Blir den sämst någonsin?

Mörkt Vatten är en ny svensk thriller regisserad av Rafael Edholm. Den ser ut att kunna bli den sämsta svenska filmen någonsin. Åtminstone en av de absolut sämsta.

Fråga mig inte varför. Men i samma sekund som trailern började spelas upp framför min ögon under gårdagens biobesök, så kände jag ett kraftigt illamående och värk i stortån. Som om kroppen försökte tala om för mig att någonting hemskt var på väg att inträffa.

Mycket riktigt. Trailern till Mörkt Vatten luktar så mycket rutten gubbljumske att det blir lite larvigt. Vi har fantastiskt krystade repliker - både på svenska och engelska (som om det skulle vara ett säkert kort för att göra filmen bättre). "Japp, öööh, allting ska, öööh, vara klappat å klart. De e ba å sälja!" och "Jååååååreeeh faaajjjjäääärdh. Gettt aaaaooot. Fakkk joooooh!" hör än så länge till mina favoriter, även om nu den sistnämnda klipptes ihop av mig till en enda. Kommer säkerligen bjudas på ännu fler repliker som får ens huvud att skrynklas ihop av skam ifall man råkar titta på den.

Lägg därtill träiga skådespelare, en handling som redan har gjorts i sisådär 6 miljoner andra filmer tidigare, ett triangeldrama och en massa klipp där folk hoppar in i varandra.

Mörkt Vatten ser verkligen otroligt kass ut.

http://www.youtube.com/watch?v=ItNyf3ZTEQo

"Är det där...fläsk-Jeppah?!"

The Cabin in the Woods = Toppen

Nä, den lever inte riktigt upp till hypen som byggts upp av alla nior och tior (!) som framförallt amerikanska filmrecensenter delat ut till den. Men Joss Whedon och Drew Goddards skräckfilm, The Cabin in the Woods, är definitivt någonting utöver det vanliga.

Upplägget kanske verkar bekant. Lite väl bekant. Ett gäng ungdomar (en sportfåne, en bimbo, en pundare etc). En stuga mitt i ödemarken. Konstiga saker som börjar inträffa. Samma handling som minst 600 000 andra skräckfilmer förut. Förståeligt att tänka på det viset. Men dessvärre helt åt skogen fel.

För om det är någonting som The Cabin in the Woods lyckas bra med, så är det att överraska och hela tiden knäppa till tittarna på näsan med sånt som nästan aldrig är vad det till en början synes vara. Whedon och Goddard har tagit genrens alla konventioner och skruvat till dessa en jädra massa varv för att leverera någonting nytt istället för det gamla invanda. Många kommer sitta som frågetecken en längre tid. "Är det ens rätt film?", som jag hörde en kvinna fråga sin väninna på raden framför mig, känns inte otänkbart att du hör även under ditt biobesök.

Det här är lika mycket hjärnskrynklande mindfuck som det är en blodig och underhållande skräckfilm. Inte särskilt spännande, men smart, fylld av sköna referenser, splattrig, välspelad (kunggubben Richard Jenkins är ju faktiskt alltid sevärd) och otroligt kärleksfull till skräckgenren.

The Cabin in the Woods kommer inte falla alla i smaken (kanske är den lite för komplicerad bitvis och är mer underhållande än läskig), men är utan tvekan något av det fräschaste och mest egensinniga som gjorts i skräckfilmsväg sedan Raimi skickade Bruce Campbell till en mycket märklig plats i Army of Darkness.

Se bara till att inte se trailern innan du ser den. Då förstörs mycket av överraskningsmomenten.

Dags att pröva något nytt

Efter att ha kämpat mig igenom ett x antal rullar i Irene Huss-serien med så mycket bajsnödigt skådespeleri och bedrövliga produktionsvärden att man liksom blivit helt vimmelkantig av hur mycket kompost som ryms i en och samma film är jag redo för någonting nytt.

Dags att lämna Sverige, säga hejdå till Irene och omfamna Mäkis modersland Suomi genom att ta mig an Vares som av allt att döma verkar vara Finlands svar på Kurt Wallander, typ.

Det ska faktiskt bli lite spännande även om jag förstås är inställd på det värsta. Jag räknar med tung stämning (tänker mig åtminstone fem klipp där en naken finsk gubbe sitter och suckar högt i en bastu), bistra gubbar som dricker Koskenkorva till frukost, bleka tanter med klädmode anno Finlandsfärja -75 och dialoger med minst trettiotre konsonanter för mycket.

