Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Spelmusikfredag (87)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, vilket jag sett framemot trots att påsken var för inte alls länge sedan. Apropå det vill jag passa på att ge en ursäkt för frånvaron för Spelmusikfredag förra veckan, eftersom det var påsk och jag vid just det tillfället kände mig ofantligt trött så det vart helt enkelt inte av. Men nu är Spelmusikfredag tillbaks, with a vengance!

För det får jag nog ändå lov att säga, eftersom veckans spellåt är inget mindre än "Harbinger" från förra årets actionpackade Doom. Generellt har liret fantastiskt bra och tung musik signerad Mick Gordon, men "Harbinger" står nog faktiskt som en av mina absoluta favoriter ur soundtracket.

Låtens inledning är relativt lång och inte särskilt actiontung, även fast gitarrsträngarna känns tillfredsställande är det ganska långsamt. Sedan smäller det. Bokstavligt talat. För plötsligt, efter strax över en minut av det uppbyggande introt, tar Mick Gordon i med hårdhandskarna. Vad som följer är en kraftig symfoni som besitter mycket tyngd är alldeles fantastisk. Lyckligtvis går den inte enbart på fullgång utan har flera delar där tempot saktas ned rejält, men det är knappt så en hinner hämta sig innan nästa kaskad av vråltempo startar igen.

Om jag skulle beskriva denna låt med endast ett ord, skulle det vara perfektion.

Doom - Harbinger

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (86)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, vilket i vanlig ordning innebär både att det är helg och att det är dags för veckans spellåt. Nu känns det som att veckorna går fort och det känns nästan otroligt att det redan är vår. Vilket jag måste säga jag sett framemot, för trots den stundande pollensäsongen (ja, jag sade det, deal with it) har det under de senaste dagarna varit oerhört fint väder. I skrivande stund ser det dock gråmulet, men förhoppningsvis tittar solen fram igen snart. Å andra sidan borde jag inte ha höga förväntningar med tanke på att det är april, vilket är rena rama vilda västern när det kommer till väder.

Nåja, denna veckas spellåt är en sådan som jag tror de flesta kommer känna igen. Inte bara det, utan det lär finnas ett gäng som kommer minnas denna låt med nostalgi. Jag talar naturligtvis om "Legends of Azeroth" från World of Warcraft, allmänt känd som musiken som spelas upp i inloggningsskärmen. Åtminstone i originalspelet, då jag har för mig att expansionerna har gett en del varianter på denna låt. Så detta är originalstuket, eller vanilla som de flesta refererar till.

Inledningen till låten känns för min del smått ikonisk, eftersom det är det första som jag hörde varje gång jag startade upp World of Warcraft. Denna inledning har en riktigt stark känsla av krig, och jag kan nästan se framför mig hur arméerna hos både Horde och Alliance byggs upp. Sedan sker ett skifte där krigstrummorna avtar och ger utrymme till en mer inlevelsefull känsla för spelvärlden, innan låten återgår till en mer krigisk känsla igen.

Denna spellåt är inte bara ikonisk och oerhört välgjord, utan den lyckas även på ett snyggt sätt spegla både kriget mellan de två fraktionerna och skönheten hos Azeroth. Visserligen ges det förstnämnda betydligt mer utrymme, men det bidrar samtidigt till att peppa spelaren innan spelet laddat klart.

World of Warcraft - Legends of Azeroth

Spelmusikfredag-spellista

Skeptisk inför tanken på Call of Duty-filmer

This post is tagged as: Call of Duty, Film

Som ni kanske sett har Activision gått ut med att de inte bara tänker göra filmer baserade på Call of Duty, utan även att det är tänkt att bli ett filmuniversum. Att det skulle göras Call of Duty-filmer är såvitt jag vet ingenting nytt, då jag vill minnas att jag läste någonting om det för flera år sedan.

