Tacheles - Ett påskägg i centrala Berlin

Jag var i Berlin för några veckor sedan och besökte bland annat Tacheles. Ett av de mest fantastiska ställen jag någonsin sett.

Väggarna skiner av graffiti och ett spektrum av färger dansar med ögonen och lämnar hjärtat fullständigt hänfört av denna vackra och fantasifulla konstart. Ljudet av hamrande och konstnärer som arbetar på sina verk ekar i hela byggnaden. En av konstnärerna framför mig får ett plötsligt vredesutbrott, misshandlar omgivningen och slänger svordomar på tyska omkring sig. Ilskan är lätt att förstå då staten idag gör allt för att riva Tacheles och bygga nytt.

Jag befinner mig i en förfallen byggnad som för en massa år sedan tjänade som köpcentrum här på Oranienburger Strasse. En dag 1990 när byggnaden skulle rivas erövrades den av ett gäng konstnärer och deras penslar. Sedan dess har byggnaden tjänat som konstcentrum och turistattraktion. Förr fanns här även en restaurang och en biograf, men vars ägare lämnat efter en summa på cirka en miljon Euro från staten. Envisa kämpar konstnärerna tappert kvar även i motvind. Man kan se hur desperation lyser i ögonen på dem, vars hem och rike nu står inför sin kanske sista tid. Skulle jag ha stannat i Berlin i ytterligare några dagar hade jag gärna följt med och demonstrerat mot de skönhetsblinda portmonnägrisarna som vill demolera Tacheles. Nu får jag helt enkelt önska deras bästa och hoppas att de vinner kampen, även om de oavsett kommer att fortsätta sprida sin fägring, i värsta fall på andra håll i staden.

Att Tacheles en gång var ett köpcentrum är svårt att föreställa sig, rummen är inte särskilt stora och byggnaden är något trång. Det kanske är ett tecken på hur konsumtionssamhället expanderat över de senaste decennierna och idag ståtar med gigantiska köpcentrum stora som slott, som Alexa på Alexanderplatz, eller bedrövliga, överprisade KaDeWe. Byggnaden består av fem våningar och vi bestämmer oss för att ta en titt i trapphuset. Vissa av fönstren har trasigt glas så solen skiner in. Väggarna är helt övertäckta av graffiti och många fina symboler och föremål går att skönja där i havet av färg. Som gröna kor och tyska små mumintroll, eller varför inte en rostig cykel. För vad är egentligen konst? När vi kommer högst upp i trapphuset till den mest nedpissade kvadratmetern, skriver vi något flummigt på trapphusets golv i orange färg och tänder ett ljus bredvid. Vi lämnar det att brinna i fred, för fred och lunkar vidare.

Då och då stöter jag på minst sagt originella konstnärer som stryker kring längs väggarna. De är trevliga och man känner sig inget annat är välkommen när man besöker deras ateljéer. Smycken, souvenirer och allehanda handgjorda saker finns att köpa lite här och var. Tacheles är till skillnad från de flesta andra turistattraktioner helt gratis. Det finns små bössor där man kan skänka en slant om man så vill, men något inträde till detta konstnärliga Eldorado tas aldrig, vilket är generöst. Folk kan säga vad de vill om verken här och vad som är konst eller inte, men att det är en unik och färgstark upplevelse, som påskgodis för ögonen, det måste man hålla med om. Bilderna varierar, ibland är de målade för hand, ibland är det photoshoppade fotografier. Många av dem med motiv från själva staden, som gator, byggnader och floder. Ofta i väldigt starka färger och med en poetisk, slagkraftig, komisk eller vis text. På en vägg hänger bilder av redigerade fotografier av vad jag skulle tro från början är tagna på nakna kvinnor i naturen, av vilka direkt för mig till tankar om monstret i Pans Labyrint eller något väldigt hedniskt. Som en inavlad, sexuellt besatt, gigantisk kycklingfilé i skogsmiljö. Långt upp och längst in i byggnaden finns ett rum med udda kreationer. En kuddgubbe ligger på en tortyrbänk och ser lika plågad och besvärad ut som farsgubben inför det årliga julbadet och ett gäng spökvita herrar blänger ilsket, som gengångare av den spanska inkvisitionen. En romantiserad känsla av råhet och mörker i luften. Som om du plötsligt skulle finna en tortyrkammare i dina morföräldrars mörka, mystiska källare på ett konstfullt sätt. Ute i det soliga vädret fortsätter färden och utforskandet av innegården tar vid, vilken jag snabbt inser är den mest fantastiska platsen på Tacheles.

Jag möts av ett flertal metallskulpturer av olika slag. En fågel, en huvudlös kvinna, en tjur, en utomjording med mera. Vissa stora som gigantiska Dönerkebaber, andra små som tändsticksaskar. En aura av förfallen skönhet omger platsen, samtidigt som postapokalyptisk musik flyter i bakgrunden och förstärker känslan. En sorgsen man med tom blick och gapande mun sitter med en vissen ros i handen. Han känns på något sätt så levande och verklig, som en poet som suttit på en parkbänk och grubblat i tusen år och börjat rosta. Som en avbild av mig själv. Så träffande, så vacker. Det slår mig hur unikt Tacheles är, mitt i centrala Berlin. Bara stenkast från överprisade butiker och gatumyller. Svårt att tro.

Jag träffar på en gammal farbror med vildvuxet, gråsprängt hår och en näsa som starkt späder på fördomen om hur franska konstnärers näsor ska se ut, fast han är italienare. Han bor i ett litet kyffe, tillsammans med tusentalet klirrande vinflaskor. Han lever för sin konst och berättar att han är ett vuxet barn. Efter en stunds samtalande frågar han om vi vill vara med och ta del av hans konstprojekt genom att för femtio kronor köpa en kvadratmillimeter mark av en jordhög föreställandes Michelangelo på ett bord. Snabbare gjort än sagt, snart sitter en tandpetare på vänstra knäet som markerar minilandet Ordland. Presidenterna av Ordland skriver några lättsamma, spontana meningar i farbroderns loggbok, vilken redan är fylld av sådana från tidigare besökare. Idén är att han ska få ihop pengar nog till att skapa ett konstverk som alla bidragare ska ha en del i. Huruvida det kommer att synas återstår att se.

PS. Skulle gärna vilja lägga upp fler bilder, men har inte riktigt kommit underfund om hur man gör, så om du vet så säg gärna till. :)