Tills dess att recensionerna av de två Vares-filmerna som jag fick hem igår dyker upp på sajten, så kan ni titta in trailern nedan som visserligen verkar vara till en helt annan Vares-film, men som i alla fall ger en bild av vad man kan vänta sig.

http://www.youtube.com/watch?v=iAfxaA_EBYE

Lägg ner, Johnny Depp

Det fanns en tid då jag brukade tycka om Johnny Depp. Men det gör jag inte längre. Har inte gjort det på många, många år. Givetvis jättetråkigt och märkligt för många som läser detta och tycker Depp är det bästa som mänskligheten har att erbjuda i skådespelarväg. "Han är ju så bra på att spela tokig, flamsig och alkoholiserad!" säger säkerligen vissa framför sina skärmar, medan andra knyter näven i fickan och blänger surt på min profilbild innan de fäller ett "Förnicklade gnällgris" för sig själva.

Men jag står för det. Johnny Depp har blivit ett skämt. Ett enda stort skämt som ingen borde skratta åt. Han har fastnat i sitt fack något djävulskt och att se honom upprepa samma typ av roll om och om igen smärtar i min själ. Det var väl rätt kul att se honom som Jack Sparrow i den första Pirates-filmen, men sen har det bara malts på med liknande tramsroller och tre uppföljare där Sparrow fått mer och mer plats. Han vinglar lite, sluddrar fram replikerna och skakar på huvudet lite då och då som att karaktären i fråga mikronappat i några sekunder och sedan inte riktigt kan förstå om han drömmer eller inte.

Då ska vi inte ens prata om hur han agerat i sina samarbeten med Tim Burton (även det en gubbe som borde lagt ner sin verksamhet för många, många år sedan) på senare år. Han var gräslig i Kalle och Chokladfabriken, ytterst medelmåttig i Sweeney Todd och direkt outhärdlig i en av 2000-talets absolut sämsta filmer; Alice i Underlandet. Det ser inte heller ut som att nya, Dark Shadows, kommer bjuda på någon storartad Johnny Depp-insats. Snarare ytterligare en tramsroll som vi hade klarat oss bra utan.

Jag saknar den Johnny Depp som briljerade i Lasse Hallströms Gilbert Grape. Den Johnny Depp som förgyllde Tim Burtons Edward Scissorhands, Ed Wood och Sleepy Hollow. Den Johnny Depp som var så fantastisk bra i Donnie Brasco. Den Johnny Depp som glänste i Blow och som var så förbannat bra i The Ninth Gate.

Men framförallt saknar jag den Johnny Depp som inte plötsligt gav upp och insåg att han kunde ägna resten av sin karriär åt att spela samma typ av sluddriga fyllgubbe med roligt hår och skägg som han gjort under de senaste 10 åren.

"Jamehhhhh, det är ju det kidsen gillar jööööh"

21 Jump Street var briljant

Jag var lite för ung för att hålla koll på 80-talskultiga TV-serien 21 Jump Street, som blev Johnny Depps stora genombrott, när det begav sig. Den började sändas i USA samma år som jag föddes och gick sin sista säsong när jag nått den aktningsvärda åldern av fyra vårar.

Men i efterhand har jag lyckats zappa in på den då och då när man suttit framför TV:n och råkat hamna in på TV4 Guld eller så. Småcharmig och myspysig liten 80-talsbagatell, typ.

Några förkunskaper om den gamla serieförlagan behövs dock inte när man sätter sig ner för att titta på nyinspelningen. Tvärtom. Den som förväntar sig att se en filmatisering som är trogen den gamla serien kommer att bli gruvligt besviken eller åtminstone väldigt förvånad. Det här är betydligt mer utflippat och och tokroligt än vad serien ens var i sina skojigaste stunder. Lite mer Anchorman och Old School än någonting annat.

Jonah Hill blir som vanligt lite irriterande. Han försöker för mycket ibland och då blir det bara pannkaka och rynkad panna av alltihopa. Men han har sina stunder. Inte minst samspelet med Channing Tatum som står för årets kanske gladaste överraskning när han, som tidigare varit en av de träigaste skådisarna i Hollywood, visar vilken underbar komisk tajming som finns inne i hans kropp. Tatum är hysteriskt rolig genom hela filmen och är den största anledningen till varför man skrattar sig fördärvad flera gånger om när man ser på den.

Kanske blir också skämten lite väl överdrivna till och från samt att slutet kommer lite väl plötsligt.

Annars är 21 Jump Street en ljuvligt lättsam och underhållande komedi som mixar svammelhumor (drogscenen med hallucinationerna är så rolig att man spränger magmusklerna lite) med några sjysta actionscener (med glimten i ögat) och minnesvärda cameos som direkt kvalar in på topplistan över de bästa kändisinhoppen i film någonsin.

Inget mästerverk, men förbannat underhållande från början till slut.

"...och två koppar strösocker. Det är så man gör en jävla sockerkaka!"