Jag brukar hålla ett öppet sinne för sådant som ännu inte visats upp ännu, och jag kommer naturligtvis hålla ett öppet sinne för den kommande Call of Duty-filmen. Men i nuläget känner jag mig inte speciellt nyfiken på den. Bland annat för den nästan obligatoriska orsaken till att vara skeptisk, nämligen att filmer baserade på spel som bäst blir mediokra och som värst riktiga skräpfilmer.

Den främsta orsaken till detta är för att spelen i regel är som att spela en Hollywood blockbuster-film med mycket explosioner och effekter som känns uppenbart inspirerade från bland annat valfri Michael Bay-rulle. Visserligen kan jag se en logik till detta, eftersom flera av spelens kampanjer följer samma mönster, i synnerhet Modern Warfare-spelen.

Dessutom har jag oerhört svårt att se en Call of Duty-film eftersom det förmodligen kommer vara en regelrätt krigsfilm, vilket får mig att undra vad poängen med det egentligen är. Nu vet jag såklart inte vilka planer som Activision har, men rent spontant om jag försöker tänka mig Call of Duty-film kan jag bara se en typisk krigsfilm som råkar ha Call of Duty på affischerna. Det är inte som att spelen utspelar sig i ett rikt universum med mycket historia och unika karaktärer, utan det är först och främst skildringar av olika slags krig.

Möjligtvis att filmerna kan bidra med något eget ifall de tar efter framförallt Black Ops-spelen, inte att de gör adaptioner av de spelen, utan att de tar efter dem i form av komplexitet, nytänkande och kanske alternativ eller konspiratorisk historia. Ärligt talat är det nog den enda väg som jag kan se en Call of Duty-film gå för att inte enbart vara en typisk krigsfilm. Alternativet är att de enbart skildrar fiktiva krig som utspelar sig inom en nära framtid eller till och med längre framåt i tiden.

En annan sak som gör mig skeptisk är att det redan nu är bekräftat att det ska bli ett filmuniversum, förutsatt att den första filmen gör bra ifrån sig. Det är kanske inte så konstigt med tanke på framgångarna för Marvels filmuniversum, men vad som borde vara lovande gör mig idag dessvärre mer skeptisk. Detta eftersom det är vanligt att ett tänkt filmuniversum, eller stora planer för en planerad serie, har fått mer fokus på att bygga detta universum snarare än att göra bra individuella filmer i första hand.

Nu har jag visserligen inte sett DC:s senaste superhjälterullar, men baserat på hur de mottagits visar ett exempel på detta problem. I en mindre skala har vi Warcraft-filmen, som nästan jämt och ständigt ska bygga upp händelser inför eventuella uppföljare. Vilket gjorde att jag när den såg för ett bra tag sedan upplevde jag den nästan mer som en prolog inför en hel serie, istället för en egen film.

Så ja, nog är jag allt skeptisk inför tanken på en Call of Duty-film. Måhända att jag är lite väl kritisk till och med, men i nuläget har jag svårt att se det bli någonting vettigt av det. Men vem vet, det kanske visar sig inte bara se ut att kunna bli bra när det väl visas upp. Men till dess kommer jag vara lovligt skeptisk, om än enbart för att filmer baserade på spel ytterst sällan blir bra.

Spelmusikfredag (85)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och även fast helgen ser ut att bli packad med diverse aktiviteter känns det ändå skönt att återigen bli fri från den vardagliga vardagen. Lite paradoxalt dock blir denna veckas spellåt av det dystrare slaget, men jag bestämde ju ändå att Fahrenheit ursprungligen skulle fått fokuset förra veckan, och jag kan inte backa helt och hållet från det när jag klargjorde det förra veckan.

Hursomhelst, Fahrenheit är ett spel som trots att jag gillade det starkt ändå måste säga det är hyfsat ojämnt. Men något som håller hög kvalité från start till slut är utan tvekan Angelo Badalamentis fantastiska musik, och redan med "Main Title" sätter han perfekt tonen för den berättelse som spelet vill berätta.

