Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Tankar om Dragonborn

Så, nu är det dags för mig att dela med mig av mina tankar kring Dragonborn-expansionen till Skyrim, och efter det så kommer jag troligtvis att endast fokusera på nya DLC-paket. Sedan får vi också se om det blir ytterligare ett Skyrim-inlägg, jag har bollat runt med olika idéer som jag skulle kunna använda mig utav, men vilken av dem som jag kommer använda återstår att se. Det kan dock hända att det slutar med att det inte blir av i alla fall om jag verkligen inte kan bestämma mig, men jag har ett par planerade inlägg som har med Elder Scrolls-serien att göra.

Hursomhelst, i Dragonborn-expansionen är det dags att lämna Skyrim bakom sig och resa till grannprovinsen Morrowind, eller närmare bestämt ön Solstheim. Denna ö utforskades i Bloodmoon-expansionen till Morrowind, vilket faktiskt gjorde att jag blev förvånad när det visade sig att Dragonborn-expansionen skulle utspela sig på samma ö, med tanke på att Bethesda vanligtvis brukar låta oss utforska helt nya ställen. Har man spelat Morrowind och framförallt Bloodmoon tidigare så lär man naturligtvis känna igen sig en hel del, men det är mycket som har hänt på ön sedan sist för att det ska kännas fräscht.

Efter bara ett par minuter inser jag snabbt att Solstheim skiljer sig en hel del från Skyrim. "Passa dig" är det första jag hör när jag går förbi en vakt i bosättningen Raven Rock, som inte har någonting likt med städerna i Skyrim. Raven Rock är helt influerat utav Dunmer-folkets kultur, med hus som är byggda under jord, ett tempel som inte är det minsta dedikerat till "The Eight/Nine Divines" (väljer att vara neutral kring detta i just detta tillfälle), och folk dricker sådant som Sujamma eller Shein istället för mjöd. Bosättningen har helt enkelt en annorlunda känsla jämfört med städerna i Skyrim och påminner mer om städerna i Morrowind. Istället för snö är området täckt utav aska, något som hela södra delen av Solstheim drabbats av sedan Red Mountain hade ett stort utbrott. Detta bidrar också till en helt annorlunda känsla än i Skyrim, för det både ser annorlunda ut och har atmosfären är också helt annorlunda, när jag strossar runt genom landskapet och ser en liten fridfull Netch-familj som inte vill mig något illa. Så länge jag inte försöker ha ihjäl dem, vill säga.

Askan nådde dock aldrig den norra delen utav Solstheim, vilket gör att denna del påminner betydligt mer om klimatet i Skyrim. Men trots att det ser mycket likt ut, så känns det ändå inte riktigt som samma sak. Detta beror nog delvis på att de nordbor som bor på denna ö inte har samma traditioner som nordborna i Skyrim (Thirsk-klanen är väl de som är mest lika, men om jag förstått det rätt så försöker de istället att leva som de gamla nordborna gjorde förut). Det är här som jag möter Skaal-folket, som till skillnad från sina kusiner i Skyrim inte tror på ära i strid, utan snarare lever med ett med naturen. Jag hade inte speciellt mycket kunskap om Skaal-folket innan jag mötte dem, men efter att ha pratat runt med invånarna i deras by så kan jag inte göra annat än att hysa stor respekt för dem. Sedan har vi också Apocrypha, men jag tänker inte säga så mycket mer än att det är en del av Oblivion, att det är ett riktigt coolt ställe och att det finns mycket tentakler här.

Men oavsett vilken del utav Solstheim jag besöker, så finns det nästan alltid någonting att göra. Det hade inte gått ens en minut efter det att jag lämnat Raven Rock innan jag hade fått ett nytt sidouppdrag, och vart jag än gör så möts jag av nya saker, vare sig det är uppdrag, platser, händelser eller dylikt. Solstheim var dock inte så stort som jag hade hoppats på, det ska sägas. Det finns också nya fiender, som Ash Spawns som gillar att dyka upp från askan i marken och som sedan förvandlas till en lite askhög när de dör. Märkligast var nog ändå när jag befann mig någonstans i den norra delen av ön och det helt plötsligt dyker upp tre halvnakna män som springer mot mig med höjda nävar, men exakt vilka eller vad de är tänker jag inte avslöja. De skönaste fienderna i Dragonborn-expansionen måste dock ändå vara Rieklings, små smurffärgade och vätteliknande varelser som pratar ett otydligt språk och som gillar att kasta spjut. När jag beger mig till deras tillhåll och massakrerar deras boende så kan jag inte sluta tänka på hur underbara de egentligen är. Jag känner mig hemsk som slaktar dem.

