Igår kväll såg jag den äntligen. The Force Awakens. Som jag har längtat, trots viss... likgiltighet skulle jag nog säga. Jag var inte alls säker på vad jag skulle tycka när Disney köpte upp Star Wars, men sedan de första trailerna kom upp så var jag fast. Det kändes som att Star Wars verkligen var tillbaks.

Trots detta kändes det fortfarande surrealistiskt när jag satt inne på biografen och texten "A long time ago in a galaxy far, far away..." dök upp och sedan efterföljdes med den klassiska textinledningen, för att sedan kickstarta igång handlingen.

Handlingen kommer jag inte att gå in på särskilt mycket för att undvika spoilers, men det jag kan säga är att överlag så tycker jag att den gör sitt jobb bra och jag den biten kände jag mig ändå rätt nöjd med när jag klev ut från biografen. Är det någon kritik som jag skulle kunna rikta här så är det att filmen till stora drag känns som en upprepning av framförallt A New Hope, men också delar från de andra filmerna upprepas. Detta gör mig lite kluven om jag ska vara ärlig, men jag är villig att låta det gå för den här gången eftersom jag tror att den här filmen kommer introducera Star Wars för många på samma sätt som A New Hope gjorde.

På en mindre kluven sida så gillar jag karaktärerna, de gamla karaktärerna känns ju igen naturligtvis, men det är framförallt de nya karaktärerna som jag fastnade för då de kändes välskrivna och i slutändan var de riktigt bra karaktärer som jag gillar skarpt. Även skurken Kylo Ren förtjänar definitivt att nämnas, var ganska likgiltig men samtidigt öppen inför denna karaktär på förhand, men i slutändan tycker jag han är en riktigt bra skurk. Skulle gärna vilja gå in på varför, men eftersom det kan ses som en spoiler låter jag bli för den här gången.

Dock fanns det ett par karaktärer som vi fick se alldeles för lite av i mitt tycke, återigen kan det ses som spoilers så jag kommer inte gå på exakt vilka karaktärer det rör sig om. I just de fallen så vart jag i alla fall besviken, då dessa karaktärer antingen kunde ha fått mer tid på skärmen eller helt enkelt fått vänta med sina introduktioner till nästa film.

Men det känns i alla fall som en riktig återgång till Star Wars, storyn är riktigt bra även om den som sagt upprepar mycket från originaltrilogin, karaktärerna är riktigt bra samt så gör filmen även återgång till en blandning mellan praktiska effekter och CGI. Det är alltså inte samma green screen-skräp som George Lucas förlitade sig på sist. De praktiska effekterna kan jag säga ser riktigt bra ut, medan CGI-effekterna ser mindre bra ut. Det kan såklart vara en konsekvens av återgången till praktiska effekter, men det märks klart och tydligt vilka effekter som är gjorda i CGI vilket gör att det sticks aningen i mina ögon.

En annan punkt som jag känner mig lite besviken på är musiken, då jag såhär i efterhand försöker minnas tillbaka så minns jag inte en enda av de nya låtarna. De enda som jag verkligen kan minnas är de gamla låtarna, vilket gör mig lite orolig om att John Williams kanske har tappat stinget. Jag hoppas verkligen inte på det då karln är grym, men jag kan inte heller neka till hur svag musiken kändes.

I slutändan bjöd The Force Awakens på en grymt bra bioupplevelse, och även fast den har sina brister så känner jag mig överlag riktigt nöjd. Star Wars är sannerligen tillbaka, och det glädjer mig något enormt.

Så då var det dags, enligt vår tideräkning är detta alltså sista dagen på året 2015, och när midnatt råder så är det helt plötsligt ett nytt år. Bara sådär. Och för ovanlighetens skull vande jag mig vid att skriva 2015 för länge sedan. Skumt...

