Det tog ett tag innan jag fick några förväntningar på Matt Reeves The Batman, även om jag naturligtvis alltid sett framemot slutresultatet. Det var dock först efter filmens första ordentliga trailer som jag verkligen började se framemot den. Att Robert Pattinson skulle axla Läderlappen var lika mycket otippat som det var ett tveksamt kort, även om han är en hyfsad skådis hade jag verkligen svårt att se honom spöa upp skurkar i Gothams gränder.

Efter en del om och men huruvida jag skulle se filmen på bio eller inte, blev det till slut att jag såg den via HBO Max. Dels för att den ändå släpptes nyligen, dels efter Filmstadens rätt klandervärda beslut om att förbjuda medhavet snack, så kände jag att jag lika gärna kunde se den hemma. Något som jag gjorde nu i helgen, och jag är helt klart nöjd med filmen. Mycket nöjd, till och med.

För att börja med Robert Pattinson som Batman, vart jag väldigt positivt överraskad. Han kändes verkligen övertygande som Gothams mörke riddare, och jag tänker till och med sticka ut hakan och påstå att han kan vara en av de bättre skådisarna som axlat manteln. Förvisso är hans röst lite väl lågmäld (även om jag kan uppskatta avsaknaden av den överdrivet mörka rösten), och jag blev inte ritkigt lika såld på honom som Bruce Wayne, dock var Bruce Wayne inte med särskilt mycket på rutan i förhållande till tidigare Batman-filmer vilket gör att jag inte vågar dra en slutgiltig uppfattning. Jag uppskattar framförallt att Batmans detetiktivförmågor faktiskt får lov att visas i denna film, då det är något som jag saknat från tidigare Batman-rullar.

Tack vare skådespeleriet från inte bara Pattinson utan även större delen av skådespelarensemblem, den mörka atmosfär som filmen verkligen gottar sig i samt Michael Giacchinos musik, blev jag verkligen ganska djupt indragen i filmens berättelse. Den behövde dock verkligen inte vara närmare tre timmar lång, framförallt under dess sista timme kändes filmen lite väl lång och onödigt utdragen. Jag brukar i vanliga fall ganska sällan kommentera filmers längder utom i uppenbara fall där en film antingen är på tok för kort eller på tok för lång, men det senare är definitivt filmens största svaghet.

Med det sagt uppskattade jag verkligen denna tolkning av Batman, och framförallt är jag positivt överraskad av att Robert Pattinson gjorde en så pass bra prestation som Batman. Det hade jag verkligen inte förväntat mig från samma skådespelare som axlade rollen som den blekvita vampyren Edward Cullen i Twilight, som jag lustigt nog såg om ganska nyligen (givetvis med en del alkohol till hands). Nu har jag förvisso bara sett två filmer från i år (denna och The Ledge), men The Batman kommer definitivt att vara en toppkandidat till min personliga favoritfilm från 2022.

Då var det fredag igen, och även om denna vecka blev något kortare med en ledig måndag så känns det i alla fall skönt att kunna ta helg nu. Så fram med tacos-tillbehören, fredagsmyset och en bra högtalare för att lyssna på lite spelmusik.

I sviterna av mitt senaste inlägg om Prehistoric Planet, som onekligen verkar vara en andlig uppföljare till Walking With Dinosaurs, känner jag mig på lite dinosaurie-humör. Walking With Dinosaurs var en favorit som yngre, och en annan favorit från barndomen var Disney-rullen Dinosaur samt dess tillhörande licensspel. Faktum är till och med att Disney's Dinosaur är det första konsolspelet som jag någonsin spelade, och som introducerade mig till den fantastiska värld som spelvärlden ändå är. Jag kan verkligen inte påstå att det är ett bra spel, för det är det verkligen inte, men det är ett spel som inte bara är viktigt för mig, utan även som jag hyser en enorm nostalgi över.

Justr nostalgi är definitivt det första som jag kommer att tänka på när jag hör "Main Menu Theme", då jag transporteras lite över 20 år tillbaks när jag för första gången satt framför TV:en med en spelkontroll. Men jag transporteras även 65 miljoner år tillbaks, och även om denna låt inte har samma verkningskraft som Jurassic Park-motivet, eller för den delen filmen som spelet är baserat på, så lyckas denna låt med att skapa en primitiv och förhistorisk atmosfär.

Main Menu Theme (Eric Chevalier)

Spelmusikfredag-spellista

Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av dinosaurier, och konsumerade så mycket media innehållandes dessa majestiska varelser som var möjligt. En av favoriterna var utan tvekan Walking With Dinosaurs, som verkligen gav liv åt de förhistoriska giganterna på ett som inte skådats varken före eller efter det. Fram tills nu...

Prehistoric Planet ser definitivt ut att bli en andlig uppföljare till Walking With Dinosaurs, och det blev en hel del snack om denna serie när en teaser visades upp för ett tag sedan. Det som jag fick se då gjorde att jag tappade hakan, och efter gårdagens nya trailer är jag fullkomligt lyrisk. För precis som Walking With Dinosaurs ser Prehistoric Planet ut att ge liv åt dinosaurierna på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, med helt makalösa specialeffekter.