Sedan finns det ju också naturligtvis en huvudberättelse, där du ställs mot drakprästen Miraak, som också råkar vara den allra förste Dragonborn. Till skillnad från Dawnguard-expansionen så drar inte berättelsen igång så fort du installerat Dragonborn, utan du måste också ha varit och pratat med Greybeards. Startskottet på berättelsen sker när ett gäng med sektmedlemmar försöker ha ihjäl dig, och som sedan leder dig till Miraaks tempel med en papperslapp. Jag tänker inte gå in så mycket på detalj kring själva berättelsen, mer än att den ställer frågan om Dragonborn verkligen är en god person eller om denne vill ha mer makt och styra över världen. Något som jag tycker folk verkar glömma bort, i och med att det ligger i en drakes natur att vilja vara dominant, och eftersom en Dragonborn har just en draksjäl så skulle en sådan person antagligen också känna denna strävan efter dominans. Men samtidigt så skildras ju Dragonborn som en god hjälte både genom legender samt huvudberättelsen i Skyrim. Så därför gillar jag att denna expansion tar upp denna fråga, då i mina ögon en Dragonborn inte automatiskt betyder att det är en god person, utan att det också kan vara en maktgalen person (som Miraak).

Överlag så tycker jag definitivt att huvudberättelsen är bra, som sagt så tar den upp ovanstående frågeställning och jag tycker att Miraak är en intressant karaktär. Det finns dock ett par punkter som jag känner att det är lite synd att det fattas. Främst så tycker jag att huvudberättelsen är för kort, och jag hade gärna sett mer utav Miraak. Sedan tycker jag det är lite tråkigt att varken den förste eller den siste Dragonborn utväxlar särskilt många ord innan de ger sig på varandra. Jag känner att med ett moment som detta så hade det nog passat bättre med mer dialog, med tanke på att när det kommer till kritan så måste ju Dragonborn besegra någon som också är en Dragonborn.

Något som jag misstänker att de flesta känner till är att det numera går att rida på drakar, närmare bestämt efter att ha klarat av huvudberättelsen. Till en början såg jag framemot detta riktigt mycket, men sedan började jag bli mer tveksam, eftersom jag var orolig över om detta skulle gå ihop med bilduppdatering (drakar kan ju ända täcka stora områden rätt snabbt) och med tanke på att drakar är stolta varelser. Sistnämnda punkt har jag inga problem med, då det ändå känns logiskt till varför en drake skulle låta dig kliva upp den med tanke på vad du ska göra för att få den att låta dig flyga med den. Drakflygandet fungerar så att draken flyger runt omkring ett område och du kan bestämma vad draken ska anfalla. Detta känns dock rätt klumpigt, då du inte har någon direkt kontroll över draken och det är en begränsad ny funktion, vilket får mig att fundera på om Bethesda antingen borde ha slipat på detta mer eller helt enkelt skippa detta. Det känns liksom inte riktigt tillfredställande, även fast det känns coolt att klättra upp på en drake och sprida död från luften.

Som redan nämnt har Dragonborn-expansionen en rätt annorlunda atmosfär jämfört med Skyrim, och en sak som enligt mig bidrar oerhört mycket till den fantastiska atmosfären är musiken, och jag har ju uttryckt mig om att soundtracket i Skyrim är bland det absolut bästa som finns när det kommer till spelmusik. Ett flertal av de nya musikstyckena i Dragonborn-expansionen är från Morrowind, vilket inte bara gör att Solstheim känns annorlunda jämfört med Skyrim, utan lär också ge en nostalgisk känsla för de som spelat Morrowind och dess Bloodmoon-expansion (jag måste verkligen ta tag i Morrowind). Det finns dock också ett par helt nya musikstycken, och en av dem är inte riktigt bara bra, utan den passar på något sätt ihop med min karaktärs berättelse genom Skyrim och vad han har gått igenom inte bara under händelserna i själva spelet, utan även vad han varit med om innan och vad han kommer vara med om efter spelets händelser.

