Farväl, gamla Azeroth

Idag är en stor dag för alla WoW-spelare. Den värld som vi har lärt känna i 6 långa år har renoverats av den gigantiska draken Deathwing. För ungefär en halvtimme sedan laddade jag ner patchen, som gick snabbare att ladda ner än vad jag trodde. När allt var klart startade jag igång WoW med stor spänning. Jag fick ett nytt CGi-intro slängt i ansiktet och en ny inloggningsskärm, med en övervuxen drake ovanpå Stormwinds kapell.

Jag har inga direkta intryck från Cataclysm än, eftersom jag snabbt bara har varit i Thunder Bluff, flugit över The Barrens samt kollat runt lite i nya Valley of Strength i Orgrimmar, som får mig att tänka på en krigsstad. Men jag vet att zoner som jag har spenderat flera timmar i är helt omgjorda, och med denna blogg så vill jag hylla de zoner som har betytt som mest för mig.

Min WoW-karriär började julen 2007. Jag vart väldigt förväntansfull, men spelandet fick dröja. På den tiden hade vi bara en dator och internet som var väldigt kass. Så det tog ett bra tag innan spelet var installerat. Men tillslut så var ju allt klart, och jag gick genom den där portalen som fungerade som inloggningsskärm innan The Burning Crusade. Efter lite fifflande så fick jag vara en tauren krigare med en gigantisk trähammare. Jag visste inte exakt vad WoW-gick ut på, så jag sprang ut i vildmarken och slaktade allt jag såg. Jag minns även att vi var flera taurens i Camp Narache, när en sketen liten dvärg dyk upp. Trots att vi var väldigt mycket lägre level än honom kastade vi oss över honom flera gånger, och fick stryk varenda gång. Men det gjorde ingenting, för det var förbannat kul av någon anledning.

Som tauren så kanske första zonen jag minns inte är särskilt chockerande, men Mulgore var otroligt vackert i mina ögon. Jag förälskade mig direkt i gräsplätterna som prydde landet. Jag gillade även indianlooken så man fick av taurens och deras byar Camp Narache och Bloodhoof Village, och så såklart staden Thunder Bluff. Jag trivdes i varenda sekund som jag spenderade i detta land och dessa platser. Nu är jag inte helt säker på hur kataklysmen har förändrat landet, men utifrån det jag såg vid Thunder Bluff så verkar det mesta vara likt från innan, men förändringar lär ju finnas.

En annan zon som jag minns väldigt väl är Durotar. Under en mindre period så ville jag istället spela som en grön orc, och flyttades från grässplätterna i Mulgore till den karga öken som Durotar består av. Men likväl så var det ett ställe som jag har många minnen ifrån. Jag föredrog visserligen Mulgore, men jag såg skönheten med landet som orcerna kunde se. Landet var vacker på sitt sätt, även om det kunde kännas lite dött eftersom det var en öken. Valley of Trials var ett ställe som jag verkligen uppskattade med landet, tycker faktiskt att det var lite roligare där än i Razor Hills, även det stället hade sin charm. Ett av mina bästa minnen var nog när jag skickades till trollbyn Sen'Jin Village, där jag fick uppdraget att dräpa Zalazane som var på Echo Isles. Under min tid så var väl de flesta i Outland, så det var inte så många som var där nere. Att dräpa han ensam när man var level 5 eller 6 kanske inte var det enklaste eftersom trollskrället själv var level 10 och hade en himlans massa medhjälpare. Men jag lyckades tillslut dräpa honom. Det var även där jag upptäckte min kärlek till röda raptorer, eller raptorer överhuvudtaget, och enda sedan dess har min tauren haft en röd raptor som följeslagare.

En annan zon som ligger mig varmt om hjärtat är faktiskt det dystra Tirisfal Glades, landet till de odöda. Landet i sig är väldigt dystert och jag fann vissa uppdrag rätt tråkiga, men likväl så är det ett ställe jag älskar. Jag tyckte även att Brill var en av de mysigare byarna/städerna i spelet. Tillbringade nyårsafton där, vilket även det väcker gamla minnen.

Som ni antagligen har märkt så är han en Horde-spelare, men jag har mindre erfarenheter av Alliansen. Elwynn Forest är en av två zoner inom Alliansen som betyder en del för mig. Visst, Mulgore, Durotar och Tirisfal Glades ligger mig betydligt närmare, men det är något med Elwynn Forest. Skogen, eller skogarna, är inte helt säker på hur det är, är väldigt vackra och landet är lite som ögongodis. Ja, om man kan bortse från att WoW är polygonfattigt jämfört med spel som The Elder Scrolls IV: Oblivion.

Den andra Allians-zonen som jag har mindre erfarenhet av är Dun Morogh, dvärgarnas land. Till viss del tycker jag faktiskt att landet påminner lite grand om Sverige under vintern, men det är nog bara vad jag känner. Jag har visserligen inte kommit längre än att ha anlänt till Kharanos, men jag älskar ändå den zonen.

Den zon som jag har spenderat mest tid i, är nog The Barrens. Detta land är nog välbekant hos de flesta Horde-spelare, då det var oftast dit man drog om man var tauren, orc eller troll. Jag fann visserligen uppdragen inte särskilt roliga, men zonen ligger mig ändå varmt om hjärtat. Varför? För att det är den zon som jag har spenderat allra mest tid i, och har otroligt många minnen därifrån. Jag kommer heller aldrig glömma Alliansens oräkneliga attacker mot Crossroads. Landet hade sin egna lilla charm, och det kändes lite sorgligt när man såg att landet hade delats i två delar.

Den sista zonen som ligger mig väldigt nära är Thousand Needles. Landskapet påminde lite grand om Durotar, vilket bidrog till hur mycket jag gillade zonen. Mitt absolut mest minnesvärda minne var när jag utforskade Shimmering Flats under natten. Det var en av de få gånger som jag spelade WoW under natten, och jag förstod då att Azeroth var väldigt vackert under natten.

Det finns fler zoner. Många fler zoner som jag har tillbringat tid i och har minnen ifrån. Vissa zoner var rentav usla, medan andra var bra. De som jag har nämnt är de som jag har godast minnen ifrån, och som betyder väldigt mycket för mig. Det finns fler zoner som jag gillar, men jag kände inte för att ta upp de allihopa.

Med det sagt så tar jag farväl till gamla Azeroth, och välkomnar nya Azeroth. Jag kommer säkert att trivas, men jag kommer att sakna den gamla världen väldigt mycket. För det är först nu, när Deathwing har förstört det vi tillbringat 6 år i, som jag förstår hur mycket jag älskar Azeroth. Betydligt mer än Cyrodiil, och det säger nog en hel del eftersom jag tokälskar det. Men tills dess, så ska jag ta igen saker som jag inte har hunnit med. Min blood elf ska levlas upp, och min tauren ska ta sig vidare mot Outland.

Farväl, gamla Azeroth.