En Mardröm

Vad är skräck?

Det känns som om jag färdats genom universum på sekunden och jag spärrar upp ögonen med all min kraft, det gör ont, svårt att hålla ögonen öppna. Synen är suddig och det känns som om jag legat still i en livstid, att ställa sig upp tar på alla mina krafter och med råge håller jag kroppen i ett upprätt, mänskligt stadium, jag börjar gå. Känner framför mig med oroliga tankar på vad som finns framför mig, men jag känner inte ens luften när jag drar min hand i en halvcirkel. Var är jag? Är det en dröm? Det känns så verkligt, men ändå inte.

Mina fötter känner inte underlaget och mina knän ger vika flera gånger, däremot blir synen skarpare och jag kan ibland urskilja olika färger runt omkring mig, huvudet börjar bulta som om hjärtat anstränger sig för varje rörelse jag gör. Jag märker nu att pulsen ökar dramatiskt och pausen mellan mina andetag ligger under sekunden, det känns onaturligt.
Jag känner nu en vägg och minnen börjar klarna, jag minns mitt hem, min uppväxt, min första cykel, min familj. Jag fäller en tår som träffar foten med ett högljut plaskande som får öronen att skrika. Synen börjar klarna mer och mer och jag urskiljer konturer på den gråa väggen, jag försöker få fram ord, men hur jag än anstränger mig hör jag bara mina andetag, suckar på tanken att vara såhär för evigt.

Jag känner mig fram och greppar om något, ett handtag. Jag har inte krafter nog att öppna och jag sätter mig ner för att vila. Plötsligt sprängs kroppen med energi och alla sinnen funkar normalt igen, runt omkring mig ser jag ett bostadsområde, det står tomt. På lekplatsen leker det inga barn, bakom fönsterna tonar gråa färger upp och svaga ljus syns i några hus. Allt är övergivet. Jag försöker rycka upp dörren, men det går inte och jag känner en kall vindpust i nacken, spöklik, nästan som om det vore en varning. Jag tittar snabbt bak med en ren reflex och ser hela gatan ner, några löv prasslar på marken och ett kusligt ljud från knarrande kedjor hörs på långa vägar, jag känner nu en lukt.

Döden. Lukten av död, av sorg. Som att känna lukten av mörker. jag börjar gå och tittar oroligt över axeln. Jag känner mig inte rädd, men misstänksam, var är alla?
Framför mig syns en rondell på ett utländskt vis, färgen var en gång lysande röd, men färgen har bleknat ut, blivit skrämmande. Lekparken ligger i mitten och gungorna åker fram och tillbaka med långsamma frekvenser, som om det vore en skräckfilm, det är här det knarrande ljudet kommer ifrån. Jag står på höger sida om gungan, runt omkring mig bildar ett antal hus en vägg runt omkring mig, lekplatsen är den centrala punkten. Jag börjar nu gå mot en av de fyra väggarna som sträcker sig ut från området som grenarna på ett träd.

Solen syns inte bakom molnen, det har den inte gjort sen jag kvicknade till. Himlen är grå och dyster. Gatan är lätt fuktig och jag undviker att titta ner på den då jag bara känner mig mer sorgsen, utöver detta känner jag mig ensammast på hela planeten.
Jag börjar höra nya ljud, denna gången ljuden från en vindpust, svagt starkare än den i nacken och ännu en gång känner jag mig illa till mods, som om jag ska söka upp skydd, fly.

Jag har gått femtio meter på vägen och har lämnat rondellen och lekparken bakom mig, i synvinkeln börjar husen försvinna och samhället växer, husen blir större och med observationer ser jag höga hus i fjärran och en gigantisk bro. Jag märker att det börjar klia på huden och med ansträngning försöker jag låta bli att klia, men det går inte. Det första jag gör är att klia mig desperat på axeln och en det känns blöt. Jag tittar på axeln och ser en gul sörja sippra ur en böld, stor som ett äpple, det svider och jag torkar av den med lite tidningspapper jag hittat på marken. Jag känner lukten av var och... något annat.

Med en till vindpust, betydligt starkare känner jag lukten av förruttnelse, jag spanar igenom husen, men ser inget. Lite längre fram ligger något, eller någon. Jag börjar bli rädd, men närmar försiktigt föremålet. När jag väl är framme ryggar jag tillbaka, stanken är fruktansvärd. Jag har svårt att se då ögonen svider som om de andades. Framför mig ligger ett lik, kroppen är uppsvälld och vita maskar kryper på magen som blottas under en vit tröja. Ansiktet går inte att identifiera och pupillerna har bleknat till samma färg som resten utav ögat. Kroppen är svart och ser ut att ha legat ute i flera dagar, kanske veckor. Stanken och synen gör mig illamående och jag spyr, en grön väska blandad med något rött sprutar ut ur näsan och munnen. Jag får en smak av järn i munnen, blod.

Jag börjar gå i raskare takt ifrån liket och vinden byter riktning, jag känner mig hungrig. Denna gången blåser vinden hårdare och ett susande ljud stör min tanke på mat. Denna gången känns lukten inte alls så farlig utan mer som någon föda. Jag har gått igenom hela kvarteret och ser staden närma sig, till höger reser sig en byggnad flera hundra meter upp i luften, det börjar kurra i magen och min blick fastnar på en bensinmack, där kanske jag kan äta.