Avslutningsvis så tycker jag att det inte är någon som helst tvekan om att Dragonborn inte bara är en riktigt bra expansion, utan det är också det bästa DLC-paketet till Skyrim enligt mig. Att utforska Solstheim för första gången gav mig en sådan känsla som bara ett Elder Scrolls-spel kan göra när det är helt nytt och jag inte vet alls vad som väntar mig. Sedan så måste jag säga att överlag så tycker jag att Skyrim har fått riktigt bra DLC, och det är kul att se hur långt Bethesda har kommit när det gäller nedladdningsbart material sedan de först släppte Horse Armor-paketet till Oblivion, och jag tycker definitivt att Bethesda har fattat grejen med bra nedladdningsbart material efter Seranas berättelse i Dawnguard, husbyggandet och det mysiga familjelivet i Hearthfire och utforskande utav Solstheim i Dragonborn. Jag hade dock gärna sett ytterligare en expansion där vi fått möjligheten att sparka Thalmor-rumpa, men eftersom det inte blir några mer expansioner så tror jag vi kan vänta oss mer av sådant till The Elder Scrolls VI. Något som lockar oerhört mycket.

"And so the First Dragonborn meets the Last Dragonborn at the summit of Apocrypha."

Ny information kring Ace Combat Infinity

Som ni kanske kommer ihåg skrev jag ett inlägg om att Namco hade teasat att ett nytt Ace Combat-spel varit på gång, och sedan jag skrev det inlägget fortsattes spelet att teasas med kryptiska meddelanden och slutligen en teaser-trailer som jag länkade till i ett Live Feed-inlägg. Nu har ytterligare en teaser-trailer kommit ut samt lite information kring vad det hela handlar om, och jag tänkte passa på att dela med mig av den informationen och ge lite snabba tankar kring det.

Första teaser-trailern: "The day our sky fell..."

Teaser-trailer som släpptes tidigare idag: Create new skies...

Till skillnad från vad jag nästan var säker på, så kommer Ace Combat Infinity inte utspela sig i den alternativa världen från de tidigare spelen. Istället kommer det att, precis som Ace Combat: Joint Strike och Ace Combat: Assault Horizon, utspela sig på vår planet Jorden. Men till skillnad från Assault Horizon så kommer det inte att bli en generisk militärhistoria med USA och ryska rebeller á la Tom Clancy 101, utan det verkar ändå ha mer gemensamt med de tidigare föregångarna med bland annat rejäla supervapen och fiktiva jetplan. Spelet har också en bakgrundshistoria som liknar den i både Ace Combat: Distant Thunder och Ace Combat 6: Fires of Liberation, med en stor asteroid som delar sig i flera fragment som sedan slår ned på planeten kring sekelskiftet, och drygt 20 år senare utlöses en konflikt mellan minst två fraktioner.

Exakt vilka fraktioner som är med är svårt att säga, men en detaljgranskning utav ett av de fiktiva jetplanen visar att de bär initialerna "UNF", och i den andra teaser-trailern går det att läsa "UNF Marine Commandos" på en briefing-bild. Exakt vad det är har jag ingen som helst aning om. I den första teaser-trailerna går det också att se en bild över ett område som kallas Iyuli och som är utsedd till en "Special Economic Zone" som verkar ligga någonstans i Ryssland och nära Ukraina och Svarta havet (värt att nämna är att det inte finns ett område i verkligheten som heter Iyuli). Huruvida detta gör att Ryssland kommer spela en stor roll eller inte vet jag inte, däremot uppmärksammade jag att majoriteten utav jetplanen i båda trailerna råkar vara just ryska jetplan.

En annan sak som jag uppmärksammade efter att ha sett den första trailern ett par gånger och sedan tittat på den andra trailern, är att inte ett enda utav jetplanen är amerikanskt. Naturligtvis kommer vi få flyga amerikanska stridsflygplan i spelet, det är jag helt säker på, men när inte ett enda utav de visas i någon av teaser-trailerna, så undrar jag om det kan betyda att USA inte kommer ha en betydande roll i spelet. Jag hoppas faktiskt på att det är så, med tanke på att 99 % utav alla krigsspel ska hela tiden glorifiera USA.