Gangsterfilm med Gosling och Brolin

Ruben Fleischer slog igenom stort med dundersuccén Zombieland häromåret, men hans andra film 30 Minutes or Less lyckades inte imponera särskilt mycket med sin flamsiga humor och slöa berättande.

Men hans nya film, Gangster Squad, tror jag stenhårt på. En gammal retrodoftande gangsterrulle med Sean Penn som ärkegangster och Brolin/Gosling som stenhårda poliser som rensar upp bland avskummen på ett speciellt vis. Trailern känns precis hur mysig som helst med ett underbart foto och en skönt uppfångad tidsanda som ger mig lite vibbar av L.A Konfidentiellt.

Emma Stone är ögongodiset, Nick Nolte spelar polischef och våldsamheterna verkar det inte sparas på.

Jag är officiellt jättepeppad.

http://www.youtube.com/watch?v=YGK0ysEPHxI

En mycket märklig reklamfilm

Nej, jag dog faktiskt inte av glädje i samband med att trailern till The Expendables 2 släpptes i förra veckan. Men det var bra nära. Anledningen till att jag inte bloggat nånting sen dess har istället berott på att jag haft ruskigt mycket att göra i skolan, påbörjat ett kortfilmsprojekt (inspelningen startade igår!) och fixat med lite saker inför vad som med största sannolikhet blir filmstudier i Los Angeles till hösten för min del.

Men jag tänkte passa på att bjuda på någonting riktigt underhållande idag. En reklamfilm som är det absolut skummaste som jag någonsin sett. Tänk dig följande; en buss, en passagerare som tafsar på busschaufförens ansikte och en otäckt kåt indier som sitter och tittar på hela förloppet samtidigt som han säger mycket obehagliga saker.

Du kommer mest troligt att sitta som ett frågetecken efteråt, vilket är helt och fullt förståeligt.

http://www.youtube.com/watch?v=sVCCVEppaws

Ny trailer till The Expendables 2

Lyfter. Upp. Hakan. Från. Golvet. Och. Försöker. Skriva. Ihop. En. Blogg. Trots. Att. Jag. Nästan. Vill. Svimma. På. Grund. Av. Så. Mycket. Häftigt. I. En. Och. Samma. Trailer.

Den första riktiga trailern till The Expendables 2 har äntligen släppts - och det är precis så vansinnigt dunderfläskigt superhårt som man hade hoppats på. Det ser faktiskt helt briljant ut. Så otroligt briljant att jag vill skrika någon i ansiktet av ren och skär förtjusning.

Jag älskade den första filmen, men tvivlar inte en sekund på att jag kommer att älska denna ännu mer. Van Damme är ju för fasen skurken och trailern levererar så larvigt mycket actiongodis att man mest troligt kommer att dö av en testosteronöverdos när man bänkar sig i biosalongen.

Sommar. Kom fort. Okej?

http://www.ign.com/videos/2012/05/03/expendables-2-trailer-2

En Dracula ingen pratar om

Det är tre skådespelarnamn som brukar dyka upp i samtal om Dracula. Bela Lugosi, Christopher Lee och Gary Oldman. Möjligen fyra, om man räknar med Leslie Nielsen och hans tolkning i Mel Brooks-rullen Det våras för Dracula.

Men det är sällan som Frank Langella kommer in i diskussionen. Kanske inte så konstigt då hans tolkning av den blodtörstiga greven skedde i John Badhams stämningsfulla, men också rätt överflödiga Dracula från 1979 med Donald Pleasence och Laurence Olivier i biroller. En film som alldeles för få faktiskt har sett.

Men det är knappast Langellas fel att det inte snackas om honom när det kommer till dessa diskussioner. Han är nämligen briljant i rollen. Skrämmande, mystisk och med en elegans som får honom att gå utanför rutan. Dessutom helt utan en gräslig rumänsk accent som annars är brukligt när det kommer till Dracula.

Han är också det i särklass bästa i Badhams filmatisering. Det enda som är riktigt bra. För i övrigt är det här en, som sagt, överflödig filmatisering som inte tillför mycket nytt till legenden där Pleasence och framförallt Olivier (med ruggigt usel accent) överspelar så det stänker om det. Men den är stämningsfull som tusan med några riktigt fina miljöer, John Williams musik passar in utmärkt och Langella levererar en grym tolkning som åtminstone håller jämna steg med Oldmans tolkning av den blodsugande greven.

http://www.youtube.com/watch?v=oxzavbLWEME

"Syyyyyyyylt!"

Ny The Dark Knight Rises trailer

Oooooh. En ny trailer till The Dark Knight Rises släpptes inatt - och jag känner mig alldeles salig. Jag älskar den lugna uppbyggnaden och hur en väldigt vemodig stämning skapas mitt bland alla stora explosioner och actionscener som rullar förbi ens ögon.

