Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Jakten var oerhört bra

This post is tagged as: Film, Jakten

Igår bestämde jag mig för att se Jakten, en dansk film som blivit mycket omtalad och hyllad. Jag har personligen inte sett särskilt många danska filmer, men när den hyllades så pass mycket vart jag såklart nyfiken på vad det hela handlade om och bestämde mig för att skaffa den på Blu-ray för ett rätt hyfsat bra tag sedan, men det var inte fören igår som jag kunde ta mig genom den på grund av diverse ointressanta orsaker.

Hursomhelst, Jakten handlar om förskoleläraren Lucas, med en briljant Mads Mikkelsen i huvudrollen, som sakta men säkert börjar styra upp sitt liv. Dessvärre faller allt i kras när ett av barnen skapar en lögn som pekar på att han skulle ha antastat barnet. Lögnen sprider sig snabbt i den lilla danska staden, och Lucas tillvaro förvandlas snabbt till en mardröm där han försöker hävda sin oskyldighet mot en by där hatet mot honom inte verkar ha några som helst gränser.

Jakten visar tydligt både hur en lögn kan mer eller mindre förstöra en persons liv och hur pass svårt det är att ta tillbaks någonting som spridits så pass mycket som denna lögn gjorde. Som ovan nämnt gör Mads Mikkelsen en briljant skådespelarinsats och får fram en känsla av ångest och smärta som gör det svårt att inte bli påverkad under filmens gång och tycka synd om honom. Samtidigt blev jag förfärad över vad hatet får människorna i hans omgivning att göra, men minst lika förfärad blir jag över att det inte är helt osannolik och jag tror de faktiskt flesta hade reagerat på ungefär samma sätt i en sådan situation. Kanske inte tillräckligt mycket för att kasta ut honom ur affären eller Spoiler:mörda hans hund, men nära nog.

Under större delen av filmens gång satt jag på helspänn och när eftertexterna rullade kände jag en klump i magen, något som jag inte brukar göra speciellt ofta när jag ser på film. Jakten är en oerhört bra film som visar upp ett viktigt problem om fördomar och ryktesspridningar, och väcker rätt starka filmer. Trots att jag fick rätt höga förväntningar tack vare hyllandet måste jag säga att filmen översteg de förväntningarna, och jag kan utan att tveka säga att Jakten är en av de absolut bästa filmerna som jag någonsin har sett. Det trodde jag att jag aldrig skulle säga om en dansk film.

Lite intryck från The Elder Scrolls Online

Jag minns fortfarande vad jag kände när The Elder Scrolls Online utannonserades, en del av mig kände någon slags chockliknande känsla, men samtidigt vart jag inte speciellt förvånad. För jag visste egentligen att det bara skulle vara en tidsfråga innan det skulle göras ett MMO av Elder Scrolls-serien. Spelen säljer ju som smör, och enligt mig är Elder Scrolls-världen en av de bättre fantasy-världarna så allt som behövdes för att göra ett MMO fanns ju där. Jag visste dock inte riktigt vad jag skulle tycka om det, då själva singleplayer-aspekten enligt mig en av flera anledningar till att jag älskar Elder Scrolls-spelen, men samtidigt kände jag mig ändå lite hoppfull. Men när de första bilderna dök upp vart jag besviken, då det såg rentutav dåligt ut med den överdrivet tecknade stilen och oerhört generiska designen.

Sedan dess höll jag mig borta från spelet, men när jag sedan började följa ShoddyCast på Youtube började jag bli mer och mer positiv till spelet, och idag sitter jag här och har deltagit i två betatester samt tre dagar ur Early Access-delen (jag bokade spelet bokstavligt talat i sista minuten) och tänkte, som brukligt, dela med mig av mina intryck. Dock ska jag inte hålla det lika långt som mina intryck från betan, då min åsikt om spelet inte ändrats något märkvärdigt ännu, och så hade jag tänkt prova ett nytt format för mina intryck.

