Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Kanske dags att återvända till Tamriel igen

This post is tagged as: Elder Scrolls Online

Igår läste jag nyheten på GR om att The Elder Scrolls Online (äntligen) ska släppas till konsoler i sommar. Just denna bit intresserar mig inte särskilt mycket eftersom jag redan äger spelet till PC, men den medföljande nyheten om att månadskostnaden skulle slopas var betydligt intressantare för min del. Vilket roligt nog faller samman med att jag under en tid varit sugen på att återvända till Tamriel.

Det var ändå inte heller något dåligt spel enligt mig, då jag gillade det öppna klassystemet, PvP-krigandet i Cyrodiil, den snygga grafiken (spelet har verkligen sina stunder, som bilden ovan) och den stämningsfulla musiken. Jag spenderade ändå två månader med det innan jag avbröt min prenumeration. Dels för det fanns andra spel att spela, men framförallt för bristerna med spelet gjorde jag inte hade lust att slänga pengar på det varje månad.

När spelet släpptes var det kanske inte helt oväntat, men ändock tragiskt, att det var buggigt. Jag skulle nog även påstå att min upplevelse med Elder Scrolls Online var buggigare än vad både Oblivion och Skyrim tillsammans var. De flesta uppdragen var också mediokra som bäst, med endast ett fåtal minnesvärda sådana (The Thing-inspirerade uppdraget är utan tvekan mitt absoluta favorituppdrag). Detta i kombination med den begränsade spelvärlden och mikrotransaktioner trots månadskostnad gjorde jag tillslut tappade intresset för spelet.

Att slopa månadskostnaden och istället erbjuda en valfri prenumerationstjänst känns enligt mig som en bra idé, och något som kanske borde ha gjorts från början. På förhand hade jag inget emot månadskostnaden, men med tanke på hur många som tydligen vart upprörda och med tanke på resultatet blev hade det kanske varit smartare att låta den enda kostnaden vara inköpet av spelet och en valfri prenumerationskostnad redan från början.

Månadsbetalningen försvinner den 17 mars, och för de som vill spela det på konsoler släpps det den 9 juni. Jag ser som sagt lite framemot att återvända, och eftersom det släppts ett flertal uppdateringar sedan release har spelet förhoppningsvis blivit bättre. För att avrunda det här inlägget kan jag passa på att länka till den senaste CGI-trailern som släpptes i samband med nyheten, samt en "supercut" version med samtliga av dessa trailers.

Sista Hobbit-filmen var rätt hyfsad

This post is tagged as: Hobbit, Film, Recension

I fredags var jag iväg för att se den sista Hobbit-filmen, Battle of the Five Armies, på bio. Jag gillade den första filmen faktiskt, och även fast jag tyckte den andra filmen var något sämre tyckte jag fortfarande den var bra. Men inför den tredje och sista filmen har jag inte haft några direkta förväntningar, vilket delvis beror på all negativ kritik som det fick (visserligen fick de två förra också negativ kritik, men det hindrade mig inte från att gilla dem).

Kanske var det ändå därför som jag ändå kände mig rätt nöjd när jag klev ur biografin. Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på om jag tycker denna film är bättre eller sämre än de andra, däremot vet jag att jag ändå gillade filmen. Med det sagt fanns det ändå ett par brister som jag störde mig på.

Förmodligen den största var öppningsscenen när Smaug bränner ned sjöstaden. Med tanke på att det vart en cliffhanger i förra filmen, kan jag konstatera att denna scen blev ett stort antiklimax. Jag tror scenen inte kan ha varit längre än tio minuter, vilket de lika kunna flyttat till den förra filmen istället för att ha den där i efterhand meningslösa cliffhangern.

Det märktes visserligen redan i de förra filmerna, men här märks det ännu mer att Peter Jackson gör allt han kan för att återskapa den storslagna känslan från Lord of the Rings-filmerna. Något som ändå fungerar till viss del, även fast den stora striden var långtifrån samma nivå som slaget vid Helm's Deep eller Minas Tirith. Men att det inte skulle vara storslaget kan jag inte heller neka till, med mycket som händer, mycket effekter och pampig musik. Det känns ändå rätt lyckat för det mesta, med vissa småhäftiga actionsekvenser. Fanns också en scen som jag tyckte snuddade till att vara mäktig, men av smärre spoilerskäl låter jag inte mer än så vara sagt.

Jag brukar vanligtvis inte ifrågasätta logiken i actionscener, men här fanns det ett gäng som fick mig att klia mig på huvudet. Vissa av de här scenerna kändes inte särskilt logiska eller trovärdiga (i en värld där alver, orcher och stora örnar tillhör vardagen, haha), och jag kunde inte göra annat än att fråga mig själv hur i hela friden de inte dör av allt som händer.

