Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Denna generations bästa spel [10] (Fejk)

Så var det dags. Denna konsolgeneration, som varat i drygt 8 år, har gått mot sitt slut i och med den amerikanska releasen av Playstation 4, och om över en vecka är det vår tur i Europa att introduceras till den nya konsolgenerationen. Med detta så kommer vi naturligtvis att blicka framåt mot alla nya spel och upplevelser vi kommer få ta del av under de kommande åren.

Men jag känner också att det är dags att titta tillbaks över den generation som nu varit, och minnas de upplevelser som vi fått. I och med den stundande releasen av Playstation 4, även fast jag personligen inte kommer skaffa den samma dag som den släpps, så har jag tittat tillbaks och försökt kora de bästa spelen från denna generation. Det är dock inte lätt, för det har släppts riktigt många bra spel som åtminstone förtjänar att nämnas, men jag får nöja mig med att helt enkelt kora de tio spel som enligt mig varit något alldeles extra denna generation.

1. Aliens: Colonial Marines

Efter flera år av väntan så var det äntligen dags att i rollen som benhård marinsoldat slakta massvis med farliga utomjordingar. Jag såg framemot spelet, och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle bli en besvikelse.

Den oerhört ostiga storyn visade sig vara den bästa berättelsen som jag någonsin har upplevt, med vändningar som jag aldrig kunde ha förutspått själv. Det var helt sinnessjukt hur pass avancerad handlingen var, att jag ärligt talat inte trodde att det var sant. De som skrev manuset måste vara riktiga genier. Det vart inte heller sämre tack vare de makalösa mellansekvenserna och de fantastiska röstskådespelarna som gjorde att karaktärerna kändes precis som riktiga människor, och det var omöjligt att inte känna någon sympati för de.

Vapenkänslan var den mest realistiska som jag någonsin har upplevt, trots att puffrorna som fanns var påhittade. Jag älskade verkligen striderna, istället för att göra få men livsfarliga Xenomorpher så var de istället korkade och hur många som helst. Jag hatar nämligen när ett fåtal fiender är smarta och lyckas överlista mig hela tiden, så det är mycket bättre när de är korkade och många så att jag kan meja ned hur många som helst utan att dö. Men det som var mest vågat var faktumet att motståndet för det mesta bestod utav mänskliga legosoldater. Det görs alltför lite spel där vi får skjuta ihjäl mänskliga soldater, så det var ett riktigt bra drag från utvecklarnas sida eftersom striderna känns mer taktiska i och med att fienderna skjuter tillbaka. Lyckligtvis så är de inte heller speciellt smarta, så jag behövde aldrig oroa mig för att de skulle döda mig eller ens upptäcka mig.

Men bäst av allt måste nog ändå vara grafiken, för det är det absoluta snyggaste spelet som jag någonsin har bevittnat. Inte ens Crysis 3 på en maxad speldator kan mäta sig med Colonial Marines. I synnerhet så är det karaktärsmodellerna och blodet som ser oerhört realistiskt och otroligt snyggt ut. Karaktärerna ser precis ut som riktiga människor och blodskvättet är så oerhört vackert. Spelet är verkligen så pass snyggt att jag ärligt talat glömde bort helt att det bara är ett spel och att det inte är en film.

I slutändan så har jag verkligen ingenting negativt alls att säga om det mästerverk som Gearbox har knåpat ihop. Aliens: Colonial Marines är inte bara det absolut bästa spelet denna generation, utan det är också det bästa spelen som någonsin har gjorts i världshistorien.

Spoiler:Jag hoppas ni förstod att jag bara driver med er, om ni kastar om de positiva orden till deras motsatser så har ni min riktiga åsikt om spelet. Den riktiga delen som avslöjar vilket spel som jag tycker är denna generations bästa dyker upp någon gång imorgon, eftersom jag dessvärre inte har haft tid att skriva på motiveringen till det spelet.

"If it bleeds, it means we can kill it."

Denna generations bästa spel [9]

Så var det dags. Denna konsolgeneration, som varat i drygt 8 år, har gått mot sitt slut i och med den amerikanska releasen av Playstation 4, och om över en vecka är det vår tur i Europa att introduceras till den nya konsolgenerationen. Med detta så kommer vi naturligtvis att blicka framåt mot alla nya spel och upplevelser vi kommer få ta del av under de kommande åren.