• Karaktärsskapandet
En sak som jag gillar med The Elder Scrolls Online är att det finns oerhört många alternativ att välja mellan när jag ska skapa min karaktär, bland annat går det att skapa en tjock karaktär vilket inte har varit möjligt tidigare. Det enda negativa jag har att säga är att de flesta alternativen som ändrade ansiktet på något sätt inte fungerade och det gick heller inte att zooma in på karaktärens ansikte, och dessa saker är rätt märkliga eftersom de fungerade i betan.

• First Person View
Det vart en del tjat i början när det visade sig att det endast skulle gå att spela i tredjeperson, men tillslut bestämde sig Zenimax för att lägga till det trots att deras första försök tydligen inte vart speciellt lyckad. Även fast det såklart är nice med First Person View, tycker jag det är tråkigt att det inte går att ändra field of view. Med risk att låta som Totalbiscuit, men att släppa ett PC-spel utan att ge alternativ till att kunna ändra field of view borde vara straffbart, för så som det ser ut just nu känns det verkligen inte bekvämt att spela i förstaperson.

• Striderna
I betan upplevde jag striderna som rätt enkla, men i det färdiga spelet har svårighetsgraden lyckligtvis pumpats upp en aning, då jag oftast dör när jag slåss mot minst två fiender samtidigt tillskillnad från i betan. Men överlag är min åsikt detsamma, striderna är bättre jämfört med majoriteten av MMORPGs eftersom jag hela tiden hålls aktiv, men samtidigt känns det rätt tyngdlöst i jämförelse med Skyrim.

• Startzonerna och utforskande
Ett klagomål som jag hade i betan var att jag tvingades ta mig genom två startzoner innan jag kom ut i den "riktiga" världen, något som jag inte var ensam om heller. Zenimax har dock lyssnat på kritiken, och gjort om så att dessa två startzoner numera är valfria. Att göra dessa ger ju naturligtvis fördelar som att komma upp i nivå innan man tacklar den större världen och att samla på Skyshards, men valfrihet är alltid bra. När det gäller utforskandet känner jag att jag blir mer belönad av det jämfört med andra spel i genren, men det ges inte samma frihet som i ett vanligt Elder Scrolls-spel. Världen är indelad i olika zoner där fienderna har olika leveltak, så den frihet som vi är vana vid från Elder Scrolls-spelen existerar inte här.

• Uppdragen
Nu har jag visserligen inte kommit speciellt långt, men hittills tycker jag uppdragen åtminstone har varit okej. De skiljer sig inte speciellt mycket från uppdragen ur ett vanligt MMO, skillnaden är väl att uppdragen presenteras genom röstskådespeleri (som dessutom är rätt sådär med ett par undantag) istället för en massa text, så jag tror fler åtminstone får någon form av kontext i Elder Scrolls Online till skillnad från exempelvis World of Warcraft. Jämfört med uppdragen från tidigare Elder Scrolls-spelen känns de rätt fantasilösa såhär långt, men förhoppningsvis blir det bättre längre fram.

• Presentationen
Överlag är jag rätt nöjd med presentationen då spelet är hyfsat snyggt (faktum är att det är det snyggaste MMORPG-spelet som finns just nu) och även fast musiken inte är på Skyrim-nivå är den fortfarande bra. Dock har jag mina problem, som sagt är grafiken rätt hyfsad bra men samtidigt känner jag mig aldrig imponerad som jag blev när jag spelade det nästan tio år gamla Oblivion. Dessutom är designen på många håll oerhört generisk, då exempelvis alverna ser ut som typiska fantasyalver som skulle kunna vara släkt med Legolas.

