Förra helgen spelade jag den öppna betan för Call of Duty: Vanguard, och ett par veckor tidigare hade jag spelat alfan som fanns tillgänglig ett par dagar för Playstation-spelare. Av det jag spelade utifrån dessa båda tester har jag lite blandade åsikter, då jag uppfattar spelet lite som ett mellanting av Modern Warfare-rebooten (som jag älskade) och Black Ops Cold War (som jag tycket var hyfsat).

Det positiva i mitt tycke är att Vanguard påminner mer om Modern Warfare 2019 sett till rörelsemönster och vapenkänsla, i och med att sistnämnda spel för första gången på år och dar flyttade fram serien gällande rörelsemönster, animationer och det rent tekniska. Förvisso är Vanguard inte riktigt på samma nivå där, framförallt gällande vapenkänslan, men jag gillar de nya inslagen för cover-systemet där en kan skjuta blint över sitt skydd.

Som nämnt är det dock inte på samma nivå som Modern Warfare när det kommer till den övergripande känslan, och utöver den lite tråkigare vapenkänslan så har jag faktiskt svårt att sätta fingret på exakt varför, mer än att något med Vanguard känns lite ”off”. Kartorna skulle kunna vara en anledning, då jag tyckte utbudet i betan var lite blandad karaktär. Möjligen skulle det kunna bero på att Sledgehammers kartdesign är någonstans mittemellan Infinity Wards och Treyarchs designfilosofier, vilket jag förvisso uppskattade med Sledgehammers senaste spel. Just i Vanguard-betan kändes det däremot som att delar av kartdesignen inte riktigt föll på plats, då denna ”mittemellan”-metod inte blir lika utmärkande jämfört med Treyarchs hårt trefälts-designade kartor och Infinity Wards mer ”realistiska” kartdesign.

Det som jag är mest kritisk till är dock uppdelningen i lag A och B, vilket ter sig rätt märkligt med tanke på att det utspelar sig under andra världskriget. Jag misstänker att det är för att undvika eventuella kontroverser med att sälja operatörer och kosmetiskt innehåll som representerar de olika axelmakterna, vilket jag kan tycka är en rätt rimlig ståndpunkt ändå. Jag vet dock inte om just detta är den bästa lösningen, då det tar ifrån en viktig känsla för just denna tidsperiod och får mig att undra vad meningen ens är med att ens göra ett andra värdskrigsspel. Den lösning som jag förespråkar är att alla karaktärsspecifika operatörer fortfarande är från de allierade och att det blir en egen fraktion, medan axelmakterna kan representeras av generiskt uniformerade soldater. Vilket dessutom skulle bli ett snyggt statement om hur högerextremismen vill att alla bara ska ställa sig i ledet som duktiga soldater och inte utmärka sig från den stora massan.

Även om betan kanske inte lämnade lika mycket mersmak som jag kanske hade hoppats på (då jag ändå var nyfiken på spelet vid utannonseringen), så har jag inte avskrivit spelet helt än. Somliga kanske minns att jag inte var speciellt imponerad av betan till Black Ops Cold War, men det var nyligen som jag plockade upp spelet för halva priset. Förvisso har det spelet fått ett flertal uppdateringar och nytt innehåll sedan betan, Då är jag nog ändå snäppet mer positiv till Vanguard enbart på grund av att det känns närmare Modern Warfare i jämförelse, även om det inte är på samma nivå som redan nämnt.

Då var det äntligen fredag igen, och eftersom denna del av Spelmusikfredag blev lite senare än vanligt så förmodar jag att tacosen redan förtärts och att fredagsmyset kanske även har avrundats. Då är det bara spelmusiken som är kvar, och efter en vecka där jag tagit andra dosen av vaccinet mot covid-19 känns det oerhört skönt att vara fullvaccinerad till slut. Men nu spelmusik!

Förra veckan valde jag att uppmärksamma 20-årsjubileumet för Ace Combat 4, och även denna vecka blir det att hylla ett musik som firar 20 år. Det var nämligen exakt på dagen för 20 år sedan som Ico släpptes, ett spel som jag dessvärre inte spelat men som ligger bland resten av de alldeles för många spelen i min backlog (tillsammans med Shadow of the Colossus).

