Tankar om Dragonborn

Så, nu är det dags för mig att dela med mig av mina tankar kring Dragonborn-expansionen till Skyrim, och efter det så kommer jag troligtvis att endast fokusera på nya DLC-paket. Sedan får vi också se om det blir ytterligare ett Skyrim-inlägg, jag har bollat runt med olika idéer som jag skulle kunna använda mig utav, men vilken av dem som jag kommer använda återstår att se. Det kan dock hända att det slutar med att det inte blir av i alla fall om jag verkligen inte kan bestämma mig, men jag har ett par planerade inlägg som har med Elder Scrolls-serien att göra.

Hursomhelst, i Dragonborn-expansionen är det dags att lämna Skyrim bakom sig och resa till grannprovinsen Morrowind, eller närmare bestämt ön Solstheim. Denna ö utforskades i Bloodmoon-expansionen till Morrowind, vilket faktiskt gjorde att jag blev förvånad när det visade sig att Dragonborn-expansionen skulle utspela sig på samma ö, med tanke på att Bethesda vanligtvis brukar låta oss utforska helt nya ställen. Har man spelat Morrowind och framförallt Bloodmoon tidigare så lär man naturligtvis känna igen sig en hel del, men det är mycket som har hänt på ön sedan sist för att det ska kännas fräscht.

Efter bara ett par minuter inser jag snabbt att Solstheim skiljer sig en hel del från Skyrim. "Passa dig" är det första jag hör när jag går förbi en vakt i bosättningen Raven Rock, som inte har någonting likt med städerna i Skyrim. Raven Rock är helt influerat utav Dunmer-folkets kultur, med hus som är byggda under jord, ett tempel som inte är det minsta dedikerat till "The Eight/Nine Divines" (väljer att vara neutral kring detta i just detta tillfälle), och folk dricker sådant som Sujamma eller Shein istället för mjöd. Bosättningen har helt enkelt en annorlunda känsla jämfört med städerna i Skyrim och påminner mer om städerna i Morrowind. Istället för snö är området täckt utav aska, något som hela södra delen av Solstheim drabbats av sedan Red Mountain hade ett stort utbrott. Detta bidrar också till en helt annorlunda känsla än i Skyrim, för det både ser annorlunda ut och har atmosfären är också helt annorlunda, när jag strossar runt genom landskapet och ser en liten fridfull Netch-familj som inte vill mig något illa. Så länge jag inte försöker ha ihjäl dem, vill säga.

Askan nådde dock aldrig den norra delen utav Solstheim, vilket gör att denna del påminner betydligt mer om klimatet i Skyrim. Men trots att det ser mycket likt ut, så känns det ändå inte riktigt som samma sak. Detta beror nog delvis på att de nordbor som bor på denna ö inte har samma traditioner som nordborna i Skyrim (Thirsk-klanen är väl de som är mest lika, men om jag förstått det rätt så försöker de istället att leva som de gamla nordborna gjorde förut). Det är här som jag möter Skaal-folket, som till skillnad från sina kusiner i Skyrim inte tror på ära i strid, utan snarare lever med ett med naturen. Jag hade inte speciellt mycket kunskap om Skaal-folket innan jag mötte dem, men efter att ha pratat runt med invånarna i deras by så kan jag inte göra annat än att hysa stor respekt för dem. Sedan har vi också Apocrypha, men jag tänker inte säga så mycket mer än att det är en del av Oblivion, att det är ett riktigt coolt ställe och att det finns mycket tentakler här.

Men oavsett vilken del utav Solstheim jag besöker, så finns det nästan alltid någonting att göra. Det hade inte gått ens en minut efter det att jag lämnat Raven Rock innan jag hade fått ett nytt sidouppdrag, och vart jag än gör så möts jag av nya saker, vare sig det är uppdrag, platser, händelser eller dylikt. Solstheim var dock inte så stort som jag hade hoppats på, det ska sägas. Det finns också nya fiender, som Ash Spawns som gillar att dyka upp från askan i marken och som sedan förvandlas till en lite askhög när de dör. Märkligast var nog ändå när jag befann mig någonstans i den norra delen av ön och det helt plötsligt dyker upp tre halvnakna män som springer mot mig med höjda nävar, men exakt vilka eller vad de är tänker jag inte avslöja. De skönaste fienderna i Dragonborn-expansionen måste dock ändå vara Rieklings, små smurffärgade och vätteliknande varelser som pratar ett otydligt språk och som gillar att kasta spjut. När jag beger mig till deras tillhåll och massakrerar deras boende så kan jag inte sluta tänka på hur underbara de egentligen är. Jag känner mig hemsk som slaktar dem.

