Min video recension på Deus Ex: HR

Jajamen -- Undertexter finns, den som anmärker min brytning först får en kaka :3

lolololoe

Min egna fan trailer av Battlefield 3.

Eftersom jag är näst intill enormt hypad inför Battlefield 3 så passade jag på och göra min egna lilla trailer. Soundtracket är icke officiellt och kompositerat av en snubbe från Youtube, men helvete vad bra det är! Kommentera fritt.

Trailern

Soundtracket

Tillagt 2011-08-09 21:41:
Jag ursäktar för Youtube trycket nere i högra hörnet. När jag redigerade i Sony Vegas så blev det skit suddigt och utsmetat där nere så jag var tvungen att täcka över det med text.

Mina egna videorecension på Brink: AOC

Detta är en väldigt kort recension, då DLC'n i fråga (Agents of Change) inte har så mycket att erbjuda. Undertexter finns i videon och det är bara att kommentera fritt och prenumerera ifall ni vill.

Video recension

Min egna videorecension av Dirt 3

Efter att ha skaffat ett capture card tyckte jag det kändes skönt att vara lite mer aktiv med att göra videorecensioner, denna gång på bilspelet Dirt 3. Undertexter finns inbäddat i videon också, kommentera gärna fritt.

videorecension

skriven recension

följ mig på Twitter!

Min egna videorecension av Outland.

Nu när jag äntligen har ett capture card, tyckte jag att det var hög tid att göra en ny video recension. Denna gång på en utav årets mest underskattade spel -- Outland.

Undertexter finns i videon ifall ni inte står ut med min brytning (Jag håller på att jobba på det) och all konstruktiv kritik uppskattas, alla haters kan gå dränka sig själva!

urghh

Har äntligen skaffat ett Capture Card!

Jajamen, jag är nu en stolt ägare av en Hauppauge HD PVR Capture Card -- nu kan jag spela in "gameplay" från min Xbox 360 och förra över det till datorn, fantastiskt!

följ mig på Twitter!

video!

Frozen Synapse - Videorecension

Denna är ganska kort, men spelet i sig är intressant då det är ett indie-utvecklat strategi spel som kommer från ett tyskt litet spelföretag.

Undertexter finns givetvis i recensionen, kommentera gärna fritt!

Video recensionen

Skrivna recensionen

Min video recension av SC: Conviction

Min egna videorecension av fjolårets smygar action titel, Splinter Cell: Conviction. Som vanligt så finns undertexter ifall ni tycker min dialekt är svårförstålig, kommentera fritt, läs och se gärna min andra recensioner och ha en bra dag!

Here we goo

:3

Min egna videorecension av Brink.

Jaha ja, ännu en till videorecension. Samma gamla rutin, undertexterna ska vara på, annars är det något fel med din webbläsare, kommentera fritt och läs gärna min skrivna recension också!

skriven recension engelska

Skriven recension engelska

Videorecensionen

Brink gameplay och mellansekvenser

Brink är en enorm satsning från utvecklaren Splash Damage håll. Det blandar parkour element, lag-och-mål baserad spelstruktur och föser in allt i enspelar såväl som flerspelar lägena, där alla framsteg sker sömnlöst oavsett ifall du är uppkopplad mot internet eller inte. Det släpps den 13:e Maj här i Europa till PC, PS3 och Xbox 360. Vad tror ni?

sex minuter gameplay, samt mellansekvenser

Min egna Dead Space 2 recension

En timme att skriva recensionen, 30 minuter att spela in videoklipp och min röst, gud vet hur mycket redigering.

Skrivna recensionen engelska

Skrivna recensionen svenska

Video recensionen

Min egna Crysis 2 video recension!

Jaha, nu var det då alltså dags igen. En ny videorecension där jag framför mina åsikter rörande Crytek´s senaste monster uppföljare, Crysis 2.

Denna videorecension är speciellt intressant för jag har lyckats att implementera undertexter (eller captions som Youtube själv kallar det) vilket lär underlätta ifall ni har svårt att höra vad jag säger.

Jag använder ett manus, men jag pratar fritt också och jag har jobbat väldigt hårt för att se till att min dialekt inte förstör helhets intrycket.

Jag har också länkat till den skrivna recensionen i videon (som också är på engelska) ifall ni väl läsa den, ni kan få en länk här också.

Kommentera fritt, och ha en bra helg!

Video recension

Skriven recension

Crysis 2 är grymt förresten!

Top 3 - Mest konstigaste spelen

Det finns visserligen en anledning till varför vi ägnar timtals av tid åt spel. För att det är kul. Spel underhåller, engagerar en och kan få en att stimulera alla möjliga känslor; sorg, chock, lycka och allt där mellan. Få spel har dock lämnat mig förbryllad, fått mig höja ett ögonbryn eller lämnat mig undrande--vafan var det som hände?

I denna extremt korta lista, tänkte jag blicka över de mest bisarra och konstigaste spelen som direkt kommer på tanke.

