Paddla kajak är jobbigt

Att paddla kajak är riktigt jobbigt, även för en sprinter eller en bodybuilder, det märks tydligt när mjölksyran sätter sig i armarna och vila är inget som man talar om direkt

Idag paddlade jag en bra bit från mina hemtrakter i Södertälje, i Östersjön. Pappa. syrran och mamma paddlar en K2 Kajak där syrran sitter och slappar, (Hon är fem år) medan Linus, min bror paddlar en K1 precis som mig.

När det bär av så märks det på direkten att brorsan inte klarar av att hålla min och föräldrarnas hastighet så han blir släppad efter resten av vägen, men måste ändå hjälpa till lite själv. Brorsan är tretton år och väldigt liten till växten, men jag förstår honom, i hans ålder var jag också liten som en pinne och jag var inte heller stark som ishockeykillarna i min klass.

Efter två kilometer i motvind börjar det bli svettigt, då solen står precis över oss, samtidigt som en obehaglig känsla börjar krypa upp i armarna, men som snabbt försvinner. Två kilometer är bara början av den åtta kilometer i motvind, mjölksyran kommer i perioder och jag måste paddla helt ensam utan någon som helst hjälp, då tre personer i en K2 med släpp kan turas om.

När vi stannar tar det ett tag att komma upp på torra land, inget jag vill prata om då stenarna är hala*. Skärgården är inte mina trakter så det vill jag inte prata om överhuvudtaget. På tillbakavägen så blir det lite mindre jobbigt då vi har vinden i ryggen, men med utslitna armar från första sträckan blir det ännu en utmaning för mig. Att hålla upp armarna i sammanlagt 2-3 timmar är bra träning och ni kan se hur vältränade kanotister är, då de har stickor till ben.

När vi är tillbaka är jag blöt överallt, och myrbett över hela smalbenet, inget man kan göra någonting åt ute på det öppna havet. Får se om jag gör det igen, men det vet jag ej. Inte i år i alla fall.

Jag efter halva sträckan, var rastlös