. Att ens föreställa sig hur ett lag som spelat ihop, tränat ihop och inte minst skrattat ihop, tillsammans förlorar sina liv i en olycka är en oerhört sorglig tanke. Hur de oskyldigt måste ha sett på medan döden grep tag om ens egen och lagkamraters själ.

Jag är ingen hockeyfantast och kommer aldrig att vara, men lagsporten talar sitt gemensamma språk inom vissa områden. Ett lag är alltid ett lag, oavsett när det kommer till fotboll, handboll, hockey eller vattenpolo. Man blir under åren ett sammansvetsat gäng efter att ha gått genom motgångar och medgångar, lätta som tunga dagar. Man blir nästan som en liten familj.
Men världen är som den är, och kommer alltid vara av det slag vi alla innerst inne redan vet.
Helt jävla förbannat orättvis. Särskilt en kall och hård höstdag som den sjunde september. Det enda vi kan göra är att lägga en ros, minnas de som oskyldigt försvann från vår jord, och hedra den alltför korta tid de fick.