Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Intryck från Elder Scrolls Online-betan

This post is tagged as: Elder Scrolls Online, Elder Scrolls, Beta, Intryck

För ett par dagar sedan lyfte Zenimax NDA-avtalet till The Elder Scrolls Online-betan, vilket betyder att det är fritt fram att prata om sina upplevelser och intryck för allmänheten. Eftersom jag deltog i det senaste betatestet (vart även inbjuden till det som var tidigare, men kunde inte närvara då) tänkte jag dela med mig lite av tankar och intryck från betatestet. Dock kan jag nämna direkt att jag inte hann testa speciellt mycket så det här kommer endast vara intrycken från det jag hann spela, och om jag blir inbjuden till framtida betatester eller om det blir en öppen beta framöver kommer jag utöka mina intryck därifrån förutsett att jag kan eller hinner delta.

För att börja med karaktärsskapandet, är jag mycket nöjd. Det finns betydligt fler alternativ jämfört med Skyrim och du kan därmed skräddarsy din karaktär till nära perfektion. När du valt, ras, kön, klass och skräddarsytt ditt utseende börjar du, precis som i de tidigare Elder Scrolls-spelen, som en fånge. Men den här gången är du en fånge i Coldharbour, ett Daedriskt rike som tillför Molag Bal och som kommer vara en av skurkarna i spelet då han försöker få in hela Tamriel i sitt rike.

Som tutorial tycker jag att denna del fungerar bra, den är rak på sak och man lär sig kontrollerna fort. Man introduceras också till några karaktärer som förmodligen kommer spela någon slags roll i huvudberättelsen längre in, och samtliga karaktärer framfördes med bra röstskådespeleri. När man väl kommer ut ur Coldharbour förväntar man sig kanske att likt tidigare spel i serien få total frihet, men dessvärre är det inte så. Efter Coldharbour placeras du på en ö, vilken ö beror naturligtvis på vilken allians du tillhör, och för att lämna denna ö måste du klara huvuduppdragen här. Det var så långt jag kom, då jag försökte utforska ön och se om jag kunde hitta något intressant. Visst hittade jag ett par små sidouppdrag, men de var i ärlighetens namn rätt tråkiga och även typiska för genren (det enda uppdraget som jag gillade någorlunda var det när man skulle hitta personer som förvandlats till skeevers, men då snarare för det jag fick berättat än för att det var roligt att göra). Sedan är ön rätt liten, och det dröjde inte snabbt fören jag hade varit överallt.

Som sagt var det så långt jag kom, men vad jag hört från personer som spelade betan mer än vad jag gjorde slutade det dessvärre inte där. Efter Coldharbour och den första ön placeras du på en ytterligare ö där du återigen måste klara alla huvuduppdragen där för att fortsätta. Är man ett fan av Elder Scrolls-serien men aldrig spelat någon MMO kan jag se en stor risk för att man hinner tröttna på spelet vid det här laget, faktum är att jag började tröttna en del på första ön trots att jag är både ett stort Elder Scrolls-fan och en van MMO-spelare. Det här med startzoner tycker jag börjar kännas lite föråldrat, och naturligtvis är jag medveten om att utvecklarna var tvungna att kompromissa en hel del för att få in Elder Scrolls-universumet in i MMIO-världen, men jag tycker ändå det hade kunnat göras bättre. Men när du äntligen kommit ifrån den andra ön kommer spelet äntligen öppna upp sig en del, från vad jag hört i alla fall. Du kan naturligtvis inte gå exakt vart du vill, eftersom världen är indelad i zoner där fienderna har olika leveltak, men friheten verkas känns lite mer Elder Scrolls även fast det inte når upp till friheten som de tidigare spelen haft.