Likt med de två senaste åren tänkte jag i vanlig ordning sätta mig ned och tänka tillbaks på året som har varit. Och för att summera detta år så skulle jag nog säga att det varit ett... märkligt år. 2015 hade potentialen att bli ett av de bästa åren för min del hittills, och på många sätt har det faktiskt varit det bästa året på länge. Detta medan de dåliga sakerna som hänt kan räknas på en hand, men enskilt varit så pass stora att ett helt år skulle kunna förstöras av det.

Jag gick ju sista terminen på gymnasiet och tog därmed studenten i somras, och även fast de tre åren varit lite upp- och nedgångar så har framförallt det sista året varit fantastiskt bra. Jag gick ut gymnasiet med riktigt höga betyg, och även fast jag överlag inte gillade min klass så träffade jag ett par personer som hjälpt till att göra gymnasietiden riktigt bra, och som jag hoppas att kontakten med dem inte bryts alltför snart.

Men min akademiska tid tog inte slut där, då jag bestämde mig för att söka in till högskolan till hösten direkt efter studenten. Jag har nämnt det tidigare i bloggen, men jag sökte till lärarutbildningen (specifikt ämneslärarutbildningen med inriktning på historia), då det är ett yrke som jag började fundera seriöst på i takt med att anmälningsperioden närmade sig.

Jag har såklart ställt mig frågan om det verkligen varit rätt val, men i takt med att jag blev antagen och började på utbildningen, så har jag bara blivit mer och mer säker på att detta faktiskt är en utbildning som jag vill satsa på. Men framförallt var det efter första praktiken (den verksamhetsförlagda utbildningen) som jag var helt säker. Det var såklart oerhört nervöst att vara ute på fyra veckors praktik redan under första terminen, men såhär i efterhand är jag extremt glad över att första praktiken var lagd så pass tidigt. Tack vare det så är jag numera stensäker på att jag valt rätt, och det känns såklart oerhört skönt.

Sedan har jag i viss mån återigen påbörjat skrivandet, som varit lite av en hobbypassion som jag inte riktigt lagt den tid på som jag skulle velat, och även fortsättningsvis så lär det inte vara något som jag kommer lägga precis så mycket tid som jag egentligen vill på det. Det har dock mest rört sig om fanfictions, men jag har även ett flertal idéer till egna berättelser som under de senaste åren mest varit tankar i huvudet. Men det här året valde jag att delta i årets National Novel Writing Month, vilket inträffar varje november, där målet helt enkelt är att skriva 50 000 under månadens gång. Det finns olika för- och nackdelar med detta, och personligen kommer jag nog inte att delta igen inom en snar framtid, men jag är ändå glad över att jag deltog det här året. Visserligen nådde jag inte målet, utan jag kom närmare 19 000 ord men det är inte fy skam det heller. Bara vetskapen att det finns ett flertal ord nedklottrade till denna berättelse får mig att känna glädje, vilket också inger hopp om att en dag kommer det inte bara vara något som jag har i mitt huvud.

Så det har mestadels varit framgångar för min del, men såklart finns det saker som har varit mindre bra. Stress under både slutet av gymnasietiden och början på lärarutbildningen har ju såklart inte varit jättekul, men det känns inte som något att göra en stor grej av. Men det som framförallt sänkt det här året för min del är något som jag fick veta någon vecka strax innan jag började på högskolan, men dessvärre kan jag inte gå in på det, mer än att det har påverkat mig och vänt min värld upp och ned. Jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att dela med mig av detta så här i min blogg där i princip vem som helst kan snubbla över detta.

Men för att gå till något mer positivare, så har det här året varit riktigt bra som underhållningsår, det har kommit mycket bra spel och filmer, och till mitt inre barns stora glädje bestämde sig Lego för att låta Bionicle göra en storartad comeback. De absolut bästa spelen enligt mig har jag korat under de senaste dagarna, men sedan finns det ett flertal spel som jag missat, samt spel som inte hamnade i just topp 5-listan men som ändå varit riktigt bra. Även filmåret har varit riktigt bra, men någon topplista vågar jag mig inte på då jag faktiskt inte sett The Force Awakens än (hädelse, jag vet). Förhoppningsvis kommer jag se den under de närmsta dagarna då jag verkligen, verkligen är extremt sugen på att se den.

