Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Filmerna som jag gillade från 2016

This post is tagged as: Film

När det kommer till nya filmer kan jag vara fruktansvärt seg med att komma igång med att se dem. Jag såg inte sådär jättemånga filmer under 2015, och 2016 vart heller inget undantag. Så om jag skulle svara på frågan vad jag ansåg om filmåret 2016 skulle jag bli helt tafatt, eftersom jag sett typ... 8 filmer från 2016. Totalt. Jag tänkte dock inte denna gång låta mig hindras från att lista några filmer som jag njöt lite extra av (eller med tanke på hur få filmer jag sett, vilka filmer som jag gillade mer än Ratchet & Clank-filmen) i denna superduper ultramega legit lista.

Zoolander 2
Första filmen kan vara en av de mer bisarra som jag någonsin sett, och vill man ha mer av sånt lär uppföljaren inte göra en besviken. Bisarr som tusan, även fast den inte känns riktigt lika klockren som föregångaren.

Star Trek: Beyond
Trots att den tredje filmen i den rebootade serien inte tillför med så mycket nytt och känns överlag som en säker film, har den samtidigt ett extremt högt underhållningsvärde som gör att jag ändå gillade den.

London Has Fallen
Första filmen överraskade mig rätt rejält då jag inte hade några höga förväntningar, och den kändes även mer som en Die Hard-rulle än vad den senaste filmen gjorde. Uppföljaren är som väntad inte riktigt på samma nivå trots den större skalan, men likt förbannat njöt jag mycket av denna actionrulle.

10 Cloverfield Lane
Nytillskottet på denna superofficiella lista, i och med att det helt enkelt var den film som jag såg senast. Denna gillade jag skarpt, mycket tack vare John Goodmans fantastiska skådespeleri som gjorde hans karaktär stundtals sympatisk trots hur otäck han var. Enda nackdelen jag rent spontant kan komma på är att filmen tappar något precis mot slutet, men sett i sin helhet var detta en film som jag verkligen njöt av.

Captain America: Civil War
Jag känner att jag kan sympatisera med de som känner sig trötta på superhjälterullar överlag, men samtidigt klagar jag inte då i alla fall Marvel-rullarna ändå håller en viss kvalité. Diggade återgången till intimare strider som i Winter Soldier, och personligen har jag svårt att välja sida i denna konflikt då jag tycker båda sidorna har bra poänger. Helt klart en av de bättre Marvel-rullarna på senare tid.

Rogue One: A Star Wars Story
Denna har jag redan skrivit hyfsat utförligt om två gånger, så jag känner att jag inte behöver gå in så mycket på varför jag verkligen diggade denna. Om denna film agerar måttstock för kommande spinoffs i Star Wars-universumet, så ser jag verkligen framemot vad som komma skall

Deadpool
För min del står filmen med Deadpool lite som förra årets överraskning och kanske till och med min favoritfilm från 2016, då jag inte alls trodde jag skulle gilla den så mycket som jag gjorde. Skarpt manus trots simpel premiss, och trots att Deadpool egentligen är lite av en psykopat har han samtidigt mycket hjärta, humorn och brytandet av fjärde väggen kändes mestadels klockren och mängden med våld kändes uppfriskande.

Spelmusikfredag (76)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och den här gången känns det förbannat skönt med helg. Denna vecka har varit rätt fullpackad med studier, vilket gjort att jag varit AWOL från den här sidan de senaste dagarna. Men nu ser det ut som att jag är tillbaks, eller något. Inte för att jag lämnade sidan (åtminstone inte frivilligt), men ni fattar poängen.

Efter mycket slit och arbete, och när åtminstone majoriteten av sakerna slutat gott, får man en sån där härlig känsla. En känsla som känns lite som en seger, vilket för mig till kanske en av mina traditioner från min gymnasietid (fan, känns som att det var flera år sedan när jag skriver det sådär). Varje fredag när skolan slutade satte jag i hörlurarna och spelade upp "Horizon" från Ace Combat: Assault Horizon.