• Månadskostnaden
Det vart ett jäkla liv när det avslöjades att det skulle finnas en månadskostnad, något som jag personligen inte har något emot. Det är dock för tidigt att säga huruvida månadskostnaden ger valuta för pengarna, men potentiellt kan det ge mer valuta för pengarna än vad World of Warcraft gör. Det har utlovats nytt innehåll var 4-5 vecka, vilket låter lovande förutsatt att det håller en bra kvalité. En sak som jag dock måste säga jag gillar med månadskostnader, är att det i teorin åtminstone betyder att hela spelet ska vara öppet till mig om jag betalar en summa varje månad. Dessvärre är det inte så i Elder Scrolls Online, då det finns en cashshop där mikrotransaktioner ska finnas till någon grad och så har vi ju hela det här jippot med Imperial Edition.

Även fast jag har mina problem med spelet, måste jag ändå säga att jag gillar det rätt mycket i alla fall. Dock ligger det inte på samma nivå som Oblivion eller Skyrim, långtifrån. Dessutom kan jag säga såhär, som ett MMO är det såhär långt rätt bra, men som ett Elder Scrolls-spel känns det rätt... meh. Det är med andra ord inget "Skyrim Online" som många hoppats på utan det är ett relativt traditionellt MMO som utspelar sig i samma värld som Elder Scrolls-spelen. Men som sagt har jag det ändå rätt trevligt med det här spelet, och jag ser framemot att fortsätta mina äventyr i Tamriel.

Här nedan kommer ett par bilder som jag tagit från spelet, kan vara värt att nämna att jag spelar med grafikinställningarna satta på Medium. Högre än så är möjligt för mig, men då sjunker bilduppdateringen under 30 och det är där som min smärtgräns går.

Ett par dagar i London

Under de senaste dagarna har jag varit borta i London, och då jag inte varit utomlands sedan jag och min familj åkte till Legoland i Danmark och när vi av misstag körde till Norge har det känts förväntansfullt inför resan. Jag sade aldrig till att jag skulle till London (inte ens på Live Feed) då jag till en början inte tänkte skriva något inlägg om det, men sedan ändrade jag mig när jag kom ihåg att min blogg är i ett stort behov av variation. Så here it goes, lite snabba intryck som jag tänker håller så kortfattade som möjligt:

• Trafiken - Jämfört med här i Sverige upplevde jag trafiken i London som rent livsfarlig. Britterna verkar inte vara bekanta med att sakta ned och gasar istället på för full fart. Förutom när det är rött eller vid övergångsställen förstås, men när det gäller trafiken får jag känslan av att fotgängarna hamnade i eftertanke. Att britterna envisas med att köra på fel sida av vägen förvirrar också en hel del, då jag alltid tittade åt vänster när jag egentligen skulle titta åt höger, och vice versa.

• Riktigt stort - Jag som tycker Stockholm är riktigt stort upplevde London som skrämmande under min första dag, då den staden är bra mycket större än vårt Fjollträsk. Faktum är att vi gick vilse stup i kvarten, vilket inte vart bättre då kartkunskaperna inte ligger på topp och för att vissa vägar av någon anledning inte fanns med på vår karta. Att det tog två timmar för oss att hitta Baker Street känns såhär i efterhand lite tragiskt, men vad ska man göra när man är en turist vars kartkunskaper sträcker sig endast till Cyrodiil och Skyrim.

• Tunnelbanan - Jag känner mig ärligt talat inte helt bekväm med tunnelbanorna här i Sverige, vilket dock beror på att jag inte åker tunnelbanan speciellt ofta. Här kändes det dock riktigt förvirrande för mig, åtminstone till en början. Biljetterna skulle inte bara användas när man skulle ta sig in, utan även när man skulle ta sig ut, och de flesta stationerna hade flera perronger beroende på vart jag skulle (nu finns det ju sådana stationer i Stockholm med, men de är långtifrån lika många). Jag lärde mig dock lyckligtvis hur det fungerade tillslut.

• Fish and Chips - Naturligtvis var jag tvungen att prova på denna brittiska maträtt, och jag gillade det. Riktigt gott, men just den resturangen vi åt på var rätt snåla med såsen så det var rätt torrt. Men annars gillade jag det.