En annan sak som jag påpekade när spelet teasades, var att det spekulerades om att det skulle vare en remake utav Ace Combat: Distant Thunder, något som jag sade direkt var något som jag inte trodde var speciellt trovärdigt. Det verkar som att jag hade lite fel om det i alla fall. Dels har Ace Combat Infinity en liknande bakgrundshistoria, dels går det att se ritningar av supervapenet Stonehenge (som jag nämnde dök upp i Distant Thunder) i den första trailern och som sedan dyker upp i sin fulla prakt i den andra trailern (samt vars namn dyker upp i en mening som jag tar upp alldeles strax), och att i slutet av den andra trailern går att höra någon som säger "AWACS Sky Eye to all flights, we're ready to commence attack operations against Stonehenge". Sky Eye råkar nämligen vara kallelsenamnet på AWACS-planet som assisterar spelaren i Distant Thunder. I ett helt annat sammanhang så hade jag nog sett det som en referens, likt hur AWACS Oka Nieba (AWACS-planet som assisterar spelaren mot slutet av Ace Combat: Squadron Leader) översatt till engelska blir Sky Eye. Men med både fallande fragment från rymden och supervapnet Stonehenge så tror jag inte att det bara är ett simpelt sammanträffande. Det är dock värt att nämna att det flygande fortet är något som dök upp i Ace Combat 6, så det är troligtvis inte en renodlad remake där det enda utvecklarna gjort är att flytta skådeplatsen till den verkliga världen, utan snarare en annan version av den berättelsen eller något sådant.

Det var saker som jag valt att plocka ur från trailerna, så nu går jag över till den information som släppts än så länge. Strax efter den första trailern bekräftade en talesman från Namco att spelet skulle släppas exklusivt som ett nedladdningsbart spel via PSN, och nu är det också bekräftat ett Ace Combat Infinity är ett free-to-play-spel, något som det har ryktats om ett tag nu. Utöver en storydriven kampanj så kommer det också att finnas en multiplayerdel (multiplayer kändes dock givet eftersom det är free-to-play), men de enda detaljerna kring det än så länge är att det kommer att finnas ett samarbetsläge där "skilled aces will form two teams and compete to inflict the most damage on a common enemy." Till en början blev jag lite besviken, jag har inget som helst emot free-to-play-spel men jag hade personligen velat se en mer regelrätt och maffigt Ace Combat 7 till next gen-konsolerna. Men trots det så känns spelet ändå lovande, det enda som jag är lite orolig över är hur mycket "pay-to-win" det kan komma att bli, med tanke på att det tyvärr är något som verkar förekomma ofta i denna typ av spel. Men bortsett från det så ser jag framemot att få susa genom luften med ett stridsflygplan, spränga MiG-plan till småbitar, och skapa nya skyar.

Jag tror faktiskt det här är första gången som jag ser framemot ett free-to-play-spel.

Ensam ute i rymden

Jag gillade de första Dead Space-spelen riktigt mycket, och till en början såg jag framemot Dead Space, med en viss tvekan dock. Det såg ut som att skräcken var borta, men jag hoppades verkligen att utvecklarna inte skräck på exempelvis E3 för att jag är tveksam till om skräck gör sig så bra på en mässa. Jag vart dock orolig, och när spelet började närma sig så bokade jag Aliens: Colonial Marines istället eftersom jag trodde att Dead Space 3 skulle bli den större besvikelsen. Ja, vi vet nog alla vad som hände sedan...

Hursomhelst, nu har jag valt att påbörja Dead Space 3, för även fast jag fortfarande var orolig för spelet när jag stoppade in skivan i konsolen, så kände jag att jag ville ha ett avslut. Storyn i Dead Space-spelen har aldrig varit fantastisk, men den duger och är hyfsat intressant. Efter en kort inledning som inte är det minsta skrämmande så kastas jag sedan till en ännu mindre skrämmande början, där jag försöker fly från Unitologist-fanatiker som vill ha ihjäl mig. Denna del känns inte det minsta som Dead Space, när jag duckar bakom skydd och skjuter fanatikerna med en liten kulspruta, och hela nivån känns bara som en billig blockerbuster-sekvens.