3. Conker´s Bad Fur Day
Glöm att Conker är i grunden ett väldigt simpelt plattformsspel. Glöm att det innehåller pussel där du användar enorma bajsbumlingar för att ha ihjäl ett gäng flygande krabbor. Vad man kanske inte ska se förbi är det faktumet att man spelar som en bakfull ekorre som gång på gång befinner sig i allt mer absurda film-parodier.

Conker är ett spel jag håller enormt högt och det är tveklöst en utav mina favoritspel från förra generationen. Trots att upplägget var simpelt och spelet i sig inte skiljde sig särskilt mycket från andra pärlor i genren så var den konstanta toaletthumorn, alla starka inslag och sjuka karaktärer helt banbrytande för sin tid, och var en utav de få plattformsspelen på Nintendo 64 som fick den högsta åldersgränns-stämpeln.

Så med sin fluffiga päls, usla one-liners och bakfylla begav sig Conker på ett vilt och fartfyllt äventyr, med ögonblick så pass underliga och ibland vidriga att man inte kunde låta bli att ryckas med.

2. The Indigo Prophecy (Farenheit)
Den spirtuella föregångaren till fjolårets Heavy Rain, Farenheit är ett spel av liknande kaliber. Flera spelbara karaktärer och val manifisterar sig och spelet är en slags blandning av action och slumpmässiga knapptryck där efterföljderna av ens val påverkar ens spelupplevelse på alla tänkbara sätt.

Det som dock gör Farenheit till det mind-fuck äventyret det är, är storyn. En utav protagonisterna i spelet, Lucas Kane har ihjäl en gammal man på en resturang av misstag och vad som följer är ett överflöd av konspirationer, hallucineringar, orakler och annat puckat. David Cage designade spelet och skrev storyn och jag rekommenderar att alla som dyrkade Heavy Rain bör prova på Farenheit. Samma spelmekaniker, samma koncept, grymt mycket mer konstigare.

1. Killer7
Trots att jag inte spenderade mycket tid med Killer7 när det begav sig på Gamecube och Playstation 2 så är premissen något jag aldrig glömmer. I Killer7 så spelar man som Harman Smith, en rullstolsbunden man som leder ett syndikat av sex lönnmördare som är ute för att stoppa en terrorist grupp av självmordsbombare som kallar sig själva för "The Heaven Smile". Det är i alla fall vad som står på baksidan av fodralet. I verkligheten så erhåller Harman sju, distinkta personligheter som utgör hela lönnmördargruppen. Så vänta, det är inget syndikat? Det är bara en gammal och schizofren gubbe med en massa alter-egon, eller?

Förvirringen slutar inte där. Spelupplägget var annorlunda, kontrollerna var annorlunda, den visuella stilen och ljudspåret var helt olikt något annat spel för sin tid.

Killer7 är minst sagt bisarrt. Inslag av våld, sex och droger infinner sig här och det är ingen mindre än "Suda-51" (skaparen av No More Heroes serien) som står för Killer7. Det är galet och förvridet men spelmässigt så är det inget mer än ett skjutarspel på räls, med lätta problemlösningar och häftiga kameravinklar omspunnet i allt.

Ifall man funderar på att införskaffa en Gamecube eller Playstation 2 för skojs skull så rekommenderar jag starkt att man tar en titt på Killer7, för det är så pass skumt och underligt action spel kan bli. Och jo just ja, en utav karaktärerna är en mexikansk luchador med dubbla k-pistor. Just saaying.

MASK DE Smith, japp, så heter han i Killer7.

Elder Scrolls V: Skyrim - MEGA TRAILER!!

ITS HERE!!

OH MAI GOD

Min årets spellista - 2010

GAMEFREAKER´S ÅRETS SPEL 2010
2010 kom och gick likt vinden och de följande spelen bidrog sannerligen till det. Från militärporr till storslagna rymdoperor och kunnigt smygande så lyckades jag trimma ner mina val till sex stycken och även om era alternativ är allt annat än likt mina så skulle jag uppskatta eran fullaste konstruktiva kritik.

6. Call of Duty: Black Ops

Infinity Ward´s uttåg från Activison har sannerligen varit intrigfyllt och vad som väntar härnäst för spelstudion samt dess avkomma Respawn Entertainment återstår att se. Treyarch har dock varit väldigt aktiva och pillat hårt på Modern Warfare 2´s arvinge Black ops där Kalla kriget öppnar portarna till ännu ett globetrottande äventyr. Mason är knuten till en stol och blir försedd med elektricitet, "Vad betyder siffrorna?" ekas det i det dova förhörsrummet. Kampanjen var väl presenterad och pepprad med variation, att man därmed hade finslipat flerspelarläget och gjort det mer balanserat än vad Modern Warfare spelen inte ens kunnat drömma om, gjorde det till en väldigt underhållande och solid upplevelse. Jag hoppas dock lite mer på en makeover i framtiden för Call of Duty.