Hathaway känns klockren som Catwoman, Batman avfyrar en blivande klassiker i fråga om cheesy one-liners och Tom Hardy känns otäck trots att hans röst numera låter lite FÖR tydlig och lite FÖR mild. Men det är ju svårt att bedöma det efter trailern. Jag hoppas han låter liiiiite mer som i den förra trailern när filmen väl når biodukarna. Då lät han visserligen lite otydligare, men också mer obehaglig.

Spana nu in trailern och njut. Och tomten, du kan väl fixa så att juli kommer hit jäääävligt fort nu, okej?

http://www.youtube.com/watch?v=g8evyE9TuYk

The Woman in Black var läbbig

Jag har längtat efter en riktigt kuslig och gammaldags spökskräckis. En skräckfilm som inte stressar sönder tittaren med ett hetsigt filmspråk och våldsamt snabb musikvideoklippning. Hammer Films har hört min bön.

För The Woman in Black är precis sådär myspysrysligt stämningsfull och kuslig som skräckfilmer helt enkelt inte längre är. Långsam uppbyggnad med subtilt obehag snarare än in-your-face-super-duper-tydligt äckelpäckel. Dörrar och golv knarrar. Skepnader susar förbi kameralinsen. Otäckt så in i bomben, även om det ibland används lite billiga volymökningar för att få tittaren att både skrika och lämna bromsspår i kalsipperna.

Radcliffe är riktigt bra i huvudrollen och några problem att skaka bort Harry Potter har han aldrig, utan det här är en roll som Radcliffe klarar av galant och som visar att det finns en framtid även utanför Hogwarts magiska korridorer.

Men den stora stjärnan i filmen är onekligen stämningen som hela, hela tiden håller tittaren i ett strypgrepp. The Woman in Black kanske blir lite seg för sitt eget bästa under vissa partier och birollerna hade kunnat filats till en aning, men överlag är det här en av de kusligaste och mest stämningsfulla rysarna på mycket länge.

Äntligen Avengers

Det tog många år, men nu har Marvel äntligen samlat ihop sina superhjältar i en och samma film - och serietidningsälskare över hela världen kommer att mysa maximalt när de får möjlighet att titta på Joss Whedons filmatisering av The Avengers.

Det är ett kärleksfullt och otroligt välgjort actionspektakel med gigantiska explosioner och massiva strider där hjältarna både bråkar med varandra och mot elakingar utanför supergruppen. Whedon har inte haft någon lätt uppgift och det märks tydligt att det här är den första filmen. Mycket ska introduceras för tittarna. Det gör att The Avengers i vissa lägen står och stampar på samma ställe lite väl länge. Som en lite för lång introduktion till någonting som vi alla vet kommer att bli mäktigt utav bara helskotta - och som vi alla vill ska börja så fort som möjligt.

Whedon lyckas ändå hålla det flytande med en skön humor som lättar upp stämningen avsevärt och med underhållande möten mellan de olika karaktärerna. Här får alla hjältar utrymme att skina. Inte bara de allra största, utan också mindre som Hawkeye och Black Widow. Det byggs upp en fin gruppdynamik allt eftersom filmen fortskrider och att se skådespelarna trivas så bra i sina roller är en ren fröjd.

Loke är tillbaka som skurk och Hiddleston fortsätter att leverera en lömsk och otäck skurktolkning som fungerar bra som hot mot superhjältegänget. Men det är Chris Evans som verkligen sticker ut. Han tar på sig ett ledarskap i gruppen som än en gång visar varför han var det perfekta valet att gestalta Captain America. Även Mark Ruffalo sticker ut lite extra. Jag trodde inte han skulle kunna överträffa Edward Nortons fina Hulken-tolkning, men det gör han definitivt och jag tycker Ruffalo är den som lyckats bäst både som Banner och gröna jätten i fråga.

Mycket för att Whedon integrerar Hulken på ett lysande sätt i storyn som gör att han inte ensam tvingas bära filmen på sina gröna gigantoaxlar. Här tillåts han vara precis så skrämmande och ostoppbar som han är i serierna samtidigt som de andra karaktärerna hjälper till att hålla berättelsen vid liv. En snilleblixt som verkligen lyfter filmen.

Sen har vi de sista 40 minuterna som är något av det absolut häftigaste och mest gåshudsframkallande som jag någonsin upplevt när det kommer till superhjältefilmer. Att se alla dessa hjältar (plus toksnygga Scarlett Johansson och Jeremy Renner) bilda en ring av gemenskap mitt på gatan och sedan slåss tillsammans är så vansinnigt underhållande att man sprängs lite grann.

Speciellt när Hulken äntligen får visa oss hur fantastisk karaktären kan bli i de rätta händerna. När han hoppar omkring och örfilar sönder rymdgubbar åt höger och vänster sitter man med ett leende så brett att det är risk att man petar till personen intill en på biografen med sin överläpp.

