Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Spelmusikfredag (91)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, men för ovanlighetens skull innebär den inte helg, åtminstone inte för alla. Eftersom det varit långhelg har bland annat jag njutit av ledighet sedan onsdags, men det är också många som jag vet som arbetat idag (samt igår) som nu får helg. Men oavsett vilket hoppas jag på att alla ska kunna njuta av veckans spellåt.

Uncharted-spelen är kända för sin pampiga musik, och det med rätta eftersom de är högexplosiva äventyr. Det är nog lite därför som jag diggar "A Normal Life" från soundtracket i Uncharted 4, eftersom det är en så stor kontrast från det jag är van vid att höra i musikväg för denna spelserie.

Här bjuds det inte på något pampigt eller storslaget musikstycke som ackompanjeras med tropiska miljöer, högexplosivt skjutande eller adrenalinpumpande actionsekvenser. Istället är denna spellåt betydligt mer lågmäld, och känns mer... normal. Låten ger en atmosfär som perfekt illustrerar en normal tillvaro där det inte skjuts ned skurkar på löpande band eller jagas skatter. Istället är det den vardagliga tillvaron som ett skildras på ett fint sätt.

Uncharted 4: A Thief's End - A Normal Life

Spelmusikfredag-spellista

Jag gillade The Shallows

This post is tagged as: The Shallows, Film, Hajfilm, Hajar, Recension

Om ni frågar mig finns det inget djur som är coolare än hajar. Dessa fantastiska djur har funnits i våra hav sedan långt före dinosauriernas tid, och evolutionärt sett har de i stort sett stått stilla (även om det är en något grov överdrift). Det är helt enkelt ett vinnande koncept som gjort dem till havets kungar.

Att jag älskar hajar går även att se i att jag verkligen älskar att konsumera hajfilmer, oavsett om det är klassiker som Hajen eller kalkonrullar som Sharknado. Därför har jag såklart under en period varit nyfiken på förra årets The Shallows, som jag äntligen såg för ett par veckor sedan. Och jag gillade den.

För er som inte känner till den, handlar filmen om Blake Livelys karaktär (vars namn jag inte kommer ihåg, återkommer till det senare) som ger sig ut för att surfa just där en ilsken vithaj råkar ha sitt revir. Det blir naturligtvis en kamp på liv och död, när hajen bestämt sig för att ha Lively som hajmat.

Som sagt så gillade jag filmen, då den bjöd på mycket spänning. Dock tar filmen lite väl lång tid till att bygga upp stämningen, samtidigt som Blake Livelys karaktär sexualiseras löjligt mycket, men när den väl kommer igång på riktigt görs det på ett riktigt bra sätt.

Det som slog mig var att filmen inte riktigt är vad jag skulle kalla en traditionell hajrulle där folk blir till hajmat både till höger och vänster, utan det är snarare en överlevnadsfilm där hajen är det som står i vägen för överlevnad. Detta tog mig kanske inte på sängen riktigt (eftersom det ändå utgör själva premissen), men är värt att nämna då jag kan tänka mig vissa blev och lär bli besvikna över detta.

Som jag nämnde tidigare kommer jag inte ihåg vad Livelys karaktär hette, och det beror helt enkelt på att huvudkaraktären, men även andra karaktärer som dyker upp, känns oerhört platta. Det ska dock sägas att jag tycker Blake Lively gör en bra prestation med det hon har, dessvärre har jag svårt att bry mig om hennes karaktär.

Sedan har vi ju naturligtvis själva hajen, som sett till specialeffekter ser riktigt bra ut och mestadels känns trovärdig. Det är väl någon enstaka scen då hajen inte riktigt känns äkta, men i övrigt diggar jag den stenhårt. Dessutom gillade jag att den betedde sig realistiskt, i alla fall så realistiskt som det kan bli i en hajfilm. Vithajen i filmen verkar inte vara specifikt ute efter människokött, utan är snarare uppretad för att Blake Lively inkräktar i dess revir.

En sak som jag började tänka på, som egentligen ligger utanför filmen, men det är det här med om filmer som denna ger hajar ett negativt rykte. Det känns också nästan lite som hyckleri av mig att värna om hajarna, samtidigt som jag konsumerar sådana här filmer. Det är visserligen hajfisket och fenindustrin som är största boven, men hajfilmer kan skapa en negativ bild som gör folk ovilliga att vilja skydda hajar när de porträtteras som mördarmaskiner. Jag tror dock det är viktigt att kunna finna en balans, vilket jag trots möjligt hyckleri ändå känner att jag uppnått. Jag kan uppskatta och älska att se den här typen av film, samtidigt som jag vid varje tillfälle alltid kommer värna om hajarternas framtid.

Men tillbaks till filmen, så gillade jag den trots en seg början, platta karaktärer och pinsam sexualisering av Livelys karaktär. Till stora drag njöt jag av spänningen som gavs, och för er som älskar hajfilmer lika mycket som jag är det en solklar rekommendation.

Diggade Guardians of the Galaxy Vol. 2

This post is tagged as: Guardians of the Galaxy Vol. 2, Film, Recension

Som nämnt lite hastigt igår var jag och såg Guardians of the Galaxy Vol. 2 igår eftermiddag. Jag hade höga förväntningar på denna, då den första filmen kom lite från ingenstans, och var en rejäl överraskning som bjöd på mycket underhållning och humor.

Uppföljaren är lite i samma stuk, då det bjuds på både underhållning och mycket skratt. Drax, Rocket och Baby-Groot var de som bidrog till flest skrattattacker, och även om Baby-Groot var extremt charmig tyckte jag Drax var allra bäst då han nästan lyckades ge mig magknip. Dock finns det även utrymme för mer än enbart underhållande actionscener, då det bjöds på ett flertal scener med mycket känslor. Det bjöds därmed även på en riktigt fin tematik om familj, något som jag verkligen uppskattade.

