Dagen till ära har Namco Bandai och Project Aces släppt en ny trailer till kommande Ace Combat Infinity, ett spel som ni kanske har märkt att jag ser rätt mycket framemot. Jag hade tänkt skriva lite tankar kring denna trailer, men innan jag gör det så passar jag även på att länka till en tidigare trailer som släpptes någon gång efter mitt senaste inlägg om nya Ace Combat. Märkligt att det verkar som att jag hoppar över varannan trailer...

Alpha Vs Bravo

Ulysses disaster

Den nya trailern börjar med att gå genom spelets story, något som också är själva temat kring hela trailern. Det skiljer sig inte från vad jag skrivit tidigare, Ace Combat Infinity kommer att utspela sig i en alternativ tidslinje där en stor grupp utav meteorer upptäcks 1994, som är på väg till att krascha på Jorden. Som svar på detta utvecklade man Stonehenge, som skulle användas till att skjuta meteorerna och stoppa så mycket skada på planeten som möjligt. Trots detta slog ett flertal meteorer ned på Jorden år 1999, vilket också förstörde 20 % av planetens yta och slog ned världsordningen. Länder började kriga mot varandra om resurser, vilket gjorde att många flyktingar fick sättas i ett distrikt i södra Ryssland, som kallades Iyuli. 20 år efter denna katastrof utlöses en ny konflikt mellan två olika grupper, och det är här spelaren kommer in som en legoknekt för United Nations Forces.

I mitt förra inlägg om Ace Combat Infinity uppmärksammade jag att trailers hade visat jaktplan som bar initialerna UNF, som jag misstänkte skulle vara en av fraktionerna i denna konflikt men som jag inte heller visste vilka det var. Med tanke på namnet så rör det sig nog ganska uppenbart om att det är någon form av kollaboration mellan flera olika nationer, så det är troligtvis den ena fraktionen. Vid en bild som går att skymta snabbt går det också att se två andra grupper, Bone Arrow och JASDF. Bone Arrow verkar vara en legoknektsskvadron som tillhör Arrows Air Defense and Security, som har hyrts ut till UNF. Till en början funderade jag på om Bone Arrow och Arrows Air Defense and Security var motståndarna till UNF, men eftersom de hyr ut en skvadron till UNF så verkar de inte vara fienden. Istället går det att skymta en annan grupp, Sons of Troia, tillsammans med en bild föreställandes en Spartan-hjälm, och sättet denna grupp skymtas gav mig känslan av att det är någon form utav terroristorganisation. Och JASDF? Det är en förkortning av Japan Air Self Defense Force, så troligtvis är de antingen allierade med eller en del utav UNF.

En sak som jag har märkt har dykt upp i de flesta trailers av spelet än så länge, är någon form av nedräkning. Det är någon form utav hologram-bild av Jorden, och precis på den är en rund cirkel där det står "24 00 00", och ovanför det står det "Time Remaining" (den räknar också nedåt i tidigare trailers). Exakt vad detta betyder vet jag faktiskt inte, men med tanke på att en terroristorganisation avslöjas i den nya trailern så är det inte helt orimligt att det som räknas ned är hur mycket det är kvar tills terroristerna utför en ny attack om deras krav inte blir uppfyllt.

Sedan består trailern till större delen utav gameplay, vilket är något som jag uppskattar då de inte visat upp speciellt mycket gameplay från spelet tidigare. Kanske det största som märks av är att Close-Range Assault-systemet (eller Dogfight Mode (DFM) som det ofta kallades) inte är med. Detta var en av nyheterna som utvecklarna experimenterade med i Ace Combat: Assault Horizon (som i princip bara var ett experiment), som lät spelaren komma riktigt nära fiendeplanen.

Det finns olika åsikter om DFM, personligen så anser jag det vara ett bra tillägg till serien som dock kunde ha förbättrats. Jag tror det största problemet med det egentligen var att det aldrig kändes frivilligt, utan kändes för det mesta påtvingat. Detta tillägg bjöd också på ett gäng skriptade sekvenser, som ni kanske känner till är något som jag börjat tröttna på inom dagens spel. De skriptade sekvenserna i Assault Horizon störde mig dock aldrig, dels för att jag faktiskt kunde undvika flera utav de, och dels för att de faktiskt ända för det mesta var adrenalinpumpande och coola. Sedan anser jag det inte vara påtvingat som många vill få det till, då jag ett flertal gånger lyckas skjuta ned ett förjävligt flygaräss (de som brukar dyka upp som "TGT_LEAD" och vara rent allmänt jobbiga att ta ned om du inte använder DFM) utan att använda DFM överhuvudtaget, och några utav de var också sådana som hade lett mig till en skriptad sekvens om jag kommit tillräckligt nära de och aktiverat DFM (här är ett perfekt exempel på att DFM inte alltid är nödvändigt).

