Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Efter nästan ett års väntan...

This post is tagged as: Ace Combat 7

Efter strax ett år av tystnad, förväntningar och frustration är det äntligen dags. Ace Combat 7 kommer finnas spelbart på årets Playstation Experience, och förmodligen lär det visas upp en ny trailer. Som jag har väntat, sedan... förra årets Playstation Experience-event. Där utannonseringen av Ace Combat 7 fick mig att vakna till rätt ordentligt under den oerhört sömniga uppvisningen av spel.

Sedan dess har det i princip varit dödstyst, och någon mer info om spelet var icke existerande bortsett från mycket små detaljer. Jag hade starka förhoppningar om att det skulle visas upp under E3, och trots en galet bra konferens från Sonys sida lämnades jag med en viss besvikelse. Sedan kom Tokyo Game Show, där Namco brukar avfyra sitt största artilleri, men fortfarande inget från Ace Combat.

Därmed återstod endast detta års Playstation Experience, och då det skulle markera att det gått ett år sedan utannonseringen kändes det ändå troligt att det skulle visas upp där. Men helt säker har jag inte vågat varit efter både E3 och TGS, men nu är det alltså bekräftat av Sony att Ace Combat 7 ska finnas spelbart (dock skulle det tydligen vara en överraskning enligt spelets producent på Twitter, så Sony jumped the gun här).

Goda nyheter för min del naturligtvis, då frustrationen varit påtaglig emellanåt. Faktum var att jag under en längre tid planerade på att skriva av mig om just denna frustration, men även förlägga det i ett större och mer allmänt perspektiv då jag tycker att detta blivit lite av en vanlig företeelse för flera AAA-spel, i synnerhet från Sonys sida. Det lär dock fortfarande kunna bli av, men vi får se.

Nåja, vi lär nog kunna vänta oss en ny trailer som jag gissar på kommer gå in mer på vad handlingen kretsar om. Dessutom lär det dyka upp gameplay kanske inte under själva uppvisningen av spelen som Sony vill visa, men det lär definitivt dyka upp efteråt (i värsta fall av någon som filmat med sin potatis till kamera). Samt lär nog även en hel del information avslöjas under den helgen.

Jag ser i alla fall mycket framemot att få se vad utvecklarna har kokat ihop under det senaste året, och det återstår att se om de kan leva upp till de förväntningarna om det bästa spelet i serien som utvecklaren själv har satt.

Dishonored 2 är... mer Dishonored

This post is tagged as: Dishonored 2

Har sedan releasen spelat så mycket Dishonored 2 som det varit möjligt för min del, och efter sisådär 15 timmar börjar jag närma mig slutet av spelet. Det är alltså inga första intryck jag kommer med denna gång, utan mina åsikter kring spelet är i princip färdiga.

När det begav sig 2012 älskade jag verkligen Dishonored. För en något yngre version av mig själv som spelat mig less på bruna militärskjutare var Dishonored en frisk fläkt och upplevdes därmed som innovativt (även fast det kanske snarare var ett paket med välfungerande idéer från tidigare). Poängen är dock i alla fall att jag diggade spelet något enormt, och jag vill minnas att jag utnämnde det till min personliga favorit för årets spel det året. Detta har såklart gjort att jag sett mycket framemot uppföljaren, då jag ville ha mer Dishonored.

Och mer Dishonored är det definitivt, på gott och ont.

Dishonored 2 bjuder på mer av samma som gjorde att jag älskade föregångaren, och även fast det skett ett miljöbyte från den smutsiga staden Dunwall till den mindre smutsiga staden Karnaca, känns det definitivt som att vara tillbaka. Att smyga sig förbi spelets vakter är precis lika tillfredsställande som jag minns det, och precis som väntat är det även ett spel som verkligen uppmuntrar och belönar både utforskande och experimenterande med ens vapen, prylar och krafter (faktum är även att om du väljer att spela som Emily är det fullt möjligt att avböja "välsignelsen" med de övernaturliga krafterna).

Det som jag dock inser både när jag skriver detta stycke och när jag spelat Dishonored 2, är att samtliga av dess styrkor är precis densamma som föregångaren. Missförstå mig rätt nu, jag gillar verkligen Dishonored 2 och har njutit under de 15 timmar som jag spenderat med det, men samtidigt känner jag mig aldrig lika hänförd som jag gjorde med föregångaren. Att Dishonored 2 känns som att spela första Dishonored blir därmed både spelets största styrka, men samtidigt också dess största svaghet.

Dessutom är uppföljaren också mer bristfällig denna gång. Även fast storyn i första spelet inte var dess starkaste kort, lyckades spelet med att få mina aktioner mot de måltavlor att kännas personliga, vilket också gjorde det så tillfredsställande att slå ut de med antingen dödlig våg eller med en icke-dödande men desto mer grymmare metod. Denna känsla infinner sig dock aldrig i uppföljaren, och mina måltavlor känns nästan mer som namn som ska strykas bort från en lista.

