Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Topp 5 - Westernfilm

Skrivet av Erik den 9 maj 2009 kl 12:35

Vi kan alla behöva tänka på någonting annat idag. Glömma de sviniga kanadensarna som slog ut Sverige i gårdagens semifinal i Hockey-VM och fokusera på någonting annat än att höra hur alla sportkrönikörer sågar insatsen och säger "jag visste det hela tiden" istället för att lyfta fram en rätt så bra insats sett till hela turneringen (inte minst matchen mot Tjeckien) av ett oerfaret landslag där många nya stjärnor slagit igenom - och vad passar egentligen bättre då än att läsa en lista över de bästa westernfilmerna någonsin. Western med sin ökenhetta och ishockey med all sin kalla is är ju i mångt och mycket varandras motpoler.

Därför tänkte jag bjuda er på min topplista över westernfilmer genom tiderna. Anledningen till att 3 av platserna upptas av spaghettiwesterns beror dels på att Sergio Leone är en av filmhistoriens bästa regissörer och på grund av att den typen av westernfilm helt enkelt faller mig i smaken mer än de amerikanska motsvarigheterna. Några riktiga skrällar finns inte med även om Young Guns åtminstone fanns i tankarna när det skulle listas, men ganska snart stod det klart att den trots sin höga underhållningsfaktor inte har en susning av en chans att rubba någon av listplaceringarna.

Som vanligt börjar vi med plats 5 och räknar sedan ned till förstaplatsen. Håll i cowboyhatten. Nu kör vi.

#5. Open Range(2003, regisserad av Kevin Costner)
Dansar med vargar föll mig aldrig riktigt i smaken trots fantastisk musik av John Barry och oerhört fina vyer som Costner fångade perfekt med sin stabila regi, men den långa speltiden och den ganska söliga kärlekshistorian drog ned mycket av helhetsintrycket. Därför gladdes jag stort när Costner några år senare gjorde ett till försök i westerngenren och träffar rätt på precis alla punkter. Eller okej, castingen av Diego Luna var helt enkelt ett stort jävla misslyckande, men vid sidan av den tabben bjuder han oss på en fantastiskt finstämd och spännande film där Costner själv i sällskap av Robert Duvall glänser i huvudrollerna. Känns lite som miniserien Lonesome Dove kombinerat med någon lite mer rå spaghettiwestern just i slutskedet där den stora eldstriden utbryter.

Här finns både lågmälda ögonblick där de både herrarna i huvudrollerna diskuterar livet som varit och livet som komma skall genom roliga/sorgliga anekdoter och tänkvärda iakttagelser, men också våldsamheter som aldrig känns glorifierande, utan enbart hårdslående och svåra att kolla på - precis som det bör vara i en film av den här sorten. Open Range är en oerhört bra film som visar att westerngenren är långt ifrån död, utan bara vilande och väntade på att filmfolket ska sätta tänderna i den.

Trailer hittar ni Här och den är riktigt, riktigt bra även den.

#4. Den gode, den onde, den fule(1966, regisserad av Sergio Leone)
Jag lekte med tanken på att slopa den här från listan bara för att se/höra reaktionerna, men insåg ganska snabbt att den idén var både skandalöst dålig och ovanligt superkorkad även för att komma från mig. Så här är den - på en god fjärdeplats. Bättre än så tycker jag faktiskt inte att den är. Den är aningen för lång för sitt eget bästa, vilket gör att tempot sackas ned mer än nödvändigt under vissa partier och handlingsmässigt rår den inte riktigt på Leones två andra obestridliga mästerverk som ni kommer att hitta längre ned på listan. Det är dock fortfarande en oerhört kompetent westernrulle som innehåller allt det där som vi älskar hos Leone och lite till.

Extrema närbilder på människors svettiga ansikten hos skådespelare som man aldrig någonsin kommer att glömma åsynen av, han var verkligen specialist på att hitta unika människor, den gode Leone. Clint Eastwoods (den gode, såklart) coolhet, Lee Van Cleefs (den onde) stenhårdhet och Eli Wallachs (den fule) lömskhet samt Ennio Morricones magiska soundtrack vars ledmotiv utan större överdrift är något som varje levande individ kan vissla i sömnen om så skulle behövas.

En scen som innehåller Morricones fantastiska toner hittar ni Här

#3. För några få dollar mer(1965, regisserad av Sergio Leone)
Av filmerna i Leones dollartrilogi håller jag För några få dollar mer varmast om hjärtat, den är en mer komplex än För en handfull dollar och tajtare rent tempomässigt än Den gode, den onde, den fule. Lee Van Cleef gör en av få roller som hygglig typ (som dock har en rejäl bad-asstämpel när han ger sig ut för att hämnas mordet av en kär familjemedlem i en historia som inspirerade Tarantino till att göra Kill Bill) och är faktiskt den som står för filmens bästa skådespelarprestation trots en alltid lika cool Clint Eastwood och en oerhört läbbig elaking spelad av ingen mindre än Klaus Kinski - med puckelrygg och ett sedvanligt ruggigt utseende. Morricones musik är som vanligt klockren och sätter stämningen perfekt, inte minst i den sista duellen som mycket väl kan vara det snyggaste som Leone någonsin filmat. Bedöm själva Här