• Madame Tussauds - Förmodligen en av de där turistattraktionerna som man måste besöka när man är i London, och det med rätta. Var faktiskt riktigt coolt hur pass lika vaxdockorna är sina förlagor (de flesta åtminstone, men Patrick Stewarts vaxdocka såg dock helt klart mest verklig ut, vilket jag misstänker beror på att han är flintis). Det är också inte varje dag man får chansen att posera med Morgan Freeman, Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis eller peka finger åt både Hitler och Putin. De hade också någon Marvel 4D-visning, vilket till min förvåning imponerade på mig en hel del.

• The Making of Harry Potter - Med tanke på hur pass stor del Harry Potter var av min barndom kändes besöket hos Warner Brothers Studio Tour av Harry Potter-filmerna vart helt klart en av höjdpunkterna. Hur pass mycket arbete som lagts ned på att göra filmerna och även massvis med detaljer är något som jag ärligt talat inte tänkt när jag sett filmerna, men efter att ha varit på denna studio tour uppskattar jag faktiskt filmerna mer. Säga vad man vill om Harry Potter-filmerna (jag tycker personligen de är av varierande kvalité), men det går inte att förneka hur mycket tid som lagts ned på att göra alla dessa smådetaljer som man inte tänker på men som ändå bidrar enormt mycket.

• Busstur genom London - Eller nja, vi åkte inte bussturen genom hela London. Men vi åkte förbi det som jag kände var viktigast, som Big Ben, St Paul's Cathedral och London Eye. Vi hamnade dock på fel linje i början, då vi hamnade på en lång linje som hade rätt ointressanta saker att se på. Vi lyckades dock hitta till linjen som innehöll de sevärdheter som jag nämnt, och som grädde på moset hade vi en riktigt bra guide på den bussen.

• Campton Market - Det här lite av ett speciellt område, då det var väldigt stort samtidigt som det mest bestod av rätt små butiker. Kändes dock lite mysigt trots att det var oerhört mycket folk, men där fanns också en snubbe som hade klätt ut sig till Mr Bean och gjorde... sådant som Mr Bean brukar göra. Passade också på att köpa ett par schysta tröjor.

Så det var i princip det som jag upplevde i London som var värt att nämna. Överlag tycker jag att denna resa har både varit riktigt bra och givande, och det var kul att få se London med egna ögon. Vart lite besviken på bristen av monokels, men det vägdes upp av den brittiska accenten.

South Park: The Stick of Truth - Intryck

This post is tagged as: South Park: The Stick of Truth, South Park, Intryck

Jag vet inte om jag kan kalla mig för ett stort fan av South Park då jag bara har satt ett par avsnitt, men de avsnitt som jag sett har gjort att jag ändå gillar South Park. När det kommer till spelet The Stick of Truth såg jag inte direkt framemot det då jag var lite skeptiskt till att sätta ett RPG-spel i South Park-världen. Men under den senaste veckan då det haglat av intryck och recensioner blev jag positivt inställd till spelet, och efter drygt över två timmars spelande på PC-versionen (spelade det inte fredags när jag köpte det eftersom jag inte var klar med Alpha Prime som jag höll på med, ett högst intetsägande spel med riktigt snygg grafik) tänkte jag passa på att dela med mig av mina intryck.

Efter att spelat det försvann min skepticism om att göra det till ett RPG, och nu känner jag att det troligtvis kanske var det bästa alternativet som fanns egentligen. Karaktärerna i spelet verkar själva veta om att de är med i ett rollspel, då barnen som jag träffade hade byggt ett eget fort och har på sig hemmagjorda kostymer, och där Cartman också utsett sina undersåtar med både titel och level. Det påminner lite grand om när man var mindre och lekte med sina kompisar, men eftersom det ändå är South Park vi pratar om så trappas det ändå upp rätt mycket. För jag minns aldrig att vi slog oss blodiga med svärd när jag var mindre. Jag antar att mycket är till för öppen tolkning. Humorn är ju mer eller mindre vad man kan förvänta sig från ett South Park-avsnitt, så gillar du serien lär du gilla skämten men avskyr du det med pesten har du inget att hämta här. Personligen gillar jag humorn, även fast toaletthumorn verkar få något större utrymme.