Men det är långtifrån perfekt, då det finns ett par moment där DFM mer eller mindre är påtvingat. Det värsta exemplet är utan någon som helst tvekan slutstriden mot Markov. Jag älskar musiken som spelas upp och den cinematiska känslan, men från ett rent gameplay-perspektiv så är det en enda stor röra. Men jag hade gärna sett att Project Aces byggt vidare på detta och förbättrat det, även fast jag i slutändan inte sörjer det tillräckligt mycket. Men Dogfight Mode eller inte, Ace Combat har enligt mig alltid bjudit på adrenalinpumpande luftstrider, och jag tror inte att Infinity kommer blir ett undantag.

Det har också kommit ut ett gameplay-klipp som visar spelet oredigerat. Det är dock filmat med en handkamera (förmodar jag), så vi får inte riktigt en bra titt på hur det ser ut rent grafiskt utanför trailerna. Trots detta så lyckades klippet göra mig ännu mer förväntansfull, då det verkligen doftade Ace Combat med den Top Gun-doftande musiken, de arkadaktiga luftstriderna, radiopratet från fienderna och de stundtals ostiga replikerna.

Som jag påpekat tidigare så har Infinity en bakgrundshistoria som påminner en hel del om Ace Combat: Distant Thunder och Ace Combat 6, och det finns flera element från Distant Thunder, som Awacs Sky Eye, Stonehenge och faktumet att åtminstone två av spelets kartor/nivåer verkar vara uppbyggda efter kartor från just det spelet. Det flygande fortet som dök upp i Ace Combat 6 har jag också märkt tidigare (ett av de flygande forten i detta spel kallas för Moby Dick, ett passande namn eftersom de nästan ser ut som stora valar).

En annan sak som jag märkte i denna trailer var att Kei Nagase från Ace Combat: Squadron Leader också är med, då det går att höra en kvinnlig röst som säger "Edge. Target Down" (Edge är hennes anropssignal). Detta behöver dock inte betyda någonting stort heller. Även fast Nagase är en av spelarens rotekamrater i Squadron Leader, så har hon även dykt upp i andra Ace Combat-spel , antingen i en rätt liten roll eller som en cameo, och det finns inga bevis på att det är samma karaktär. Så det skulle egentligen bara kunna vara samma sak denna gång också, men jag noterade en intressant sak. När Nagase dyker upp i trailern visas ett jetplan som målats med ett svart färgschema, men detta jetplan i detta färgschema har dock dykt upp som en skvadron ända sedan spelets första trailer. Till en början trodde jag det var ett sammanträffande, men i den andra trailern så flög den skvadronen i formation och sättet som de flög på... kändes bekant, hur konstigt det än må låta. Jag hade mina misstankar, men först nu när Nagase även dyker upp så börjar jag undra om det inte är Wardog-skvadronen från Squadron Leader. Som sagt så är Nagase en av rotekamraterna, och ungefär halvvägs i spelet byter Wardog namn till Razgriz och deras jetplan får ett svart färgschema som påminner om de svarta jetplanen i Infinity. Jag har svårt att se detta som endast ett sammanträffande numera, men huruvida det endast är en referens eller om det är större än så vågar jag nog inte gissa på just nu.

Slutligen så var det tydligen meningen att releasedatumet också skulle avslöjas, men mot slutet av trailern så står det inget mer än att det ska släppas 2013. Jag läste något rykte någonstans (kommer dessvärre inte ihåg vart) som sade att Ace Combat Infinity skulle släppas i september, men eftersom det fortfarande inte verkar finnas något releasedatum så är jag rätt säker på att det kommer släppas någon gång efter september. Har svårt att tro att Namco helt plötsligt skulle lansera spelet utan något datum innan.