The Avengers är kanske inte fullt så omtumlande som jag innerst inne gick och hoppades på när jag knallade in på biografen med vetskapen om att jag drömt om den här filmen ända sedan jag var en liten grabb. Den är lite för seg på sina håll och slutstriden hade gärna fått hålla på i åtminstone 10 minuter till (även om det är fantastiskt som det är nu, men mycket vill alltid ha mer!).

Men det är definitivt en otroligt underhållande och tekniskt imponerande superhjälterulle som höjer förväntningarna rejält inför uppföljaren. Betyget för Marvels tokambitiösa satsning med att sammanföra dessa hjältar i en och samma film är tveklöst 11/10, men filmen i sig snubblar in på en stark 8 av 10 istället.

Trailern till Lawless bådar gott

Tom Hardy, Guy Pearce och kunggubben Gary Oldman är alla tre grymma skådespelare som kan lyfta en film något djävulskt - och just det är något som verkligen talar för att John Hillcoats kommande spritsmugglarrulle Lawless som ser ut som en härlig blandning mellan stenhård western och sjyst gangsterrulle med fina kostymer kan komma att bli riktigt, riktigt bra.

Det som talar emot är att ärkesopan Shia LaBeouf på något sätt lyckats hamna i filmen. Vad folk ser i LaBeouf som har en ful ovana att alltid skrika sönder filmerna han medverkar i med ett överspel som saknar motstycke i dagens filmindustri kommer jag aldrig att begripa.

Men förhoppningsvis kommer Lawless, trots LaBeoufs medverkan, att bli allt det där som Michael Manns fetingbesvikelse Public Enemies aldrig blev när den släpptes häromåret.

http://www.youtube.com/watch?v=csLbNO5cYSM

Bilder från Tarantinos nya

Att säga att jag längtar ganska mycket efter Tarantinos kommande spaghettiwesternrökare Django Unchained är årtusendets underdrift - jag längtar så mycket att jag sprängs lite grann varje gång jag tänker på den.

Idag släpptes den första bilden på DiCaprio som dunderskurken i filmen. Han ser underbart skurkig ut med hammaren i högsta hugg och det ska bli otroligt spännande att se vad han kan krama ur rollen.

Det släpptes även en ganska intetsägande bild på Foxx och Waltz som du kan se på länken nedan. En bild som faktiskt får Foxx att se ut som en vuxen man som köpt cowboykläder i en barnaffär, tyvärr.

Här hittar du första bilderna ur Tarantinos nya

Den nya träslöjdsläraren såg märkligt bekant ut

G.I. Joe: Retaliation kommer rocka

Jag känner mig rätt så övertygad om att The Expendables 2 kommer att bli årets i särklass hårdaste actionrulle. Men G.I. Joe: Retaliation lär inte komma långt efter när det handlar om tokfet dunderaction, åtminstone om man ska tro på det trailern visar.

Som enda person i hela världen som faktiskt uppskattade den första filmen, så känner jag mig nästan larvigt sugen att se på uppföljaren som verkar bättre på alla sätt och vis. Fetare action. The Rock i en av rollerna. Mer Snake Eyes. Trailern sparar verkligen inte på krutet och under den relativt korta speltiden hinner det avlossas cirka 45 000 patroner samt att spränga sönder London helt och hållet.

Det ser sjukt röjigt ut - och jag kommer definitivt att bänka mig på bion när det blir dags!

http://www.youtube.com/watch?v=kNUBV9trDoA

Jag ger upp Alcatraz

Alcatraz rullar på TV4 just nu. Jag tittar på den med ett halvt öga - men det är sista gången. För nu ger jag upp. Helt och hållet. J.J. Abramsproducerade Alcatraz med sitt upplägg om fångar som försvann spårlöst från Alcatraz under 60-talet och nu ploppar upp i nutid av någon märklig anledning har bara blivit sämre och sämre för varje avsnitt.

Nu får det dock räcka.

Det kändes redan från början att det här skulle bli en serie där frågorna är betydligt fler än svaren. En Lost-doftande TV-serie som försöker vara smartare än vad den är. Där märkliga avslöjanden används som cliffhangers i slutet av varje avsnitt. "Oooooooj, var hon också på Alcatraz när alla bara försvann spårlöst på 60-talet!" eller "Ooooooooj, lever den där gubben fortfarande?". Tröttsamt så in i bomben.

Alcatraz lyckas varken locka fram spänning eller underhållning, utan puttrar på någonstans mittemellan med krystade mysterier och ganska ruttna skådespelarprestationer där Jorge Garcia i princip spelar samma roll som han gjorde i Lost ännu en gång.

Tack, men nej tack!

"Om du kisar ser jag exakt ut som en cykelpump!"