Slutligen vill jag säga ett par ord om min aktivitet här på Gamereactor, och jag känner mig väl helt enkelt nöjd med det jag åstadkommit i min blogg, samtidigt som jag även är besviken på att jag inte kunnat göra mer än jag gjort. Nu beror det visserligen såklart på studierna, och att de tar absolut högsta prioritering är ju en självklarhet. Men det är ju såklart trist ändå att jag inte kunnat göra så mycket med bloggen som jag egentligen hade velat, men med tanke på omständigheterna finns det inte så mycket mer än att ladda om inför nästa år.

Men nu känner jag att jag rabblat på för länge om det här året som jag som sagt skulle summera som ett märkligt sådant. Huruvida 2016 kommer bli ett bra år eller ej återstår att se, men rent spontant har jag inga höga förväntningar på det mer än att jag hoppas det inte blir ett dåligt år, då jag tror det kommer bli svårt att toppa de riktigt bra delarna med 2015.

Avslutningsvis så vill jag utdela ett stort tack till er som läst genom mitt rabblande, och jag önskar samtliga medlemmar här ett gott nytt år!

Att få ihop denna lista inte har varit helt lätt måste jag säga, men hur mycket jag än har funderat på vilket spel som ska ha vilken placering har förstaplatsen hela tiden varit självklar för min del. En placering som nästan redan från början varit reserverad för ett spel som bjudit på en magisk upplevelse som kommer stanna länge, och som få spel verkligen lyckas uppnå. Jag pratar naturligtvis om...

1. The Witcher 3: Wild Hunt

Att spelet kommit så långt som det faktiskt gjort är helt fantastiskt, speciellt om man minns hur det första spelet i serien var. Från ett spel som inte hade alltför stor budget och riktat till en nischad publik men med oerhört mycket potential, till att vara en etablerad RPG-serie med en trea som på riktigt kan utmana giganterna inom genren.

Världen som vi tillåts utforska var inte bara stor och oerhört vacker, utan även mycket mörk och grym. I vart och vartannat hörn av världen härjade massvis av monster som livnärde sig på stackars bönder. Men allt var inte heller alltid som det såg ut, och precis som i de tidigare delarna var inget på svart eller vitt. Alla val som fattades gjordes så utifrån principen "the lesser of two evils" då nästintill alla beslut behöll sig i en moralisk gråzon. Några av de svåraste valen som jag någonsin har fattat i ett spel kommer just från det här spelet.

Att många spel, även spelserier som varit kända för att vara linjära, rört sig åt open world-hållet är en tydlig trend som märkts av, och av alla dessa tycker jag nog att The Witcher 3 gjort den flytten allra bäst. Världen som vi tillåts utforska är som bekant stor och vacker, samtidigt som den också känns levande, atmosfärisk (som i kombinationen med den alldeles fantastiska musiken gör inlevelsen till något alldeles extra) och att det finns mycket att göra (stundtals kanske lite för mycket). Samtidigt bjuds det även på en riktigt bra huvudstory, väskrivna och nyanserade karaktärer, samt intressanta sidouppdrag som alla är engagerande och har sina egna historier att berätta.

För mig är det ingen som helst tvekan om saken, The Witcher 3 är enligt mig det absolut bästa spelet från 2015, som inte bara levererat precis det som jag vill se av ett spel av den här kalibern, men också mycket mer därtill. Det här är inte bara årets bästa spel enligt mig, utan också en ny måttstock när det kommer till rollspel och öppna världar.