Men för att återvända till sådant jag själv har erfarenhet av, har vi stridssystemet och utvecklandet av färdigheter och förmågor. När det kommer till stridssystemet har jag lite blandade åsikter utifrån vilket perspektiv jag tittar från. Ser jag det från ett typiskt MMO-perspektiv är stridssystemet ett av de bättre i genren eftersom istället för att titta på när min karaktär slåss och vid några tillfällen trycka på en knapp för att aktivera en förmåga, är jag hela tiden aktiv i striderna. Oavsett om det är en vanlig attack, en kraftfullare attack, en blockering eller en undanmanöver är jag hela tiden aktiv snarare än en åskådare som trycker på en knapp då och då. Men utifrån ett Elder Scrolls-perspektiv känner jag mig inte speciellt nöjd, då det inte är förbättrat från Skyrim, faktiskt skulle jag till och med påstå att det är sämre. Skyrim har visserligen inte det bästa stridssystemet någonsin, men det har ändå en viss tyngd och känsla över sig, något som Elder Scrolls Online inte har. Striderna känns rätt stela och tyngdlösa, något som också märks av ytterligare när man skjuter med pilbåge eller kastar besvärjelser med trollstav. Att springa in med svärd och sköld (som jag oftast brukar göra) och kötta allt i min väg känns aningen bättre, men inte speciellt mycket. Men för att inte verka supernegativ, stridssystemet är helt okej men hade varit mycket bättre om det funnits en viss tyngd över det hela.

Men när det kommer till utvecklandet av färdigheter och förmågor känner jag mig positivare. Precis som i Elder Scrolls-serien blir jag gradvis starkare genom att använda mina förmågor och färdigheter, och i takt med att jag använder de blir de även bättre så jag kan låsa upp nya förmågor och uppgradera dem samt att jag går upp i nivå. Nu hann jag inte leka runt så mycket med förmågorna, men efter att jag använt en förmåga tillräckligt mycket fick jag valet att utveckla den till en av två uppgraderingar, och jag känner att detta system har potential för att bli någorlunda djupt.

När det kommer till grafiken är The Elder Scrolls Online på det tekniska planet inte lika snyggt som Skyrim, men det var väntat då MMOs inte brukar vara kända för att vara tunga grafikmonster. Men det ser ändå riktigt snyggt ut, tro inte något annat, och överlag känner jag mig nöjd med designen även fast det på vissa håll känns rätt generiskt. Musiken är dock av vad jag lyssnat på riktigt bra såhär långt, känns atmosfäriskt och håller utan tvekan den standard som Jeremy Soule brukar hålla när det kommer till musiken i Elder Scrolls-spelen.

Som sagt hann jag inte med så mycket, så jag fick inte uppleva de öppnare zonerna istället för startön, och jag hann därmed inte heller prova på PvP-läget, något som jag ser framemot. Jag har aldrig varit mycket av en PvP-spelare, även fast jag har haft kul med det i World of Warcraft så är jag rent generellt sett mer av en PvE-spelare. Men att kriga i Cyrodiil för Ebonheart-pakten som en ilsken argonian lockar mig riktigt mycket.

Efter att ha deltagit i betan tycker jag att The Elder Scrolls Online är... ett rätt hyfsat spel. Jag tycker det definitivt lyckas som ett RPG-spel, då alternativen i karaktärsskaparen är oerhört många och utvecklandet av både förmågor och färdigheter verkar fungera riktigt bra. Det lyckas också som ett MMO-spel, även fast jag mest har spelat själv och inte utnyttjat onlinedelen till fullo så att säga verkar det ändå fungera rätt bra. Däremot lyckas det inte som ett Elder Scrolls-spel, utvecklarna har helt enkelt kompromissat för mycket med friheten från enspelarspelen och resultatet är att utforskandet känns rätt begränsat jämfört med tidigare spel. Nu menar jag inte att jag hade hoppats på att det skulle vara lika öppet och fritt som Skyrim, men bättre än så här hade jag ändå hoppats på. I slutändan verkar det dock ändå bli ett hyfsat spel, dessvärre bryter det inte någon större mark och känns inte speciellt unikt jämfört med sina konkurrenter.

