Dikt

gillade denna dikt av något slag.

Jag var en dålig hund

Jag var en dålig hund
Jag var för ivrig
Jag stretade och drog
Jag lade öronen i maten

Jag var så uppseendeväckande
Jag gjorde vad som helst för en klapp på huvudet
Jag sneglade alltid efter kakor
Jag flämtade för mycket

Jag var så övertydlig
Jag viftade på svansen
Jag kom alltid springande med tofflorna
När jag visslade var Jag alltid redan där

Jag gick ofta med Jag
till stupet
Jag ville kasta ner honom där
men jag hade aldrig nerv att göra det
Jag tänkte att om jag blir av med honom
kommer världen att öppna sig för mig
Tänk att få leva utan detta koppel!
Men jag kunde inte för Jag
var min enda hund och jag visste inte
om jag i längden kunde leva utan en hund
som Jag

Nu är Jag gammal och tandlös och jag
bär fortfarande in maten åt honom
Han ser så tacksamt på mig
med sina stora bruna ögon
varje dag tar vi en promenad
till stupet
och jag visar honom platsen
där han räddade mitt liv
Kan man hata någon som betytt så mycket?

*

Att bara gå som en hund
en liten bit framför någon
som inte heller kan
leva ensam

Att vara någon
som talar genom sin egen mun
som om han bara vore
någon som viskade
i sitt eget öra

Att leva i delar
att leva delvis
skymd av sitt eget framstickande
huvud
hårt hållen av sin egen
framrusande hund

En hundägare bland andra
ett blekt leende högt över marken
en ömtålig nos i stövelhöjd
en tam varg utklädd till
en människa med så bedjande ögon

krafsar på mattan i drömmen
som om han jagade
sin egen fågel i skogen

- Thomas Tidholm