Striderna är turbaserade sådana, vilket jag visserligen inte har någonting emot men i ärlighetens namn har jag alltid föredragit rollspel med mer dynamiska strider, men jag tycker ändå att Obsidian har gjort så gott de kan för att de turbaserade striderna inte ska bli alltför tråkiga. Det räcker inte med att välja en attack, vilken motståndare som jag ska utföra attacken på och sedan bara titta på, utan jag är hela tiden aktiv i striderna. För att attackerna och mina förmågor ska bli lyckade och göra mycket skada måste jag trycka på en knapp vid rätt tidpunkt och dylikt, och även när det är fiendernas tur att attackera har jag möjligheten att blockera deras attacker. Även fast det i praktiken blir som quick time events måste jag ändå säga att jag gillar detta, då jag som sagt håller mig hela tiden aktiv i striderna.

Mellan striderna och uppdragen finns möjligen att utforska hela South Park, och jag kan även gå in i enstaka hus och både slå sönder saker och plundra en massa loot. Vanligtvis brukar jag undvika att använda fast travel i RPG-spel, men i det här spelet använder jag det gladeligen eftersom jag känner att transportsträckorna (när jag går istället för att få skjuts av Timmy, vill säga) känns alldeles för långa och tröttsamma. Men eftersom jag inte heller vill gå miste om loot och samlarföremål som Chinpokomon blir det lite av ett dilemma, vilket gjort att jag endast använder fast travel mellan platser som jag redan besökt. Något som ändå verkar fungera rätt bra såhär långt.

Några andra klagomål som jag har är svårighetsgraden och menyerna, och när det gäller svårighetsgraden är det snarare bristen av det. Trots att jag skruvat upp det till allra högsta möjliga tycker jag att striderna är alldeles för lätta, och hittills har jag inte dött en enda gång (Butters har dock fått redigt med stryk). Menyerna känns inte heller speciellt optimerade för just PC-versionen, men det är inget jättestort klagomål från min sida eftersom det går att spela med handkontroll. Jag upplever också uppdragen som enformiga, men då jag inte gjort speciellt många uppdrag väntar jag med att döma uppdragen helt. Längden på spelet är något som jag kan se som ett problem, då de som tagit sig genom hela spelet meddelat om att det inte rör sig om så mycket mer än drygt 13 timmar. Eftersom jag inte spelat så himla mycket än så länge har jag inget att säga om detta, men det kommer nog bli märkligt för min del eftersom jag förespråkar att kvalité alltid ska komma före kvantitet, samtidigt som jag anser att RPG-spel ska kunna räcka betydligt längre än så.

Men trots några klagomål gillar jag spelet såhär långt, framförallt för att de turbaserade striderna håller mig aktiv hela tiden och för den sköna humorn (även fast som tidigare nämnt att toaletthumorn verkar ta lite större utrymme). Jag trodde faktiskt aldrig jag skulle gilla spelet så mycket som jag gör nu, och såhär långt verkar det stämma överens med den bild som jag fått utav andras intryck och recensioner.

Intryck från Elder Scrolls Online-betan

This post is tagged as: Elder Scrolls Online, Elder Scrolls, Beta, Intryck

För ett par dagar sedan lyfte Zenimax NDA-avtalet till The Elder Scrolls Online-betan, vilket betyder att det är fritt fram att prata om sina upplevelser och intryck för allmänheten. Eftersom jag deltog i det senaste betatestet (vart även inbjuden till det som var tidigare, men kunde inte närvara då) tänkte jag dela med mig lite av tankar och intryck från betatestet. Dock kan jag nämna direkt att jag inte hann testa speciellt mycket så det här kommer endast vara intrycken från det jag hann spela, och om jag blir inbjuden till framtida betatester eller om det blir en öppen beta framöver kommer jag utöka mina intryck därifrån förutsett att jag kan eller hinner delta.