Det blir något bättre när jag väl befinner mig ombord på ett rymdskepp någonstans i rymden, fullpackad med äckliga kebabmonster. Men det känns aldrig stämningsfullt eller skrämmande heller, för varje gång som en ny fiende dyker upp så zoomar kameran in på äcklet, vilket ger en helt motsatt effekt än att göra det hela skrämmande. Det känns nästan mer skrattretande, ärligt talat. Dessutom går det numera att samla på resurser och använda dessa till spelets "craftingsystem" (är det bara jag eller är det många spel på sistone som har ett sådant system?) för att bygga och uppgradera vapen samt få fram förnödenheter. Kul idé med tanke på att huvudpersonen är en ingenjör, men det känns mest som tidskrävande sysselsättning än så länge än något som bidrar till spelet.

Dock så kändes det hyfsat stämningsfullt när jag lämnade rymdskeppet och begav mg ut i rymden, det och den snygga grafiken är nog bara de positiva saker som jag har att säga om spelet efter ett par timmar. För tillskillnad från föregångarna så är det inte ett dugg skrämmande och atmosfären är långtifrån på samma nivå. Hittills är jag verkligen inte imponerad.

Det bästa i hela spelet så här långt var när jag färdades från ett skepp till ett annat genom rymden, något som varade i knappt en minut.

Metro: Last Light - Faction Pack

Igår skrev jag ett nästan skrämmande långt inlägg som handlade om mina tankar om Dawnguard-expansionen till Skyrim, och jag skrev också att jag funderat på att skriva mer om DLC. Men med undantag från Dawnguard och Dragonborn så kommer jag troligtvis bara skriva om nya DLC-paket. Så här kommer det första inlägget om ett aktuellt DLC-paket.

Faction Pack är det första utav fyra DLC-paket som ska släppas till Metro: Last Light, som för mig är året hittills bästa FPS-spel. Med tanke på att jag gillade storyn riktigt mycket i det spelet så hade jag sett framemot storybaserade expansioner, men det är inget som finns i Faction Pack och det verkar inte riktigt som att de tre kommande DLC-paketen kommer vara storybaserade heller. Trist, men med tanke på att Faction Pack inte så är så himla dyrt så gör det inte så mycket för mig egentligen. I Faction Pack får vi återbesöka tre platser från föregångaren Metro 2033, och som namnet antyder så är det olika fraktioner inblandade. DLC-paktetet bjuder på tre olika uppdrag där vi får axla rollen som en karaktär från tre olika fraktioner.

I det första uppdraget får vi spela som en Heavy Trooper från fascistiska gänget Reich, och målet är att försvara en bro från kommunistiska Red Line, eller Reds som de brukar kallas. Det jag kan säga om detta uppdrag är att det inte känns som Metro. Du står nästan utan skydd och mejar ned fiende efter fiende med ett stort maskingevär, och hela uppdraget är nästan lika kaotiskt som i Call of Duty. Men även fast själva Metro-känslan är utebliven, så känns nivån rätt okej om man tar den som den är. Den kunde dock varit bättre designad, då den kändes rätt frustrerande dels eftersom det inte fanns mycket skydd att gömma sig bakom, och dels så spawnade det inte sällan prickskyttar som liknar Sam Fischer på pricken och distraherade mig från fienderna som jag egentligen skulle döda.

Det andra uppdraget däremot är inte bara bättre, utan även helklart det bästa uppdraget ur hela DLC-paketet. I rollen som en Ranger från Polis så ska vi upp på ytan och hitta det som i framtiden kommer ses som artefakter, men som i nutiden mest ses som skräp. Men tillskillnad från när vi fått gå upp till ytan tidigare så har vi alltid kunnat hitta ammunition och syregasfilter, men i detta uppdrag måste vi återvända till basen med jämna mellanrum för att skaffa mer syre (samt så går det inte att bära hur många artefakter som helst). Nivån är också halvöppen, den är inte lika linjär som nivåerna brukar vara i Metro-spelen men det är heller ingen öppen värld, men jag måste säga att jag gillar detta designval riktigt mycket. Sedan att det hela utspelar sig runtomkring den plats i Metro 2033 som enligt mig var det otäckaste ur hela spelet tack vare en viss fiende, gjorde att jag kände mig oerhört nervös på ett sätt som jag vill känna när jag spelar Metro, gjorde inte saken sämre.