För att inte tala om spelets buggar, PC-versionen har vad jag ska ha hört fått utstå en del tekniska problem och även fast PS4-versionen är betydligt stabilare i jämförelse är det fortfarande inte fläckfritt. Visserligen har jag mestadels haft tur och det har inte sträckt sig längre än någon enstaka framedrop, ett fåtal vakter som fastnat i objekt eller springer på stället och vid ett tillfälle föll jag genom nivån. Av det jag sett har det mest rört sig om den typen av buggar, men även fast jag inte sett något spelförstörande (än så länge) är det absolut värt att ha i åtanke.

På det grafiska planet är det också lite detsamma som föregångaren, några högupplösta texturer verkar inte ha varit någon prioritet, men desto mer imponerar den stilistiska designen enormt mycket. Det känns lika mycket som att se en målning i rörelse, som det gjorde i föregångaren.

Även fast jag i slutändan inte känner mig lika hänförd av Dishonored 2 som jag var med dess föregångare, är det definitivt ett spel som jag njutit av och haft roligt med. Nu har jag säkert låtit mer negativ än vad jag verkligen, så vill jag återigen poängtera att det är ett riktigt bra spel, och betygsmässigt skulle jag nog säga det ligger på en stark 8. Samtidigt är det svårt för mig att blunda för att det inte bjuds på så mycket nyheter heller. Det är med andra ord mer Dishonored, på både gott och ont.

Spelmusikfredag (68)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det äntligen fredag igen, om än en grå sådan då det i alla fall där jag bor är otroligt risigt väder. Fördelen är ju såklart att det är perfekt gamingväder, och då jag gjort allt plugg som jag planerat att göra för idag så lär det nog bli en hel del Dishonored 2 resten av dagen (kommer förhoppningsvis kunna bjuda på lite åsikter och tankar om det under helgen, men utifall det inte blir av vill jag bara säga att jag diggar det och är mestadels positiv om Arkanes uppföljare).

Med tanke på vädret passar det kanske därmed med en lite dystrare spellåt, och denna veckas låt skiljer sig en del från övriga låtar som fått skina då "The Drunken Whaler" från Dishonored (första) påminner mer om en traditionell sång snarare än en regelrätt orkestrerad spellåt. Så lite annorlunda blir det denna gång, och då jag har ett par spellåtar med en liknande stil i baktanken är det nog kanske lika bra att introducera denna slags stil också.

"The Drunken Whaler" har en rätt dyster ton vilket passar perfekt med inramningen av staden Dunwall, vilken mestadels upplevs dyster (dock med fantastisk visuell design). Att det är en barnkör som sjunger låten bidrar också till denna tonsättning, och gör också att låten känns aningen olycksbådande. För ni vet, barnkörer har liksom den förmågan. Överlag är det en rätt stämningsfull låt ändå, och passar perfekt in med Dunwalls lortiga och dystra inramning.

Dishonored - The Drunken Whaler

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (67)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och då jag förutom att ha haft uppkörning i måndags har jag haft fullt upp med plugg under veckan och lär fortsätta häkta med det under helgen och nästa vecka, men det känns i alla fall skönt med helg nu, speciellt när Dishonored 2 precis släppts. Ser verkligen framemot att njuta av det idag och under resten av helgen, det vill säga när den förbaskade Day 1-patchen laddats ned...

Hursomhelst, idag är det nämligen precis fem år sedan Skyrim släpptes och efter över tusen timmar spenderade med detta mästerverk vore det konstigt för mig att inte uppmärksamma detta med Elder Scrolls-serien kanske inte bästa huvudtema, men helt klart den mäktigaste av dem (let's face it, ingen version kommer kunna slå Morrowinds "Call of Magic").

Mäktig är väl egentligen bara förordet när det gäller "Dragonborn", spelets huvudtema, och är en sådan spellåt som jag bara måste lyssna klart på varje gång jag startar upp spelet, för annat vore kätteri. Jag fullkomligt älskar denna låt, från det uppbyggande introt till den alldeles pampiga kören som sjunger på drakspråket. Om Bethesdas mål var att få en att känna sig som en mäktig drakdödare, så har de verkligen lyckats med bara genom denna spellåt.

The Elder Scrolls V: Skyrim - Dragonborn

Spelmusikfredag-spellista

Då var körkortet taget!

Efter att ha övningskört sedan jag fyllde 16 (fyllde 21 i somras) har jag äntligen tagit körkortet!

Jag har därmed hållit på att övningsköra rätt länge, kanske lite för länge till och med sett till hur lång tid det tagit, men jag känner att det kvittar ändå. Känns oerhört skönt att ha klarat både teoriprovet och uppkörningen till slut, nu är det bara att vänta tills körkortet faktiskt dyker innan det känns officiellt.

Teoriprovet klarade jag på första försöket och hade förvånansvärt nog bara 3 fel, att det gick såpass bra förvånade mig då jag kvällen satt och repeterade teorin intill det sista medan jag dunkade huvudet i skrivbordet. Första uppkörningen gick dessvärre inte lika bra, men det gick som en smäck på andra försöket.

Nu blir det visserligen ingen rast och ingen ro för min del då studentlivet gör sig ständigt påmind om att den hasar efter hack i häl, men något lite extra firande blir det naturligtvis. Men det känns i alla fall skönt att äntligen fått det gjort!