Men med det sagt ser jag ändå framemot The Elder Scrolls Online, även fast jag inte är i närheten av lika exalterad som jag var inför Skyrim. Som sagt har utvecklarna kompromissat för mycket med friheten och striderna känns stela och tyngdlösa. Men jag tror att det kommer bli ett hyfsat spel i slutändan, och jag ser framemot att utforska Tamriel och slakta mina fiender i Cyrodiil.

In war there is only one rule...

... Survive

För ungefär över två år sedan satte jag mig ned för att spela Ace Combat: Squadron Leader, som jag hade skaffat eftersom jag gillade Assault Horizon riktigt mycket, men som istället för ett simpelt flygspel visade sig vara någonting helt annat. Det bjöds på intensiva luftstrider, ett tempo som var perfekt och coola bosstrider mot kraftfulla supervapen, men framförallt en story som visade en lite annorlunda sida av kriget. Inget av de inblandade länderna målades upp som skurkar, relationen till rotekamraterna byggdes upp på ett sådant bra sätt att jag påverkades emotionellt vid vissa tillfällen, och för att det skedde minnesvärda händelser som aldrig någonsin kommer hända i moderna krigsspel som Call of Duty eller Battlefield. Spoiler:(scenen då stridspiloter från båda länderna flyger i formation och sjunger "The Journey Home" måste bland det vackraste jag någonsin upplevt i ett spel)

En mer utförlig text om varför Squadron Leader är så fantastiskt får dock eventuellt ske vid ett senare tillfälle, för jag tänkte nämligen kika närmare på ett annat krig som till stora delar låg som orsak till kriget i Squadron Leader och som utforskas i uppföljaren Ace Combat Zero: The Belkan War (som jag ska dela med lite intryck från), nämligen Belkankriget. Ett krig som det går att dra flera paralleller till Andra världskriget, då landet Belka före kriget hamnade i en ekonomisk kris och ett högerextremt politisk parti kom till makten. Trots att jag redan vet hur kriget slutar (eftersom det är bland det första jag fick veta i Squadron Leader) ska det bli intressant att följa denna konflikt och förhoppningsvis få reda på mer detaljer kring varför kriget vart så stort och varför den lade grunden för konflikten i Squadron Leader (dock tycker jag det känns nästan glasklart över varför, men det kan vara kul att se).

Något som jag märkt med att Ace Combat-spelen är att de gör inte några speciellt starka intryck, åtminstone inte när det kommer till spelmekaniken och uppdragen (undantaget är väl den första nivån i Assault Horizon, och Squadron Leader gjorde ett starkt intryck under den inledande mellansekvensen men inte under det första uppdraget). De första uppdragen känns alltid rätt standard och du gör ingenting speciellt märkvärdigt. Det är istället längre in i spelen som de gör häftiga intryck när diverse supervapen kommer in i bilden, eller om det sker någon twist eller händelse som skakar om mig. Men just när det kommer till de absolut första intrycken känns det aldrig något speciellt om jag ska vara helt ärlig.

Men jag har stött på några nyheter som redan gör att jag gillar spelet, utöver de intensiva luftstriderna (framförallt luftstriden jag hade mot ett gäng flygaress ovanför Airspace B7R som fick mina händer att svettas ordentligt) och den strålande musiken (dagen då ett Ace Combat-spel misslyckas på just dessa två punkter är dagen då jag kommer flygbomba Namcos högkvarter). Dels fick jag under ett uppdrag välja mellan tre olika operationer att utföra, som samtliga skedde ungefär samtidigt så det var ingen fråga om vilken jag skulle utföra först eller så. Nu vet jag visserligen inte hur ofta detta kommer inträffa, men det är helt klart någonting som kan ge bra omspelningsvärde.

