Ingmar Bergmans - Persona

Såg Ingmar Bergmans Persona inatt och det lustiga var att jag faktiskt blev lite rädd. Låg förvisso i ett ensamt, stort hus mitt i natten men ändå. Bara intromusiken skar in i mina skräcknerver, hehe. Fick lite Antichristvibbar fast på ett ålderdomligt vis. Hur som helst, Bibi Andersson, Alma i filmen, måste vara en av de mest störande filmkaraktärer någonsin. I början, babblar hon nonstop, som en jobbig kvarn. Man vill mest dra till henne genom skärmen. Och sedan blir hon extremt överdryg när hon får läsa det där brevet, och håller på för att sedan avsluta genom att bli en psykotisk galning. Ojoj. Men filmen var bra, och jag har insett hur lustigt det är när man ska se på en film som man hört ska vara svårttolkad, eller ha flera tolkningar, det resulterar i att man sitter direkt från filmens början och försöker knäcka pusslet. Lite som Lost(fast kanske inte alls med samma antiklimax). Jag hade fler teorier än vad jag kunde räkna på fingrarna, inga värda att nämna, inklusive att de fortfarande sitter på teatern och det hela är en pjäs. Men till slut kändes det uppenbart att det var samma person, fast två olika sidor, typ. Bara filmnamnet tyder på det om inte annat. Men efter slutscenerna är jag lika tudelad. Jag vet inte. Och innerst inne, Inge visste kanske inte heller, han ville bara förvirra publiken och tjäna lite feta cash på mystiken. Jag menar, det är ju lättjänta pengar om inte annat, att koka ihop en rörig historia som man själv inte har en aning om, och så triggar man igång publiken som kommer sitta och gissa och diskutera sina egna tolkningar i evighet. Lite som Lynch. Men nej såklart, vår svenske stolthet Ingmar visste nog bättre än så. Bra film för övrigt! Måste varit grym och hyfsat innovativ kamerateknik på den tiden! Och sista scenen var speciell!

Minst 4 av 5 toasters