Det tredje och sista uppdraget är ett stealthuppdrag där vi får spela som en prickskytt ur Red Line, där målet är att infiltrera en av utposterna som Reich håller på ytan i Moskvas ruiner. Jag älskade stealthdelen i Last Light, men av sakerna som gjorde det så bra enligt mig var just att det var frivilligt att smyga, men när larmet tjuter i detta uppdrag så måste jag börja om. Men om jag kan bortse från det så är det ändå en helt okej nivå, men den är både för enkel och på tok för kort, då det tar slut innan det hinner börja på riktigt.

I slutändan är Faction Pack ett bra men ojämnt DLC-paket. Två av nivåerna lämnade mer att önska och kunde definitivt varit bättre, men Ranger-uppdraget är verkligen det uppdrag som lyfter hela DLC-paketet. Tack vare den otäcka atmosfären, de hotfulla monstren, det lite mer öppnare upplägget och att det är hyfsat långt (åtminstone jämfört med de två andra uppdragen). Men överlag så känner jag mig hyfsat nöjd med Faction Pack till Metro: Last Light.

Betyg: 7/10

Say hello to my little friend!

Tankar om Dawnguard

Det här är ett inlägg som jag har lutat åt olika håll med huruvida jag skulle skriva det eller inte med tanke på hur pass "gammalt" Dawnguard egentligen är, men eftersom jag har funderat på att börja skriva mer om DLC, så jag måste ju börja någonstans. Jag har också funderat på att eventuellt skriva ett till inlägg om Skyrim som en respons till Bethesdas uttalande för någon månad sedan när de berättade att de avslutat allt arbete relaterat till Skyrim, vilket betyder att det inte kommer något mer DLC, och i sådana fall vill jag ha fått ut mina åsikter om både Dawnguard och Dragonborn (Hearthfire kommer jag nog inte att skriva något om, då det inte finns så mycket att berätta) innan jag börjar detta inlägget. Förutsatt att jag skriver det överhuvudtaget, men vi får se.

Hursomhelst, i Dawnguard-tillägget så introduceras vi till en ny konflikt mellan vampyrjägarna Dawnguard och Volikhar-vampyrerna, där solen står i centrum. Volkihar-vampyrerna, eller snarare deras ledare Lord Harkon, vill förgöra solen så att vampyrerna inte behöver bekymra sig om solbränna, medan Dawnguard naturligtvis har som mål att förgöra vampyrerna. Likt inbördeskriget i huvudspelet så får vi välja vilken sida vi ska tillhöra, väljer man att gå med vampyrklanen får man möjligheten att förvandla sig till en Vampire Lord, medan vampyrjägarna erbjuder andra saker som exempelvis armborstet. Båda grupperna har också sina egna sidouppdrag som du kan utföra om du känner för det.

Oavsett vilken av grupperna du kommer gå med i, så är själva huvudstoryn densamma, där du ska stoppa Lord Harkon från att fullfölja en uråldrig profetia för att förgöra solen. Det kan te sig märkligt att du ska stoppa honom även fast du väljer att bli vampyr, men ska jag vara ärlig så känns det logiskt. Dels, som en vampyr berättar under ett uppdrag, så skulle en sådan händelse leda till ett fullskaligt krig mot vampyrerna som skulle kunna få de utrotade. Dels så känner jag ibland att storyn faktiskt inte handlar om denna kamp. Naturligtvis har kampen mellan grupperna en roll i berättelsen, men det känns aldrig som att det är det som gör att jag tar mig an huvuduppdragen.

Saken är att jag gillar storyn i Dawnguard riktigt mycket, mer än vad jag hade förväntat mig att jag skulle göra, men det är inte för att jag tycker denna kamp är häftig eller så, utan det är tack vare en karaktär som jag introduceras till rätt tidigt i huvudberättelsen, och som sedan blir min trogna följeslagare och vän under resten av äventyret. Serana är enligt mig en av de bästa karaktärerna i hela spelet, en karaktär som jag verkligen bryr mig om och om som jag skulle säga är den karaktär som man som spelare mest troligt kommer bygga ett band till. Att berätta hur mycket Serana betyder för storyn utan att avslöja en hel del är ärligt talat svårt, men det jag kan säga är att det känns nästan som att storyn handlar mer om Serana än vad den handlar om konflikten mellan vampyrerna och vampyrjägarna.

