Jag köper PS4... Sen

Tre år har gått. Försäljningen har rasslat på. PS4 har sålt snabbast av alla PS-konsoler, undantaget möjligen PS2, och där rör det sig om 20% diff på sin höjd. Vissa siar trots det om att det här är domedagen och att detta kan vara den sista generationen konsoler.

Det kanske är så. Kanske inte. Jag finner dock mig själv vara meningsmotståndare till det här, iom. att jag sedan barnsben spelat på konsol, varpå jag skaffade X360 och en PC i tidiga tonåren - vilket totalt dödade min spelglädje.

PC för att det började handla mer om grafik och att "maxa Crysis", medan X360 för dess montona spelutbud. Jag spelade inte. Alls. På säkert 1-2 år innan jag skaffade PS3 och en Mac (var nästan i samma veva). Jag var alltså bunden att spela på konsol då jag inte ville installera Windows på min Mac, och jag stormtrivdes!

Jag spelade mycket online på min PS3. Det var gratis, det var nice. Inte särskilt funktionsrikt. Men det var ändå gratis. Behövde aldrig bekymra mig med att säga upp och påbörja abonnemang (då mitt spelande går i perioder). Det bara fanns där. Det var enkelt.

Sen utannonserades PS4 och redan från den dagen började spelen tappa sin spelarbas. Många online-spel la också ner och dödade den möjligheten helt och hållet. Idag får man vara nöjd om man hittar en server med 4-5 pers på i både Wipeout och Killzone, som var mina mest spelade spel. Hade dessa spel fortfarande varit aktiva, hade förmodligen även jag spelat dem aktivt.

Jag är en av de som är tillräckligt "stuck in the past" för att nöja mig med grafiken på PS3, åtminstone de titlar som släpptes en bit in i generationen. Visst ser jag att Battlefield 1 på min "jobbdator" är mycket snyggare, låter bättre - flyter bättre. Men det är inte så att jag behöver det för att känna spelglädje.

Det som skiljer PS3 från PS2 eller tidigare, är inte ovanligen spelmekaniken. Som är mycket mer högupplöst. Tillräckligt högupplöst, för att jag ska känna minimal skillnad på en PC med ett modernt spel.

Jag kanske missar the next big thing, men det känns verkligen inte så. Tidigare har det alltid funnits en appeal för mig att skaffa en konsol. Ett starkt ha-begär efter specifika spel som är så extremt mycket bättre på det nya formatet än på mitt befintliga.

Vi tar Crash Bandicoot som exempel. Jag fullständigt älskade Crash när jag var en liten sparv. Jag älskar fortfarande Crash, men endast de spelen jag spelade som liten och inte de som släppts i efterhand. Kanske är det nostalgi, kanske är det så att de var bättre. Jag gillar exempelvis Crash Bash, fastän ND inte gjorde det, men är inte lika förtjust i Wrath of Cortex (det första på PS2).
På den tiden fattade jag dock inte mycket om vad passion eller verkshöjd var. Eller vad en utvecklare var för den delen, eller varför det skulle skilja sig något emellan dem. Crash var ju ändå Crash och Crash var snyggare (och BÄTTRE) på PS2 varpå jag ville ha en sån. Mitt andra spel jag köpte tror jag var Jak & Daxter, FFX, Ratchet & Clank, Kingdom Hearts, GTA VC (absolut inte rätt ordning - men jag minns dem väl). Alla dessa var spel som formade mig, och mitt intresse för spel för den delen.

Jag brände med tiden ut mig på PS2 och skaffade en GC vid 12 års ålder - för att spela gamla Zelda-spel och Nintendo-exklusivt. Jag hade aldrig haft en Nintendo-konsol, så på den vägen var det. Jag ville prova. Där upplevde jag ett av mina absoluta favoritspel någonsin - Metroid Prime.
När jag skaffade 360 sen var det mest för Halo 3, som skulle komma det efterföljande året. Och för att jag ville vara del av den här nya generationen. Jag fick dock med Test Drive Unlimited bundlat - en av mina första online-upplevelser, där jag spelade väldigt mycket med en mycket trevlig Britt. Var rätt utstött i verkliga livet i den perioden, så spelande var lite som en fristad för mig. PC skaffade/fick jag för att jag skulle bli datorvan. Men spelade mest. Runescape, wow, Guild Wars, CS - rullade flitigt fram tills jag drogs mot mer och mer grafiktunga spel och även brände ut det intresset. På helt fel grund.

Alla dessa spel. Som drog i mig, till att investera i ett visst format. Jag känner inte det längre. Jag tror inte mitt intresse för spel har sinat heller, då jag spelar nästan varje dag just nu. Men jag lockas liksom inte av de nya spelen nämnvärt. Uppstickare som Bloodborne, Horizon, Uncharted 4 - visst, jag känner viss appeal. Men inte tillräckligt. Många av de spel jag kanske ville spela under denna generation har blivit ratade eller försenade. FFXV hade jag förväntat mig att se redan på PS3 - men det kom inte. Kingdom Hearts 3 likaså. Ett nytt Jak & Daxter var bara lösa rykten och Killzone Shadowfall ratades. The Crew och Driveclub (bilspelen som drog i mig) floppade - åtminstone till en början.
Tidigt i generationen kändes det som en Remaster-generation, även om de taggat ner lite på det så lever det fortfarande kvar hos mig. Den nya generationen känns mer som en inkrementell uppgradering sett till spelen - även om firmware/OS matchar 2010-talet lite bättre än 360/PS3.

Jag kanske bara inte har fattat storheten. De har ju trots allt sålt rätt bra. Men just nu känner jag att jag klarar mig bra med att spela typ Age of Empire, Guild Wars 2, Ori and the Blind forest och snart även BF1 på min PC. Eller att stundtals plocka up KZ3, Wipeout och KH2-remastern på PS3 för att mätta konsol-begäret.

PS4. Kan jag köpa sen. Känns det som just nu. Inte för att vänta in PS4 Pro eller dylikt, det skiter jag i. Men för att vänta ner Slim-versionen i pris, och att spelen sjunker i pris. Och så vidare. För precis som när jag köpte GC för typ 10 år sen, så var den från början inget jag lockades av - men den blev det tack vare att bra spelutbud mot slutet av dess livscykel.

Hela den här situationen känns lite märklig iom. att Playstation liksom alltid haft en självklar plats hemma hos mig och i mitt hjärta. Men det som var så spännande med konsol, finns liksom inte där längre. Tyvärr.