Men jag känner också att det är dags att titta tillbaks över den generation som nu varit, och minnas de upplevelser som vi fått. I och med den stundande releasen av Playstation 4, även fast jag personligen inte kommer skaffa den samma dag som den släpps, så har jag tittat tillbaks och försökt kora de bästa spelen från denna generation. Det är dock inte lätt, för det har släppts riktigt många bra spel som åtminstone förtjänar att nämnas, men jag får nöja mig med att helt enkelt kora de tio spel som enligt mig varit något alldeles extra denna generation.

2. The Elder Scrolls V: Skyrim

Att Skyrim kommer så här högt på denna lista lär nog inte komma som någon större överraskning, att jag verkligen älskar det spelet lär nog de allra flesta känna till vid det här laget. När det först utannonserades så steg hypemätaren verkligen genom taket, då det handlade om uppföljaren till ett av de bästa spelen som jag någonsin har spelat. Den här gången skulle vi få besöka en provins med starka influenser från vikingatiden och möjligheten att få slakta drakar, och förväntningarna var så höga att jag nästan trodde att jag skulle bli besviken på spelet. Men lyckligtvis vart det aldrig så, även fast såhär i efterhand så finns det ett gäng saker som jag tycker kunde ha förbättrats.

Till det stora hela så var Skyrim en rejäl förbättring från sin föregångare rent spelmekaniskt. Striderna kändes inte lika stela, och känslan när jag tog en stor stridsyxa och slog in den i en bandits skalle kändes oerhört tillfredställande. Magierna var också betydligt roligare att slåss med och gav känslan av att jag faktiskt höll kraftiga besvärjelser i min hand. Det fanns också ett helt nytt system som mer eller mindre tillåter en på riktigt oändlig berättelse (även fast det egentligen är mycket "döda fiende x i grotta y"-uppdrag, men det går inte att få allt här i världen). Visserligen var spelet mer strömlinjeformat, men det var inte bara på negativa sätt utan också på positiva sätt, som exempelvis att klassystemet var borta, vilket ledde till en betydligt mer flexibel och naturlig karaktärsutveckling. Skyrim var också en fantastisk plats att utforska och betydligt intressantare än Cyrodiil, som visserligen är oerhört mysig men som i ärlighetens namn är oerhört generisk, tack vare att det fanns så oerhört många minnesvärda platser att upptäcka. Skyrim är en så pass inbjudande värld, att bara jag tittar på bilder från dess landskap så känner jag ett sug över att starta upp spelet för miljonte gången.

Det finns så mycket som jag skulle kunna säga om Skyrim och varför det är så fantastiskt bra, men det som verkligen gör det till ett av de bästa spelen som jag någonsin har spelat är för berättelserna som jag själv har skapat, för om något så är Skyrim en gigantisk sandlåda fylld med valmöjligheter som kommer att påverka berättelsen som jag själv skapar genom mina aktioner och val. Det är nämligen så att när jag spelar Skyrim så rollspelar jag som mina karaktärer, och jag brukar sätta mig ned för att skriva ned bland annat en utförlig bakgrundshistoria, deras personligheter, styrkor och svagheter till varje karaktär. När jag sedan sätter mig ned för att spela som en viss karaktär så lever jag in mig inte bara i karaktärens roll (alltså om jag spelar som krigare, magiker eller lönnmördare), utan även i karaktärens personlighet. Istället för att agera såsom jag hade gjort, så ställer jag alltid frågan "vad hade min karaktär gjort?" för minsta lilla händelse.

Detta sätt att spela på har gjort att jag helt på egen hand har skapat berättelser som sedan formgjuts i spelet, och som aspirerande författare har det varit till stor nytta eftersom jag lärt mig mycket genom att verkligen sätta mig in hos karaktärerna som jag hittat på. Men framförallt så har det också lett till att varje karaktär har gett en helt annorlunda upplevelse, och att min upplevelse med spelet har fått ett större djup. Det är just detta som gör att jag fortfarande spelar Skyrim, och om jag någonsin får tid så är det ett ämne som jag skulle vilja dyka djupare i, eftersom det finns så mycket som spelar in på detta. Men hursomhelst så är det just denna aspekt som gör att Skyrim är ett av de bästa spelen som jag spelat och att det är det nästbästa spelet denna generation.

Grundstoryn var väl hyfsad, men den är långtifrån lika minnesvärd som de berättelser jag fått skapa på egen hand när jag utforskat Skyrim och fattat mina val.