Storyn är väl dock inte perfekt, men det är inget som förvånar mig ärligt talat. Mitt största klagomål är att slutet känns lite för abrupt. Det här är dock något som inte bara är ett problem med Dawnguard, utan snarare något som i princip alla större questkedjor i Skyrim dras med. Jag vart dock åtminstone inte lika förvirrad som när jag slutförde huvudspelets huvudberättelse. Visserligen gillar jag det slutet, men jag kan inte ignorera att det var så abrupt att jag ärligt talat inte visste om det var slut eller inte. Det är dock inte riktigt så illa i Dawnguard, men slutet kunde nog ha hanterats bättre.

En annan sak som vissa personer brukar ta upp gällande storyn i Dawnguard är när du måste välja vilken sida du ska tillhöra, dessa personer menar att om du är en varulv så borde du inte ens överhuvudtaget få välja att du ska bli vampyr, eftersom varulvar och vampyrer är svurna fiender. Jag förstår vad dessa personer försöker få fram, men det som jag anser att de gör är att säga att det generella ska gälla, att alla varulvar och vampyrer är fiender. För mig är det nästan lite grand som att säga att alla Nords är rasistiska Stormcloak-rebeller, eller att Altmers (High Elves) är fascister som ser alla andra raser som lägre stående än sin egna. Dock så håller jag med om att Bethesda gör det lite för enkelt, då du kan bli en Vampire Lord och bli av med ditt varulvsblod bara sådär. Enligt mig hade det varit bättre ifall du blivit tillsagd att bota din lykantropi och få komma tillbaka senare för att bli omvandlad till vampyr.

Som ni säkert redan vet så bjuder inte Dawnguard på en stor landmassa, utan det är nya platser inom den befintliga spelvärlden. Jag tror att jag varit i de flesta nya grottorna i Dawnguard, och även fast jag utforskat många grottor under spelets gång så känns de nya grottorna fräschare. Dels tyckte jag att vissa av dem var mörkare än vanligt, så jag var tvungen att använda en fackla eller kasta en ljusbesvärjelse för att kunna se något, och dels så tyckte jag att de var överlag bättre designade än grottorna i grundspelet.

Det finns dock två större nya områden, som jag till en början var osäker på om jag vågade dela med mig om vad jag tyckte om de för eventuella spoilers, men jag tror jag kan berätta om dem utan att spoila något. Dels har vi Soul Cairn, en liten del av Oblivion som skymtats i trailern (där av att jag vågar berätta lite om den) vars design känns lagom deprimerande och dystert med den mörka himlen och gravstenarna som gör att det ser ut som en enda stor kyrkogård. Atmosfäriskt är det ett riktigt bra ställe, men det som går att göra här (utöver huvuduppdraget) känns för utspritt och efter någon timme så tycker jag nästan till och med att det är ett tråkigt ställe.

Forgotten Vale däremot är det en helt annan femma med, det är en plats som man reser till vid slutet av huvudberättelsen, och det är ett ställe som jag fullkomligt älskar. Det är en så otroligt vacker plats, och jag fullkomligt myser tack vare den underbara musiken. Det som går att göra här känns också bättre utspritt, då det inte känns som att jag behöver gå flera mil för att hitta nästa intressanta sak, och för den som är intresserad utav Falmers så är det här en perfekt plats att lära sig mer om dem. Gemensamt för båda områdena är att det kan vara svårt att hitta det man letar efter, eftersom det inte finns någon ordentlig karta.

Utöver huvudberättelsen finns det också andra nyheter, som bland annat ett större sidouppdrag, "Lost to the Ages", som kretsar kring Dwemer-ruinerna och enligt mig är det faktiskt ett av de bästa sidouppdragen i hela spelet. Inte för att det är en riktigt bra berättelse eller för att det är ett uppdrag som kan sluta på olika sätt beroende på val som jag fattar, utan för att det är ett renodlat äventyr som dessutom är riktigt välgjort och som håller i ett par timmar. Uppdraget är tänkt att startas genom att läsa en av de nya böckerna i spelet, men trevligt nog så buggar det inte ur om man råkar hitta ett av quest-föremålen innan man startar questet (vilket har hänt mig i grundspelet). Pusslen i uppdraget är visserligen inte speciellt svåra, men de är mer genomtänkta och bättre än det vanliga pusslet i gamla nordiska ruiner där svaret är precis framför näsan på en. Det som jag gillade mest var dock ändå att det knappt fanns några questmarkers under uppdragets gång, utan istället fick jag förlita mig på en journal och titta på en bild i journalen och sedan försöka lite ut vart jag skulle, vilket kändes så mycket bättre än att ha en pil som visar vart jag ska exakt hela tiden. Belöningen gillar jag också skarpt, då jag får välja mellan en av tre unika föremål.