Men den helt klart största nyheten är "Ace Style", som följer mina prestationer i spelet och påverkar vissa delar av vad som kommer hända längre fram. Det finns nämligen på alla uppdrag ett antal mål som inte har något med slutförandet av uppdraget att göra, som exempelvis hus eller fiendejetplan som jag neutraliserat utan att döda, som sedan markeras som gula mål. Beroende på hur många, eller hur få, av dessa mål jag förstör kommer jag tilldelas en av tre stilar. Förstör jag allt i min väg blir jag en "Mercenary", skonar jag dessa mål blir jag en "Knight" och håller jag en balans mellan dessa två stilar blir jag en "Soldier". Beroende på vilken stil jag har eller siktar på att ha, kommer jag att låsa upp olika jetplan, möta olika esskvadroner och behandlas på olika sätt över radio av både fiender och allierade. Exakt hur bra det blir i slutändan kan jag inte säga än, eftersom jag naturligtvis inte spelat speciellt länge, men det låter oerhört spännande och uppmuntrar till högre omspelningsvärde.

Som redan nämnt är det lite svårt att skriva om intryck från Ace Combat-spelen, då de enligt mig förutom vissa undantag aldrig gör några speciellt stora intryck i början utöver faktumet att luftstriderna är intensiva. Men rent spelmekaniskt är det helt klart stabilt, jag gillar nyheterna och jag är framförallt stormförtjust i hur "Ace Style" fungerar. Jag överdriver verkligen inte när jag säger att jag är oerhört sugen på att fortsätta luftstriderna i Belkankriget, och det ska även bli intressant att se hur spelet kommer stå sig i jämförelse med sin föregångare.

The Last of Us - Left Behind

Äntligen är det dags för storybaserat DLC-material till förra årets absolut nästa spel, och med tanke på hur pass fantastisk storyn var i The Last of Us har förväntningarna varit långtifrån låga. Men lyckas Naughty Dog att återskapa en liknande magi som när de trollband mig med huvudspelet?

The Last of Us är ett spel som för mig har många titlar. Förra årets bästa spel, ett av förra generationens bästa spel, ett av de bästa spelen som någonsin gjorts och förmodligen även den bästa berättelsen i ett spel någonsin. Det är alltså ingen överdrift att jag sett framemot Left Behind-expansionen, och efter att ha bevittnat eftertexterna måste jag säga att jag är riktigt nöjd.

I Left Behind får vi följa Ellie innan händelserna i huvudspelet, och jag antar att storyn utspelar sig efter serietidningarna som jag inte har läst. Ellies bästa vän Riley har återvänt efter en tid, och de två kompisarna beger sig till ett övergivet köpcentrum. Parallellt med detta får vi även följa Ellie när Spoiler:försöker att sy ihop en svårt skadad Joel, något som ni säkerligen minns att vi aldrig fick se i huvudspelet.

Sedan skiftar händelserna med varandra och där det ena kapitlet bjuder på ett lägre tempo, en mer lättsammare ton och mer lekfullhet, bjuder det andra kapitlet på samma atmosfäriska och skräckfyllda värld vi fick uppleva i huvudspelet. Jag tänker inte berätta mer om storyn än vad jag redan gjort, men jag kan säga att även här finns det en oerhört stark berättelse. Jag kan tänka mig att det är lätt att till en början avfärda det som bara ett litet sidospår, vilket jag gjorde till en början. Men jag måste säga att det var betydligt mer än så jag fick, då berättelsen i Left Behind dels gör vissa saker i huvudberättelsen mer tydliga, och dels för att det är en fängslande berättelse om att växa upp. Det är alltså säkert att säga att Naughty Dog den här gången har bevisat att de fortfarande kan göra en mästerlig story med starka karaktärer trots att det "bara" är ett ynka litet DLC-paket.

