Jakten på den försvunna kartongen

I svenskan så fick vi i uppgift att skriva en berättelse på minst två sidor. Jag kom inte på vad jag skulle skriva om, men så fick jag en liten idé. Kan ju säga att det inte är världens bästa idé, men jag hade ont om tid så den fick duga. Till skillnad från det mesta som jag har skrivit så är det här en oseriös berättelse, och jag tänkte att jag även kunde dela med den här, eftersom jag inte skriver oseriösa saker särskilt ofta. Jag skrev dock det mesta igår kväll, mellan klockan tio och halv tolv, vilket kan ha gjort att den tappade i fokus vid slutet. Så kände jag i alla fall.

Jakten på den försvunna kartongen
Snön föll långsamt ner från himlen och landade mjukt på marken. Solen hade ännu inte gått upp. Inne i en gränd låg en stor kartong på marken. En grå katt närmade sig kartongen i hopp om att hitta mat. Plötsligt välte kartongen och katten sprang iväg blixtsnabbt. Ur kartongen ramlade Gunnar ut. Han hade sedan flera år tidigare varigt väldigt fattig. Räkningarna hade bara samlats i en stor hög, och tillslut hade han blivit vräkt. Sedan dess hade han bott på stadens gator. Av någon anledning trivdes Gunnar mer i sitt nya liv. Det var inte så komplicerat, det handlade mest om att hitta mat och en plats att sova på under natten. Han reste sig huttrande upp och kollade sig runtomkring. Förutom han själv och hans kartong så var gränden så gott som tom. Gunnar hade långt, grått hår, mustasch och skägg, som han hade låtit växa sedan han blev vräkt. Han brydde sig inte längre om sitt hår, eftersom han ansåg att det inte var så nödvändigt. Hans kläder bestod av smutsiga gamla trasor som han hade hittat en gång och sytt ihop med en gammal symaskin. Han snubblade nu ut från gränden, på jakt efter mat.

Det var en väldigt vacker syn, tyckte han. Han var nog ensam om att tycka det, men han var inte riktigt som alla andra.
Soptippen var överfylld med allt möjligt skräp. Glasflaskor, PET-flaskor, papper, glas, kartonger, TV-apparater, datorer, ja allt möjligt! Allt skräp låg i stora osorterade högar. Det gjorde det svårare för Gunnar att hitta mat. Men med lite tur så kanske han kunde hitta en halv hamburgare. Han rotade runt i flera mindre högar, och försökte undvika att få tunga saker på sig. Efter en stund såg han något som såg intressant ut. Han drog ut föremålet, och till sin förtjusning så var det en pizzakartong. Han blev ännu mer förtjust när han öppnade den och fann en hel pizza. Nu hade han hittat frukost.

När Gunnar hade hittat en plats där han kunde äta i lugn och ro, så kastade han sig över pizzan. Han hade inte ätit pizza på flera månader, kändes det som. Den smakade riktigt ljuvlig. När Gunnar hade ätit hela pizzan så kände han sig proppmätt. Han bestämde sig då för att sova lite i sin kartong. Men när han hittade tillbaks till gränden, så gjorde han en fruktansvärd upptäckt.
Kartongen var spårlöst försvunnen. Gunnar började känna sig förtvivlad. När han hade blivit vräkt så var kartongen det första som han hade sovit i på gatan. Sedan dess hade han sovit i den kartongen varje natt. Gunnar sprang fort genom gränden, i hopp om att kartongen var någon annanstans i gränden. Han sprang genom gränden minst tio gånger, utan resultat. Tillslut kastade han sig mot marken med tårar i ögonen. Han visste inte vad han skulle göra utan kartongen. Kartongen var borta. Han tittade upp, och såg en sopcontainer en bit bort. Han trodde inte att kartongen var där, men det var värt att kolla. Han reste sig snyftade upp, och gick långsamt till containern. Han öppnade den, men kunde inte se någon kartong. Han intalade sig själv att den kanske var under allt skräp. Han kravlade ner bland soporna i jakt på den försvunna kartongen. Plötsligt stängdes den, men det bekymrade inte Gunnar. Men vad han inte visste var att en sopbil hade kommit för att tömma containern. Containern lyftes upp och Gunnar hamnade bland soporna. Han tittade förvånat sig omkring. Han kunde inte hoppa av sopbilen, så han var tvungen att vänta tills den hade tömt soporna på soptippen.

När soporna hade dumpats på soptippen hade det visat sig att det var en soptipp som Gunnar inte kände igen. Han antog att han hade hamnat vid en annan stad, och det gjorde honom inte gladare. Först hade han gått vilse, men tillslut hittade han ut ur soptippen. Den låg vid en väg, och Gunnar bestämde sig för att försöka få lift med en bil. Flera bilar kom körandes mot honom på vägen, men ingen stannade, de körde bara förbi honom. Tillslut tog hans tålamod slut, och han bestämde sig för att gå istället.

Flera timmar senare
Gunnar kände sig väldigt trött. Resan hade varit väldigt lång och kall, och han huttrade medan han gick. Solen hade gått ner och det snöade igen. Han kom in till en gränd, och där såg han något som fick honom att stanna och glömma bort kylan och tröttheten. Vad dum han hade varit! Han hade kommit till fel gränd tidigare. Hans ögon tårades upp, och han höll på att gråta av glädje. Han hade äntligen hittat den. Hans älskade kartong. Han sprang mot kartongen och kastade sig över den. Han grät av lycka när han höll om kartongen. Äntligen hade han något att sova i.

Inte det bästa jag har skrivit, dock.