Ett roligt klipp som visar Kinski i god form hittar ni Här och fortsättningen som sedan kommer och är både bad-ass och underhållande på samma gång hittar ni Här

#2. De Skoningslösa(1992, regisserad av Clint Eastwood)
Ingen skådespelare i världen andas western mer än Clint Eastwood. Jo, John Wayne tänker förstås några av er och hytter med nävarna i luften som byfånar som tänker bränna ned Frankensteins slott, men jag snackar inte om hjulbenta suputer till farbröder som medverkade i ungefär 600 filmer som alla känns så hopplöst daterade att en titt med dagens ögon bara framkallar skrattkavalkader utan dess like - utan om skådespelare av klass. Som Eastwood. En begåvad skådespelare med ett utseende som skapat för att medverka i filmer där bilder säger mer än ord. Där tystnad är guld och där ansiktsuttryck är det nya svarta. Han slog igenom på allvar som westernhjälte under Sergio Leones vingar, men hans finaste stund i genren är faktiskt i en film som han själv skrivit och regisserat.

Nämligen De Skoningslösa (Unforgiven på engelska) där han spelar en gammal och härjad pistolman som beger sig iväg från de lugna livet som farmare för att döda en sista gång. Det är en stark film om westerns sista dagar och hur insidan på en människa som skjutit ihjäl fler människor än vad han har fingrar och tår på kroppen fungerar. Hur han bär en stor ångest inom sig och hur han ifrågasätter hela grejen med att ta livet av andra människor. En människa av kött och blod bakom fasaden av en iskall mördare. Eastwood gör en av sin karriärs bästa skådespelarprestationer och har gott sällskap av både Gene Hackman och Morgan Freeman som även de bjuder på storartat skådespeleri.

Man saknar Ennio Morricones musik en aning, men tack vare den extremt gripande handlingen och den tunga stämningen som går att skära i med kniv blir saknaden blott ett kortvarigt inslag i en annars snudd på perfekt filmupplevelse.

En scen som visar hur benhård Clintan är även i denna film hittar ni Här och en gripande scen som visar upp moraltänket som jag snackat om hittar ni Här

#1. Once Upon a Time in the West(1968, regisserad av Sergio Leone)
Inga ord i världen kan beskriva Sergio Leones största ögonblick som filmskapare med den mängd superlativer som krävs. Därför tänker jag inte ens försöka, utan istället bara konstatera vissa obestridliga fakta. Inledningsscenen är en av de mest fascinerande öppningarna någonsin där ingen säger ett knyst på flera minuter, där ingen musik spelas och de enda ljuden vi hör är från omgivningen. En gnisslande vindsnurra, en fluga och ett tåg som är på ingång. Svettiga närbilder av tre synnerligen ruggiga typer innan Charles Bronson tar klivet in i filmen. Hans entré är magnifik i all sin enkelhet och uttrycket "en bild säger mer än 1000 ord" har egentligen aldrig känts mer målande än när man ser Bronsons nuna ackompanjerad av en kuslig slinga som spelas på munspel. Sen kommer replikskiftet mellan Bronson och en av de ruggiga typerna som direkt tar en plats bland de häftigaste dialogerna i filmhistorien.

Bronson öppnar med att ställa en synnerligen relevant fråga, "Did you bring a horse for me?".
Den ruggiga typen kollar bak på de tre hästarna som de anlände till platsen med och svarar sedan "Looks like we're shy of one horse".
Bronson ruskar på huvudet och fäller repliken som för alltid kommer att vara ihågkommen som en av de bästa replikerna som skrivits ned på papper, "No, you brought two too many". Pang. Pang. Pang. Bronson överlever, de ruggiga typerna gör inte det och vad vi sedan bjuds på är westernkärlek i dess absolut finaste form med Leones fantastiska känsla för det visuella, Ennio Morricones sagolikt vackra musik som gör alla scener 10 000 gånger bättre än vad de hade varit utan den, spänning, dramatik, svettiga män som stirrar ut varandra samt underbara skådespelarinsatser där Henry Fonda i en av hans få roller som elaking krämar ut det absolut bästa av sin karaktär för att leverera en oförglömlig skurktolkning. Bronson är bra han också. Benhård och lika svettig som alla andra.

Claudia Cardinale är dessutom skönheten personifierad i en film som annars uppehålls av män till största delen. En obestridlig klassiker som inte hör hemma någon annanstans än på förstaplatsen på en lista över de bästa Westernfilmerna någonsin. Till och med den svenska översättningen är bra. Harmonica - en hämnare.

Inledningsscenen hittar ni Här och en annan oförglömlig scen (som jag håller ännu högre än inledningen) hittar ni Här

Tröstpriser: The Wild Bunch, 7 Vågade livet, Butch Cassidy and the Sundance Kid, Quigley Down Under, The Ballad of Cable Hogue, Mannaja - A Man Called Blade, The Great Silence, Mitt namn är Nobody, För en handfull dollar, Young Guns, The Searchers, Silverado, Tombstone, Django, The Quick and the Dead samt Tillbaka till framtiden 3.