Denna generations bästa spel [8]

Så var det dags. Denna konsolgeneration, som varat i drygt 8 år, har gått mot sitt slut i och med den amerikanska releasen av Playstation 4, och om över en vecka är det vår tur i Europa att introduceras till den nya konsolgenerationen. Med detta så kommer vi naturligtvis att blicka framåt mot alla nya spel och upplevelser vi kommer få ta del av under de kommande åren.

Men jag känner också att det är dags att titta tillbaks över den generation som nu varit, och minnas de upplevelser som vi fått. I och med den stundande releasen av Playstation 4, även fast jag personligen inte kommer skaffa den samma dag som den släpps, så har jag tittat tillbaks och försökt kora de bästa spelen från denna generation. Det är dock inte lätt, för det har släppts riktigt många bra spel som åtminstone förtjänar att nämnas, men jag får nöja mig med att helt enkelt kora de tio spel som enligt mig varit något alldeles extra denna generation.

3. The Last of Us

När det vart känt att Naughty Dogs nästa spel skulle bli The Last of Us, ett spel som utspelade sig i ett postapokalyptiskt USA, så vart jag riktigt exalterad över det hela och såg verkligen framemot det. Jag hoppades på det bästa, men ärligt talat så vart spelet så mycket bättre än vad jag hade hoppats på.

Vad som började som en helt ordinarie berättelse i denna typ av miljö, visade sig sedan vara en av starkaste berättelserna som jag någonsin har upplevt. Under spelets början så var jag redan fast, men då kändes berättelsen lite väl generisk och tempot var relativt lågt. Men med tiden så vart det bara bättre och bättre, och när eftertexterna rullade så var jag helt mållös över vad jag hade fått uppleva.

Berättandet var på samma nivå, om inte till och med högre, som Uncharted-spelen hade med fantastiska mellansekvenser och karaktärer som kändes både minnesvärda och levande tack vare det fantastiska röstskådespelandet. Men utvecklarna lyckades även flertalet gånger överraska mig med vilket håll berättelsen rörde sig. Det finns också oerhört många minnesvärda moment, men den som sticker ut lite extra för min del är hela vinterkapitlet. Men det som verkligen lyfter upp storyn, är kemin mellan huvudkaraktärerna Joel och Ellie, och bandet som de bygger mellan varandra under sin resa. Jag kan inte riktigt med ord beskriva hur pass briljant det faktiskt är.

Men det var inte bara storyn som gjorde The Last of Us till det mästerverk som jag anser det vara, utan även när det kommer till spelmekaniska så är spelet fantastiskt bra. Något som inte alla utvecklare är kapabla till är att få spelmekaniken att flyta ihop perfekt med berättelsen, men det är precis vad Naughty Dog gjorde här. Istället för att meja ned tusentals med fiender, som i exempelvis Uncharted-spelen, så var det mer sparsmakat på fiender (även fast jag vill minnas att det fanns stunder då det vällde in fiender) och det handlade aldrig om hjärndött dödande. I och med att det faktiskt inte fanns mycket resurser och ammunition, så var jag verkligen tvungen att tänka till varje gång jag mötte fiender. Jag skulle kunna meja ned de, men i så fall så slösar jag på mina dyrbara förnödenheter, vilket gjorde att smygande uppmuntrades starkt. Även fast jag verkligen älskade tyngden i striderna, så försökte jag för det mesta smyga mig förbi eftersom det helt enkelt lönade sig mer, men också så var det stundtals oerhört nervkittlande.

The Last of Us är ett av de absoluta bästa spelen som jag någonsin har spelat med en av de starkaste och mest gripande berättelserna som jag någonsin har upplevt när det kommer till spel. Att det är ett av de absolut bästa spelen från denna generation känns självklart för egen del.

Det är inte bara ett av årets bästa spel, det är också ett av de bästa spelen från denna generation.

Denna generations bästa spel [7]

Så var det dags. Denna konsolgeneration, som varat i drygt 8 år, har gått mot sitt slut i och med den amerikanska releasen av Playstation 4, och om över en vecka är det vår tur i Europa att introduceras till den nya konsolgenerationen. Med detta så kommer vi naturligtvis att blicka framåt mot alla nya spel och upplevelser vi kommer få ta del av under de kommande åren.

Men jag känner också att det är dags att titta tillbaks över den generation som nu varit, och minnas de upplevelser som vi fått. I och med den stundande releasen av Playstation 4, även fast jag personligen inte kommer skaffa den samma dag som den släpps, så har jag tittat tillbaks och försökt kora de bästa spelen från denna generation. Det är dock inte lätt, för det har släppts riktigt många bra spel som åtminstone förtjänar att nämnas, men jag får nöja mig med att helt enkelt kora de tio spel som enligt mig varit något alldeles extra denna generation.

