Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Denna generations bästa spel [7]

Så var det dags. Denna konsolgeneration, som varat i drygt 8 år, har gått mot sitt slut i och med den amerikanska releasen av Playstation 4, och om över en vecka är det vår tur i Europa att introduceras till den nya konsolgenerationen. Med detta så kommer vi naturligtvis att blicka framåt mot alla nya spel och upplevelser vi kommer få ta del av under de kommande åren.

Men jag känner också att det är dags att titta tillbaks över den generation som nu varit, och minnas de upplevelser som vi fått. I och med den stundande releasen av Playstation 4, även fast jag personligen inte kommer skaffa den samma dag som den släpps, så har jag tittat tillbaks och försökt kora de bästa spelen från denna generation. Det är dock inte lätt, för det har släppts riktigt många bra spel som åtminstone förtjänar att nämnas, men jag får nöja mig med att helt enkelt kora de tio spel som enligt mig varit något alldeles extra denna generation.

4. Journey

Att beskriva och samtidigt motivera varför Journey hamnar rätt långt upp på denna lista är svårt att göra, för grejen med Journey är att det är något som man själv måste uppleva. Skulle jag sitta och berätta om exakt allt i spelet som gör Journey till ett mästerverk och ett av de bästa spelen från denna generation, så skulle jag förstöra nöjet för de som inte upplevt det ännu.

Men Journey är en resa, inte bara på grund utav titeln och att det är det jag gör i den oerhört vaga storyn, utan det är verkligen en resa som ger en mäktig och minnesvärd upplevelse. Under min resa så reste sig nackhåren högt upp med jämna mellanrum, eftersom spelet är vackert på i princip varenda punkt. Både den abstrakta berättelsen men också den klockrena designen som doftar sagoboksanda, och vid flera tillfällen så bokstavligen tappade jag hakan när en helt fantastisk vy bredde ut sig över skärmen.

Kort och gott så är Journey en annorlunda upplevelse som inte liknat någonting annat som jag fått uppleva i spelväg, och det är ingen som helst tvekan från min sida om att Journey är ett vackert konstverk och en av denna generations bästa spel.

Oerhört vackert spel.

Denna generations bästa spel [6]

Så var det dags. Denna konsolgeneration, som varat i drygt 8 år, har gått mot sitt slut i och med den amerikanska releasen av Playstation 4, och om över en vecka är det vår tur i Europa att introduceras till den nya konsolgenerationen. Med detta så kommer vi naturligtvis att blicka framåt mot alla nya spel och upplevelser vi kommer få ta del av under de kommande åren.

Men jag känner också att det är dags att titta tillbaks över den generation som nu varit, och minnas de upplevelser som vi fått. I och med den stundande releasen av Playstation 4, även fast jag personligen inte kommer skaffa den samma dag som den släpps, så har jag tittat tillbaks och försökt kora de bästa spelen från denna generation. Det är dock inte lätt, för det har släppts riktigt många bra spel som åtminstone förtjänar att nämnas, men jag får nöja mig med att helt enkelt kora de tio spel som enligt mig varit något alldeles extra denna generation.

5. Killzone 2

I Guerilla Games två fick vi kriga loss på Helghan, en mörk och dyster industriplanet bosatt av Helghast-folket, som svar på Helghasts invasion av planeten Vekta. Befälen sade att invasionen skulle vara över inom en månad, och att Helghasts skulle bjuda på lätt motstånd. Men dessa befäl måste ha glömt att informera Helghasts om detta, för de bjöd sannerligen inte på ett lätt motstånd.

Storyn i Killzone 2 var inte speciellt märkvärdig, då det endast handlade om invasionen av Helghan, och det är i princip det som jag kommer ihåg. Däremot bjöds det på blytung action genom hela spelet. Det fanns en tyngd över kontrollen som gjorde att den enligt vissa kändes klumpig och långsam, men personligen så älskade jag det eftersom det gjorde att det faktiskt kändes som att jag kontrollerade en soldat. Vapenkänslan var också helt superb, och jag älskade de sotsvarta industrimiljöerna som vi fick kriga i. Grafiken var äckligt snygg, så pass att det med råge var det snyggaste konsolspelet när det släpptes, tack vare att det såg riktigt bra ut rent tekniskt men också för att den sotsvarta designen var lysande.