Läs min recension:
http://www.gamereactor.se/medlemsrecensioner/12344/

5. Battlefield: Bad Company 2

Dice fortsätter att leverera pompöst onlineröj i Bad Company 2. Förstörbara miljöer, fokus på sammarbete, enorma nivåer, obeskrivlig intensitet och kalasbra ljuddesign var de beståndsdelarna som behövdes för att skapa tveklöst en utav de mest livligaste flerspelarupplevelserna som någonsin behagat konsolerna. På den andra halvan så fortsätter B-kompaniets yrhätta runt om i världen i jakt på ryska supervapen och variation och förstörbarhet lyser med sin närvaro även här. När det kommer till omfattande onlineröj så briljerar Dice på alla tänkbara sätt.

Läs min recension:
http://www.gamereactor.se/medlemsrecensioner/11248/

4. Splinter Cell: Conviction

Jag ska vara öppen, jag har aldrig funnit intresse i Splinter Cell spelen. Att smyga runt och bryta nacken på tankespridda vakter är väl alltid roligt men det var i Conviction då det verkligen sjöng om upplägget. Som Sam Fisher så navigerar man omgivningar snabbt och med flexibla möjligheter så som att kunna markera och avrätta fiender så är Sam nu en argsint och ensam varg som plöjer sig igenom fiender med en ensemble av utrustning, vapen och dödliga förmågor. Enspelarläget var kul och överraskande långt men det var i sammarbetslägena då Conviction var absurt roligt. I sammarbetskampanjen titlerad "Prologue" så var topp agenterna Archer och Kestrel inskickade för att stoppa ett upphov till kalla kriget genom att säkra och demontera fyra enorma missiler som var planerade att detoneras på amerikansk mark. Med helt egna nivåer, styckemoment och ett slut som bokstavligen skrek brallorna av mig så var sammarbetskampanjen i Splinter Cell: Conviction något utav det bästa jag har spelat i co-op väg någonsin. Det andra fristående spellägena var också roliga och vanebildande.

Läs min recension:
http://www.gamereactor.se/medlemsrecensioner/11558/

3. Assassin´s Creed: Brotherhood

Ifall det är någon spelserie som har utvecklats bäst under åren så är det Assassin´s Creed. Det första spelet var en ojämn men väl presenterad upplevelse som faktiskt försökte något nytt utöver ett förstapersons skjutar spel och tvåan förbättrade in princip allt och nu så kliver Brotherhood in och tar steget vidare. Ezio´s lönnmördar skickligheter är sannerligen imponerande men han kommer inte kunna störta Borgia´s mäktiga influens på egen hand. Rektrytera dina egna lönnmördare, ta dig an varierade uppdrag så som att få manövra krigsmaskiner byggda utav Leonardo Da Vinci, bränn ner Boriga torn eller lek lönnmördare i ett spriljans nytt flerspelarläge. Vad du än gör så briljerar Assassin´s Creed: Brotherhood och är i min synvinkel det bästa tillskottet i serien.

Recension på G.

2. Mass Effect 2

Mass Effect 2 har egenteligen allt, fantastiska skjutarmekaniker, oöverträffad handling och berättande, en fantastisk rollista av karaktärer och ister och en fullspäckad presentation av visuellt godis och underbart röstskådespeleri och komposerad musik. Det är egenteligen motsvarigheten till imperiet slår tillbaka i videospels form då Mass Effect 2 förbättrar allt från föregångaren och skär loss all absurb karaktärsutveckling, otymplig fordonsstyrning och inkonsekvent bilduppdatering. Mass Effect 2 är ett mörkt och rafflande sci-fi äventyr och en upplevelse som man kommer att minnas år från och med nu. Då så Bioware, se nu till att trean levererar nu lagom till nästa årsskiftet.

Läs min recension: http://www.gamereactor.se/medlemsrecensioner/11071/

1. Halo: Reach

Till alla er argsinta PS3 ägare som lär få utlopp nu, jag har min fanboy armor på mig. Nej, jag har ingen svammlande Halo fanboy som dyrkar Microsoft och klankar ner på andra spelföretag. Jag är den typen som verkligen dyrkar mäktiga sci-fi upplevelser i alla typer av former vare sig det gäller film, spel eller böcker. Vad Halo: Reach lyckas med är att knyta ihop en utav de mest älskade spelserierna någonsin med en kampanj som går hem som en utav de bästa i seriens historia och kampen fortsätter online i storslagna flerspelarstrider och alla oändliga möjligheter i det uppgraderade Forge läget och möjligheten att kunna komponera ihop helt egna spelvarianter. Hur jag än ser på Reach så ser jag kvalite i allt, från den storydrivna kampanjen som levererar så många oslagbara ögonblick och ett twist rikt tredjeakt samt ett helt otroligt spelslut och när man slänger på sammarbetsmöjligheterna i kampanjen såväl som Firefight till det bredda utbudet av speltyper och kartor så har man har en produkt vars beståndsdelar lätt skulle kunna säljas som separata spel. Bungie har något starkt i sig när det gäller speldesign och vad de erbjuder härnäst kan jag inte vänta på.

Läs min recension: http://www.gamereactor.se/medlemsrecensioner/12066/

GOD FORSTÄTTNING GAMEREACTOR!