En trevlig nyhet är att det dyker upp stunder då jag möter både människor och infekterade på samma gång, vilket kändes intressant. Att kasta iväg en tegelsten som får de infekterade att vakna till och se hur människorna panikartat försöker överleva var något som jag tyckte fungerade riktigt bra. Men det största klagomålet som jag egentligen har är längden på berättelsen, då jag klockade in på nästan 2 och en halvtimme på svårighetsgraden Hard. Jag tycker att åtminstone ytterligare en timme hade inte skadat, men det är inget stort klagomål egentligen då jag tycker att kvalitén helt klart överväger speltiden.

Sedan finns det naturligtvis vissa saker som känns självklara med tanke på huvudspelet. Atmosfären är otroligt påträngande och gör att jag antingen stannar upp för att insupa den helt under de lugnare partierna eller att jag känner mig oerhört nervös nära de infekterande. Designen är helt strålande, och återigen påminns jag om att The Last of Us är det snyggaste konsolspelet som finns.

I slutändan är Left Behind en riktigt bra DLC-expansion med en fängslande berättelse som berättar om att växa upp samtidigt som det ger en mer detaljerad inblick hos Ellie, och det är även ett av de bästa DLC-paketen jag tagit del av (inte för att jag spelat så himla många, men men). Om du älskade The Last of Us är detta DLC-paket helt klart ett måste.

Plus:
Gripande berättelse, starka karaktärer, atmosfäriskt, strålande design

Minus:
Någorlunda kort

Betyg: 9/10

Ace Combat Infinity - Intryck från betan

This post is tagged as: Ace Combat, Beta, Intryck

Efter att ha spenderat lite tid med den öppna betan till kommande Ace Combat Infinity tänkte jag passa på att dela med mig av lite intryck om vad som verkade bra och vad som verkade mindre bra. En sak är i alla fall säker, och det är att utvecklarna tar det här spelet på stort allvar. Spelet är egentligen i princip färdigt, men trots detta har de inte släppt spelet än för att kunna samla in feedback både från den japanska och internationella betan, istället för att stressa ut spelet.

Det första som jag kände med betan var att spelmekaniken var riktigt stark. Dogfight Mode (DFM) som introducerades i det förra spelet finns inte med, inget som jag direkt sörjer även fast jag är en av de som var mer positivt inställd till det, så spelet följer den klassiska formeln. Själva kontrollen känns precis som tidigare spel oerhört klockren, och känslan av att styra jetplanen var riktigt bra. Det finns dock ett par förändringar, som exempelvis att maskingeväret är betydligt kraftfullare sedan sist samtidigt som den inte är alldeles för kraftfull. Varje måltavla har också en hälsometer som visas när man har de som mål, vilket jag faktiskt uppskattar då det kommer göra det enklare att lära sig exakt hur många missiler eller maskingevärsskott som behövs för att slå ut olika mål. Det finns också något som kallas för Tactical Datalink, som verkar vara en vidareutveckling av ett liknande system från det förra spelet. Denna länk aktiveras när du flyger tillräckligt nära en rotekamrat, vilket gör att ni båda kommer få en slags bonus som exempelvis att dina missiler gör mer skada så länge ni håller er nära varandra.

I betan gick det att prova på två av spelets uppdrag ur kampanjen, men ärligt talat har jag svårt att sätta fingret på om det är bra eller inte. De två första uppdragen doftar klassisk Ace Combat, då första uppdraget låter mig skjuta ned en massa drönare och i det andra uppdraget får jag ge mig på ett par jetplan och några transportplan. Det ska dock tydligen endast finnas 5 uppdrag i det färdiga spelet, och med tanke på att storyn mer eller mindre kretsar kring att du är en legosoldat som skickas runt i världen för att jaga terrorister har jag inte jättestora förväntningar på storyn. Av det jag fick spela i betan känns storyn lite som i Call of Duty eller Battlefield, fast med en intressant bakgrundshistoria (som dock redan använts i tidigare Ace Combat-spel), välgjorda briefing-sekvenser och karaktärer som inte verkar totalt meningslösa (jag tittar på dig Battlefield 3...). Å andra sidan kände jag gåshuden resa sig en aning när jag såg en trailer på Namcos japanska Youtube-sida som bjöd på något lite mer annorlunda, men om det verkligen bara ska vara 5 uppdrag har jag svårt att se hur det hela ska byggas upp utan att det känns som att det går för snabbt.