Men en av sakerna som gjorde att striderna var så bra som de var, var fienderna. Helghasts var oerhört skrämmande fiender tack vare sin design som starkt påminde om Nazityskland och deras ikoniska, orange ögon. Bara en blick räckte för att förstå att det här var livsfarliga fiender som inte ville något annat än att ha ihjäl mig. Något som verkligen märktes, eftersom Helghasts måste vara bland de smartaste fienderna som jag någonsin har stött på i ett spel. De höll sig bakom skydd när jag gav eld mot de, de kommunicerade med varandra hela tiden, de omgrupperade och de försökte flankera mig. Det var verkligen farligt att strida med de här fienderna.

Tack vare den tunga spelkänslan, den fantastiska vapenkänslan och de skrämmande och intelligenta Helghast-soldaterna, så är Killzone 2 ett av de bästa actionspelen som gjorts och utan någon som helst tvekan ett av de bästa actionspelen från denna generation.

Helghast-soldaterna bjöd på hårt motstånd i ett av de bästa action- och krigsspelen som någonsin har gjorts.

Denna generations bästa spel [5]

Så var det dags. Denna konsolgeneration, som varat i drygt 8 år, har gått mot sitt slut i och med den amerikanska releasen av Playstation 4, och om över en vecka är det vår tur i Europa att introduceras till den nya konsolgenerationen. Med detta så kommer vi naturligtvis att blicka framåt mot alla nya spel och upplevelser vi kommer få ta del av under de kommande åren.

Men jag känner också att det är dags att titta tillbaks över den generation som nu varit, och minnas de upplevelser som vi fått. I och med den stundande releasen av Playstation 4, även fast jag personligen inte kommer skaffa den samma dag som den släpps, så har jag tittat tillbaks och försökt kora de bästa spelen från denna generation. Det är dock inte lätt, för det har släppts riktigt många bra spel som åtminstone förtjänar att nämnas, men jag får nöja mig med att helt enkelt kora de tio spel som enligt mig varit något alldeles extra denna generation.

6. Heavy Rain

Det här med filmiska spel tycker jag är knepigt, för i många fall så slutar det med att spelet blir självspelande antingen genom en massa skriptade sekvenser eller genom ett tjog av quick time events. Men ett spel som hanterade detta riktigt var Quantic Dreams Heavy Rain, som står för kanske en av de starkaste berättelserna under denna konsolgeneration.

Berättelsen om fadern Ethan som försökte hitta sin kidnappade son var en berättelse som kändes både rörande, men också engagerande. Till skillnad från andra spel som jag hade spelat så kunde handlingen ändras beroende på de val som jag gjorde eller om jag klarade av ett moment eller inte. Det fanns nämligen ingen game over-skylt, vilket gjorde att om jag misslyckades så fick jag stå för konsekvenserna för det, vilket också kunde innefatta att någon av de fyra huvudkaraktärerna dog. Detta gjorde att jag satt på helspänn under min första genomspelning.

Som ni kanske känner till så är jag inte speciellt förtjust i quick time events, eftersom jag tycker att det för det mesta drar mig ur upplevelsen. Så var aldrig fallet i Heavy Rain, utan jag kände mig hela tiden indragen i spelet trots att knappikoner dök upp på skärmen. Detta berodde dels på att det helt enkelt sköttes bra, men också dels för att jag inte hade en aning om vad som skulle hända vilka konsekvenser som jag skulle få om jag inte klarade av quick time eventsen.

Det ska sägas dock, efterkommande genomspelningar nådde aldrig upp till den nivå som min första genomspelning kom upp till. Dels berodde det på att jag nu visste vem denna origamimördare var, vilket ju är själva mysteriet kring storyn. Men sedan så kom det fram att storyn inte ändrades till den grad som jag trodde först. Exempelvis så kunde ingen av karaktärerna dö förens mot slutet. Så visst var det lite tråkigt, men samtidigt så känner jag nog ändå att Heavy Rain är ett sådant spel som man kanske borde bara uppleva en gång.