Double time it, Noble!

Bästa sättet att uthärda julväntan!

Ibland är det svårt att inte bli lite varm inombords när man otåligt väntar på att timmarna ska flyga förbi så att Julen kan komma så fort som möjligt och så loggar man in på Steam och ser detta:

Valve är väldigt aktuella med Julrea på steam och idag så köpte jag Half-Life 2: Episode Two (Som jag inte har upplevt till 100%) för ynka 35kr!

Passa på ni också vetja!

Bioshock 2 - Du måste skämta!

Ifall ni har läst mina tidigare bloggar och även läst min recension av Bioshock Så vet ni vid det här laget vad jag anser om 2k´s ljuvliga dystopia äventyr. Den förvridna storyn, oslagbara atmosfären och alla nyskapande element gjorde Bioshock till en magisk pärla som föll snäppet under mästerverk tack vare en del tekniska problem och långa transportsträckor, men i överlag en medryckande upplevelse som utdelade jämna doser av chock, humor och sorg.

Jag har velat spela uppföljaren, men 2010 har inte tillåtit mig tack vare att jag har prioriterat andra storslagna titlar. Mass Effect 2 ockuperade i stort sett hela det först kvartalet för mig följt utav Ubisofts två främsta smygkungar (Splinter Cell: Conviction och Assassins Creed 2) vilket räckte gott och väl fram tills Halo Reach och nu är visserliggen Treyarchs tredje tillskott i Call of Duty serien på ingång. Jag lyckades dock låna Bioshock 2 av en vän till min nya, trogna dator och spänd inför att återigen få bringa yrhättor till liv i Raptures mörka hörn släckte jag ljusen och hoppades på en annan oförglömlig upplevelse.

Sju timmar senare börjar eftertexterna rulla och jag sitter paff. Sju timmar...Skumt tänkte jag och laddade genast min sista sparning för att bekräfta att svårighetsgraden var inställd på näst svåraste och att en stor del av alla Little Sisters var skördade eller räddade på den nuvarande nivån.

Efter lite efterforskningar så är jag helt bombsäker på att ingen mystisk bugg inträffade som ledde till att någon nivå försvann eller att jag hade missat något. Så varför härdar nästan alla kritiker all spelet är drygt 10-12 timmar långt? visst det är endast bara hälften så långt som det första spelet vilket tog mig runt 22 timmar att klara på svåraste tack vare dess löjligt låga svårighetsgrad. Men trots att de sju ynkla timmarna som det nu rörde sig om i min återkomst i Rapture har varit underhållande så känns det just nu ganska dovt och avslaget. Jag har tagit min tid och har inte alls skyndat mig igenom upplevelsen vilket bara väcker frågan hur i sjutton det tog mig så kort tid att klara det.
Har någon utav er upplevt att Bioshock 2 tog löjligt kort tid att klara?

Två och ett halvt års väntan...

Fyller moped idag! :D

Inte för att jag ska ha en moped, men nog är det kul att vara 15 år gammal.

Halo Reach - Min egna videorecension!

Puh, fem timmar utav slit men ack vad det var värt det! I denna videorecension så har jag absorberat all kritik från min senaste recension och jag har tänkt på att inte prata för snabbt och att öva på mitt uttal.

Jag har även lyckats fått in bakgrundsmusik i konjuktion med min egen röst och jag har även lyckats flexera mina redigerings färdigheter vilket jag personligen tyckte fick recensionen att kännas mer polerad.

Men det visserligen bara min åsikt, se recensionen och döm själv! kommentarerna håller sig här.

ITS A TRAP!

(P.S kvaliten kommer att bättra sig inom kort)

Halo Reach - Jag är helt mållös!

I detta ögonblick, sitter jag med gåshud. Inte nog med att jag har bevittnat kanske det bästa spelslutet någonsin igenom tiderna men jag har även nu spelat igenom det bästa Halo spelet på flera år.

I detta årtiondet där alla spel bara verkar handla om överdrivet speltempo, överflödig variation och cliffhanger slut som bara lämnar en irriterad så står Halo Reach huvud och axlar över andra skjutspel i detta dagsläget.

Första persons skjutar spel idag verkar bara handla om ett biffigt flerspelarläge där kampanjen blir utefrusen och faller med huvudet neråt över dess korta speltid. Jag menar seriöst Infinty Ward, att göra ett enspelarläge som man spelar igenom på en eftermiddag är bara ett allmänt hån mot oss kampanj fantaster.

Halo Reach är den exakta motsatsen. Efter att kämpat mig igenom spelet på den näst svåraste svårighetsgraden sitter jag nu ca 10 och en halv timme senare nöjd, överrumplad och fängslad utav Halo Reach´s brutalt storslagna estetik.

Men det var ju visserliggen bara kampanj delen, förvänta er en recension inom kort!