Jag måste faktiskt säga att jag varit rätt hypad för spelet under en tid nu, men jag tror faktiskt hypen nådde en helt ny nivå nu. Dels ger den nya trailern en mer ordentlig bild av hur spelet ser ut (om vi bortser från att vi inte riktigt vet vad som kommer att vara mikrotransaktioner, men jag misstänker skarpt att det kommer röra sig om jetplan, färgscheman, specialvapen, skills/perks och emblem), men framförallt så är det gameplay-klippet som jag länkade till tidigare som verkligen visade mig att det här är ett Ace Combat-spel och inte något halvhjärtat försök till att göra ett free-to-play-spel och se hur stålarna bara rullar in. Vi vet visserligen fortfarande inte när det kommer att släppas, men jag vet att jag kommer från dag 1 att spendera tid i skyarna och spränga allt som rör sig till småbitar.

Assault Horizon var långtifrån ett dåligt spel, men jag gillar att Ace Combat Infinity påminner mer om föregångarna, som exempelvis Squadron Leader.

I det andra DLC-paketet till Metro: Last Light, The Tower Pack, är det dags att stålsätta sig, ladda om automatkarbinerna och slakta våg efter våg av fiender.

När jag Tower Pack till Metro: Last Light handlade om så vart en liten del av mig förvånad. Det här med att arenabaserat spelläge där jag möter våg efter våg utav fiender var inte direkt något som andades ... Metro, helt enkelt. Så jag var lite skeptisk till detta DLC-paket, och sedan så är jag personligen inte speciellt bra på denna typ av spelläge samt så kände jag att det förra DLC-paketet Faction Pack var något ojämnt.

Så när jag sätter mig ned och kämpar mig genom våg efter våg av fiender, nivå efter nivå, så vart jag rätt överraskad över hur kul jag faktiskt hade och hur underhållande det egentligen var. I början gick det visserligen i princip alltid käpprätt åt helvete, men efter att provat mig fram samt smygtittat lite grand på klipp på Youtube, så lyckades jag ta mig genom alla fienderna. Själva upplägget är mer eller mindre identiskt med hur detta hade sett ut i... vilket spel som helst egentligen. Du får militärammunition som du tjänar in genom att döda fiender, och sedan kan du få extrapoäng genom att träffa huvuden eller ha ihjäl fienderna på avstånd. Med militärammunitionen kan du sedan köpa fler ammunitionslådor, skjutglada ryssar som hjälper dig eller helt enkelt använda denna ammunition till dina bössor. Sedan kan du välja mellan olika vapen mellan nivåerna.

På vissa nivåer består motståndet utav mänskliga fiender, medan andra nivåer skickar mutanter efter en. Nu är väl detta något kanske som skiljer från person till person, men jag fann nivåerna vara riktigt utmanande. Det krävdes mycket blod, svett och tårar för att jag skulle klara samtliga nivåerna, och när jag slutligen klarade den sista nivån (som hade en hemsk överraskning under sista fiendevågen) kände jag mig verkligen stolt på ett sätt som bara spel kan få mig att känna. Skulle du dock tycka att det är för lätt eller om du vill ha mer utmaning, så bjuder de flesta nivåerna på svårare varianter, som exempelvis att nivån är mörklagd eller att det är rejält många fler fiender som är ute efter dig.

I övrigt så finns det nog egentligen inte så mycket mer att säga om Tower Pack, men i slutändan så är det ett roligt och underhållande DLC-paket som bjuder på en del utmaningar. Just denna typ av spelläge är inte något som jag direkt tycker passar ihop med Metro-universumet, men när jag kämpar för mitt glatta liv när dussinet mutanter rusar mot mig samtidigt, så är det inte direkt något som jag tänker på.

Betyg: 8/10

Den sista nivån har inte bara en märklig kontrast till Metro-världen, den sista vågen av fiender bjuder nämligen också på en (för mig) otäck överraskning.

En spelserie som jag håller rätt högt men som jag knappt skriver någonting om är Battlefield-serien från svenska Dice. Jag kommer inte ihåg när jag spelade ett Battlefield-spel för första gången, men jag kommer ihåg att det var Battlefield 1942. På den tiden så var spelet helt annorlunda för mig än de actionspel som jag var van vid, där jag oftast fick axla rollen som en supersoldat som kunde i princip allting. Så var aldrig fallet i Battlefield. Här fick jag spela som en helt vanlig soldat, och använda mig utav de olika vapen och förmågor som de olika klasserna utrustades med för att kunna bidra till laget. Som spelserie tycker jag att Battlefield-spelen bjuder på multiplayer när det är som allra bäst, då det bygger nästan helt kring att samarbeta med sin grupp och sitt lag, och ensam soldat lär sällan lyckas med att bidra till laget.