Detta eftersom detta är en spellåt som, efter "Unsung Heroes" från femman, står sig som den bästa segerlåten jag lyssnat på under senare år. Den ger en verkligen känslan av att ha segrat och får ur mig ett "Yeah!" varje gång jag lyssnar på den. Däremot är jag inte helt säker på vad jag tycker om att tonen skiftar till något seriösare drygt halvvägs in i låten. Det fungerar, men jag känner att det står för mycket i kontrast med låtens första halva, som står sig som fantastisk.

Ace Combat: Assault Horizon - Horizon

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (75)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, men för ovanlighetens skull markerar denna fredag inte någon helg eftersom det är en röd dag idag. Detta hindrar dock inte Spelmusikfredag från att släppas på en... ja, en fredag. Annat hade ju nästan varit konstigt.

Eftersom jag denna vecka fokuserat på mina personliga favoritspel från 2016, tänkte jag det kunde vara bra idé att ha ett liknande fokus på denna veckas Spelmusikfredag, kanske inte min absoluta favoritspellåt från 2016 då det är för svårt att komma fram till för egen del, men jag tänkte ta en spellåt från förra årets bästa spelsoundtrack och samtidigt passa på att belysa ett soundtrack som jag egentligen skulle ha gjort för länge sedan. Nämligen Mick Gordons fantastiska musik till förra årets Doom.

När det kommer till en introlåt som perfekt sätter tonen för ett helt spel, har jag svårt att komma på någonting som ens kommer i närheten av "At Doom's Gate". Maken till vacker symfoni i form av metalsoundtrack har mina öron aldrig tidigare beskådat (eller ja, ni fattar vad jag menar). Uppbyggnaden är alldeles fantastisk, och vad som är ännu mer fantastiskt är payoffen efter denna uppbyggnad. Den sätter verkligen perfekt tonen inför resten av spelet.

Den känns också rätt passande i och med att det är första Spelmusikfredag för det här året, och jag kan känna lite att denna spellåt på ett sätt demonstrerar min attityd till 2017. Bring it on...

Doom (2016) - At Doom's Gate

Spelmusikfredag-spellista

Topp 8 - Årets Spel 2016 (1)

This post is tagged as: Topp 8 - Årets Spel 2016

Då har vi slutligen kommit till det spel som jag personligen anser varit det absolut bästa från 2016, och jag tänkte inte skjuta på det för mycket utan vi hoppar direkt till detta spel ifråga!

The Witcher 3: Blood and Wine

Vadå, räknas det inte för att det är en expansion? Men det har ju för sjutton inte bara mer innehåll än vissa fullprisspel, det har ju också meningsfullt innehåll, oerhört vackra miljöer, fantastiskt soundtrack, ett tårfyllt avsked till Geralt och fler Gwent-kort! Gwent!

Skämt åsido, men jag kände att jag var tvungen att åtminstone nämna den andra och sista expansionen till The Witcher 3 någonstans när det kommer till de bästa spelen från 2016. Jag är vanligtvis noga med att expansioner och DLC inte hamnar i en topplista över de bästa spelen av rätt uppenbara skäl, men som sagt ville jag åtminstone ge denna expansion ett hedersomnämnande.

Visserligen vart jag i ärlighetens namn lite besviken på huvudstoryn i denna expansion, men i sin helhet kan det vara en av de bästa och mest välfyllda expansionerna som jag någonsin spelat, de flera referenserna till första spelet och Geralts avsked i slutet kändes verkligen som ett värdigt avslut på denna trilogi.

Men nu går vi vidare till det faktiska spelet som jag anser vara det absolut bästa från 2016.

1. Uncharted 4: A Thief's End

När det kommer till det absoluta bästa spelet i år är detta val kanske något förutsägbart, men personligen skulle jag ljuga om jag påstod att jag inte tyckte Uncharted 4 har varit det bästa spelet i år.

Sett till ytan är det inget spel som revolutionerar serien, men det tillför tillräckligt mycket nytt i form av öppnare miljöer, mer möjligheter för stealth och en rolig änterhake. I övrigt har i princip allt förbättrats från föregångarna, och en sak som jag verkligen kom att uppskatta var det betydligt långsammare tempot. I ettan drällde det med skjutglada pirater att döda, och även fast det naturligtvis ges flera tillfällen att skjuta skurkar läggs det mycket mer fokus på utforskande och pussel än tidigare.