Årets absoluta kampanj upplevelse (P.S fixar bloggbanner inom kort)

Topp 10 bästa spelen- del 4

När man har dyrkat spel i över ett decenium är det svårt att endast tala om tio enskilda upplevelser som står en närmast, ännu svårare är det att framföra dem i inbördes ordning. I denna bloggserie tänkte jag tala ingående om ett spel i taget och även om ni inte delar samma uppfattning som mig så skulle jag vara tacksam ifall ni uppskattade min åsikt. Tack på förhand.

7. Call of Duty 4: Modern Warfare
Xbox 360, PS3, PC - 2007

Tidigare delar.

Visst kunde vi nog alla ana att Call of Duty 4 skulle få oss att lägga alla våra spel i en mjölpåse medans vi lämnade tomhylsor efter oss i nutida miljöer men få kunde nog ana att det skulle bli denna generations bäst säljande första persons skjutare. Kritikerna enades och försäljningssifforna bara ökade, Infinity Ward hade en guldklimp i sin näve som plöjde vägen för många andra spel med sin fängslande kampanj och nyskapande flerspelar möjligheter. Till att börja med så hade vi kampanjen som var briljant rätt igenom och trots att storyn osade krigsfilms anda så var det svårt att inte bli medryckt i alla explosiva händelser och spelet släppte inte i taget av en försen det nervkittlande avslutet tonades till vitt och eftertexterna rullade.

Storyn kretsade runt sammandrabbningen mellan storyns två antagonister och spelaren själv. Al-asad och Imran Zakhaev börjar sätta sina krigsstinta planer mot västkusten i verk och genast så sätter du ditt liv på spel för den brittiska underättningsstyrkan och den amerikanska marinkåren. "Soap" Mactavish är en erfaren rekryt som genast börjar trava runt i världen och göra livet surt för ryssarna medans Sergeanten Paul Jackson plogar sig igenom afghanska städer och tömmer bly i argsinta talibaner. Kampanjen var riktigt spännande och fängslande då det fanns grym variation och spelglädje från de olika vinklarna. I ett uppdrag så angrep man ryska byar och räddade viktiga tillgångar eller bordade stora kryssare i jakt på smugglade vapen. Mitt favorit ögonblick måste onekligen vara när man kryper i runt i chernobyl i gräsdräkter tillsammans med sin skottska överordnade som utstrålar med sina sköna repliker i ena sekunden men när man går igenom det nerbombade hotellet och hör små viskningar av skrikande och panik och ens förman yttrar sig om att det brukade leva 50,000 invånare i detta område, men nu är det en spökstad så får jag rysningar. Sju timmar sitter senare när kampanjen är över sitter jag med gåshud och reflekterar tillbaka på vad som inte var något annat än en makalös upplevelse, men även om man införskaffade spelet för kampanjen så stannade man för flerspelarläget.

Här så handlade det om utveckling, förmågor i form av perks, möjligheten att skräddarsy sina egna klasser och bestämma vapen samt dess tillsatser och racka upp mördarkedjor utöver 16 kartor och flera olika spellägen. De bekanta staplarna fanns med, lag mot lag, alla mot alla och målbaserade spellägen som vädjade mycket gott. När man lyckades döda någon, få en assist, klara av ett uppdragsmål eller kalla in luftunderstöd så samlade man på sig enfarenhet som man besteg militär ranger med vilket gav en nya vapen och möjligheter att utforma in princip allt förutom sin utstyrsel. Flera olika vapen fanns tillängliga och man kunde även sätta på tillsatser så som ljuddämpare, kikar sikten, granatkastare och mycket mer och förmågorna vände ytterligare på steken. Dessa så kallade "perks" var på utsidan power-ups som definerade vilken typ av soldat man var. Ville man placera sig själv på hustak med kryppeskytte gevär så var det lägligt att förse sig själv med perks som sabbade fiendens radar, lät en hålla andan längre när man skulle göra sitt sikte stadigt och samt välja ut en perk där man kunde sätta upp minor runt omgivningarna. Det fanns många möjligheter och även när man lyckades döda ett x-antal fiender i rad utan att dö kunde man kalla in luftunderstöd så som en radar svep, luftangrepp och helikoptrar som kunde komma i god användning av ens lag eller av en själv.

Detta gjorde flerspelarläget extremt vanebildande och nästan varenda första persons skjutare sen dess har försökt att emulera Call of Duty 4´s rollspelande. Sedan så var ju som sagt Infinity Wards fjärde tillskott i deras krigsserie ett modernt skjutar spel olikt dess föregångare. Vapnena kändes lämpliga för sin tid och den pampiga krigsmusiken satte tonen mycket väl och grafiken både var och är riktigt påkostad med livliga miljöer som skapade en gripande atmosfär. I slutändan så var Call of Duty 4: Modern Warfare ett sådant ypperligt bra spel just för att lika mycket arbete hade laggts på kampanjen likaväl som på flerspelardelen och nästan tre år efter dess release så väntar jag fortfarande med spänning på krigsspelet som kommer utklassa Infinity Ward´s guldaktiga fyra, för trots att Modern Warfare 2 var riktigt bra så var det inte alls lika bra som Call of Duty 4. Treyarch, visa att ni kan, se till att Black Ops blir fantastiskt!