Denna låt lyckas packa in så många olika komponenter i ett atmosfäriskt paket, ett jag knappt vet vart jag ska börja. Här finns en gnutta dysterhet, mystik, känslosamhet och en kall känsla som perfekt hänger samman med den vintertid som spelet utspelar sig. Detta känns verkligen som ett textboksexempel på hur man bäst redan från första början perfekt sätter stämningen för vad som komma skall.

Fahrenheit - Main Title

Spelmusikfredag-spellista

Tio år med Playstation 3

This post is tagged as: Playstation 3, Krönika

Hade helt missat att det tidigare i veckan var tioårsjubileum för Playstation 3 (åtminstone här i Europa, jänkarna fick den ju tidigare), och hade inte Gamereactor skrivit en artikel om det hade jag nog helt och hållet ovetande. Det förklarar också et mailutskick från Playstation med lite statistik, som jag då när jag fick det inte alls drog kopplingen att det var tioårsjubileum (men det förklarar en hel del av den statistik som jag fick).

Jag minns det klart och tydligt, jag var 11 år och på ett semesterbesök hos morföräldrarna besökte en spelbutik där jag gjorde upptäckten av speltidningen Gamereactor, närmare bestämt nummer 45 från mars 2007. Det var inte bara här jag upptäckte Gamereactor, utan också att Playstation 3 överhuvudtaget existerade. På den här tiden var jag inte alls insatt i spelvärlden och följde inte nyheter fören de fanns i butikshyllan, med undantag från tv-programmet Kontroll när det gick. I övrigt fumlade jag runt i mörkret så att säga, och denna händelse var som att det plötsligt skapades ett ljus.

Sedan sparade jag mina pengar i drygt ett år innan jag slutligen hade konsolen i min ägo, och under tiden som gick var jag ruskigt sugen på att ta del av spel som nya Ratchet & Clank, Resistance: Fall of Man och Killzone 2. Sedan kom dagen då jag vandrade ut ur antingen Elgiganten eller On/off (vill säga det är sistnämnda, men minnet sviker mig dessvärre här), men eftersom inget spel följde med vart det en tripp till Gamestop dagen därpå och införskaffade Rainbow Six: Vegas.

Sedan rullade det på med spel som Battlefield: Bad Company, Ghost Recon: Advanced Warfighter 2, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, Call of Duty 4: Modern Warfare, The Elder Scrolls IV: Oblivion och Killzone 2, och så vidare. Spelsamlingen växte så det knakade. Det var också här som jag för första gången drog ut på diverse slagfält online, vilket jag kom att spendera mycket tid på. Varvat med tunga singleplayerspel var det många spelade timmar och naturligtvis en del sena kvällar.

Jag spelade dock under en lång period nästan uteslutande diverse krigs- och actionspel, med egentligen Oblivion som det enda undantaget. Egentligen var det nog inte så konstigt, eftersom det var det jag var mest intresserad av i ung ålder, men lyckligtvis började jag även söka mig till andra upplevelser med tiden, även fast det fortfarande var mycket våldsspel som gick varma i konsolen.

Antalet spel och spelminnen som jag fått och tagit del av har varit nästan smått sinnessjukt såhär i efterhand när jag tänker efter. Från Sonys håll kom det rika upplevelser efter varandra, vare sig det var krigande på sotsvarta Helghan i Killzone 2, äventyrande med Nathan Drake i Uncharted-spelen, emotionellt drama i Heavy Rain, rymdmys med Ratchet & Clank, mystiken i Journey eller det oerhört fantastiska The Last of Us. Nu får jag visserligen inte glömma bort flertalet multiformatspel som Elder Scrolls-liren, Call of Duty 4, Dead Space eller Bad Company 2, men det finns en anledning till att flera av Sony-exklusiviteter hamnade på min topplista över förra konsolgenerationens absolut bästa spel.

Jag skulle kunna hålla på i evigheter med att berätta om de fantastiska minnen och upplevelser som jag tagit del av tillsammans Playstation 3 under alla dessa år, men jag känner att jag får nöja mig här. Kort sagt har det varit många fina minnen och upplevelser, som jag sent kommer glömma.