Tillbaka till barndomen

I tisdags fick min familj för sig att åka upp till Valbo för att vi skulle besöka min mormor och morfar, något som vi inte gjort på ett par år. Anledningarna till dessa är flera, men inga är väsentliga för det här inlägget. Hursomhelst, vi åkte till de i tisdags för att spendera en kort tid där, då vi bestämde vi skulle åka hem igen redan på torsdagen (idag alltså, i skrivande stund). Jag hade tänkt skriva om allt som vi gjorde när vi var där, dels för att vi inte gjorde så mycket, och dels för att jag har börjat komma ifrån tänkandet att "allt måste med".

Det som jag ville skriva ett par rader om, var något som slog mig under besöket. När jag var mindre spenderade vi mycket mer tid hos mina morföräldrar, så morföräldrarna, området de bodde i samt deras hus har då alltså föga förvånande varit en stor del utav min barndom. När vi kom dit kände jag naturligtvis igen mig på direkt, inte bara av den första synen utan även alla vrår och hörn runtom hela huset.

Det är något speciellt med det, något som jag inte direkt kan sätta fingret på varför, men det enda jag vet är att det kändes som om jag vart yngre. Eller snarare, att jag upplevde en del av barndomen igen. Jag och mina syskon brukar vanligtvis inte interagera med varandra speciellt mycket, men när vi var här hade vi inga problem med att leka kurragömma och en lek som vi kallar för "monster-leken" (förutsatt vi faktiskt har något namn för det, är inte speciellt säker på det nu när jag tänker efter).

En annan sak vi gjorde var att åka in till Järnvägsmuséet i Gävle, där de har flera gamla tåg. Det här muséet åkte vi in till otroligt många gånger när jag var mindre, helt enkelt eftersom jag verkligen älskade tåg på den tiden. Jag tror denna kärlek fortfarande existerar inom mig då jag kände mig genuint intresserad av tågen även den här gången. Tror det förstärktes också eftersom jag bestämde mig för att titta på Thomas & Friends med brorsan, som jag älskade när jag var mindre.

Detta lilla besök var visserligen rätt kort, men det gav mig en del att reflektera över, då jag åkte tillbaka till barndomen och upplevde en del av den. En tid som var mycket simplare, men jag har aldrig varit någon som bara blickat tillbaks på det som varit och önskat mig tillbaks dock. Jag har heller aldrig varit någon som blickat framåt mot framtiden alltför mycket, utan jag har så vitt jag kan minnas varit någon som alltid fokuserat på nuet. Trots detta måste jag dock säga jag ändå uppskattar händelser som får mig minnas min barndom, för det var ju ändå något som formade mig som person.