Då var det dags för andra platsen, spelet som kunde knipit första platsen om det inte vore för ett annat spel, och får istället nöja sig med runner-up-placeringen. Men en välförtjänt sådan, då det här spelet hade lyckats flyga under min radar men som visade sig vara fantastiskt när jag satte mig ned för att spela genom det.

2. Soma

Det tåls att erkännas, jag har aldrig spelat Amnesia ordentligt, och jag höll faktiskt aldrig ett öga på studions nya spel Soma. Men när det släpptes och recensionerna började trilla in kollade jag in spelet av ren nyfikenhet, och vart så pass intresserad av det jag såg att jag spelade genom det lagom till Halloween, och jisses vilket spel det var.

I Soma vaknade vi upp i en undervattensbas som definitivt har sett bättre dagar, då den var helt förfallen och hemsökt av dussinet monster. I rollen som Simon Jarrett tvingades vi att överleva hemskheterna i undervattensbasen och försöka besvara frågor som hur vi hade kommit dit och vad det var som hade hänt.

En resa som visade sig vara riktigt otäck, dels för att monstren var perfekt designade och skrämde mig väl när de bestämde sig för att dyka upp och terrorisera mig. Men när spelet var som absolut obehagligast, var faktiskt när jag fick utforska undervattensbasen på egen hand och inte hade något monster hack i häl. Atmosfären var nämligen så pass fantastiskt, att bara jag föreställer mig gå omkring i korridorerna får jag en känsla av obehag, något som jag sällan känner när jag tänker tillbaks på ett spel.

Detta tillsammans med den välskrivna och förvånansvärt djupa storyn, var det som gjorde att jag fastnade för Soma. Trots min feghet kämpade jag på för att jag verkligen ville veta vad som skulle hända härnäst och hur det skulle sluta, och frågar ni mig så skulle jag nog till och med påstå att slutet i Soma är det mest kraftfulla slutet som jag upplevt i ett spel under hela 2015.

Tack vare läbbiga monster, en fantastiskt bra atmosfär och en story som var något utöver det vanliga gör att Soma landar på en mycket välförtjänt andraplats i denna lista.

Då var det dags för den tredje placeringen på denna lista, och tycker man att föregående placeringar varit kontroversiella lär man nog gå i taket över att se denna titel komma så högt upp som den gör. Vilket jag definitivt kan förstår varför, även fast jag inte håller med. Och spelet i fråga är naturligtvis...

3. Star Wars Battlefront

Det finns mycket att säga om det senaste Star Wars Battlefront, såsom Season Passet som kostar nästan lika mycket som spelet självt, innehållet som känns som det grövsta för priset, samt så finns det en oro över hur länge spelet verkligen kommer hålla.

Men som en som älskade de äldre spelen när det begav sig, tycker jag samtidigt att det nya Star Wars Battlefront lyckats leverera på precis de punkter som jag både hade hoppats på och förväntat mig. Att spela Battlefront har för min del varit en ren och skär fröjd med mycket underhållning.

Visst håller jag med om att spelet är casual, men det ser jag personligen som något positivt. Vill jag spela mer seriösa matcher vänder jag mig till Rainbow Six: Siege, men om jag bara vill ha kul för stunden och inte ta det på alltför stort allvar så fungerar Battlefront ypperligt väl.

Att det dessutom bjuder på den absolut bästa Star Wars-känslan som någonsin har skådats i ett Star Wars-spel förtjänar verkligen att nämnas. Grafiken är bland det snyggaste som sett dagens ljus under det här året, och precis som i vanlig ordning har Dice lyckats galant med ljudet. Det känns verkligen som att jag deltar i ett slag som kunde ha varit med i filmerna när jag spelar Battlefront, vilket enligt mig alltid varit det bästa med de äldre Battlefront-spelen också.

I slutändan måste jag helt enkelt kapitulera för Star Wars Battlefront, då det utan tvekan är det mest underhållande och beroendeframkallande multiplayerspelet som jag haft nöjet att sätta tänderna i under 2015.