Charlie Oscar Delta - COD

Primal Fear - Filmrecension

Edward Nortons genombrott i denna briljanta tolkning utav novellen är så skaplig en filmskildrning kan bli.

Var någonstans härstammar egentligen Edward Nortons långvariga karriär ifrån? Från 1998 som en skallrakad skinhead delaktig i en nazist rörelse, eller som en deperimerad bil försäkrare som är emot kapitalism och konsumering tillsammans med en tvålförsäljare? Rättsalsdramat Primal Fear från 1996 är svaret. Och som en ung körpojke misstänkt för mordet på stadens ärkebiskop.

Primal Fear är en tolkning utav William Diehls novell med samma namn. I rollistan ser vi Richard Gere som en karismatisk försvarsadvokat vid namn Martin Vail som genast går med på att representera sin 19-åriga klient Aaron Stampler, som är underbart portrerad utav Edward Norton. Hans genombrott gav honom en oscars nominering och satte hans karriär som skådespelare på planen.

Miljön är förlaggd till Chicago och Aaron Stampler står inför rätta misstänkt för mord av första graden. I en tidig scen fångar vi en glimt utav det brutala mordet på Chicagos ärkebiskop och Aaron´s våghalsiga försök att fly från mordplatsen slutar inte väl.

Det är så fort som Edward Norton och Richard Gere sammanstöter med varandra då filmen börjar. Aaron är en stammande och väldigt skygg person som hävdar att han är oskyldig och att en annan person var närvarande under tiden då mordet skedde. Martin, som vill till en början förse sin karriär med suceé, tror på Aaron men ifall han misslyckas med att få fram konkreta bevis som kan peka bort all skyldighet från Aaron, får han dödsstraffet.

Hur får man det här simpla upplägget till en två timmars lång film? Givetvis genom att utvidga berättandet med nya viktiga händelser som introduceras övertid. Strulande med fastigheter som köpts upp runt Ärkebiskopens land, ett dåvarande förhållande med åklagaren (spelad utav Laura Linney) och bevis och motiv som får en att ifrågasätta ens vy på den åtalade Aaron Stampler. Lyckligtvis så känns ingenting utav det här malplacerat eller överflödigt trots att intrigerna mellan Martin och Aaron är mer intressantare än något annat i filmen. De andra elementen ger även en gnutta smak till filmen, även om sceneriet mest bara består utav rättssalar, tomma gator och kontorer.

Med i slutändan är det Edward Norton som skiner. Inte nog med att han får priveliget att spela två roller (jag tänker inte avtäcka den andra) men hans starka inlevelse och intressanta karaktär får honom verkligen att sticka ut och det är svårt att inte bli imponerad när det faktiskt slår en att detta är hans första film. Varför han inte vann en oscar är ett frågetecken som borde bli inristat i historieböckerna.

Primal Fear är i sin helhet en rättvis skildrning utav novellen. Man har gjort det enkla upplägget intressant och all form utav intetsägande vändningar eller karaktärer är något som lyser med sin frånvaro. Skådespeleriet är extremt kompetent och för att vara en film som inte riktigt består utav något annat en bara dialoger är det svårt att inte bli fasthållen i berättandet.
Musiken är stämmningsfull, filmandet välgjort och slutet är oförglömligt. Primal Fear är helt enkelt en film som inte borde missas.

5/5

Topp 10 bästa spelen - del 3

När man har dyrkat spel i över ett decenium är det svårt att endast tala om tio enskilda upplevelser som står en närmast, ännu svårare är det att framföra dem i inbördes ordning. I denna bloggserie tänkte jag tala ingående om ett spel i taget och även om ni inte delar samma uppfattning som mig så skulle jag vara tacksam ifall ni uppskattade min åsikt. Tack på förhand.

Första delen
Andra delen

8. Worms: World Party
PC, 2001

Worms spelen kommer jag alltid bemöta som underskattade. Spelen må ha haft sina blyga glänsdagar under 90-talet och jag dyrkade dem med ren spelglädje. Worms upplägg var i grunden simpelt, två eller flera lag som var omfattade utav maskar skulle tömma bly i motståndaren till varje pris i turbaserad strategi form. När det var ens tur tog man kontroll över en mask kunde som man kunde röra omkring med piltagenterna, hoppa små avsatser och använda massor av vapen till sitt befogande. När ens tur var över fick motståndaren göra sina drag med sin mask och när det återigen var ens tur fick man ta över en annan mask och utföra sitt drag och så höll det på. Det var extremt lättspelat och simpelt men extremt vanebildande. Trots att det första worms spelen var sanslöst roliga så var det onekligen Worms World Party som jag minns bäst.

Här fanns det ganska så mycket innehåll. Snabbstrider mot datorn, uppdrag som kunde tacklas på egen hand eller med en vän, lokalt och online spelande, möjligheten att skräddarsy sin mask skrå och namn döpa dem och ge dem olika röster, bygga egna spelplaner och ställa in regler..Jo det fanns en hel del att göra. När det kommer till enspelar delen så var de datorstyrda lagen extremt skickliga, nästan lite för bra. Det var extremt målmedvetna och visste precis vilket vapen man skulle använda under nästan alla typer av situationer och de kunde klara sig ganska helskinande från en flera omständiga situationer.