Men i Ace Combat Infinity är det multiplayerdelen som står i fokus, i och med dess Online Co-Op Missions. Det är ett samarbetsläge med en tävlingsinriktad twist, där två olika lag kämpar mot en gemensam fiende och tävlar om vem som får flest poäng. Ett koncept som känns riktigt fräscht, och som jag verkligen gillade då matcherna kunde kännas riktigt intensiva trots att jag egentligen inte skjuter mot andra spelare. Men med avsaknad av renodlade dödsmatcher (älskade verkligen Capital Conquest-läget i förra spelet) och rätt få kartor är det möjligt att det snabbt blir repetitivt. Men under matcherna kommer ett alarmerande specialuppdrag att slumpas fram exakt vid mitten av matchen för att tillföra variation, vilket innefattar bland annat en mindre flotta, en Ace-skvadron, transportplan eller en Scinfaxi-ubåt att dyka upp som ger extrapoäng samt även gör att matcherna inte blir lika repetitiva. Men eftersom det färdiga spelet ska innehålla 6 kartor finns det risk för att det relativt snabbt blir repetitivt.

Något som inte är nytt för serien, men som är ett nytt för ett Ace Combat-spel som inte är portabelt är att det går att uppgradera jetplanen och skaffa nya delar till planen som kan ge vissa fördelar. Nu spenderade jag inte speciellt mycket tid med detta, men utifrån det jag sett verkar det bjuda på lite mer djup och mer valfrihet till att skräddarsy sin egen spelstil. Utbudet av jetplan är inte speciellt stort, men här finns bland annat F-14, A-10, F-117 Nighthawk, Su-25TM Frogfoot, F-4E Phantom II, F-15E Strike Eagle och även personliga favoriter som F-22A Raptor och T-50 PAK-FA. Det som dock kan kännas lite tråkigt är att inget av dessa jetplan är nya för serien, samt att det fattas ett par jetplan som exempelvis Gripen.

När det kommer till presentationen känner jag mig nöjd. Spelet körs med samma eller med en något uppgraderad version av motorn till Assault Horizon, vilket gör att spelet inte ser så mycket snyggare ut än föregångaren. Det ser dock fortfarande riktigt snyggt ut, i synnerhet jetplanen som har massvis med detaljer. Marken är däremot fortfarande inte speciellt snygg, men tycker man att marken är viktig i Ace Combat har jag ingen aning vad man håller på med. Explosionerna både ser och känns riktigt tillfredställande ut, speciellt eftersom jag till skillnad från föregångaren oftast befinner mig en bra bit bort vilket gör att jag faktiskt uppskattar explosionerna mer.

Ljudet är också riktigt bra, då missiler susar lite här och där, maskingeväret låter tillfredställande och ljudet från jetplan som utför undanmanövrar i närheten låter riktigt tjusigt. Musiken är också som vanligt riktigt bra, även fast det tåls att säga att all musik är tagna från tidigare spel. Jag kan tycka det är lite synd att det inte finns någon ny musik, men jag glömmer snabbt bort det när exempelvis Scinfaxi-ubåten dyker upp komplett med samma musik som i Squadron Leader . Men ny och egen musik istället för endast redan använd eller något remixad musik hade inte skadat.

Sist men inte minst har vi det som kommer bli mikrotransaktionerna i det färdiga spelet, och här börjar jag bli mer kluven. Förvånande nog går det inte att köpa jetplan eller nya delar för riktiga pengar utan det är något som du måste låsa upp i själva spelet, vilket jag applåderar för. Det går dock att köpa olika färgscheman och emblem till planen, men eftersom det bara är kosmetiska saker har jag inga som helst problem med det (gillar dock att både AWACS-planet och fienderna kommenterar på om det finns några spelare som har flashiga färgscheman). Sedan går det att köpa så kallade Contracts, och det finns tre olika typer som alla ger någon form utav bonus under 12 timmar. Jag känner mig dock helt okej med detta, då det inte känns alltför orättvist.

