En liten EM-krönika

Har lekt stenhård sportjournalist för skoltidningen denna vecka och skrivit en "liten" krönika om Holland-matchen och EM-kvalet i övrigt. I rollen ingick det självklart även att man skulle dra ut svängarna å det grövsta, så läs med en nypa salt. :)

Blågula hjältar och en guldbiljett till Polen

Otroligt vilken vändning vi fick bevittna! En kamp som innehöll allt sett ur ett svenskt perspektiv. Fantastiska mål, svett och hjältar på ett fullsatt Råsunda. En fotbollsafton som går rätt in i historieböckerna med en cykelspark.

Det var inte många som trodde på vinst inför Sveriges sista och mycket avgörande EM-kvalmatch. Visserligen hade holländarna redan packat väskan till Polen/Ukraina för flera veckor sedan och förväntades gå på sparlåga. Sverige hade allt att spela för och ett utsålt Råsunda i ryggen. Men världstvåan som inte förlorat på fyrtio landskamper mot ett landslag vars spel gett en hemska mardrömmar de senaste veckorna. Vilka som var tippade att vinna var givet. Stryk mot medelmåttor i Ungern, besvärade av ett gäng rörmokare och utspelade av finnar som knappt kan spela fotboll efter en närmast usel försvarsorganisation. Emellanåt har det sett rent komiskt ut. Den här kvällen ville ödet något annat, vi ville äntligen något. Att ta revansch på fjolårets fiasko i Amsterdam och bevisa att vi faktiskt hör hemma i ett EM-slutspel. Från minut ett satte vi ner dobbarna i gräset och poängterade, det här är vår borg, här bestämmer vi. Det var ett helt annat lag på planen, elva små pojkar som över en natt förvandlats till rena krutgubbar. Redo att bryta tulpankvistar på mitten, mala sönder kvarnar och trampa ost till oigenkännlig sörja.

De Oranje ägde precis som väntat bollinnehavet, vilket var tur då vi gång på gång bevisat hur okapabla vi är på att föra matcher. Denna gång lät vi ingen paradera över bron som senast. Vi spelade ett cyniskt försvarsspel och låg tätt. När bollen erövrades var det full fart, en snabb omställning och in med den i straffområdet. Och 1-0-målet, en frispark signerad Kim Källström skruvad in i krysset bakom en fullkomligt chanslös Vorm, väckte de iskalla svenska läktarna till liv vilka exploderade i jubel. Här hemma höll jag nästan på att ramla ur soffan. Ett klassiskt ögonblick som kommer att spelas upp gång på gång. Ett mål som demonstrerade perfektion och som måste gjort Kims forne lagkamrat Juninho oerhört stolt. Men åtta minuter senare visade Huntelaar varför han är kvalets målfarligaste spelare och snart trillade även 1-2-målet in genom returkungen Kuyt. Poängen såg ut att rinna iväg. Jag kom på mig själv att sitta och grubbla över vilket playoff-lag jag helst vill se Sverige möta.

Då tog den otroliga vändningen vid. Vägledda av Elmander som älgade för livet krigade Sverige till sig två mål och ett resultat som stod sig matchen ut, av bland annat en alltid lika stabil Isaksson och ett magiskt tillslag av Toivonen. Efter slutsignal var det en samling hjältar som bildade hög och fick ta emot hyllningar från alla de 33000 som såg matchen på plats. Allting kröntes av en omåttligt nöjd och tidigare hårt kritiserad Erik Hamrén. Det var en äran och hjältarnas kväll och ett av våra stoltaste ögonblick som fotbollsnation. En klassiker minst lika värdig som den mot Argentina 2002 eller Spanien 2006. Den stora skillnaden var att dagens upplaga inte alls hade samma kval och mästerskapsrutin och vinsten är därför i sig en ännu större bragd. Min tro på landslaget är starkare än på länge. Jag är glad över att Hamrén vågat satsa på att skapa ett attitydsfriskt lag där inte enbart defensiven prioriteras, även om det ibland mest framgår som tomma ord på intervjuer. Det är likväl stor skillnad på dagens landslag i jämförelse med Lagerbäcks sista, fullständigt misslyckade tråkfotbollsår. Hamrén har spelat korten väl under sin hittills korta period som förbundskapten och jag är säker på att han är rätt man att leda landslaget. Jag är även lättad över att vi nu slipper kriga oss in köksvägen. En kokande baltisk helvetesgryta eller dylikt är jag tveksam på om vi överlevt. Det är väldigt trevligt att Råsunda fick avsluta med en sådan minnesvärd tillställning. VM-kvalet kommer som bekant att spelas på nya Nationalarenan.

Och förhandssnacket fokuserade som vanligt på Zlatan och huruvida landslaget är sämre eller bättre i hans frånvaro. Nu fick kritikerna ännu en munsbit att tugga på. Men för mig är svaret uppenbart. En Zlatan utan motivation som promenerar runt på planen med en överlägsen uppsyn är enbart destruktiv för landslaget. En Zlatan med spelglädje höjer oss avsevärt alla dagar i veckan. Betoning bör istället ligga på hur man får glöd i lagkaptenen när han spelar för blågult. Det har Erik Hamrén till nästa sommar på sig att lösa och det kan minst sagt behövas. Tills dess får jag nypa mig i armen än en gång och intala mig själv: Sverige är i EM!