Skådespelarinsatserna är stabila, men inte så mycket mer. Förutom Martin Freeman som gör precis i de förra filmerna gör riktigt bra ifrån sig. Störde mig dock på att Mikael Persbrandt fick cirka en millisekund tid på skärmen, för att sedan inte dyka upp något mer under resten av filmen. Och han som dessutom inte fick så mycket tid i skärmen under förra filmen heller.

Men trots bristerna känner jag mig ändå nöjd med The Hobbit: The Battle of the Five Armies. Varken denna eller de tidigare filmerna når upp till Ringen-filmerna, däremot håller jag dessa som rätt underhållande filmer om jag ska vara ärlig.

Betyg: 6/10

Uppföljaren till den glorifierade fanfictionen

This post is tagged as: Metro 2033 Universum, Böcker, Recension

Somliga av er kanske kommer ihåg att jag för ett par månader sedan skrev en mindre recension av boken Resan till ljuset, som är en del av Metro 2033 Universum. För er som inte känner till det, är det en serie där författaren till Metro 2033 och Metro 2034, Dmitri Glukhovsky, bjudit in läsare till att skriva sina egna berättelser inom samma universum. Ett flertal av dessa har blivit utgivna som böcker i Ryssland, och än så länge har två av dessa översatts till svenska. Resan till ljuset, som jag tidigare skrev om, och dess uppföljare Resan till mörkret, som jag hade tänkt skriva några rader om nu.

Resan till mörkret utspelar sig efter händelserna i föregångaren och utspelar sig i tunnelbanesystemet under Sankt Petersburg. I slutet av Resan till ljuset upptäcktes två öar i Finska viken där människor var bosatta, något som gett människorna nere i tunnlarna hopp om att en dag kunna återvända till ytan. Detta hopp pulveriseras dock när en atombomb utplånar öarna och endast lämnar en handfull med överlevare kvar som tvingas fly ned till metrons tunnlar. Övertygade om att någon av metroinvånarna ligger bakom dådet ställer de ett ultimatum - att de ansvariga för dådet överlämnas inom en vecka, annars kommer de ge igen och utplåna allt liv i metron. Stalkern Taran får uppgiften att inspektera metrostationerna och finna de skyldiga, men saker och ting kompliceras när hans styvson Gleb försvinner.

Även fast jag gillade berättelsen i Resan till ljuset, hade jag vissa mindre problem med den. I Resan till mörkret däremot tycker jag berättelsen faller bättre på plats, den känns inte riktigt lika krystad. Den är också minst lika spännande och får mig att fortsätta vända blad. Likt sin föregångare, och även Glukhovskys böcker, målas bilden av en mörk och dyster värld tydligt upp. Människornas levnadsförhållanden, och allt möjligt hot som finns i form av banditer, krigande fraktioner och otäck mutanter är något som verkligen fascinerar. Andrej Djakov är dock lite mer rak på sak och har en mer actionorienterad stil jämtemot Glukhovsky, men emellanåt dyker filosofiska tankar.

Något som jag gillar är att vi får en större och lite mer djupgående blick i hur människorna lever i Sankt Petersburgs tunnlar. Även fast vi fick lite grand av den varan i föregångaren, fokuserade den mest på expeditionen på ytan. Här får vi istället möta människorna i tunnlarna och de fraktioner som samspelar med varandra. Deras ideologier skiljer sig en del från fraktionerna under Moskvas tunnlar, men likväl finns det vissa konflikter de emellan.

Jag gillade Resan till mörkret riktigt starkt och likt sin föregångare förtjänar den sin plats bredvid Metro 2033-böckerna. Om du gillade föregångaren kan jag därför varmt rekommendera Djakovs uppföljare. Ser nu även framemot tills den tredje och sista delen av hans böcker översätts till svenska

Ace Combat + Mario = Sant

This post is tagged as: Ace Combat

Eftersom jag inte äger någon av de nyare Nintendo-konsolerna (jag äger ett Gameboy Advanced sedan flera år tillbaks och uppgraderade till Nintendo DS först i somras) har jag inte haft någon vidare koll på Nintendos Direct-sändning, och till en början tänkte jag inte ens nämna något om ett av spelen som jag såg utannonseras (åtminstone för den västerländska marknaden). Samtidigt är det så bisarrt och märkligt nog att jag inte riktigt kan ignorera det.