Även om jag aldrig tagit mig an att spela Ico än, så är det ett spel som jag har velat spela under en tid. Nu när jag lyssnat lite på dess soundtrack, är jag än mer sugen på att få uppleva Team Icos debutspel, i synnerhet med låtar som ”Castle in the Mist”. Denna spellåt får mig lite osökt att dra associationer till fantasy-världar och de borgar som kan finnas utspridda längs världen att upptäcka. Vilket ändå känns passande med tanke på titeln, då den känsla och atmosfär som genomsyrar låten är just att få se någonting skymta i dimman som lockar.

Castle in the Mist (Michiru Oshima)

Spelmusikfredag-spellista

Då var det äntligen fredag igen, och efter en vecka som varit fylld med plugg, arbetsintervjuer och tidiga morgonpromenader känns det definitivt välförtjänt med helg. Eftersom det är fredag betyder det naturligtvis att det är dags för att lyssna på lite spelmusik, även om det blev lite senare än tänkt på grund av VM-kvalmatchen mellan Sveriges och Slovakiens damlag i fotboll. Hade tänkt försöka lägga ut detta före matchen, men nu blev det inte, dock känns det extra skönt nu med en svensk seger!

Men till spelmusiken, så blir det denna vecka en form av tribut till Ace Combat 4 som firade sitt 20-årsjubileum tidigare i veckan. Det är ett av de mest hyllade spelen i serien, och även fast det inte är min personliga favorit så var och är det ett viktigt spel som formade seriens framtid. Med just detta i åtanke blir det därför extra passande med veckans val av spellåtar, för det blir faktiskt två. Tekniskt sett i alla fall.

Den första spellåten går under titeln ”Rex Tremendae”, och är latinska för fantastisk kung (ungefärlig översättning). Det är en kort låt som med sin halvminutslånga speltid egentligen bara är latinkör som sjunger en strof ur psalmtexten Dies irae (Vredens dag) och är en musikalisk prolog till den andra spellåten, ”Megalith (Agnus Dei).

Denna låt kombinerar ett överlag elektroniskt slagverk, som även kännetecknar resten av soundtracket, med en latinkör som kommer in i låten med jämna mellanrum. Tack vare låtens ganska tillbakahållna takt ges en hyfsat allvarsam känsla, och i kombination med latinkören får låten närmast en ödesdiger atmosfär, vilket ändå känns passande i och med att denna låt spelas upp under spelets sista uppdrag och tillika bossfight mot supervapnet Megalith.

Låten i sig är förvisso inte särskilt märkvärdig jämfört med andra Ace Combat-låtar som använder sig latinkörer för att skapa en mäktig och ödesdiger känsla där allt står på spel. Just den sista anmärkningen känner jag dock inte personligen med denna låt specifikt, då trots dess ödesdigra ton känns den inte lika kraftfull som exempelvis The Unsung War eller Zero. Men! Som skrevs ovan var Ace Combat 4 ett spel som verkligen formade hur resten av serien skulle bli, med alltifrån fokus på moderna stridsflygplan, bossfighter i form av rejäla supervapen, en dramatisk berättelse samt själva musiken. Producenten Kazutoki Kono har i en intervju pekat på just denna låt, samt dess tillhörande uppdrag, där han upplevde att alla puzzelbitar föll på plats och att det här är vad Ace Combat borde vara som serie.

Rex Tremendae (Keiki Kobayashi)

Megalith (Agnus Dei) (Keiki Kobayashi)

Spelmusikfredag-spellista

Då var det äntligen fredag igen, och efter ytterligare en vecka där jag börjat komma tillbaka till studierna så känns det skönt att kunna ta helg nu. Utöver det sedvanliga fredagsmyset, blir det lite hembio i kväll då jag ska se A Quiet Place: Part II via SF Anytime. Det hade naturligtvis varit kul att se filmen på bio, då första filmen var en stark upplevelse på bioduken, men jag tror att det här blir bra med. Dessutom har filmen slutat gå på min närmaste biograf, så det är såklart praktiskt att ändå kunna se den hemma.

