Denna generations bästa spel [2]

Så var det dags. Denna konsolgeneration, som varat i drygt 8 år, har gått mot sitt slut i och med den amerikanska releasen av Playstation 4, och om över en vecka är det vår tur i Europa att introduceras till den nya konsolgenerationen. Med detta så kommer vi naturligtvis att blicka framåt mot alla nya spel och upplevelser vi kommer få ta del av under de kommande åren.

Men jag känner också att det är dags att titta tillbaks över den generation som nu varit, och minnas de upplevelser som vi fått. I och med den stundande releasen av Playstation 4, även fast jag personligen inte kommer skaffa den samma dag som den släpps, så har jag tittat tillbaks och försökt kora de bästa spelen från denna generation. Det är dock inte lätt, för det har släppts riktigt många bra spel som åtminstone förtjänar att nämnas, men jag får nöja mig med att helt enkelt kora de tio spel som enligt mig varit något alldeles extra denne generation.

9. Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots

När jag spelade Metal Gear Solid 4 för första gången visste jag faktiskt inte riktigt vad jag skulle tycka. Jag visste inte speciellt mycket om Metal Gear Solid-serien, mer än att den verkade vara rätt omtyckt och att farsan hade spelat Metal Gear i sin ungdom, det enda jag egentligen visste var att det inte var den typ av renodlad action som jag vanligtvis brukade spela. Och det var det sannerligen inte.

Till en början så gillade jag det, men det dröjde inte länge fören jag började lessna och sökte mig till call of Duty istället. Men för min relativt unga ålder samt att jag var van med rätt explosiv action så är jag idag lite förvånad över att stealthaspekten inte skrämde iväg mig. Nu är det visserligen så att det går att spela Metal Gear Solid 4 lite som ett traditionellt actionspel, men trots det så försökte jag verkligen att ta mig förbi osedd.

Det fanns dock andra saker som gjorde att jag lade undan spelet under en rätt lång period. Dels var det de förbaskat långa mellansekvenserna som gillade att dyka upp lite väl ofta under den första akten (nu dyker de visserligen upp rätt ofta under hela spelets gång, men det var bara under första akten när hela spelet var nytt för mig som fick mig att lessna). Det mesta som sades under mellansekvenserna förstod jag dessutom inte eftersom jag inte hade spelat de tidigare spelen, så det var svårt att få ur något alls ur mellansekvenserna för mig. Sedan var jag van med mer amerikansk speldesign, så den japanska stilen kändes främmande för mig och lite smått avskräckande just eftersom det inte kändes bekant alls.

Så jag lade spelet på hyllan under en lång tid, men sedan så bestämde jag mig för en dag att fortsätta vidare och tillslut lyckades jag ta mig genom hela spelet. Från att ha tyckt att det kändes aningen främmande och drygt med de långa mellansekvenserna, så hade det blivit ett fantastiskt bra spel med en riktigt stark story (trots att jag fortfarande inte fattade åtminstone hälften av allt som sades). Visserligen tog mellansekvenserna kontroll över vad som hände, men i takt med att jag kom längre och längre in så störde jag mig mindre och mindre på det, eftersom jag vill veta hur det skulle fortsätta.

Men även fast mellansekvenserna kunde ta kontrollen rätt ofta, så hade jag ändå rätt kul med spelet. Oavsett om jag försökte smyga eller skjuta så känns det riktigt bra, tack vare spelkontrollen. Till en början kändes den rätt klumpig, eftersom det finns många funktioner fördelade på samma knappar, men när jag väl lyckades vänja mig så hade jag inga problem att spela längre. Bossfighterna minns jag också som riktigt grymma, likaså både grafiken och ljudet som verkligen kändes toppkvalité.

Till en början så lessnade jag alltså relativt fort, men när jag väl satte mig för att ta mig genom resten av spelet så visade det sig inte bara vara ett riktigt bra spel, utan även ett av de bästa spelen som jag spelat denna generation.

Även fast jag inte förstod hälften av det som sades, så var storyn riktigt stark.