Lokalt spelande stödje upp till fyra till fem spelare vill jag minnas. Var man omringad utav vänner turades man om att passa runt tagentbordet och låta de andra göra sitt drag medans när man stred mot spelare över världen hade man hela tagentbordet för sig själv. Att skapa banor var också extremt lätt och att skräddarsy sitt lag var riktigt kul då det fanns massvis med röst typer att välja mellan, allt från rednecks till aliens såväl som svenskt tal kunde fara ur maskarnas munar. När det kom till matcherna så var spelplanen präglad utav spelare och varenda mask hade samma vapen arsenal att välja mellan. Trots att spelupplägget var simpelt fanns det extremt mycket djup. Man kunde svetsa egna gångar och teleportera sig runt slagfältet och det fanns även en vind mekanik som bestämde hur skottet skulle resa. Ifall man hade en raketkastare och vinden blåste kraftigt åt höger, fick man vända sin mask till vänster, hålla ner skjut knappen för att avgöra styrkan och vinden utgjorde var skottet landade.

Vapen fanns det mycket gott om! raketkastare, eldkastare, hagelbrakare, målsökande missiler, puffror, granater och mycket mer. Sedan fanns det de absolut galnaste varianterna. Man kunde t.ex kalla in luftunderstöd som bombade ett område på planen med napalm eller vanliga bomber och sedan kunde man också kasta den extremt effektiva "Gospel" bomben. Efter man langat ut den som en kastad handske på planen avgav bomben ett högt "Hallelulja!" innan den nästan formade en enorm krater där alla inom räckvidd nästan dog med en gång. Sedan fanns det också min personliga favorit det flygande fåret. Här kunde du kasta ut ett får med mantel som man kunde styra omkring och flyga över fältet och sedan guida den in i sitt mål där den detonerades. Vapnena i Worms, var bra häftiga.

Sedan så var matcherna väldigt oförutsägbara. Mitt under en spelomgång kunde en tillförsel låda anlända på planen som antingen innehöll vapen påfyllning eller ett helt nytt vapen som inte ursprungligen fanns i inventariumet. Ifall en match pågick för länge gick spelet även in i ett Sudden Death mode där alla spelares liv drogs ner till ett och där minsta lilla skada innebärde död, sedan kunde vatten nivån också stiga och konsumera spelplanen då alla oturliga maskar som inte sökte högre mark drunknade.

När man slog ihop allt så blev en del matcher helt oförglömbara. Extremt kraftfulla vapen kunde anlända när som helst, att avfyra ett skott rätt ut i det blå kunde sluta hur som helst och att sedan se det avgörande draget i repris var ett genialt tillägg. Worms var i slutändan propfullt med spelglädje, trots att det kunde bli repetivt så finns det få saker som är roligare än att gadda upp vänner vid datorhörnet och bevittna råbarkade eller kastrofalt roliga drag och dela alla guld ögonblick med vänner. Att maskarna sig själv var extremt charmiga, karismatiska och uttrycksfulla samt att spelplanerna var varierande och bakgrunderna stämmningsfulla bidrog bara till atmosfären och den sköna stämmningen. Jag minns också vid ett tillfälle där jag förlorade en match mot datorn och därmed återvände jag till menyn och ur högtalaren forsade ut förlust temat i högsta volym som fick mig nästan att trilla av stolen. Minnen som aldrig dör.

Helt odödlig spelgläjde!

Topp 10 bästa spelen - del 2

När man har dyrkat spel i över ett decenium är det svårt att endast tala om tio enskilda upplevelser som står en närmast, ännu svårare är det att framföra dem i inbördes ordning. I denna bloggserie tänkte jag tala ingående om ett spel i taget och även om ni inte delar samma uppfattning som mig så skulle jag vara tacksam ifall ni uppskattade min åsikt. Tack på förhand.

Första delen

9. Gears of War
2006, Xbox 360

Det är ingen tvivel om att Epic kan en hel del när det kommer till råbarkade och fartfyllda flerspelarspel med urläcker design och visuellt godis. Detta är en trend som de etablerade så länge som elva år sedan med Unreal Tournament spelen, men 2006 ville Epic ta sig an den nuvarande generationen och skriva om reglerna inom tredje persons skjutaren. Gears of War var svaret, vars spelmässiga fokus var skydd. Att springa omkring i en miljö från ett tredje persons perspektiv och tömma bly har alltid behövt någon slags krok som hållit ihop det hela och Gears of War hade precis det.

Ta skydd, nåla ner fienden, flankera och slutgöra dem var det rätta takterna och variande miljöer och spelsegment utgjorde den fantastiskt underhållande kampanjen. I ett ögonblick så vandrade man omkring bland de ruinerade städerna och tvingades kontra de aggressiva angreppen, medans några banor senare sprang man omkring i mörklaggd by och tvingades använda ljuskällor till sitt förfogande. Klart en utav de mest minnesvärda spelpartierna någonsin i ett spel.

