Spelnörden Peters ovanliga äventyr

I det blåaktiga skenet från skärmen dansade älvorna sin sensuella dans med all sin uppmärksamhet riktad mot Peter. Detta var inget simpelt spel, det var det mest otroliga spel Peter någonsin sett. Animationerna var så mjuka och naturligt perfekta och 3D-modellerna var som hämtade ur verkligheten att gränsen mellan spel och verklighet var som utsuddad. Peter förstod redan nu att detta spel skulle förändra hela hans framtida tro på vad som egentligen var möjligt att skapa av polygoner och texturer. Älvorna flörtade med ögon och fingrar, som för att säga, "kom närmre". Trollbunden av deras skönhet och mystik som pressade Peter huvudet mot skärmen, men möttes förvånande inte av en kompakt yta, utan sögs in, ungefär som att doppa huvudet i marmelad. Förskräckt över detta faktum försökte han pressa sig ut ur skärmen, men förgäves, då en oemotståndlig kraft ville åt motsatt håll. Snart hade skärmen slukat både mage, fötter och ben, ja hela Peters ungdomliga kropp och lämnat datorstolen sakta snurrandes, som för att berätta, att någon suttit där sekunden innan. I en grafisk virvel svävade Peter fram genom en sprakande, detaljrik och magisk värld. Men Peter såg inget, för ögonlocken var stängda. Om han sov, blundade i rädsla för det främmande eller helt enkelt hade tuppat av var omöjligt att svara på.

Plötsligt tog färden slut och Peter landade mjukt på en stor och grön sommaräng. I hemlighet var han vaken men var så säker på att allt bara var en fånig och märklig dröm att han fortsatte ligga still, blunda och låtsas sova. Men någon petade på hans axel, så tydligt att det omöjligt kunde vara inbillning. Peter öppnade långsamt ögonen och där stod en av älvorna som tidigare dansat för honom. Peter tappade nästan fattningen men blev samtidigt glad, upprymd... generad. Hon var oskyldigt urläcker i sin korta, mossgröna kjol, sitt söta leende och med blommor i håret.
- Jag kan inte tro att det är sant, äntligen är du här för att rädda oss.
Peter såg ut som ett frågetecken.
- Vadå rädd... rädda vem?
- Rädda oss från Satyricon såklart.
Vad är det här för ett skämt.
-Satyricon?
- Ja, demonen i väst, som är så ondskefull att blommarna vissnar och träden ruttnar och som smider planer på att störta alla kungadömen med hjälp av sina minions. Hyrule Kingdom, Mushroom Kingdom, Azeroth och tusentals andra riken kommer att bli till stoft, ett minne blott om du inte tar dig samman och hjälper oss.
- Men varför just jag?
- Enligt profetian ska världens lökigaste spelnörd som någonsin sett dagens ljus i människovärlden fara hit och rädda oss från Satyricon med sina nördiga superskills. Det är dig jag pratar om, Peter.
Paff och förödmjukad tänkte Peter igenom det hon sagt.
Visserligen spelar jag en del, men att ha mage å kalla mig världens största spelnörd? Förvisso vänder jag ut och in på kalsongerna, klarade igenom alla Mario-spel med förbundna ögon som sjuåring, döpte min hund till Halo och hoppade av skolan när WOW kom. Men världens största?!
Han funderade ett tag till.
Ja, det stämmer nog.
Redo för den ansvarsfulla uppgift som låg framför rättade Peter till glasögonen som satt snett på nästippen.
-Så, vart är han?
- Sakta i backarna, först måste du levla.
Peter flyttade in hos älvan han träffat och lämnade sitt gamla liv bakom sig. Åren kom och åren gick. Att levla tog närmast en evighet och Peter var snart en mycket erfaren farmare. Peter fick skägg och kalsongerna blev brunare för var dag som gick. Statsen hade ökat avsevärt från dag ett och hade snart nått sitt tak. Och den episka kampen mellan gott och ont, som skulle utspela sig på Hyrule Fields närmade sig med stormsteg. Utgången skulle komma att förändra framtiden för evigt, inte bara för speluniversumet och alla dess invånare i sig, utan även för miljontals gamers i människovärlden. De som här fann en plats då deras värld vänt dem ryggen, sådana som Peter själv. Peter knöt nävarna, vilja och beslutsamhet lyste i hans ögon. Så mycket stod på spel, att förlust inte var något alternativ.