Sedan kom Battlefield 3. Till en början tyckte jag det såg mäktigt ut, och vid det laget hade det endast visats upp ett uppdrag ur kampanjen där ett helt höghus föll ned. Jag blev alldeles salig bara av blotta tanken på att välta ned ett höghus, full med andra spelare, på andra spelare (även fast jag misstänkte att det inte skulle vara möjligt, men så länge förstörelsen var förbättrad från Bad Company 2 så skulle jag bli nöjd). Men som ni kanske känner till blev Battlefield 3 en besvikelse för min del, det var fortfarande ett bra spel men det var inte det jag hade hoppats på. Visserligen berodde det i ärlighetens namn mycket på att jag fann kampanjen vara bland det sämsta som jag någonsin har spelat. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om varför jag anser kampanjen vara kass, men det är inget som jag tänker göra nu då det inte har med detta inläggs ämne samt att det inte känns relevant längre.

Multiplayern var dock bra, det var den. När det som var allra bäst, så var det riktigt jävla mäktigt. En av mina absolut bästa matcher någonsin var en sådan som utspelade sig på kartan Operation Métro (långtifrån en av spelets bästa kartor), och när jag kom in så hade matchen redan pågått ett tag. Mitt lag låg i underläge och vi var fast vid vår bas (kommer inte ihåg vilket lag jag var i) och med tanke på vilken karta det är så kände jag på mig att det egentligen var lönlöst att fortsätta. Jag är dock en sådan som sällan lämnar matcher som pågår, så jag stannade kvar även fast det innebar att jag dog flera gånger. Men så hände något. Vi lyckades pusha tillräckligt mycket för att komma fram till första flaggen och ta över den, och sedan avancerade vi mot flaggan i mitten. Vi mötte mycket motstånd, men slutligen lyckades vi ta över området. Sedan attackerade vi den tredje flaggen med allt vi hade, och lyckades trycka fienden inte bara bort från flaggen, utan även mot deras bas, där vi lyckades hålla de ända tills matchen tog slut. Det var en helt sinnessjukt episk match, då mitt lag i underläge och det såg inte bra ut, men efter mycket ansträngningar lyckades vi vända striden helt och segra.

Dessvärre inträffar sådana matcher ytterst sällan. Faktum är att jag endast varit med om en sådan match en enda gång. Som sagt så var multiplayern bra, men den hade riktigt många problem som irriterade mig en hel del. Dels var lagsamarbetet inte på den nivå som jag förväntar mig från ett Battlefield-spel, dels var lagbalanseringen otroligt dålig, dels var servrarna riktigt instabila (har väl i och för sig inte det bästa nätverket), dels var förstörelsen knappt märkbar, samt en massa frustrerande moment. Sedan tycker jag nog att spelet blev sämre sedan Dice introducerade möjligheten att hyra servrar på konsol, då det inte hörde till ovanligheten att kickas utav en arg admin, bara för att jag hade dödat denne. Bland de mer extremare exemplen så bestämde jag och en polare oss för att leta upp en server där det var meningen att man endast skulle använda kniven. Något som både jag och min polare gjorde, men det var många som inte gjorde det. Vilka blev kickade från serven? Jag och min polare, för att vi använde kniv på en server där man bara skulle använda kniven...

Om jag påstod att multiplayern i Battlefield 3 är dålig så skulle jag ljuga, då jag lyckats komma upp i 92 spelade timmar. Tvärtom snarare, det är bra och som jag sade tidigare så var det riktigt bra när det var som allra bäst. Men jag kände mig ändå en aning besviken, framförallt eftersom jag inte hade lika kul som jag hade med Bad Company 2. Något som också kan ha bidragit till detta är att jag kört konsolversionen, vilket gav ett par problem som jag inte listat upp, nämligen att de större kartorna kändes rätt tomma. Med endast 24 spelare så gick det inte att fylla upp kartor som Caspian Border och Operation Firestorm, vilket gjorde att det fanns många delar på kartorna där det var helt öde, eller att jag fick springa fram och tillbaks mellan baser för att hitta den action som hela tiden förflyttade sig.

