Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Ett drömspel som är på väg att bli verklighet

This post is tagged as: Bionicle, The Elder Scrolls V: Skyrim

Vi alla har nog ett eller flera drömspel som vi hoppas på ska göras någon gång, eller är det spel som vi själva skulle göra om vi kunde utveckla spel på egen hand eller vara med i ett utvecklarlag. Jag är såklart inget undantag till detta, och ett av mina drömspel är ett riktigt påkostat Bionicle-spel, i synnerhet ett spel som fokuserar mycket på story och låter oss utforska en öppen värld. Jag verkligen älskade Legos actionfigurer när jag var mindre, och gör det fortfarande idag om jag ska vara helt ärlig, och med tanke på att den serien inte fått särskilt minnesvärda spel vore det såklart kul att spela ett riktigt påkostat och välgjort sådant.

Något sådant lär dock inte hända, möjligtvis att Lego ser till att utveckla ett större spel till nästa år, men som det ser ut just nu får vi nöja oss med gratisspel som i och för sig är rätt välgjorda. Det verkar dock inte bara vara jag som skulle önska något större, då ett gäng ryssar har fullt upp med att utveckla en Bionicle-mod till Skyrim.

Legend of the Toa är en så kallad "total conversion"-mod som gör om hela spelet, och modden baserar sig i nuläget enbart på det absolut första året med ön Mata Nui som skådeplats. Från vad jag förstått är det fortfarande mycket jobb kvar, men moddteamet arbetar hårt och har gjort en del framsteg då de under gårdagen lanserade en öppen beta för "Toa Races plugin", vilket gör det möjligt att skapa sin egna Bionicle-karaktär i Skyrim-världen.

Legend of the Toa-modden ser riktigt lovande ut, och både nostalgikern och barnet inom mig skriker av glädje bara av tanken på att utforska Mata Nui i ett rollspelsäventyr. Det ska bli riktigt intressant och se hur slutresultatet blir.

Spelmusikfredag (37)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och även fast det är skönt med helg nu lär det mesta av tiden spenderas med en hemtenta som jag i skrivande stund inte är helt säker på hur jag ska genomföra arbetet, men det löser sig nog. Fast nu är det inte det jag ska rabbla om, utan lite om mäktig spelmusik. Vet ni vad jag insåg? Jag har än så länge inte haft en del dedikerad till en spellåt från Hans Zimmer, något som jag känner egentligen borde vara straffbart med tanke på hur pass bra musik han gör.

Han är ju såklart mest kända för de soundtracks han varit med och gjort i flertalet filmer, som exempelvis The Rock och Gladiator (vilket bara är ett litet axplock), mig veterligen gjorde han en stark debut med spelmusik till inget mindre än Call of Duty: Modern Warfare 2, vilket har ett sjujäkla bra soundtrack. Spelet i sig har jag flera klagomål på, och utan att överdriva skulle jag säga att bara soundtracket nästan enskilt räddar spelets kampanj från att vara ett totalt haveri.

"Chain of Command" skulle jag nog placera någonstans mittemellan de mer lågmälda låtarna och de ultrapampiga sådana som ska fylla spelaren med patriotism (förutsatt att man är amerikan då, förstås). Låten börjar hursomhelst starkt med framförallt en inlevelsefull gitarr som sätter tonen för resten av låten, och sedan går det bara uppåt. Jag är faktiskt fortfarande imponerad över hur pass bra denna låt håller tempot även när den får en något mer lågmäld känsla.

Modern Warfare 2 - Chain of Command

Spelmusikfredag-spellista

Högtflygande militäraction

This post is tagged as: The Dark Horses, Böcker, Recension

När det kommer till böcker läser jag enbart fysiska böcker, men någon gång var väl tvunget att bli första gången som jag läser en e-bok. Dock så berodde det på att boken som jag nu läst och tänkt skriva ett par rader om endast går att få tag på digitalt via Amazon.

Men som sagt, det är inte relationen mellan tryckta böcker och böcker som läses på surfplattor som ska tas upp, utan istället hade jag tänkt skriva om en bok jag nyss läst ut. The Dark Horses, skriven av Alan Riggs, som kortfattat kan sägas vara en Tom Clancy-light med fokus enbart på stridspiloter. Lustigt nog hade jag en referenspunkt till denna bok innan den trycktes (eller, ja... ni vet vad jag menar) då den ursprungligen postades under Ace Combat-kategorin på Fanfiction.net, trots att det var uppenbart att det var en originell berättelse som endast hade fokusen på flygplan och luftstrider gemensamt.

Men nu är det en publicerad bok med vissa ändringar, och det känns definitivt som en färdig bok. Handlingen fokuserar på den nyexaminerade piloten Thomas, eller Tom som han kallas, som tillsammans med nyexaminerade piloter från USA och ett par andra länder rekryterats för ett specialprogram. Det visar sig nämligen föga förvånande att relationen mellan USA och Iran inte är på topp, vilket är anledningen till bildandet av detta specialprogram. Vad som heller inte förvånar är att Ryssland även har ett finger med i spelet, vilket bäddar för en typisk techno-thriller i samma anda som Tom Clancys böcker.