Så kom dagen till slut. Över det vidsträckta, gröna fältet som utgör Hyrule Fields viskade vindarna sagor om en ny tid kommen och solen sken som en brinnande apelsin i skyn. Omgivna av tusentals åskådare stod Peter öga mot öga med Satyricon. På norra sidan stod alla Minions som stöttade Satyricon, på södra sidan stod alla spelkaraktärer som stöttade Peter. Bland massan skymtades ansikten som Mario, Link, Sonic, Pac-Man och Donkey Kong. Men även Sephiroth och Bowser... Peter började inse att alla spelkaraktärer, även de som ansågs vara onda stod bakom hans rygg. I dessa bistra tider hade de inget val. Satyricon var en svart, gigantisk, demonliknande varelse med slängande svans, spetsiga horn, vassa tänder och brinnande röda ögon som lyste av hat. Peter som laddat med mängder av energydryck och Jolt-Cola kände hur adrenalinet och koffeinet forsade och mixades i blodet. Om det var ett recept till framgång, återstod att se. Han svalde, detta kom pinsamt uppenbart att bli en kamp mellan David och Goliat. Satyricon gav ifrån sig ett vrål så mäktigt att världen, ända bort över bergen vid horisonten skakade, och höjde sina fasansfulla klor. Peter dodgade i sista sekund och det skälvde av ofattbar kraft när klorna slog ner precis bredvid och gjorde avgrundsdjupa hål i marken. Peter gick till motattack. Han närmast flög mot Satyricon, satte en så gott som felfri superkombo mot hans hals, men det verkade inte ha någon effekt överhuvudtaget. Satyricon viftade bara bort Peter som en liten fluga och gick till attack igen. Så här höll de på i hela trettio dagar och trettio nätter, Peter var för snabb för Satyricons attacker och Satyricon för tjockhudad för Peters. Jublet steg mot oanade höjder när Peter lyckades undvika Satyricons attacker eller fick in en snygg kontring, vilket gav honom styrka och mod att fortsätta och aldrig ge upp. Men det verkade ändå lönlöst, då ingenting bet på Satyricon. Fast han hade en plan, för var dag som gick blev Satyricon allt mer trött, om han bara fortsatte att kämpa lite till...
Så en dag, efter vad det kändes som, tusen mil och tusen liter svett, föll Satyricon utan förvarning ihop av utmattning. Allting blev tyst och stilla, folk höll andan och lyssnade efter livstecken från den massiva klossen framför. Men de kom aldrig. När man förstod att Satyricon var död byttes tystnaden snabbt ut mot öronbedövande jubel och applåder. Peter ställde sig på Satyricons mage, lyfte nävarna mot skyn, sög in det underbara ögonblicket och kände sig jäkligt bra.

På kvällen hölls en gigantisk fest till i Zeldas slott där alla var bjudna, dansade och var glada och hyllade Peter som den episka hjälte och frälsare han var. Peter rättade till glasögonen som satt snett och tänkte för sig själv.
Ja, det här gjorde jag jäkligt bra.
Festligheterna fortsatte långt in på småtimmarna. Och Peter, trött, berusad och lycklig som han var, betraktade denna oförglömliga scen från balkongen och kände en varm känsla inombords, som han tidigare aldrig känt. Känslan av tillhörighet. I denna värld hörde han hemma och här skulle han fortsätta att leva sitt liv, i frid och fröjd.