Så med den smärre besvikelsen från Battlefield 3 och min skepticism mot militärskjutare överlag så var jag oerhört tveksam när Battlefield 4 först visades upp. Visst, grafiken såg riktigt snygg ut, men vad mer? Det enda Dice visade upp var ett uppdrag ur kampanjen, som såg rätt generiskt ut och med tanke på hur pass dålig jag tyckte kampanjen i föregångaren var så ser jag inte framemot denna kampanj det minsta. Sedan kom E3, och Dice visade upp ytterligare ett uppdrag ur kampanjen som jag gäspade mig genom. Såg riktigt snyggt ut, men var inte speciellt imponerad. Men sedan tyckte nog också Dice själva att det fick räcka med singleplayer, när de visade upp lite grand ur multiplayern. I början var jag inte speciellt pepp, men när skyttesoldaten sprängde sönder pelare som fick vägen ovan att rasa ihop och få ned en pansarvagn i en grop så vart jag lite hoppfull, då det faktiskt gick att spränga sönder saker rejält. Sedan rullade det på, och när soldaten sedan hoppade ned från höghuset, vände sig om och jag fick bevittna hur byggnaden raserade helt så blev jag minst sagt imponerad.

Idag släpptes också en ny trailer, som visade upp en karta som gav mig lite Wake Island-vibbar. Det såg rätt coolt ut, och det här med dynamiska kartor där vädret kan förändras och andra händelser sker kan vara rätt intressant. Men det som lär förvåna er, är att det i trailern som fick mig att bli mest uppspelt över, var ett visst jetplan som kunde skymtas vid åtminstone två tillfällen under trailern. Det är inte vilket jetplan som helst, utan det är det ryska jetplanet Sukhoi PAK-FA, som fortfarande är i prototypstadiet och som råkar vara ett av mina favoritplan från Ace Combat: Assault Horizon. Det ultimata vore ju om Trinity-bomben också varit med och om det skulle gå att måla dit en hajmun så jag skulle kunna låtsas vara skurken från nämnda spel, men det går ju inte att få allt i världen...

Av det som visats upp från Battlefield 4 så tycker jag faktiskt att det ser riktigt bra ut än så länge, minus kampanjen då (även om den kanske kan bli okej). Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli så imponerad som jag är med tanke på att jag blev lite besviken på föregångaren och att jag tröttnat på militärskjutare, men jag är det i alla fall. Jag gillar dock inte riktigt allt, som exempel så har spelets 5 kommande expansioner redan avtäckts (visserligen riktigt snabbt och kortfattat) innan spelet ens har kommit ut. Sedan kan jag tycka att Battlefield 4 ser ut att bli lite väl likt Battlefield 3 när det kommer till det spelmekaniska, men samtidigt så finns det ju en del nya eller återkommande saker som ser lovande ut, som den förbättrade förstörelsen, Commander-mode och 64 spelare till nextgen-konsolerna (PC vore väl det ultimata, men eftersom pengarna ska räcka till ett Playstation 4 så är en ordentlig gaming PC något som jag inte prioriterar i nuläget, men det är definitivt något som jag hoppas kunna fixa). Det kan dock mycket väl bli så att jag inte är speciellt förtjust i spelet när jag väl spelat det, men det kommer jag aldrig veta fören jag spelat det. Men så här långt tycker nog jag ändå att Battlefield 4 ser ut att bli det som Battlefield 3 inte riktigt blev.

Fast ett Bad Company 3 hade ändå varit fett najs.

Bortsett från kampanjen känner jag mig imponerad över vad som har visats upp från Battlefield 4 än så länge.

I det tredje och sista expansionspaketet till Dishonored, är det dags att avsluta Dauds berättelse. Men innan jag gör det går jag snabbt igenom vad jag tycker om de tidigare DLC-expansionerna till Dishonored.

Dunwall City Trials var inte storybaserat, så jag prioriterade det inte till en början. Jag beslutade mig dock senare för att ta en närmare titt på det, och måste faktiskt säga att det var riktigt underhållande. Det bjöds på ett antal utmaningar som testade mina förmågor, och min favoritutmaning var utan någon som helst tvekan den när jag skulle döda alla fiender. Haken? Jag hade bara fyra sekunder på mig mellan fienderna, vilket gjorde att jag var tvungen att klura ut hur jag skulle ha ihjäl så många fiender som möjligt så fort som möjligt.