Sedan finns det ju också naturligtvis en huvudberättelse, där du ställs mot drakprästen Miraak, som också råkar vara den allra förste Dragonborn. Till skillnad från Dawnguard-expansionen så drar inte berättelsen igång så fort du installerat Dragonborn, utan du måste också ha varit och pratat med Greybeards. Startskottet på berättelsen sker när ett gäng med sektmedlemmar försöker ha ihjäl dig, och som sedan leder dig till Miraaks tempel med en papperslapp. Jag tänker inte gå in så mycket på detalj kring själva berättelsen, mer än att den ställer frågan om Dragonborn verkligen är en god person eller om denne vill ha mer makt och styra över världen. Något som jag tycker folk verkar glömma bort, i och med att det ligger i en drakes natur att vilja vara dominant, och eftersom en Dragonborn har just en draksjäl så skulle en sådan person antagligen också känna denna strävan efter dominans. Men samtidigt så skildras ju Dragonborn som en god hjälte både genom legender samt huvudberättelsen i Skyrim. Så därför gillar jag att denna expansion tar upp denna fråga, då i mina ögon en Dragonborn inte automatiskt betyder att det är en god person, utan att det också kan vara en maktgalen person (som Miraak).

Överlag så tycker jag definitivt att huvudberättelsen är bra, som sagt så tar den upp ovanstående frågeställning och jag tycker att Miraak är en intressant karaktär. Det finns dock ett par punkter som jag känner att det är lite synd att det fattas. Främst så tycker jag att huvudberättelsen är för kort, och jag hade gärna sett mer utav Miraak. Sedan tycker jag det är lite tråkigt att varken den förste eller den siste Dragonborn utväxlar särskilt många ord innan de ger sig på varandra. Jag känner att med ett moment som detta så hade det nog passat bättre med mer dialog, med tanke på att när det kommer till kritan så måste ju Dragonborn besegra någon som också är en Dragonborn.

Något som jag misstänker att de flesta känner till är att det numera går att rida på drakar, närmare bestämt efter att ha klarat av huvudberättelsen. Till en början såg jag framemot detta riktigt mycket, men sedan började jag bli mer tveksam, eftersom jag var orolig över om detta skulle gå ihop med bilduppdatering (drakar kan ju ända täcka stora områden rätt snabbt) och med tanke på att drakar är stolta varelser. Sistnämnda punkt har jag inga problem med, då det ändå känns logiskt till varför en drake skulle låta dig kliva upp den med tanke på vad du ska göra för att få den att låta dig flyga med den. Drakflygandet fungerar så att draken flyger runt omkring ett område och du kan bestämma vad draken ska anfalla. Detta känns dock rätt klumpigt, då du inte har någon direkt kontroll över draken och det är en begränsad ny funktion, vilket får mig att fundera på om Bethesda antingen borde ha slipat på detta mer eller helt enkelt skippa detta. Det känns liksom inte riktigt tillfredställande, även fast det känns coolt att klättra upp på en drake och sprida död från luften.

Som redan nämnt har Dragonborn-expansionen en rätt annorlunda atmosfär jämfört med Skyrim, och en sak som enligt mig bidrar oerhört mycket till den fantastiska atmosfären är musiken, och jag har ju uttryckt mig om att soundtracket i Skyrim är bland det absolut bästa som finns när det kommer till spelmusik. Ett flertal av de nya musikstyckena i Dragonborn-expansionen är från Morrowind, vilket inte bara gör att Solstheim känns annorlunda jämfört med Skyrim, utan lär också ge en nostalgisk känsla för de som spelat Morrowind och dess Bloodmoon-expansion (jag måste verkligen ta tag i Morrowind). Det finns dock också ett par helt nya musikstycken, och en av dem är inte riktigt bara bra, utan den passar på något sätt ihop med min karaktärs berättelse genom Skyrim och vad han har gått igenom inte bara under händelserna i själva spelet, utan även vad han varit med om innan och vad han kommer vara med om efter spelets händelser.

Avslutningsvis så tycker jag att det inte är någon som helst tvekan om att Dragonborn inte bara är en riktigt bra expansion, utan det är också det bästa DLC-paketet till Skyrim enligt mig. Att utforska Solstheim för första gången gav mig en sådan känsla som bara ett Elder Scrolls-spel kan göra när det är helt nytt och jag inte vet alls vad som väntar mig. Sedan så måste jag säga att överlag så tycker jag att Skyrim har fått riktigt bra DLC, och det är kul att se hur långt Bethesda har kommit när det gäller nedladdningsbart material sedan de först släppte Horse Armor-paketet till Oblivion, och jag tycker definitivt att Bethesda har fattat grejen med bra nedladdningsbart material efter Seranas berättelse i Dawnguard, husbyggandet och det mysiga familjelivet i Hearthfire och utforskande utav Solstheim i Dragonborn. Jag hade dock gärna sett ytterligare en expansion där vi fått möjligheten att sparka Thalmor-rumpa, men eftersom det inte blir några mer expansioner så tror jag vi kan vänta oss mer av sådant till The Elder Scrolls VI. Något som lockar oerhört mycket.

"And so the First Dragonborn meets the Last Dragonborn at the summit of Apocrypha."