4. Journey

Att beskriva och samtidigt motivera varför Journey hamnar rätt långt upp på denna lista är svårt att göra, för grejen med Journey är att det är något som man själv måste uppleva. Skulle jag sitta och berätta om exakt allt i spelet som gör Journey till ett mästerverk och ett av de bästa spelen från denna generation, så skulle jag förstöra nöjet för de som inte upplevt det ännu.

Men Journey är en resa, inte bara på grund utav titeln och att det är det jag gör i den oerhört vaga storyn, utan det är verkligen en resa som ger en mäktig och minnesvärd upplevelse. Under min resa så reste sig nackhåren högt upp med jämna mellanrum, eftersom spelet är vackert på i princip varenda punkt. Både den abstrakta berättelsen men också den klockrena designen som doftar sagoboksanda, och vid flera tillfällen så bokstavligen tappade jag hakan när en helt fantastisk vy bredde ut sig över skärmen.

Kort och gott så är Journey en annorlunda upplevelse som inte liknat någonting annat som jag fått uppleva i spelväg, och det är ingen som helst tvekan från min sida om att Journey är ett vackert konstverk och en av denna generations bästa spel.

Oerhört vackert spel.

Denna generations bästa spel [6]

Så var det dags. Denna konsolgeneration, som varat i drygt 8 år, har gått mot sitt slut i och med den amerikanska releasen av Playstation 4, och om över en vecka är det vår tur i Europa att introduceras till den nya konsolgenerationen. Med detta så kommer vi naturligtvis att blicka framåt mot alla nya spel och upplevelser vi kommer få ta del av under de kommande åren.

Men jag känner också att det är dags att titta tillbaks över den generation som nu varit, och minnas de upplevelser som vi fått. I och med den stundande releasen av Playstation 4, även fast jag personligen inte kommer skaffa den samma dag som den släpps, så har jag tittat tillbaks och försökt kora de bästa spelen från denna generation. Det är dock inte lätt, för det har släppts riktigt många bra spel som åtminstone förtjänar att nämnas, men jag får nöja mig med att helt enkelt kora de tio spel som enligt mig varit något alldeles extra denna generation.

5. Killzone 2

I Guerilla Games två fick vi kriga loss på Helghan, en mörk och dyster industriplanet bosatt av Helghast-folket, som svar på Helghasts invasion av planeten Vekta. Befälen sade att invasionen skulle vara över inom en månad, och att Helghasts skulle bjuda på lätt motstånd. Men dessa befäl måste ha glömt att informera Helghasts om detta, för de bjöd sannerligen inte på ett lätt motstånd.

Storyn i Killzone 2 var inte speciellt märkvärdig, då det endast handlade om invasionen av Helghan, och det är i princip det som jag kommer ihåg. Däremot bjöds det på blytung action genom hela spelet. Det fanns en tyngd över kontrollen som gjorde att den enligt vissa kändes klumpig och långsam, men personligen så älskade jag det eftersom det gjorde att det faktiskt kändes som att jag kontrollerade en soldat. Vapenkänslan var också helt superb, och jag älskade de sotsvarta industrimiljöerna som vi fick kriga i. Grafiken var äckligt snygg, så pass att det med råge var det snyggaste konsolspelet när det släpptes, tack vare att det såg riktigt bra ut rent tekniskt men också för att den sotsvarta designen var lysande.

Men en av sakerna som gjorde att striderna var så bra som de var, var fienderna. Helghasts var oerhört skrämmande fiender tack vare sin design som starkt påminde om Nazityskland och deras ikoniska, orange ögon. Bara en blick räckte för att förstå att det här var livsfarliga fiender som inte ville något annat än att ha ihjäl mig. Något som verkligen märktes, eftersom Helghasts måste vara bland de smartaste fienderna som jag någonsin har stött på i ett spel. De höll sig bakom skydd när jag gav eld mot de, de kommunicerade med varandra hela tiden, de omgrupperade och de försökte flankera mig. Det var verkligen farligt att strida med de här fienderna.

Tack vare den tunga spelkänslan, den fantastiska vapenkänslan och de skrämmande och intelligenta Helghast-soldaterna, så är Killzone 2 ett av de bästa actionspelen som gjorts och utan någon som helst tvekan ett av de bästa actionspelen från denna generation.

Helghast-soldaterna bjöd på hårt motstånd i ett av de bästa action- och krigsspelen som någonsin har gjorts.

BETA +