För att börja med karaktärsskapandet, är jag mycket nöjd. Det finns betydligt fler alternativ jämfört med Skyrim och du kan därmed skräddarsy din karaktär till nära perfektion. När du valt, ras, kön, klass och skräddarsytt ditt utseende börjar du, precis som i de tidigare Elder Scrolls-spelen, som en fånge. Men den här gången är du en fånge i Coldharbour, ett Daedriskt rike som tillför Molag Bal och som kommer vara en av skurkarna i spelet då han försöker få in hela Tamriel i sitt rike.

Som tutorial tycker jag att denna del fungerar bra, den är rak på sak och man lär sig kontrollerna fort. Man introduceras också till några karaktärer som förmodligen kommer spela någon slags roll i huvudberättelsen längre in, och samtliga karaktärer framfördes med bra röstskådespeleri. När man väl kommer ut ur Coldharbour förväntar man sig kanske att likt tidigare spel i serien få total frihet, men dessvärre är det inte så. Efter Coldharbour placeras du på en ö, vilken ö beror naturligtvis på vilken allians du tillhör, och för att lämna denna ö måste du klara huvuduppdragen här. Det var så långt jag kom, då jag försökte utforska ön och se om jag kunde hitta något intressant. Visst hittade jag ett par små sidouppdrag, men de var i ärlighetens namn rätt tråkiga och även typiska för genren (det enda uppdraget som jag gillade någorlunda var det när man skulle hitta personer som förvandlats till skeevers, men då snarare för det jag fick berättat än för att det var roligt att göra). Sedan är ön rätt liten, och det dröjde inte snabbt fören jag hade varit överallt.

Som sagt var det så långt jag kom, men vad jag hört från personer som spelade betan mer än vad jag gjorde slutade det dessvärre inte där. Efter Coldharbour och den första ön placeras du på en ytterligare ö där du återigen måste klara alla huvuduppdragen där för att fortsätta. Är man ett fan av Elder Scrolls-serien men aldrig spelat någon MMO kan jag se en stor risk för att man hinner tröttna på spelet vid det här laget, faktum är att jag började tröttna en del på första ön trots att jag är både ett stort Elder Scrolls-fan och en van MMO-spelare. Det här med startzoner tycker jag börjar kännas lite föråldrat, och naturligtvis är jag medveten om att utvecklarna var tvungna att kompromissa en hel del för att få in Elder Scrolls-universumet in i MMIO-världen, men jag tycker ändå det hade kunnat göras bättre. Men när du äntligen kommit ifrån den andra ön kommer spelet äntligen öppna upp sig en del, från vad jag hört i alla fall. Du kan naturligtvis inte gå exakt vart du vill, eftersom världen är indelad i zoner där fienderna har olika leveltak, men friheten verkas känns lite mer Elder Scrolls även fast det inte når upp till friheten som de tidigare spelen haft.