Eftersom vampyrer fått en massa extra kärlek i och med Dawnguard, så var Bethesda snälla nog att även förbättra varulvarna. Att spela som varulv är enligt mig roligt, men det blir nästan värdelöst i de högre nivåerna, eftersom jag gör lika mycket skada oavsett nivå medan fienderna gör mer och mer skada. Men nu har varulvarna fått ett eget skilltree med perks, som jag måste säga gör en del skillnad. Jag skulle nog inte säga att det är perfekt, men det är helt klart en klar förbättring.

Sedan finns det ytterligare småsaker, som att kunna ändra sin karaktärs utseende (dock inte ras eller kön), vilket kan vara välkommet för de som insåg efteråt att de inte var nöjda med sin karaktär (till skillnad från Oblivion då du får en chans att ändra dig innan du går ut ur kloakerna om du inte känner dig nöjd). Du kan också färdas via båt mellan Solitude, Dawnstar och Windhelm, vilket fungerar exakt som med häst och vagn fast med... båt. Tillkommer gör även nya rustningar, vapen, böcker, besvärjelser,"shouts" och andra småprylar. Det finns också två nya draktyper att slåss mot, Revered och Legendary, men än så länge har jag bara stött på den förstnämnda. Sedan finns det också några punkter som jag inte tagit upp ännu, som röstskådespeleriet. I huvudspelet anser jag att det bidrar till att göra världen levande, men att det stundtals är riktigt ojämnt. I Dawnguard så måste jag dock säga att röstskådespeleriet är riktigt bra.

Som brukligt när det är ett Elder Scrolls-spel så finns det tyvärr en del buggar. Personligen så hade jag aldrig så mycket problem med Skyrim, men rent generellt så har jag haft tur när det gäller buggar i spel. Det är samma sak med Dawnguard för mig, då jag inte stött på särskilt många buggar. Däremot har jag stött på två buggar som är hyfsat stora och gjorde nästan att jag tappade lusten att spela, och tragiskt nog är båda relaterade till Serana. Efter att vi hade slutfört storyn så lät jag henne äventyra med mig eftersom hon är en av de bästa och mest personliga följeslagarna. Den första buggen gjorde att hon på något vänster förvandlade mig till en vampyr trots att jag redan var varulv. Jag såg dock inte ut som en vampyr, och det var inte en enda jävel som reagerade på att jag var vampyr, men ändå hade jag vampyrförmågor och blev negativt påverkad av solen. Jag kunde dock inte dricka blod heller, och eftersom jag inte kunde bota mig för att ingen kände igen att jag var vampyr så var det bara att ladda om en tidigare sparfil. Det visade sig dock att det berodde på att jag hade gett Serana en "Potion of Blood", och när hon drack den så inträffade denna bugg. En annan bugg som inträffat är att om jag säger åt Serana att vänta på ett ställe eller lämna mig, så kan jag inte säga åt henne att följa efter mig henne. Något som är oerhört trist

Efter att ha skrivit detta inlägg måste jag bara säga att jag själv är förvånad över längden på detta inlägg. Jag hade nämligen bara tänkt att jag skulle skriva ned alla mina tankar kring Dawnguard och inte sätta ett betyg, men det här inlägget motsvarar nästan en recension av mig. Eftersom det ända känns som en recension, så kan jag väl lika gärna säga att om jag stod under pistolhot och verkligen var tvungen att sätta ett betyg på Dawnguard, så skulle jag nog ge det en stark 8:a i betyg. Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle gilla det så mycket som jag faktiskt gjorde, och när jag avnjöt expansionen tog jag mig genom huvudberättelsen på bara en enda helg. Det var det enda jag gjorde den helgen, och så mycket har jag nog inte spelat på en gång sedan... ja, sedan Skyrim släpptes.

Personligen så tyckte jag att uppdraget "Touching the Sky" och att utforska Forgotten Vale var mina absoluta favoritdelar ur Dawnguard.

BETA +