I The Knife of Dunwall påbörjades Daud berättelse genom Dunwall, som utspelades parallellt med storyn i huvudspelet. Daud har fått i uppgift av den mystiske Outsider att ta reda på vem Delilah är, och det var en expansion som lät spelaren utforska ett par nya områden i staden Dunwall och leka runt med ett par nya krafter (samtidigt som det tog bort ett par krafter). Till minuspunkterna hörde den slappare regin samt att expansionen slutade riktigt abrupt.

Slutligen är det dags för Daud att avsluta sin historia i The Brigmore Witches, som tar vid där förra expansionen slutade. Daud har inte bara lyckats få reda på vem Delilah är, han har också råkat reta upp henne rätt rejält och ska nu stoppa henne från att fullborda sin mystiska plan. När jag startar expansionen så får jag möjligheten att fortsätta utifrån min sparfil från The Knife of Dunwall och föra över alla krafter, uppdrageringar och vapen som jag låst upp samt de gärningar som jag utförde.

Det bästa med denna expansion är nog faktiskt egentligen bara att få återvända till Dunwall, staden som var vacker på utsidan men som på insidan var riktigt rutten. Ja, det och styrkorna från huvudspelet, bandesignen och valmöjligheten. Nivåerna är enligt mig riktigt bra designade, och låter oss som sagt utforska nya delar av Dunwall. Sedan finns ju naturligtvis samma valmöjlighet och frihet som i huvudspelet, där både utforskande och experimenterande uppmuntras och belönas.

Sedan får man naturligtvis valet om hur nivåerna ska avklaras samt huruvida man ska skära halsen av sitt mål eller oskadligöra målet utan att ha ihjäl denne. Detta leder dock också till expansions största svaghet, nämligen den slappa regin. Grejen med Dishonored enligt mig åtminstone, är just denna valfrihet, men i båda expansionerna om Daud så leder detta till att storyn känns betydligt slappare jämfört med huvudspelet. Där Corvo var en oskyldig man som spelaren sedan fick forma efter eget önskemål, så är Daud en lönnmördare med blod på sina händer men som samtidigt har ett samvete, i och med att han ångrar att han lönnmördade kejsarinnan i början av huvudspelet. Problemet är att oavsett vilken spelstil jag väljer, så säger den emot någonting. Köttar jag mig fram genom Dunwall så säger det emot Dauds ånger, men börjar jag skona fienderna så säger det också emot Dauds karaktär. Men på den positiva sidan så är röstskådespeleriet bra, så det är alltid något.

Annars bjuder inte The Brigmore Witches på speciellt många nyheter, faktiskt så bjuder det till och med på färre nyheter än vad The Knife of Dunwall gjorde. Utöver fler runor (som jag kan använda för att låsa upp nya krafter och förmågor) och "bone charms" (som kan ge dig små fördelar) finns det en ny kraft som låter en att dra objekt mot sig och senare dra en fiende mot sig, samt en mina som ger en bedövande elchock till förbipasserande fiender.

Överlag så anser jag The Brigmore Witches vara en stabil expansion. Visserligen finns det skönhetsfläckar som att regin är lika slappt som i förra expansionen och nyheterna är ännu färre. Men bortsett från detta är det en bra expansion och fortsättning till förra DLC-paketet med samma spelbarhet och valfrihet som i huvudspelet och som låter en utforska nya delar utav Dunwall.

Betyg: 8/10

Brigmore-häxorna är inga trevliga typer.

Så, nu är det dags för mig att dela med mig av mina tankar kring Dragonborn-expansionen till Skyrim, och efter det så kommer jag troligtvis att endast fokusera på nya DLC-paket. Sedan får vi också se om det blir ytterligare ett Skyrim-inlägg, jag har bollat runt med olika idéer som jag skulle kunna använda mig utav, men vilken av dem som jag kommer använda återstår att se. Det kan dock hända att det slutar med att det inte blir av i alla fall om jag verkligen inte kan bestämma mig, men jag har ett par planerade inlägg som har med Elder Scrolls-serien att göra.

Hursomhelst, i Dragonborn-expansionen är det dags att lämna Skyrim bakom sig och resa till grannprovinsen Morrowind, eller närmare bestämt ön Solstheim. Denna ö utforskades i Bloodmoon-expansionen till Morrowind, vilket faktiskt gjorde att jag blev förvånad när det visade sig att Dragonborn-expansionen skulle utspela sig på samma ö, med tanke på att Bethesda vanligtvis brukar låta oss utforska helt nya ställen. Har man spelat Morrowind och framförallt Bloodmoon tidigare så lär man naturligtvis känna igen sig en hel del, men det är mycket som har hänt på ön sedan sist för att det ska kännas fräscht.