Jon Favreau är inblandad, vilket brukar vara ett gott tecken enligt mig, i denna Planet Earth-liknande dokumentärserie. När jag säger Planet Earth-liknande så överdriver jag inte det minsta, utan det är samma producenter bakom Planet Earth som är involverade i Prehistoric Planet. Som grädde på mosen är dessutom David Attenborough berättarrösten. Det är bokstavligt talat en dröm som gått i uppfyllelse, och jag längtar något oerhört enormt på denna satsning från Apple TV+. En prenumerationstjänst som jag aldrig funderat på att skaffa tidigare, men som jag definitivt kommer att göra för Prehistoric Planet. För detta vill jag verkligen inte missa!

Tyrannosaurier som inte är konstanta mördarmaskiner och som visar kärlek mot varandra? Too woke for The Sun!

Då var det fredag igen, men det är inte vilken fredag som helst utan det är självaste Långfredagen. Så därför vill jag börja med att önska er en Glad Påsk! Det eblev en senare Spelmusikfredag denna gång, då det varit lite diverse planer och börjat påskfirande som fått prioriteras. Samt så hade jag svårt att välja ut en spellåt som verkligen passar bra med påsken. Därför vill jag förvarna om att veckans spellåt inte är helt och hållet påskrelaterad, men jag tycker nog ändå att det passar hyfsat nära åtminstone.

När det kommer till firande av olika högtider och traditioner, har jag märkt att jag instinktivt lutat mig mot musiken från Witcher-spelen, antagligen för att den spelseriens soundtrack verkligen fångar in själva essänsen av en hednisk tid, vilket ändå passar bra ihop med de allra flesta av våra högtider som har något form av hednisk ursprung. Dessutom finns det en hel del festlig musik, men just denna gång blir det en mer avslappnande sådan i form av "The Banks of Sansretour".

Just avslappnande musik är något som Witcher-spelen erbjuder i flera former, och just denna låt är bara ytterligare ett exempel som styrker det påståendet. För även en värld full av monster, domedagsprofetior, krig och politiska intriger har ju en del skönhet i sig, och inte minst i Toussaint där det finns gott om både romantiska riddarklyschor och vampyrer.

The Banks of Sansretour (Piotr Musiał)

Spelmusikfredag-spellista

Nu har det gått precis en vecka sedan Lego Star Wars: The Skywalker Saga släpptes, och även om jag såg mycket framemot det var jag inte helt säker på om jag skulle ta tag i spelet vid släpp. Är fortfarande långtifrån klar med Horizon: Forbidden West, Shadow of War och Ace Combat X, och på det har jag fortfarande både Oblivion och Skyrim igång. Men nu plockade jag upp det senaste Lego-spelet i alla fall och har spenderat en del tid med det, och det är blandade känslor som jag har.

Det första som ska nämnas är naturligvis att det är ett Lego-spel, och då syftar jag inte på det mest självklara utan snarare det näst mest självklara - det är mycket väl bekant. Med andra ord, har du spelat dig less på Lego-spelen och väntat på större förändringar i konceptet, så kommer inte Lego Star Wars: The Skywalker Saga att blåsa dig av stolen. I grunden är det i mångt och mycket samma välbekanta upplevelse med plattforms- och pusselelement, pucklande på fiender, hemligheter att samla på dig och öppna hubvärldar att utfroska.

Det betyder naturligtvis inte att det är dåligt, tvärtom har jag snarare haft det rätt trevligt med Lego Star Wars: The Skywalker Saga. Även om det mesta känns bekant sedan Lego Star Wars: The Force Awakens (som var det senaste Lego-spelet som jag tog del av), har jag ändå trevligt med TT Games Lego-tolkning av Star Wars-filmerna. Jag uppskattar även det utforskande som erbjuds i de olika världarna, då det finns mycket att upptäcka samtidigt som det tack och lov inte känns överväldigande. Jag gillar även det uppdaterade stridssystemet, som nu har ett enklare kombo-system där successiva attacker leder till att öka på ens kombo-multiplikation.

Dessvärre är inte allt frid och fröjd i galaxen långt, långt borta, och även fast jag som sagt trivs med spelet har jag ett par synpunkter så långt som jag kommit. Min främsta kritik är att jag upplever att det fattas en del sett till innehållet, dels saknas det uppdrag för vissa scener, dels saknar uppdragen vissa segment från deras respektive filmscener. Istället slätas dessa över med korta mellansekvenser, alternativt är integrerade transportsträckor inom hubvärldarna. Något som jag inte har ett problem med i sig, jag uppskattade exempelvis hur hubvärlden blev en del av äventyret mellan uppdragen i Lego Lord of the Rings. Här upplever jag det istället som att de olika världarna ersätter mer ordentliga banor, vilket känns lite trist.

Med det sagt, har jag ändå trevligt med Lego Star Wars: The Skywalker Saga. I stora drag är det mycket välbekant från tidigare Lego-spel, men det är en trivsam upplevelse och tolkning av Star Wars-filmerna. Däremot kan jag inte heller påstå att spelet riktigt lever upp till de förväntningar som jag hade innan släpp, och det är dessvärre inte den helt ultimata Lego Star Wars-samlingen som jag hade hoppats på.