Mina onda tankar

Jag vill påstå att jag är en snäll person. Jag söker aldrig konflikter, jag försöker aldrig att kasta ur mig kommentarer som jag vet kan såra folk och jag försöker alltid att göra mitt bästa när människor söker min hjälp. Men jag kan ändock aldrig hålla mina tankar i skick. De svävar alltid iväg. Jag kan stå och le och befinna mig mitt i en konversation med en gammal, god vän och ändå fantisera om att bryta nacken av honom, göra en karatespark mot halsen, fimpa en glödhet cigarett mot magen, köra upp en gaffel i anus eller om möjligt ännu värre saker. På något sätt är jag rädd att folk ska kunna läsa mina tankar, eller i alla fall känna av vad jag tänker. Så jag gör allt för att kämpa emot, men nästan alltid utan framgång. De besitter mig.

Är det ett resultat av alla dessa våldspel, våldsfilmer och dylikt som präglat min vardag i så många, många år? Eller är jag innerst inne svart och ond. En djävul som bär mask? Jag vet inte.