På köpet ingick även ett co-op läge där man kunde samarbeta över delad skärm eller över live, men det var bland multiplayer utbuden där Gears of War sken som bäst. Flerspelar kakan var nerbruten till traditonella spellägen men riktigt bra kartor och balanserade vapen gjorde det fruktansvärt roligt och skyddsystemet och alla häftiga vapen gjorde striderna taktiska...Även om alla gillade att rulla omkring med hagelbrakaren och förstöra för en. Bland vapnena hittade vi Lancern, ett vanligt maskingevär fast med en liten udda tillsats, en motorsåg. Krypskytte gevär och hagelbössor förstärkte arsenalen, medans en armborst armerad med explosiva pilar samt ett vapen där man kunde förvandla fiender till köttslamsor med hjälp utav en enorm stråle från en satellit gav allt en vändning.

Jag tror egentligen inte att man behöver gå in i så mycket detalj på hur snyggt Gears of War var (och faktiskt fortfarande är) för sin tid. Det tredje tillskottet till Epics Unreal motor målade upp en otroligt detaljrik värld som osade atmosfär och estetik. Animeringarna var i världsklass och blod effekterna, sceneriet och ljussättnigen skapade en väldigt udda stämmning som höll fast vid en tills slutet. Att ljudet från vapena och musiken höll samma kvalite var ju visserligen inte dåligt heller.

Storyn då? "Den duger" var väl de uttrycken man använde. En utomjordisk ras från underjorden känd som The Locust har trängt sig upp till ytan på planeten Sera och ett litet militär förband är ute efter någon slags mojäng som kan jämna ut oddsen. Du axlar rollen som Marcus Fenix som bryts ut som en krigsförbrytare och ansluter sig med sin bästa vän Dominic Santiago. Tillsammans reser de runt planeten Sera och förstör det mesta. Ostigt röstskådespeleri och stora militär stereotyper väntas, men det är även det som gör storyn så pass njutbar.

I slutändan så har Gears of War gjort mycket för spelindustrin. Skyddsystemet har börjat tagit sig på oräkenliga former och dess grafik motor används till och med idag. Det var snyggt, häftigt, nyskapande och otroligt våldsamt. Ett spel som tillhör genrens absoluta elit och håller samma klass idag.

Vad tror ni om trean då?

Topp 10 bästa spelen - del 1

När man har dyrkat spel i över ett decenium är det svårt att endast tala om tio enskilda upplevelser som står en närmast, ännu svårare är det att framföra dem i inbördes ordning. I denna bloggserie tänkte jag tala ingående om ett spel i taget och även om ni inte delar samma uppfattning som mig så skulle jag vara tacksam ifall ni uppskattade min åsikt. Tack på förhand.

10. Command and Conquer: Red Alert 2
PC, År: 2000

Klassiskt, isometriskt, strategispelande i sin gylllene form. Att beorda sovjetiska trupper runt en 2D terräng och se dem göra slarvsylta utav pentagon huset var en oslagbar glädje. Red Alert 2 var omfattat utav två kampanjer med olika handlingar och rollfördelningar.

I en alternativ story så var ligger sovjetunionen i ruiner efter att ha försökt erövrat Europa. Den röda armeén börjar dock en enorm invasion och landsätter enorma fältåg vid öst och väst kusten. De alleriade försöker att vedergälla med kärnvapen, men viss antagonist vid namn Yuri lyckas dock manipulera befattningshavarna och kärnvapnena sprängs istället i silon. Komplett med klyschiga "live action" filmsekvenser så kastas man i denna otroligt underhållande och överdrivna historien med kärnvapen, utomordentlig teknologi och röda sladd telefoner.

Spelupplägget var inget nytt men fortfarande riktigt djupt. Man hade flera olika metoder att samla på sig resurser och bygga byggnader och prutta ut trupper på fälten som man använde sig av för att räda fienden. Fraktionerna var dock riktigt varierande. De allierade hade spioner som kunde sno resurser eller lyncha en ont anande fiende och de kunde använda sig utav fallskärmsjägare och luftangrepps fordon. Intressant var även att båda fraktioner hade en sub-fraktion. De allierade hade Frankrike t.ex och varenda fraktion hade en egen speciell förmåga, olika försvars enheter och olika spelmetoder. De förnämnda Frankrike hade en enorm kannon, medans de sovjetiska fraktionerna hade självmordsbombare.

Spelet var djupt och uppdragen varierade. I den sovjetiska kampanjen fanns det flera uppdrag då man skulle landsätta sig på stränder och tränga igenom försvarslinjer, medans i den allierade kampanjen var man kanske tvungen att försvara en snabbmat resturang från fientliga trupper.

Grafiken var mysig och ljudet i toppform och det underbart roliga mellansekvenserna osade verkligen ost. Det var extremt underhållande och med två väldigt distinkta kampanjer, skirmish läge och online kooperativt spelande gjorde det till en underskattad höjdare som är precis lika rolig att spela idag.

Tidlöst...