Efter bara ett par minuter inser jag snabbt att Solstheim skiljer sig en hel del från Skyrim. "Passa dig" är det första jag hör när jag går förbi en vakt i bosättningen Raven Rock, som inte har någonting likt med städerna i Skyrim. Raven Rock är helt influerat utav Dunmer-folkets kultur, med hus som är byggda under jord, ett tempel som inte är det minsta dedikerat till "The Eight/Nine Divines" (väljer att vara neutral kring detta i just detta tillfälle), och folk dricker sådant som Sujamma eller Shein istället för mjöd. Bosättningen har helt enkelt en annorlunda känsla jämfört med städerna i Skyrim och påminner mer om städerna i Morrowind. Istället för snö är området täckt utav aska, något som hela södra delen av Solstheim drabbats av sedan Red Mountain hade ett stort utbrott. Detta bidrar också till en helt annorlunda känsla än i Skyrim, för det både ser annorlunda ut och har atmosfären är också helt annorlunda, när jag strossar runt genom landskapet och ser en liten fridfull Netch-familj som inte vill mig något illa. Så länge jag inte försöker ha ihjäl dem, vill säga.

Askan nådde dock aldrig den norra delen utav Solstheim, vilket gör att denna del påminner betydligt mer om klimatet i Skyrim. Men trots att det ser mycket likt ut, så känns det ändå inte riktigt som samma sak. Detta beror nog delvis på att de nordbor som bor på denna ö inte har samma traditioner som nordborna i Skyrim (Thirsk-klanen är väl de som är mest lika, men om jag förstått det rätt så försöker de istället att leva som de gamla nordborna gjorde förut). Det är här som jag möter Skaal-folket, som till skillnad från sina kusiner i Skyrim inte tror på ära i strid, utan snarare lever med ett med naturen. Jag hade inte speciellt mycket kunskap om Skaal-folket innan jag mötte dem, men efter att ha pratat runt med invånarna i deras by så kan jag inte göra annat än att hysa stor respekt för dem. Sedan har vi också Apocrypha, men jag tänker inte säga så mycket mer än att det är en del av Oblivion, att det är ett riktigt coolt ställe och att det finns mycket tentakler här.

Men oavsett vilken del utav Solstheim jag besöker, så finns det nästan alltid någonting att göra. Det hade inte gått ens en minut efter det att jag lämnat Raven Rock innan jag hade fått ett nytt sidouppdrag, och vart jag än gör så möts jag av nya saker, vare sig det är uppdrag, platser, händelser eller dylikt. Solstheim var dock inte så stort som jag hade hoppats på, det ska sägas. Det finns också nya fiender, som Ash Spawns som gillar att dyka upp från askan i marken och som sedan förvandlas till en lite askhög när de dör. Märkligast var nog ändå när jag befann mig någonstans i den norra delen av ön och det helt plötsligt dyker upp tre halvnakna män som springer mot mig med höjda nävar, men exakt vilka eller vad de är tänker jag inte avslöja. De skönaste fienderna i Dragonborn-expansionen måste dock ändå vara Rieklings, små smurffärgade och vätteliknande varelser som pratar ett otydligt språk och som gillar att kasta spjut. När jag beger mig till deras tillhåll och massakrerar deras boende så kan jag inte sluta tänka på hur underbara de egentligen är. Jag känner mig hemsk som slaktar dem.

Sedan finns det ju också naturligtvis en huvudberättelse, där du ställs mot drakprästen Miraak, som också råkar vara den allra förste Dragonborn. Till skillnad från Dawnguard-expansionen så drar inte berättelsen igång så fort du installerat Dragonborn, utan du måste också ha varit och pratat med Greybeards. Startskottet på berättelsen sker när ett gäng med sektmedlemmar försöker ha ihjäl dig, och som sedan leder dig till Miraaks tempel med en papperslapp. Jag tänker inte gå in så mycket på detalj kring själva berättelsen, mer än att den ställer frågan om Dragonborn verkligen är en god person eller om denne vill ha mer makt och styra över världen. Något som jag tycker folk verkar glömma bort, i och med att det ligger i en drakes natur att vilja vara dominant, och eftersom en Dragonborn har just en draksjäl så skulle en sådan person antagligen också känna denna strävan efter dominans. Men samtidigt så skildras ju Dragonborn som en god hjälte både genom legender samt huvudberättelsen i Skyrim. Så därför gillar jag att denna expansion tar upp denna fråga, då i mina ögon en Dragonborn inte automatiskt betyder att det är en god person, utan att det också kan vara en maktgalen person (som Miraak).