Hursomhelst, nu är det dags för att lyssna på lite spelmusik, då det hör fredagarna till. De tre senaste delarna har jag haft lite av ett andra världskrigs-tema, som jag ursprungligen hade tänkt fortsätta på även denna gång. Men sedan kände jag att det var dags för något annat, och dessutom släpptes soundtracket till Battlefield 2042. Den här gången är det Hildur Guðnadóttir och Sam Slater som står för kalaset. Generellt har jag varit nyfiken på soundtracket i sin helhet, men framförallt var jag nyfiken på hur det klassiska Battlefield-temat skulle låta i den senaste tappningen.

Föga förvånande går huvudtemat under titeln ”Battlefield 2042”, och om jag ska vara ärlig fick jag inget bra intryck alls under första lyssningen. Förvisso lät det som en snäppet futuristisk variant på temalåten, vilket ändå var hyfsat väntat, men mycket av låten uppfattade jag mest bara som elektroniskt oljud som för tankarna till musiken i både Battlefield 3 och 4 (dessa soundtracks gillar jag ändå, trots att de inte alls hör till vad jag vanligtvis gillar att lyssna på).

Nu när jag lyssnat på denna låt ett par gånger till har jag dock börjat värma upp mig för denna version av den klassiska spelmelodin. Den är fortfarande lite för elektronisk för min smak, men mellan dessa instrumentljud kan jag ändå höra ett ledmotiv som är lite mörkare än i vanliga fall. Oftast brukar Battlefields temalåtar ha en rätt bombastisk känsla, medan denna version verkar istället gå efter att vara lite mörkare, något dystrare och kanske framförallt skapa en inlevelse för den värld som existerar år 2042.

Jag kan ändå tycka att det är en mer fräsch tolkning av ledmotivet, även om dess elektroniska inramning påminner en hel del om både Battlefield 3- och 4-musiken. Jag känner dock att detta inte kommer att bli en av mina favoritversioner av Battlefield-melodin, men det är absolut en gedigen tolkning av Joel Erikssons ikoniska mästerverk.

Battlefield 2042 (Hildur Guðnadóttir & Sam Slater)

Spelmusikfredag-spellista

Då var det äntligen fredag igen, och efter en vecka då jag återvänt till universitetsstudier så känns det skönt att ta helg nu. Denna gång läser jag ett par fristående kurser, bland annat en om just spelmusik, så om ni redan tyckte att jag lät pretentiös i mina beskrivningar tidigare så lär jag nog bli det ännu mer…

Angående spelmusik, så är det ju faktiskt Spelmusikfredag, och denna vecka blir en fortsättning på ett litet tema som jag startade nyligen (och som kommer pågå ytterligare en eller två veckor, får se) genom att lyfta en låt från Call of Duty: WWII och Battlefield V, som har den gemensamma nämnaren att utspela sig under andra världskriget. Detta tema kommer sig helt enkelt av att jag sedan avtäckningen av Call of Duty: Vanguard varit på ett andra världskrigs-”humör” och har planer på att beta av diverse spel, filmer och dokumentärer om ämnet.

Angående Call of Duty: Vanguard, så är det ändå lite lustigt att det kommande Call of Duty-liret delar undertitel med ett Medal of Honor-spel som släpptes 2007, som går under titeln Medal of Honor: Vanguard. Jag antar att det kan bli så när det görs massvis med spel som behandlar samma krig, speciellt eftersom det finns en tendens att ständigt återkomma till samma fronter och slag i all oändlighet.

Angående Medal of Honor, har jag tidigare lyft temalåten från tidigare spel (framförallt originalet och European Assault), men jag tänkte inte göra det lätt för mig och enbart lyfta Vanguards variation på den ikoniska temalåten. Istället blir det ”Panzer Attack”, som jag förmodar spelas upp under en attack från en eller fler tyska Panzer-stridsvagnar. Det som jag finner intressant med denna låt är dess förvånande lågmäldhet i introt, för med dess titel hade jag nog förväntat en intensiv och högljudd orkester. Men trots dess lågmäldhet finns det ändå en viss intensitet i låten, som sakta men säkert blir mer påtaglig samt lite mer högljudd när låtens instrument stegras i takt med att temalåten och Michael Giacchinos bekanta musiksignatur kommer in i bilden.

Panzer Attack (Michael Giacchino)

Spelmusikfredag-spellista