Det som jag dock har problem med, är att vad som kallas för "Sortie Fuel" och är något som krävs för att överhuvudtaget kunna spela. Du får två enheter med bränsle gratis som förbrukas för varje spelad match, och sedan får du en enhet gratis efter 4 timmar. Detta innebär att efter 8 timmar kan du spela två matcher till, vilket dessutom inte blir bättre eftersom varje match pågår i drygt 6 minuter och för att dessa enheter förbrukas även i kampanjen efter att du spelat genom den en gång. Jag tror jag inte ens behöver förklara varför jag inte gillar detta, då det mer eller mindre säger sig självt. Så om du vill spela mer än två matcher utan att behöva vänta en lång stund måste du hosta upp pengar. Tack och lov är det här ju ändå en beta, så det finns en möjlighet att detta ändras en aning (även fast jag inte räknar med det eftersom det ändå är Namco vi pratar om här). Även fast jag inte tycker denna typ av logik hör hemma i ett F2P-spel till konsol, skulle jag ändå tycka det vore bättre om man fick fler än 2 enheter med bränsle gratis och att det tar kortare tid att fylla på dessa, samt att det går att köpa en bundle med flera enheter för ett lite billigare pris än att behöva köpa enheterna en och en.

Rent spelmekaniskt gillar jag det jag sett från betan, då det är ett spel som jag har riktigt roligt med. Det som är ett problem är väl det ganska magra innehållet även för ett F2P-spel, men det är något som säkerligen lär åtgärdas genom uppdateringar och DLC. Det enda som håller mig tveksam är att man måste ta långa pauser från spelet ifall man inte vill hosta upp pengar, men i övrigt har jag inte emot mikrotransaktionerna. Det märks att utvecklarna verkligen tar det här på allvar samtidigt som de är passionerade kring spelet, och jag ser framemot att få spela det färdiga spelet.

Murdered: Soul Suspect verkar intressant

This post is tagged as: Murdered: Soul Suspect

Ett spel som verkar ha hamnat lite i skymundan är Murdered: Souls Suspect, som jag minns att jag såg en trailer till någon gång förra året men som jag sedan lyckades glömma bort trots att det verkade intressant (samma sak hände med Beyond: Two Souls också). Men tack vare en relativt ny trailer samt rapporteringarna om att det ska komma till både Playstation 4 och Xbox One utöver de redan bekräftade formaten PC, Playstation 3 och Xbox 360, har spelet dykt upp på min radar igen.

Idén till spelet ska tydligen ha startat med att spelets creative director Yosuke Shiokawa funderade på vad som skulle hända om John McClane dog i Die Hard men sedan kom tillbaks som ett spöke. Murdered: Soul Suspects handlar alltså om detektiven Ronan O'Connor som blir mördad när han försöker lösa ett fall, men när han återvänder som ett spöke försöker han lösa mysteriet med mordet på honom själv.

Konceptet måste jag säga är riktigt intressant, något som jag även minns att jag tänkte när jag först såg trailern för nästan ett år sedan. Och nu sitter jag här och inser att jag ändå lyckades glömma bort spelet i alla fall. Jag är ju ändå någorlunda intresserad av det övernaturliga, så att ikläda mig i rollen som en huvudkaraktär som dött och kommit tillbaks som ett spöke låter intressant för mig. Det enda som jag funderade över var hur själva spelet skulle vara uppbyggt, för även om ett koncept är intressant räcker det inte om själva spelmekaniken inte håller. Men av det lilla som jag kollade upp tycker jag ändå det ser rätt hyfsat ut, och med tanke på en release någon gång i juni är det här ett spel som jag kommer hålla ögonen på.