Generisk story till trots, känns The Dark Horses aldrig tröttsam. Mycket av det beror på att karaktärerna är välskrivna, i synnerhet antagonisten och protagonistens nemesis i form av det ryska flygarässet Krylov, som är riktigt kallblodig sådär som bara hämningsfulla ryssar kan vara. Men även huvudkaraktären har en intressant inre konflikt som uppenbarar sig en bit in i boken och ger lite djup till vad som på förhand verkade vara en typisk kristen amerikansk nyexaminerad stridspilot.

Den främsta anledningen till att jag fortsatte att läsa sida efter sida var det välavvägda tempot, och har man läst valfri bok skriven av Tom Clancy tidigare så ska det inte vara några problem att ta sig an The Dark Horses. Boken är proppad med detaljbeskrivningar som bidrar med realismen, dock är det inte riktigt till samma grad som Tom Clancys böcker har, vilket är bra ifall man verkligen inte har lust att exempelvis läsa ett kapitel som enbart beskriver vad som händer inne i en atombomb när den smäller av.

Denna realism förs såklart in med luftstriderna i boken, vilka jag finner vara av hög klass och det märks definitivt att författaren har erfarenhet från flygvapnet. Det blir aldrig tråkigt att läsa hur missiler avfyras mot ankommande fiendeplan, utan det känns verkligen som en kamp på liv och död. Jag är mäkta imponerad över spänningen i luftstriderna, i synnerhet de där protagonisten ställs emot antagonisten.

Är det något som jag har att klaga på är att boken emellanåt känns något krystad när det kommer till vissa interaktioner mellan karaktärerna och händelseförlopp. Ett annat klagomål från min sida är den religiösa kopplingen till bibeln. Inte för att jag har något emot det i sig, däremot uppstår det ett problem om man som jag inte är bekant med bibeln då vissa händelser (speciellt mot slutet) mest känns slumpartade och som en deus ex machina. Slutet, eller åtminstone slutet på konflikten i boken, lär nog därmed komma att lämna en besviken.

Men om man kan förbise från det så är The Dark Horses en strålande och realistisk thriller i samma anda som Tom Clancys böcker, med hög spänning i luftstriderna, välskrivna karaktärer och ett öga för tekniska detaljer. Är man intresserad av techno-thrillers och militäraction i luften är detta definitivt en rekommendation att ta en närmare titt på.

Spelmusikfredag (36)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och då var det äntligen dags för lite härlig spelmusik att avnjuta. Den här veckan kände jag för en avslappnad låt, och när jag tänker på spellåtar som är avslappnande är Oblivion det första som jag tänker på. Jeremy Soules vackra och fridfyllda komponeringar är verkligen något extra, och är anledningen till att han är en av mina absoluta favoritspelkompositörer.

"Through the Valleys" är precis som resten av naturlåtarna i Oblivion riktigt fridfull, även fast den inte känns lika pampig som exempelvis "Peace of Akatosh" (som jag haft med tidigare). Istället känns den mer subtil i att framföra naturens skönhet och mysigheter i skogen än nyss nämnda låt, även fast den har vissa delar där instrumenten kör på i lite högre tempo. Denna spellåt är verkligen avslappnande, och när jag sluter ögonen ser jag Cyrodiils gröna skogar och slätter uppenbara sig mot den vackra solnedgången.

The Elder Scrolls IV - Through the Valleys

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (35)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Nu vart det en sen del även den här veckan, vilket jag ber om ursäkt för då det inte alls var planen. Hade nämligen tenta vid tre på eftermiddagen, och efter den var planen att dra ut någonstans med några kurskamrater, så jag hade planerat att få klart denna veckas spellåt innan jag drog iväg för att göra tentan. Och tro på fan att jag glömmer bort att göra det, så återigen ber jag om ursäkt för min glömskhet. Men nu kör vi igång...

Denna veckas spellåt kan vara lite svår att beskriva fullt ut varför jag gillar den starkt, i och med att "Wings of Unity" spelas upp i det näst sista uppdraget i Ace Combat 5, men faktumet att den spelas upp så pass sent och med titeln i åtanke kanske det inte är så himla svårt att lista ut varför. Det är hursomhelst en rätt mäktig scen enligt mig.

Men för att återgå till själva låten, så börjar den rätt gladlynt för att sedan efter en liten stund gå över till en mer allvarlig men fortfarande gladlynt känsla som bygger upp till någonting. Instrumenten spelas i en ljuv harmoni, vilket märks som tydligast vid en bit efter 1 minut-strecket då låten verkligen brassar på rejält och fångar perfekt känslan över att flyga och avancera med resten av trupperna.

Det märks definitivt på låten att den är tänkt att spelas upp i samband med ett "the final push"-moment, och även fast den som nämnt är rätt gladlynt för den här typen av låtar så tycker jag ändå det fungerar perfekt.

Ace Combat 5 - Wings of Unity (Extended)

Spelmusikfredag-spellista