Hypade filmer som suger: Moneyball

Dags för ännu en bloggserie som kommer dyka upp i min blogg med ojämna mellanrum - om hypade filmer som egentligen suger rätt hårt eller åtminstone inte lever upp till hypen som omsluter dem.

Först ut. Moneyball, fjolårets och kanske hela 2000-talets mest överskattade film. Jag gick in med ruskigt höga förväntningar när jag satt mig ner för att titta på den. Förhandssnacket gjorde gällande att det var den bästa sportfilmen någonsin, att det var fjolårets i särklass bästa film och att den var fullkomligt dunderbra från början till slut. Att sen Aaron Sorkin stod för manuset gjorde ju även det att peppen ökade med cirka 600 procent innan titten.

Efteråt satt jag mest bara och gapade. Förstod verkligen ingenting. Moneyball var så tråkig att jag på fullaste allvar tror att tiden stannade upp helt och hållet medan jag tittade på den. Nu är det väl knappast så att en film som bygger på en massa babbel om statistik om spelare och baseballtermer knappast bäddar för den mest intressanta upplevelsen för en person som inte begriper sig på sporten överhuvudtaget.

Men kom igen.

Ingenting händer ju i Moneyball. Brad Pitts karaktär har några fruktansvärt söliga scener tillsammans med sin dotter i filmen. Det babblas om statistik till leda och när det väl känns som att någonting är på väg att hända i filmen, så slutar det hela väldigt abrupt - och mer sölighet med dottern rullar förbi ens ögon. Varken skådespelarmässigt (hur fasen kan man slösa bort Philip Seymour Hoffman på det här viset?), manusmässigt eller regimässigt är det här någonting som borde ha med Oscarsnomineringar att göra.

Och att Jonah Hill överhuvudtaget blev nominerad för Bästa manliga biroll är det största skämtet i hans karriär.

Världshistoriens sämsta musikvideo

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. Men jag undrar om det inte är så att en riktigt überextremtbedrövlig musikvideo med en tjock gubbe i ful cowboyhatt säger ännu mer? Musikvideon i länken nedan är mest troligt världshistoriens absolut sämsta - och således också väldigt, väldigt rolig på ett ytterst oavsiktligt vis.

http://www.youtube.com/watch?v=Gaj2yEHuOXo

American Reunion var hur kul som helst

Efter flertalet vedervärdiga "uppföljare" till de tre första filmerna har namnet American Pie dragits i smutsen rejält - men American Reunion återupprättar hedern med bravur när originalgänget äntligen är tillbaka på den vita duken.

Jag vet. Det är dumhumor å det grövsta. Simpel snuskhumor med drösvis av Good Charlotte-låtar i var och varannan scen som inte går hem hos alla. Men herregud så roligt det är. American Reunion är som ett enda stort smörgåsbord för alla oss som växte upp och skrattade oss fördärvade åt de gamla filmerna. Jim, Stifler och alla de andra (och då menar jag ALLA de andra, även små biroller från tidigare filmer) är tillbaka och vi får se vad dessa gjort under åren som gått när en skolåterförening stundar.

Det mesta är sig likt från förr och faktum är att det känns som att titta på en komedi från 1999 snarare än 2012. På ett bra sätt. Det blir mycket snuskskämt, naket, Stiflers speciella vokabulär, pinsamma scener med Jims pappa, supande, musik som får en att tänka sig tillbaka till 2000-talets början och framförallt så mycket gapskratt att man efter några minuter känner hur magen får sig en sjuhelsikes workout av alla flabbande.

Det här är inte bara den bästa American Pie-filmen, utan också en väldigt varm och kärleksfull hyllning till alla som älskade de tre första filmerna. American Reunion är en fantastisk komedi som jag redan längtar efter att få se igen.

För mig är det här årets hittills bästa komedi.

Första trailern till Looper

Så kom den äntligen efter flera månaders intensiv väntan - den första teasertrailern till Rian Johnsons kommande science-fictionactionrulle Looper där Joseph Gordon-Levitt spelar yrkesmördare som plötsligt får i uppdrag att...döda sig själv.

Låter det knepigt? Vänta då. Det handlar om tidresor och hur så kallade Loopers jobbar med att ta död på människor som skickas tillbaka 30 år i tiden. Bruce Willis spelar Gordon-Levitts karaktär 30 år framåt i tiden och han skickas plötsligt tillbaka till den yngre upplagan av sig själv som får det lite jobbigt. Jag tänker inte ödsla mer tid på att skriva kassa beskrivningar av den, av allt att döma, rätt komplexa handlingen.