Överlag så tycker jag definitivt att huvudberättelsen är bra, som sagt så tar den upp ovanstående frågeställning och jag tycker att Miraak är en intressant karaktär. Det finns dock ett par punkter som jag känner att det är lite synd att det fattas. Främst så tycker jag att huvudberättelsen är för kort, och jag hade gärna sett mer utav Miraak. Sedan tycker jag det är lite tråkigt att varken den förste eller den siste Dragonborn utväxlar särskilt många ord innan de ger sig på varandra. Jag känner att med ett moment som detta så hade det nog passat bättre med mer dialog, med tanke på att när det kommer till kritan så måste ju Dragonborn besegra någon som också är en Dragonborn.

Något som jag misstänker att de flesta känner till är att det numera går att rida på drakar, närmare bestämt efter att ha klarat av huvudberättelsen. Till en början såg jag framemot detta riktigt mycket, men sedan började jag bli mer tveksam, eftersom jag var orolig över om detta skulle gå ihop med bilduppdatering (drakar kan ju ända täcka stora områden rätt snabbt) och med tanke på att drakar är stolta varelser. Sistnämnda punkt har jag inga problem med, då det ändå känns logiskt till varför en drake skulle låta dig kliva upp den med tanke på vad du ska göra för att få den att låta dig flyga med den. Drakflygandet fungerar så att draken flyger runt omkring ett område och du kan bestämma vad draken ska anfalla. Detta känns dock rätt klumpigt, då du inte har någon direkt kontroll över draken och det är en begränsad ny funktion, vilket får mig att fundera på om Bethesda antingen borde ha slipat på detta mer eller helt enkelt skippa detta. Det känns liksom inte riktigt tillfredställande, även fast det känns coolt att klättra upp på en drake och sprida död från luften.

Som redan nämnt har Dragonborn-expansionen en rätt annorlunda atmosfär jämfört med Skyrim, och en sak som enligt mig bidrar oerhört mycket till den fantastiska atmosfären är musiken, och jag har ju uttryckt mig om att soundtracket i Skyrim är bland det absolut bästa som finns när det kommer till spelmusik. Ett flertal av de nya musikstyckena i Dragonborn-expansionen är från Morrowind, vilket inte bara gör att Solstheim känns annorlunda jämfört med Skyrim, utan lär också ge en nostalgisk känsla för de som spelat Morrowind och dess Bloodmoon-expansion (jag måste verkligen ta tag i Morrowind). Det finns dock också ett par helt nya musikstycken, och en av dem är inte riktigt bara bra, utan den passar på något sätt ihop med min karaktärs berättelse genom Skyrim och vad han har gått igenom inte bara under händelserna i själva spelet, utan även vad han varit med om innan och vad han kommer vara med om efter spelets händelser.

Avslutningsvis så tycker jag att det inte är någon som helst tvekan om att Dragonborn inte bara är en riktigt bra expansion, utan det är också det bästa DLC-paketet till Skyrim enligt mig. Att utforska Solstheim för första gången gav mig en sådan känsla som bara ett Elder Scrolls-spel kan göra när det är helt nytt och jag inte vet alls vad som väntar mig. Sedan så måste jag säga att överlag så tycker jag att Skyrim har fått riktigt bra DLC, och det är kul att se hur långt Bethesda har kommit när det gäller nedladdningsbart material sedan de först släppte Horse Armor-paketet till Oblivion, och jag tycker definitivt att Bethesda har fattat grejen med bra nedladdningsbart material efter Seranas berättelse i Dawnguard, husbyggandet och det mysiga familjelivet i Hearthfire och utforskande utav Solstheim i Dragonborn. Jag hade dock gärna sett ytterligare en expansion där vi fått möjligheten att sparka Thalmor-rumpa, men eftersom det inte blir några mer expansioner så tror jag vi kan vänta oss mer av sådant till The Elder Scrolls VI. Något som lockar oerhört mycket.

"And so the First Dragonborn meets the Last Dragonborn at the summit of Apocrypha."