Beyond: Two Souls - Intryck

Gårdagen spenderades med att plugga inför ett matteprov som ett tok, jag överdriver inte när jag säger att jag satt och pluggade halva dagen. Så när jag väl slutade plugga var jag helt körd i huvudet, men som tur var så hade Cdon skickat Beyond: Two Souls en dag tidigare. Så jag kände verkligen att detta var välförtjänt och spelade en bit av spelet. Det har inte blivit något spelande idag visserligen, men jag tänkte passa på att dela mig med utav mina intryck från spelet.

Beyond: Two Souls är naturligtvis ett filmiskt spel, vilket inte borde komma som någon överraskning. Just filmiska spel är något som jag tycker är lite knepigt, för jag har under ett par tillfällen klagat på att vissa spel är för filmiska. Grejen är dock egentligen inte att jag har något emot filmiska spel, utan det för att utförandet i flera fall inte varit speciellt bra. Heavy Rain är dock ett filmiskt spel som jag älskade, så jag såg framemot att få se vad Beyond: Two Souls har att erbjuda.

Precis som Heavy Rain så bygger Beyond: Two Souls mycket på quick time events, något som jag också klagat på i ett par tillfällen. I Beyond så sköts de dock bra. Det känns aldrig riktigt självspelande heller, åtminstone inte vad jag har märkt av såhär långt. Något som jag dock reagerade på var att i Heavy Rain så kunde det emellanåt hända att du behövde hålla in fyra olika knappar, medan i Beyond så är det oftast bara en eller två knappar. Många quick time events visar dock inte upp några knappar, utan istället är det högerspaken som kommer att användas mycket. I vissa fall, som exempelvis när huvudkaraktären Jodie ska slåss, så dyker det aldrig upp några anvisningar om åt vilket håll jag ska dra högerspaken, utan istället får jag titta på Jodies kroppsrörelse och trycka spaken åt det håll som exempelvis Jodies ben rör sig mot för att tilldela en spark. Något som gör att jag inte dras ut ur spelets atmosfär, vilket uppskattas. När det är knapptryckning som gäller så dyker det visserligen upp anvisningar, men det stör mig aldrig direkt.

Emellanåt känns det dock mer som att jag tittar på en interaktiv film än att jag faktiskt spelar ett spel, något som jag har blandade åsikter om. Nu var visserligen Heavy Rain också lite som en interaktiv film, men där hade vi en story som verkligen fick mig att bli involverad. Beyond: Two Souls har än så länge inte riktigt haft samma känsla, vilket delvis beror på att storyn inte berättas i kronologisk ordning. Istället hoppar spelet fram och tillbaks mellan några delar ur Jodies del. Det är inte så att jag inte förstår vad som sker, tvärtom, men jag har svårt att få till något ordentligt sammanhang när jag i ena scenen tränar i CIA:s högkvarter och i andra scenen återupplevar Jagad-rullen med Harrison Ford. Jag misstänker att det kommer att klarna mer längre fram, men jag tycker det är ett rätt märkligt val att berätta storyn på. Sedan tycker jag redan såhär långt att det känns som att David Cage vill för mycket den här gången.

Grafiken är riktigt snygg, och sätter vi det i kombination med vissa av kameravinklarna så ser det otroligt snyggt ut. Ansiktsanimationer ser också rysligt detaljerade ut, och skådespelarna levererar starkt, i synnerhet Ellen Page och Willem Dafoe. Musiken har jag inte fått så mycket smak av, men eftersom det är komponerat av Hans Zimmer så förväntar jag mig ingenting mindre än ren perfektion.

Mina intryck från Beyond: Two Souls har till det stora hela varit positiva, men det finns ett par svagare punkter såhär långt. Men jag gillar det mesta som jag sett såhär långt, och jag ser framemot att få se vad spelet kommer bjuda på längre fram.

Storyn verkar visserligen intressant, men än så länge engagerar Jodies berättelse mig inte lika mycket som Ethans berättelse i Heavy Rain. Förhoppningsvis så blir det bättre längrefram.