Då var det fredag igen, och efter en ganska lång vecka där jag haft vikariejobb under alla dagarna känns det skönt att kunna ta helg nu. I sedvanlig ordning blir det att ställa fram tacos på matbordet, ordna fredagsmys genom att se på film eller spela ett spel, och framförallt att lyssna på lite ljuvlig spelmusik.

Den här gången blir det dock lite extra speciellt av två anledningar. Den ena, som ni säkert märkt, är att detta är den 300:e delen av Spelmusikfredag! En milstolpe som jag ärligt talat aldrig trodde att jag skulle nå när jag började med denna bloggserie, och inte ens över halvvägs till denna milstolpe trodde jag riktigt på det.

Den andra anledningen är att gårdagen markerade 10-årsjubileumet för Skyrim, något som Bethesda själva uppmärksammade genom att släppa ytterligare en ny utgåva av spelet. Jag köpte faktiskt denna utgåva digitalt, dels eftersom jag aldrig skaffade Special Edition när det begav sig, dels på grund av detta firande, men kanske framförallt för att jag inte spelat Skyrim sedan 2013.

Fingrarna har kliat i att återvända till Bethesdas fantasyepos många gånger under åren, men fingrarna har alltid hållits i schack med motiveringen att jag redan spelat sönder det och har en gigantisk backlog att ta mig an. Men jag bestämde mig nu för att helt enkelt omslutas helt av suget att återvända till Skyrim, och även om jag dessvärre inte hann göra det på självaste årsdagen, känner jag mig rätt säker på vad mycket av helgen kommer gå åt till…

Eftersom Skyrims 10-årsjubileum sammanfaller med den 300:e delen av Spelmusikfredag, känns det naturligt att lyfta en låt från det pampiga, atmosfäriska och nordiskt-influerande soundtracket till Skyrim. Men vilken låt som helst duger inte, utan det måste vara en mycket speciell låt. En låt som nästan överskrider rollen som bakgrundsmusik, och som i sig självt berättar en episk berättelse om hjältemod.

Låten som jag talar om går under titeln ”Unbroken Road”, och den är någonting utöver det vanliga. Även om du spelat Skyrim tidigare, är det faktiskt möjligt att du aldrig hört denna låt tidigare i spelet. ”Unbroken Road” spelas upp vid en punkt i spelets Main Quest, där en på toppen av Throat of the World får bevittna en händelse från det forna. Med tanke på tid(erna), platsen och kontexten, gör denna spellåt ett enormt jobb i att bygga upp en riktigt episk sinnesstämning.

Med hjälp av melodier från Dragonborn-temat samt musikstycken som känns kraftigt inspirerade av Oblivion-musiken, är det inte bara spelmusik som skapas. Det är en berättelse, som berättar om den långa och obrutna vägen från forna tider till nuet, en episk berättelse om kampen mellan gott och ont, och tidlösheten i sig självt. Åtminstone är det så som jag har tolkat ”Unbroken Road” under alla år som jag ständigt återvänt till denna mästerliga låt, som fullständigt trollbundit mig genom dess storslagna, mystiska och nästan forntida känsla. För detta är i mitt tycke inte bara en spellåt, utan det är ett eget epos.

Unbroken Road (Jeremy Soule)

Spelmusikfredag-spellista

Då var det äntligen fredag igen, och just idag får jag ursäkta för ett kort inlägg. Anledningen stavas nämligen Comic-Con Stockholm som gick av stapeln idag, och som jag varit på nästan hela dagen. Jag var väl lite osäker på om jag skulle gå från början, men eftersom jag är fullt vaccinerad mot Covid-19 och att personerna som byggt en fullskalig kopia av cockpiten från Millenium Falcon vart det ändå slag i saken (uppskattar även att det krävdes ett vaccinationsbevis för att få komma in).

Således är jag mycket trött, och efter att jag har slängt upp detta inlägg kommer jag påbörja kampanjen i Call of Duty: Vanguard, som jag ändå föll dit med. Och vid sådana tillfällen passar det bra med lite lugn spelmusik som får en att bara slappna av, och sådant är fallet med denna veckas spellåt, som jag valt i samband med att jag såg Gamereactors nyhet om att kompositören Grant Kirkhope lagt upp en så kallad ”re-jiggyed” samling med några remixade låtar från Banjo-Kazooie. Med tanke på att det dessutom är ett spel vars musik jag inte lyft tidigare så kändes det som ett passande tillfälle.

För avslappnad blir jag direkt när jag lyssnar på ”Treasure Trove Cove”, som har en mycket mysig och avslappnad söderhavsö-känsla. Mycket njutningsbar lyssning med andra ord. Den remixade versionen har nästan en mer retro-känsla över sig än originalversionen, och även om jag föredrar originalet så gillar jag känslan och takten i remixen.

Tresure Trove Cove (Grant Kirkhope)

Treasure Trove Cove Re-Jiggyed (Grant Kirkhope)

Spelmusikfredag-spellista

Ändå starkt av Disney att göra en fett live-action trailer till en kommande bok som handlar om Boba Fett, nog för att det finns förvånansvärt många bok-trailers men detta är verkligen enormt påkostat.