Sett till skådespelarfronten och karaktärerna har jag överlag mest positiva saker att säga om det, då samtliga skådespelare i filmen gjorde riktigt bra prestationer. Sett till karaktärsfronten var det dock inte riktigt lika klockrent, då Kurt Russels karaktär Ego var nästan plågsamt platt, även om Russel gjorde allt han kunde med sitt material. Desto positivare var det att Yondu fick mycket mer utrymme, då jag tyckte han verkade intressant i förra filmen men där han inte tog speciellt mycket plats.

Emellanåt under biobesöket tyckte jag filmen kändes lite väl långsam på något vis, jag kunde inte peka på vad det berodde på just då, men efter lite funderande tror jag att jag kommit på det jag ansåg vara filmens största brist. Den är nämligen oerhört tung på exposition, vilket generellt sett är ett stort no-no. I all form av berättande, oavsett om det är film, spel eller böcker, finns det en princip av "show, don't tell", vilket denna film bryter mot lite väl ofta.

Men även med dess brister i åtanke, bjöd Guardians of the Galaxy Vol. 2 på extremt mycket underhållning. Jag diggade verkligen denna film från start till slut, och betygsmässigt hamnar den nog på en stark åtta, vilket är samma betyg jag skulle ge till första filmen. Så jag är i lägret där jag inte riktigt kan bestämma mig om jag föredrar denna eller föregångaren. Vilket i mina ögon ändå får ses som ett gott betyg.

Spelmusikfredag (90)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, vilket innebär både helg och Spelmusikfredag! Ursäktar om denna veckas upplaga av bloggserien blir något kortfattad, eftersom jag strax efter att jag postat detta inlägg ska iväg och se Guardians of the Galaxy 2. Något som jag längtat till, men nog om det!

När det utannonserades fick det utså oerhört mycket skit, och personligen anser jag att mycket av det var oförtjänt. Jag pratar naturligtvis om Call of Duty: Infinite Warfare, som hatades från dag ett eftersom det var ännu ett futuristiskt spel som även utspelade sig i rymden. Visst håller jag med om att det futuristiska temat blivit rätt uttjatat under de senaste åren, men trots det diggade jag verkligen spelets kampanj, som är en klar förbättring över den i Ghosts och den bästa i serien sedan Black Ops 2.

En av anledningarna till att jag gillade den, kanske inte helt oväntat med tanke på vilken bloggserie det är, var musiken komponerad av Sarah Schachner. Personligen var Schachner helt okänd för mig innan jag lyssnade genom soundtracket till Infinite Warfare, och av det jag hört är jag riktigt nyfiken på vad hon kan tillbringa i framtiden. Som det står sig har hon gjort ett riktigt bra jobb med musiken i Infinite Warfare, där "Anthropic Universe" direkt sätter stämningen.

Här finns en god mix mellan vad som ger en rymdkänsla, men även en form av krigskänsla med fokus på kamratskapet som lär formas. Samtidigt har kompositören även lyckats fånga in den ogästvänlighet som rymden innebär. Helt enkelt en riktigt bra låt som perfekt sätter stämningen för de centrala teman som finns i Infinite Warfare.

Call of Duty: Infinite Warfare - Anthropic Universe

Spelmusikfredag-spellista

Optimistisk efter Destiny 2 Gameplay-premiären

This post is tagged as: Destiny 2

Jag var en av dem som hoppade på Destiny dag ett när det släpptes för nästan tre år sedan. Efter all hype var jag alldeles spänd av förväntan, och jag spelade det en månad i sträck. Det var efter det som jag insåg att spelet inte riktigt hade levt upp till mina förväntningar, och trots fantastiskt gameplay fanns det så mycket som saknades. Det kändes inte som ett komplett spel och levererade inte på det som hade utlovats. Sist jag spelade Destiny någorlunda seriöst var kring House of Wolves-expansionen, som dock visade prov på att Bungie lyssnat på klagomålen och senare ska det ha blivit bättre har jag hört (dock inte spelat det något nämnvärt sedan dess).

Jag är dock ingen bitter eller småsint man som aldrig kan förlåta misstag (förutsatt att du inte heter Gearbox och sålt Aliens: Colonial Marines till mig, då är det en annan femma), så jag har haft ögonen öppna på Destiny 2, som ser såhär långt riktigt bra ut. Bara det att trailern som utannonserade spelet hade mer story än basspelet lovade gott, och nu efter att ha sett gameplay-premiären är jag definitivt optimistisk.

Sett till kärnan i spelets gameplay ser det inte ut att ha hänt speciellt mycket, men då det samtidigt var första spelets absolut starkaste punkt är det inget som jag klagar på. Att det ligger större fokus på story och karaktärer är såklart ett stort plus, eftersom det knappt fanns i första spelet. Sedan pratades det om en radda med nya funktioner som kommer finnas med i Destiny 2. Det som slog mig var att det mesta som kommer finnas med är saker som ärligt talat borde ha varit med från allra första början, men jag tycker nog ändå att det visar på att Bungie verkligen har lyssnat och tagit till sig av kritiken från spelarna.

Nu innebär detta visserligen inte att jag kommer hoppa på hype-tåget och förboka den allra dyraste utgåvan, ni känner säkert igen det gamla talesättet om att bli lurad två gånger. Men såhär långt känner jag mig verkligen optimistisk, och jag tror på Bungie. Nu återstår det bara att se om Destiny 2 kommer leva upp till förväntningarna den här gången, och förutsatt att Bungie fortsätter på samma spår som de gjort hittills är de definitivt på god väg.