Men för att återvända till sådant jag själv har erfarenhet av, har vi stridssystemet och utvecklandet av färdigheter och förmågor. När det kommer till stridssystemet har jag lite blandade åsikter utifrån vilket perspektiv jag tittar från. Ser jag det från ett typiskt MMO-perspektiv är stridssystemet ett av de bättre i genren eftersom istället för att titta på när min karaktär slåss och vid några tillfällen trycka på en knapp för att aktivera en förmåga, är jag hela tiden aktiv i striderna. Oavsett om det är en vanlig attack, en kraftfullare attack, en blockering eller en undanmanöver är jag hela tiden aktiv snarare än en åskådare som trycker på en knapp då och då. Men utifrån ett Elder Scrolls-perspektiv känner jag mig inte speciellt nöjd, då det inte är förbättrat från Skyrim, faktiskt skulle jag till och med påstå att det är sämre. Skyrim har visserligen inte det bästa stridssystemet någonsin, men det har ändå en viss tyngd och känsla över sig, något som Elder Scrolls Online inte har. Striderna känns rätt stela och tyngdlösa, något som också märks av ytterligare när man skjuter med pilbåge eller kastar besvärjelser med trollstav. Att springa in med svärd och sköld (som jag oftast brukar göra) och kötta allt i min väg känns aningen bättre, men inte speciellt mycket. Men för att inte verka supernegativ, stridssystemet är helt okej men hade varit mycket bättre om det funnits en viss tyngd över det hela.

Men när det kommer till utvecklandet av färdigheter och förmågor känner jag mig positivare. Precis som i Elder Scrolls-serien blir jag gradvis starkare genom att använda mina förmågor och färdigheter, och i takt med att jag använder de blir de även bättre så jag kan låsa upp nya förmågor och uppgradera dem samt att jag går upp i nivå. Nu hann jag inte leka runt så mycket med förmågorna, men efter att jag använt en förmåga tillräckligt mycket fick jag valet att utveckla den till en av två uppgraderingar, och jag känner att detta system har potential för att bli någorlunda djupt.

När det kommer till grafiken är The Elder Scrolls Online på det tekniska planet inte lika snyggt som Skyrim, men det var väntat då MMOs inte brukar vara kända för att vara tunga grafikmonster. Men det ser ändå riktigt snyggt ut, tro inte något annat, och överlag känner jag mig nöjd med designen även fast det på vissa håll känns rätt generiskt. Musiken är dock av vad jag lyssnat på riktigt bra såhär långt, känns atmosfäriskt och håller utan tvekan den standard som Jeremy Soule brukar hålla när det kommer till musiken i Elder Scrolls-spelen.

Som sagt hann jag inte med så mycket, så jag fick inte uppleva de öppnare zonerna istället för startön, och jag hann därmed inte heller prova på PvP-läget, något som jag ser framemot. Jag har aldrig varit mycket av en PvP-spelare, även fast jag har haft kul med det i World of Warcraft så är jag rent generellt sett mer av en PvE-spelare. Men att kriga i Cyrodiil för Ebonheart-pakten som en ilsken argonian lockar mig riktigt mycket.

Efter att ha deltagit i betan tycker jag att The Elder Scrolls Online är... ett rätt hyfsat spel. Jag tycker det definitivt lyckas som ett RPG-spel, då alternativen i karaktärsskaparen är oerhört många och utvecklandet av både förmågor och färdigheter verkar fungera riktigt bra. Det lyckas också som ett MMO-spel, även fast jag mest har spelat själv och inte utnyttjat onlinedelen till fullo så att säga verkar det ändå fungera rätt bra. Däremot lyckas det inte som ett Elder Scrolls-spel, utvecklarna har helt enkelt kompromissat för mycket med friheten från enspelarspelen och resultatet är att utforskandet känns rätt begränsat jämfört med tidigare spel. Nu menar jag inte att jag hade hoppats på att det skulle vara lika öppet och fritt som Skyrim, men bättre än så här hade jag ändå hoppats på. I slutändan verkar det dock ändå bli ett hyfsat spel, dessvärre bryter det inte någon större mark och känns inte speciellt unikt jämfört med sina konkurrenter.

Men med det sagt ser jag ändå framemot The Elder Scrolls Online, även fast jag inte är i närheten av lika exalterad som jag var inför Skyrim. Som sagt har utvecklarna kompromissat för mycket med friheten och striderna känns stela och tyngdlösa. Men jag tror att det kommer bli ett hyfsat spel i slutändan, och jag ser framemot att utforska Tamriel och slakta mina fiender i Cyrodiil.