Men i slutändan så är Heavy Rain ett minnesvärt spel och ett av de bästa under denna generation, tack den oerhört rörande och engagerande storyn och att jag kände mig så indragen under hela min första genomspelning.

Det är få spel denna generation som dragit in mig i storyn så mycket som Heavy Rain.

Denna generations bästa spel [4]

Så var det dags. Denna konsolgeneration, som varat i drygt 8 år, har gått mot sitt slut i och med den amerikanska releasen av Playstation 4, och om över en vecka är det vår tur i Europa att introduceras till den nya konsolgenerationen. Med detta så kommer vi naturligtvis att blicka framåt mot alla nya spel och upplevelser vi kommer få ta del av under de kommande åren.

Men jag känner också att det är dags att titta tillbaks över den generation som nu varit, och minnas de upplevelser som vi fått. I och med den stundande releasen av Playstation 4, även fast jag personligen inte kommer skaffa den samma dag som den släpps, så har jag tittat tillbaks och försökt kora de bästa spelen från denna generation. Det är dock inte lätt, för det har släppts riktigt många bra spel som åtminstone förtjänar att nämnas, men jag får nöja mig med att helt enkelt kora de tio spel som enligt mig varit något alldeles extra denna generation.

7. Uncharted 2: Among Thieves

Under hela denna konsolgeneration har Naughty Dog bjudit på fantastiska upplevelser genom Uncharted-serien, och det har utan någon som helst tvekan blivit en av mina favoritserier till Playstation 3. Just i den serien så tycker jag också att en särskilt del har stuckit ut från de andra ut från de andra delarna, och det är Uncharted 2. I det första spelet lade Naughty Dog en bra grund för de två andra delarna, men i Uncharted 3 så tappade det lite för mig eftersom storyn aldrig höll samma nivå som sina föregångare. Men i Uncharted 2 tycker jag att utvecklarna satte det mesta på spiken, även fast det inte var perfekt.

I föregångaren, såsom jag minns det, så var det i princip bara skjutande och lite pussel. Något som visserligen stämmer in även på Uncharted 2, eftersom det skjuts ned skurkar på löpande band. Men den här gången var det något mer pussel, samt så var möjligt att vara lite tystare av sig och slå ut fienderna med smygattacker när det var möjligt. Men i grunden så var det fortfarande hjärndött skjutande som gällde, men även fast jag på senare tid har börjat ifrågasätta att det ska slaktas hundratals med fiender i samtliga av dagens spel, så är det något som aldrig har stört mig med Uncharted-spelen. Det är ju ändå meningen att det ska bjudas på matiné-doftande action.

Det är också något som märks av på berättelserna i Uncharted-spelen, de egentligen alltid varit rätt ytliga men ändå riktigt bra. Just att storyn inte är speciellt djup är inget som jag har några problem med, eftersom det precis som skjutandet ska vara ett rätt lättsmält äventyr. Men det som Naughty Dog görs så bra att jag gillar storyn i Uncharted 2 riktigt mycket är på grund av berättandet. Mellansekvenserna är mer eller mindre fantastiska, och röstskådespelarna gör ett så pass bra jobb att karaktärerna känns levande.

Något som jag skulle kunna anklaga Uncharted-serien för är att de kan vara lite väl självspelande emellanåt. Plattformandet är oerhört strömlinjeformat och saknar någon som helst form utav utmaning, och det kan jag tycka är lite tråkigt. Det fanns också ett flertal skriptade sekvenser, något som jag också på senare tid klagat på, men jag tycker att de skriptade sekvenserna i Uncharted 2 hör till de bättre. Inte bara det, de hjälper också till att bjuda på minnesvärda moment, men många fantastiska ögonblick som det bjöds på var heller inte helt självspelande, såsom jag minns det.

Det som gör Uncharted 2 till ett av de bästa spelen denna generation enligt mig, är för att även fast det är rätt dålig balans mellan skjutande och pussel samt att det emellanåt är rätt självspelande, så bjöd det på en oerhört minnesvärd upplevelse.