Hursomhelst utannonserade Bandai Namco (eller Namco Bandai, vettefan med tanke på hur många gånger de bytt namn nu på sistone) Ace Combat: Assault Horizon Legacy Plus, som är tänkt att släppas i februari till New Nintendo 3DS. Titeln behöver en viss förklaring, då "Plus" syftar på att det är en slags nyutgåva av Assault Horizon Legacy, som släpptes till Nintendo 3DS 2011. Denna nya utgåva är då alltså samma spel, fast med förbättrade kontroller. För att göra det något snurrigare har det dessutom ingenting med Ace Combat: Assault Horizon att göra, utan är en remake av Ace Combat 2.

Men det mest bisarra är inkluderandet av färgscheman baserade på Nintendos karaktärer. Nu går det alltså att flyga omkring med jetplan som har färgscheman som påminner om karaktärer Mario och Bowser, och det ska dessutom finnas stöd för Amiibo så fler färgscheman kan låsas upp.

Trailern de släppte fick mig dock att bli lite sugen om jag ska vara ärlig, trots horribel musik under första delen av trailern. Mest för jag gillade Ace Combat 2 riktigt mycket och vart överraskad över hur bra det åldrats, och är lite nyfiken på hur det spelet är med en riktig story (storyn i det gamla originalet sträcker sig inte längre än att du ska spöa skiten ur en statskuppsstyrka). Lär nog inte skaffa det här spelet inom en nära framtid, med tanke på jag först nyligen gick från GBA till DS.

Det mest minnesvärda spelmomentet från 2014

This post is tagged as: Spelmoment

Inspirerad av både Ekneh96 och Brännan tänkte även jag skriva om spelscener/spelmoment från förra året. Spelmoment som när jag måste fightas mot underpants gnomes i South Park: The Stick of Truth, bussturen i början av Far Cry 4, eller de otaliga mötena med Xenomorphen på Sevastopol är alla minnesbara. Jag hade dock tänkt skriva om ett annat spelmoment, ett som jag misstänker de flesta inte har upplevt, framförallt för jag velat skriva om det tidigare men inte hittade någon tid till att göra det.

I brist på bättre namn kallar jag detta spelmoment för "The Final Attack", eftersom det... ja, det passar ju ihop på sätt och vis. Men inte helt. Men hursomhelst, detta moment inträffar i det (förmodligen) sista kampanjuppdraget i free-to-play-liret Ace Combat Infinity, och redan innan det har vissa av de tidigare uppdragen bjudit på minnesvärda stunder. Men denna är utan tvekan det mest minnesvärda från spelet, och för min del från hela förra året.

Det börjar som ett regelrätt Ace Combat-uppdrag, mina allierade ska landstiga på fiendens linjer och skapa ett fotfäste på den Eurasiska kontinenten medan jag ger luftunderstöd. Detta i kombination med dialogerna från mina kamrater, regnet som piskar på vindrutan och den bra musiken. Men inget märkvärdigt med det egentligen, inte förens en del av landstyrkorna landstigit.

Då händer det. Fienderna har nämligen ett vapen i rymden som får en massa meteorer att regna ned över resten av styrkorna som inte hann ta sig i land. Tillsammans med den olycksbådande musiken, och faktumet att endast 30 % av landstyrkan återstår och har massvis med fientliga befästningar framför oss, gör att läget känns helt hopplöst ut.

Men än är det inte slut. Trots de stora förlusterna får vi order om att fortsätta med operationen. Jag minns inte riktigt vad jag förväntade mig skulle ske nu, men jag vart överraskad. Istället för att alla skulle känna hopplöshet, fick de istället en rejäl moralboost. Men nu gäller det verkligen, för fienderna slänger allt möjligt mot oss. Tanks, artilleri, bombplan, tungt beväpnande fästningar och luftunderstöd. Det blir snabbt oerhört intensivt tack vare alla målen jag måste slå ut, och nu när huvudkaraktären är ökänd hos fienderna får han extra uppmärksamhet från deras luftskvadroner.

När jag klarade uppdraget för första gången var min ammunition lägre än den någonsin varit i ett Ace Combat-spel, och min plan hade tagit så mycket stryk att jag undrade hur i hela friden den fortfarande kunde hålla sig i luften. Som grädde på moset spelas dessutom en oerhört upplyftande och episk remix av vad som tidigare varit en skön och avslappnande låt. Det enda som för min del förstör lite är mellansekvensen som avslutar uppdraget, då det mest känns... sliskigt.

För min del är det minst sagt ett episkt spelmoment från förra året och även det mest minnesvärda. Har ni något särskilt spelmoment från förra året som ni tycker är minnesvärda?