Förlåt, men jag kunde inte motstå eftersom den kommande Boba Fett-serien heter just The Book of Boba Fett. Hursomhelst, vi fick ju en officiell teaser till denna spinoff-serie i samband med säsongavslutningen för The Mandalorian, något som jag definitivt varit nyfiken på sedan dess. Om än enbart för att det är mer Star Wars, och mer än så krävs det egentligen inte för att jag ska bli intresserad. Nu har vi ju dessutom fått en officiell trailer, och även om den egentligen inte säger särskilt mycket ser det lovande ut.

Just The Book of Boba Fett ska dock bli intressant för min del, eftersom jag egentligen anser att Boba Fett utan tvekan är den mest överskattade och över-hypade karaktären någon i Star Wars-universumet. Riktigt djupinsatta hardcore-fans kan säkert rabbla upp en massa coola saker som Boba Fett gjort i någon serietidning (roligt nog äger jag faktiskt ett par enstaka Boba Fett-serier), men ser vi enbart till filmerna så gör han… ingenting egentligen. Han har en cool rustning, och det är allt egentligen innan han ”dör” på kanske det mest genanta sättet någonsin.

Trots denna ståndpunkt är jag ändå intresserad av serien, eftersom jag ser det som en möjlighet för karaktären att faktiskt växa i mina ögon och bli den där häftiga prisjägaren som rabiata fans håller högt. Till viss del har detta redan skett i och med andra säsongen av The Mandalorian, där Boba Fett dyker upp som en bikaraktär och som jag tyckte fungerade bra som en del av karaktärsgalleriet (även om jag tyckte att avsnittet där han introducerades på riktigt i serien var av det svagare slaget).

Oavsett vad jag tycker och tänker om Boba Fett som karaktär, och då främst utifrån filmerna, så ser i alla fall The Book of Boba Fett intressant ut och jag kommer garanterat att sitta bänkad framför Disney+ på premiärdatumet.

Då var det äntligen fredag igen, och denna vecka känner jag mig oerhört glad över att det är helg. Större delen av veckan har nämligen spenderats på en tenta, så det känns oerhört skönt att kunna ta helg nu. Men det är ju inte vilken helg som helst, utan Halloween-helgen! Så det kommer att bli en del skräckmys, har redan avnjutit Halloween-originalet för första gången, och resten av helgen lär spenderas med olika Halloween-events i spel, några skräckfilmer och avsnitt av Creepypodden, och kanske blir det till och med ett renodlat skräckspel.

Apropå skräckspel, så är det dags för att lyssna på lite spelmusik från ett skräckspel. Kanske blir det den sista i denna mindre följetong under oktober, eller så kanske det blir ytterligare en skräcklåt även nästa vecka… Hursomhelst, min repertoar av skräckspel är rätt begränsad, men när jag tänker på ett skräckspel som fått mig att skita knäck, så tänker jag alltid spontant på Alien Isolation.

På många sätt är det ett av de bästa skräckspelen som gjorts, och musiken är definitivt en faktor bakom det. Förvisso minns jag inget av spelets musik, men det var ett par år sedan jag spelade Alien Isolation, och nu när jag lyssnade på musiken inser jag även varför jag inte lyssnat på det soundtracket tidigare. Det räcker nämligen med att lyssna på en låt som ”It’s Here” för att alla fasansfulla minnen sköljer över mig, för denna låt sätter verkligen pricken över i:et på den ständiga skräcken. Det är inte en särskilt högljudd låt, och den skulle väl kunna beskrivas som kuslig på ett mysigt sätt, men utöver det så lyckas denna låt även bygga en indragande atmosfär och en antydan om att det kan finnas någonting som gömmer sig i mörkret… Kanske i ventilationstrummorna, eller kanske… bakom en?

It’s Here (Christian Henson, Joe Henson & Alexis Smith)

Spelmusikfredag-spellista

Då var det äntligen fredag igen, och med helgen som anlänt och slagit undan vardagen tills vidare, likt hur solen tränger undan mörkret med sitt ljus. Men det blir bara mörkare och mörkare ju längre in på hösten vi kommer, och en kan aldrig vara helt säker på vad som gömmer sig i mörkret…

En sak är i alla fall säker, och det är att det är dags för att lyssna på kuslig spelmusik. Denna vecka fortsätter på det lite mer kusliga spåret, i synnerhet eftersom veckans spellåt inte kommer från ett renodlat skräckspel, då det snarare bara är en del av spelet ifråga som har en skräckanknytning. För en spelserie som Call of Duty är ju knappast skräckspel, men med tanke på att flera av dessa spel har ett spelläge som bygger på att skjuta zombies, så kan ju ändå vissa låtar kvala in under ett kusligt tema.

I synnerhet med en låt som ”Damned”, som inte enbart kommer från det första Black Ops-spelet, utan mer specifikt i det spelets zombie-soundtrack. Denna låt gör nämligen ett riktigt bra jobb med att sätta en lite kuslig stämning (vilket delvis beror på att den samplar ledmotivet till Halloween i bakgrunden), och ger en känsla av att det finns någonting som väntar någonstans i mörkret på en…

Damned (Kevin Sherwood)

Spelmusikfredag-spellista