Uncharted 2 bjöd på en oerhört minnesvärd upplevelse.

Denna generations bästa spel [3]

Så var det dags. Denna konsolgeneration, som varat i drygt 8 år, har gått mot sitt slut i och med den amerikanska releasen av Playstation 4, och om över en vecka är det vår tur i Europa att introduceras till den nya konsolgenerationen. Med detta så kommer vi naturligtvis att blicka framåt mot alla nya spel och upplevelser vi kommer få ta del av under de kommande åren.

Men jag känner också att det är dags att titta tillbaks över den generation som nu varit, och minnas de upplevelser som vi fått. I och med den stundande releasen av Playstation 4, även fast jag personligen inte kommer skaffa den samma dag som den släpps, så har jag tittat tillbaks och försökt kora de bästa spelen från denna generation. Det är dock inte lätt, för det har släppts riktigt många bra spel som åtminstone förtjänar att nämnas, men jag får nöja mig med att helt enkelt kora de tio spel som enligt mig varit något alldeles extra denna generation.

8. Portal 2

Det första Portal var ett trevligt spel med skön humor och ett riktigt bra koncept, men i tvåan så förbättrades allt som var mindre bra och även det som redan var bra. Det som jag tyckte var rätt svagt med föregångaren var längden och till viss del utmaningen, då det var oerhört kort och pusslen var inte speciellt svåra. Nu började visserligen Portal som ett litet demo för att demonstrera vad som var möjligt att göra med Source-motorn, så jag känner att jag kan förlåta det första spelet för den korta längden. Utmaningen känner jag dock är lite knepig, för den första genomspelningen tog kanske 3 timmar för mig, men den andra genomspelningen (som gjordes något år senare) så klockade jag in på 1,5 timmar. Nu går det visserligen kanske att säga att jag helt enkelt kom ihåg det mesta från föregångaren, vilket är fullt möjligt.

Men hursomhelst, i Portal 2 så hade både längden och utmaningen förbättrats rejält. Det enkla, men samtidigt geniala, konceptet kring att gå genom en portal för att komma ut ur en annan portal gav möjligheten till riktigt smarta pussel. Men det introducerades också nya saker att tänka på, såväl laserstrålar roterades med speciella kuber som olika geléer som hade olika egenskaper beroende på vilken färg den hade. Detta gjorde att pusslen hela tiden kändes fräscha, och såsom jag minns så fanns det många pussel där jag verkligen var tvungen att gnugga geniknölarna. Det kunde ta ett tag att komma på lösningen, men när jag väl gjorde det så kände jag en stolthet som jag känner i ytterst få spel, en känsla som är helt oslagbar.

Humorn och dialogerna i Portal 2 var också minst sagt fantastiska, och kändes alltid klockrena. Alltifrån de sockersöta Turrets, GLaDOS oerhört sarkastiska kommentarer till den charmige och lättdistraherade Wheatley gjorde att jag ofta hade ett leende och fnissade, men också att jag kunde tokskratta med jämna mellanrum. Som en trevlig bonus fanns också ett roligt samarbetsläge, där det bjuds på klurigare pussel i och med att man var tvungen att hålla reda på fyra portaler. Detta krävde oerhört mycket samarbete, men det hände inte till ovanligheten att jag och min polare medvetet orsakade varandras dödsfall, vilket gav oss ett gott skratt.

En av de viktigaste egenskaperna med ett spel, enligt mig åtminstone, är att på något sätt få spelaren att känna sig stolt över att ha gjort något, och det är något som Portal 2 gör så bra att det finns få spel som överhuvudtaget kan mäta sig med detta spel på just denna punkt. Men det är inte bara känslan av stolthet efter att ha klarat ett riktigt klurigt pussel som gör att Portal 2 är ett av de bästa spelen denna generation, utan också för den klockrena humorn och det riktigt trevliga samarbetsläget.

GLaDOS och hennes sarkastiska kommentarer är en av höjdpunkterna med Portal 2.

BETA +