Kort och gott. Looper ser riktigt bra ut och kommer förhoppningsvis leverera rikligt med underhållning (även om det säkerligen kommer ta en stund att vänja sig vid make-up:en på Gordon-Levitt). Jag är snuskigt peppad hursomhelst!

http://www.youtube.com/watch?v=WCNKahG1ksg

Hugo var hyfsad

Jag fortsätter att beta av de Oscarsnominerade filmerna som jag inte lyckades se innan galan gick av stapeln - och jag fortsätter att förundras över hur låg kvalitet flera av "Årets film"-kandidaterna faktiskt håller. Det är givetvis en ren smaksak och därför helt onödigt att lämna griniga kommentarer med att jag minsann inte har en susning om vad jag pratar om. Okej?

Hugo var bra, men inget märkvärdigt. Åtminstone när vi pratar om berättelsen som börjar lite trevande med partier som faller platt på grund av en ganska usel huvudrollsinnehavare som har mycket kvar att lära sig av skådespeleriets ädla konst, har ett ganska segt mittenparti och sedan kommer igång mot slutet av filmen. Det är lika delar en film om att leva utan föräldrar som det är en film om kärlek till film med fina referenser till några av pionjärerna inom filmmediet.

Dessvärre balanserar den ganska svagt mellan humor och allvar. Många gånger som en på tok för tramsig barnfilm. Andra gånger lite för allvarsam med skådespelare som blandar och ger. Men överlag en ganska charmig berättelse som helt klart har sina stunder.

Men det är fotot och regin som verkligen sticker ut. Hugo är så vansinnigt snyggt gjord att man flera gånger kommer på sig själv att sluta andas för en stund och bara stirra med munnen öppen på de fantastiska kameraåkningarna och miljöerna som nästan sticker ut ur skärmen även utan jobbiga 3D-glajjer. Inledningen där en stad sakta zoomas in är magisk. Helt och fullt magisk.

Så kontentan. Hyfsad film med toppar och dalar på skådespelarfronten, något ostadig blandning mellan humor och allvar, men med ett visuellt uttryck som kommer lämna dig alldeles mållös.

Django Unchained visar upp sig

Vi har ännu inte fått se någon trailer till Tarantinos kommande spaghettiwestern Django Unchained, men peppen är likt förbaskat genom taket. Att Tarantino ska ge sig på en av mina favoritgenrer gör mig alldeles varm inombords och jag hoppas verkligen att det kommer att bli helt fantastiskt bra - trots att Jamie Foxx känns som ett jävligt tråkigt val som huvudrollsinnehavare.

Idag släpptes den första postern. En internationell teaserposter som är sådär minimalistiskt vintagesnygg med kraftiga Saul Bass-vibbar.

War Horse var usel, tyvärr

Jag såg på Steven Spielbergs senaste film War Horse på Blu-ray igår - och för mig blir det bara tydligare och tydligare vilka ruttna nomineringar som Oscarsjuryn gjorde till galan i år.

Skulle den här filmen på fullaste allvar vara en av fjolårets bästa filmer? Pfft. Jag skulle nog vilja påstå att det är Spielbergs kanske sämsta film. Sämre än Hook. Sämre än Indiana Jöns och kristalltramset. Blödig till tusen med en väldigt tramsig story om en hästs levnadsöde under det första världskriget där den lyckas beröra många människor. Bönder, Thors elaka brorsa Loke, syltmakare, tyskar, engelsmän, you name it - alla som har med hästen att göra blir känslosamma och kommer till insikt med att det minsann är en speciell häst.

Det är vackra solnedgångar, hästar som springer i vinden, John Williams supersentimentala musik och människor som fäller tårar. Billiga försök att locka fram känslor. Men det är väldigt lite annat. Berättelsen känns hoppig och det blir aldrig någon större relation till karaktärerna. Den enda som fick mig att känna något var den mysiga syltgubben med sitt barnbarn. Synd bara att han knappt hann dyka upp i filmen förrän han försvann igen.

Annars är det mest häst för hela slanten - och en ganska otäck pojkspoling som gång på gång tittar på hästen med såna lustfyllda ögon att man bara väntar på att någonting ytterst olämpligt och barnförbjudet ska hända i det dunkla stallet.

"Du och jag, hästen"

Topp 5 - John Flynn

John Flynn? John, Vem? Jag förstår ert kliande på huvudet. John Flynn är knappast någon gubbe som gemene man känner till. Men du har säkerligen sett någon av filmerna som listas här nedan. Han har stått för några riktigt stabila och underhållande actionthrillers genom åren - och jag tyckte det vore kul att lyfta fram honom lite extra. En regissör som sällan och aldrig briljerat, men likt förbaskat levererat fina hantverk med jämna mellanrum.