Lägg därtill ytterligare en mästerlig story signerad Neil Druckmann som bjuder på mer nyanser och djupare karaktärer men som samtidigt i grunden ett lättsmält äventyr. Som sig bör är de allra flesta karaktärerna riktigt bra och känns levande tack vare fantastiska röstskådespelare och ansiktsanimationerna. Bara en sådan sak som att en av mina absoluta favoritscener ur spelet är när Nathan pratar i telefon med Elena, när båda vid ett tillfälle tystnar och förmedlar sina känslor via ansiktsuttryck, säger verkligen hur långt spel som medium har kommit.

Det blir naturligtvis inte sämre av att grafiken i Naughty Dogs senare är fullkomligt makalös, och är utan någon som helst tvekan det nuvarande snyggaste spelet till konsol. Som nämnt är ansiktsanimationerna ruskigt imponerande, och likaså karaktärsmodellerna. Miljöerna är dock kanske föga förvånande det som imponerar mest, och det var vid flera tillfällen som jag tappade hakan för jag inte kunde begripa hur komponenterna inom PS4an kunde klara av någonting sånt här.

Visserligen är det ingen fullkomlig revolution av serien, och självklart finns det ett par brister. Men för mig personligen bleknar de flesta av felen i kontrast med allt fantastiskt som spelet gör, och den upplevelse som jag hade med detta lir tillhör det absolut bästa jag varit med om under 2016. Att det dessutom är en värdig avslutning för Nathan Drakes berättelse gör spelet något bitterljuvt när eftertexterna rullar, men jag är glad över att Nathan precis som den polske monsterjägaren valde att gå i pension när han var på absoluta toppen.

Topp 8 - Årets Spel 2016 (2)

This post is tagged as: Topp 8 - Årets Spel 2016

Då var det dags att kora det enligt mig näst bästa spelet från 2016, och även fast det står sig slaget mot ett annat spel, är det verkligen inte fyskam att vara det näst bästa spelet från förra året och dessutom det bästa spelet i sin genre på många år. Så nu är det dags att ladda högelbössan och leta upp motorsågen, för placering numero dos går till...

2. Doom

När det kommer till att utse årets för min del näst bästa spel och även årets bästa FPS, finns det ingen tvekan som helst. När det kommer till FPS skulle jag vilja påstå att nya Doom är det bästa jag spelat i genren sedan Killzone 2, då det bjuder på ultramustigt och köttigt demonsmisk som andra shooters bara kan drömma att toppa.

Här bjuds det på old school-doftande arenor där målet är enkelt: fullständigt tillintetgöra allt motstånd. Tempot är snabbt, och spelet uppmuntrar en aggressiv spelstil med avrättningar som ger en fler hälsopaket, vilket gör att bästa sättet att ta sig an demonerna är nästan genom att springa rätt in med hagelbössan i högsta hugg.

Det här en formel som inte bara tar vara på det klassiska originalet i en modern tappning, utan också är högst underhållande. Visserligen kan det bli något repetitivt mot slutet, men efter varje avslutad strid ser jag bara framemot att skjuta fler demoner till takten av Mick Gordons underbara metaldoftande soundtrack, som står sig som årets bästa spelsoundtrack (ändå har det inte dykt upp i Spelmusikfredag ännu, skäms på mig!).

Bortsett från design har jag inte pratat så mycket om det tekniska i spelen på denna lista, men jag vill inflika att Doom på både det tekniska och designmässiga planet är oerhört snyggt. Det här är utan tvekan ett av årets snyggaste spel, och att det också rullar i 60 FPS gör ju knappast saken sämre.

Sedan måste jag nämna Doomguy, eller Doom Slayer, för trots att han är en tyst protagonist har han så mycket personlighet. Från den stunden han argt sular en datorskärm på golvet, tittar på ett människolik medan en forskare pratar om forskningen ska förbättra mänskligheten och sparkar sönder viktiga föremål som har med projektet ger honom en viss charm samtidigt som det tydligt visar att han bara har ett mål. Detta trots att han inte yttrar ett enda ord, vilket jag måste säga jag finner riktigt imponerande.

För min del är Doom inte bara 2016 års nästa bästa spel, utan det är också förmodligen det bästa FPS-liret som jag spelat på flera år. Det är snabbt, köttigt och riktigt våldsamt, precis som Doom ska vara.