#5. Brainscan (1994)
Otroligt, otroligt 80-talsdoftande med funkigt soundtrack och halvt om halvt TRON-liknande koncept trots att den är gjord i mitten av 90-talet. Edward Furlong spelar kille som älskar TV-spel och får chansen att testa på det häftigaste spelet av dem alla: Brainscan, ett Virtual Reality-svammel som visar sig vara lite FÖR verkligt och farligt. Larvig som tusan, men också ruskigt underhållande med skön stämning från början till slut.
http://www.youtube.com/watch?v=QaRbBSeLkj4

#4. Lock Up (1989)
Skön gammal fängelserulle med Stallone som godhjärtad fånge som går omkring och väntar på frigivning samtidigt som en extremt überondskefull fängelsedirektör i form av Donald Sutherland (otäckt bra) gör livet till ett helvete för honom. Flynn lyckas ro filmen i hamn trots att det är farligt nära att bli direkt skrattretande i ett par montagescener som mer känns som parodier på mediet än någonting annat.
http://www.youtube.com/watch?v=Ea-vkUctovQ

#3. Torpeden (Orig. titel: Best Seller, 1987)
Gammal polis som sadlat om till författare, spelad av kunggubben Brian Dennehy, träffar på James Woods gangsterkaraktär som försöker få författaren att skriva en bok om hans liv och leverne - något som inte uppskattas av alla. Hemligheter hotas att sippra ut och plötsligt befinner sig båda herrarna i livsfara. Hyfsat spännande, men framförallt skön stämning och grymt välspelat av de båda huvudpersonerna.
http://www.youtube.com/watch?v=jWKyXlgcYoA

#2. Dödlig hämnd (Orig.titel: Out for Justice, 1990)
Steven Seagals absolut bästa film. Det säger kanske inte mycket. Men faktum är att jag håller den här som en av de bästa actionrullarna från 90-talet. Spänning, underhållande och med överlag bra skådespelarprestationer. Flynns regi är klockren med några otroligt minnesvärda scener - däribland tidernas hårdaste barslagsmål där Seagal visar att kombinationen biljardkula i näsduk mot mun full av tänder aldrig är en bra kombination. Åtminstone inte om man är den som står för munnen full av tänder.
http://www.youtube.com/watch?v=M1Mqrw2X7Og

#1. Rolling Thunder (1977)
Stenhård hämndrulle med manus från Paul "Taxi Driver" Schrader där William Devane spelar gammal krigsveteran som går bananas efter att hans familj mördas och han själv blir svårt misshandlad av ligister. Brutal och skitig hämnd står på schemat när Devane (med krok på handen) teamar upp med en väldigt ung Tommy Lee Jones som fäller den underbara repliken "I'm gonna kill a bunch of people" innan de börjar sitt slaktande. Trailern är för övrigt en av de bästa som någonsin gjorts.
http://www.youtube.com/watch?v=oZfELsmIbNE

Sämsta: Absence of the Good (1999) med den sämsta Baldwinbrorsan, Stephen, i huvudrollen som plufsig och allmänt oengagerad mordutredare som kämpar på med ett knepigt fall. Om du lyckas hålla dig vaken fram till eftertexterna, så förtjänar du bragdguldet. En riktigt rutten TV-film som du gör bäst i att undvika helt.
http://www.youtube.com/watch?v=m05lmx-Xcp0

"Var är sylten?"

Tre timmar åt helvete

Vad får man om man kastar in nazister som skändar gravar, gammal gubbe som mördas med stor köttermometer i huvudet, trafficking, prostituerade som flyr landet, vårdnadstvister, dagböcker från koncentrationslägret Buchenwald, budgetproblem hos polisen, rödhårig tant vars enda uppgift verkar vara att gå omkring och leva om i sina jättefula byxor, arv på 3 miljoner, kärlek mellan två kvinnor, tröttsamt tjat om köp av sommarstuga, kärlek mellan världens starkaste man 1998 och en kvinnlig tolk, lunch med chefen, kärlek mellan Jorgé från Snabba Cash och en poliskollega, mord på skansen med järvar inblandade, problem med sexliv, maffiaverksamhet i Italien, avrättning med maskingevär mot fullsatt personbil, hemska naziexperiment under andra världskriget, identitetsstölder, skilsmässoprat, kidnappning av polis, avslöjande om hemlig identitet som inte längre är så hemlig, skottlossning i slow-motion, mer köttermometer och slutligen lite prat på sängkanten i samma film?

Man får för det första världshistoriens längsta mening, men framförallt får man Arne Dahl - Europa Blues, en av svensk filmhistorias mest långsökta och röriga polisthrillers där allt och ingenting händer på samma gång. Tusen olika sidohistorier som rinner ut i ett enda stort ingenting med cirka 5 % av dialogerna på svenska och resten på antingen italienska, ryska, tyska, engelska, jiddisch eller finska. Det är inte Irene Huss-klass, men bra nära.

Kort sagt: tre timmar åt helvete.

Nej.