Inne i bensinmacken finns det gott om mat, men inga lik syns till. Jag äter så att jag blir mät och glömmer det mesta som jag varit med om. Något som stör mig är rummet, dörren känns så frestande, som om det vore något intressant bakom. Det är svårt att gå då jag fått ont i magen, var maten gammal tro? Dörren ser dock mer och mer inbjudande ut. Med ett knarr öppnas dörren och en behaglig syn träffar mig, ett paradis, flera människor visar sig, tittar glatt mot mig som om det vore en ny värld. En man kommer fram, tar mig i handen, leder mig mot en gräsplätt, är detta på riktigt? Jag kan inte tänka, kan inte förstå...

Jag kräks, mycket värre och det känns som om lungan följde med, smaken av bröd i munnen byts ut mot en varig smak, käkarna vägrar att öppnas och med ett knak går den ur led, jag ryggar tillbaka. Den gula smörjan har satt sig som lim mellan tänderna och på bara sekunder den fast och ett bultande ljud går igenom munnen. Jag har svårt att andas, kanske för att jag blivit rädd. Jag försöker lugna ner mig och andas genom näsan, det känns lättare.

Med käken i ett konstigt läge, hindrar från att öppna munnen och en kliande axeln börjar jag känna mig dålig, såret kliar mer än vanligt och jag sliter sönder det gång på gång, det gula varet har försvunnit och en orange vätska sätter sig som en hinna över såret. Mina tankar avbryts denna gången av en väldigt stark vindpust som sliter av min halsduk, jag ser den segla iväg över träden, orkar inte springa efter den.

Denna gången känns det mycket värre, något är inte rätt, som jag förståt är något skumt på gång. Jag börjar tappa känseln i tårna, jag är trött igen och sinnena börjar bli sämre. Denna gången ser jag en brygga, jag vill gå ut på den, det känns rätt. Den är ändå bara några meter ifrån mig. Plankorna känns ostadiga när jag traskar ut på bryggan, vattnet är grumligt och miss färgat. Mycket skräp simmar runt i vattnet som plötsligt fått en gul nyans. Något avbryter min syn, något annat i vattnet. En kropp, dock mycket mer gravt förmultnad, fiskarna har nog gjort jobbet. Kroppen liknar nästan ett skelett och bara några köttremsor blottas på den vita kroppen.

Min fot börjar kännas konstig och jag tittar ner på den, tårna är svarta och jag tar på en av dem, jag känner inget i tån, men den är iskall och hård. Jag ställer mig upp och känner att något viker sig, den högra foten knäcks av som en pinne och mitt huvud exploderar av smärta, med all kraft med hopp om att skrika sliter jag upp munnen med ett vrål och överläppen dras med och hänger som en baconskiva på underläppen, köttet i foten är svartnad och det liknar kallbrand. Min andra fot verkar dock lika dålig och jag sätter mig ner med tanke om att inte göra samma sak med den andra. Det svartnade färgen har nått knäet och hela benet börjar domna bort. Ur munnen rinner det blod i snabb takt och jag sliter av en bit av tröjan för att trycka mot munnen, det känns inte bättre och tröjbiten fastnar på läppen, den gula vätskan är kvar.

Nu känner jag inte en vindpust, utan en storm. Jag flyger omkull med en stor kraft och försöker ta emot mig med armen, men den ger vika och benpipan bryts ut med ett snappade ljud. Jag ser benpipan blottas och börjar må illa, jag har vant mig med smärtan i läppen och benet, jag känner inget speciellt förutom en ilande känsla. Jag lägger mig ner på bryggan, stormen är kraftig och det verkar bli värre, mitt ben har domnat helt och en svart färg syns uppe vid låret. Andra benet är lika obrukbart och ligger som en protes vid sidan om mig, ena armen går inte att stödja sig på och den andra har en infekterad böld på sig, att ligga är det enda jag kan göra nu.

När jag ligger ner börjar jag bli trött, min syn börjar bli suddig igen och jag kan inte prata. Hörseln har blivit ett evigt tjutande då vinden sprängt trumhinnorna. Jag har tappat känseln i nästan hela kroppen och smärtan har gjort mig galen.

Jag uppfattar något som sträcker sig över mig, vinden är som starkast och trumhinnorna är utslagna sen länge, jag kan inget höra. Mörkret över mig ser ut som en människa, konturerna visar något smalare. Jag trycker upp mitt högra öga med kraft för att urskilja vad som ställt sig över mig, det tar ett par sekunder att vänja sig, men nu ser jag tydligt.
Framför mig står en människa, ett lik. Tandraden blottas genom det gråa, genomskinliga skinnet. Ett öga fattas och det andra är lika blekt som himlen som är över oss. Håret är stripigt och ser ut som en gegga. Kroppen är intorkad och lila ådror blottas över hela kroppen. Den tomma blicken stirrar på mig, jag är rädd. Känner fruktan.

Efter några sekunder börjar det gå emot mig med lunkande steg, jag försöker kravla till slutet av bryggan med den enda brukbara armen, men liket hinner ikapp. Längst ut på bryggan lägger jag mig på magen och stirrar ner i det grumliga vattnet, något reser sig upp ur det. en grå arm som vill fatta om mig, jag orkar inte bry mig längre, orkar inte kämpa. Liket ovanför mig har stannat upp och stirrar på mig åter igen, som om han vill att jag ska fatta om armen, jag är för utmattad för att vara rädd. Armen i vattnet blir stelare och ryckigare, jag fattar om armen och med några sekunders paus drar den ner mig i vattnet med all sin kraft. Jag känner mig trött, orkar inte kämpa. Handen försvinner ner i djupet och jag börjar få panik, vill andas. Jag dra in en mun full med vatten och känner att jag börjar hosta, drar in mig ännu mer vatten. synen börjar försvinna. Jag känner mig dåsig, paniken försvinner och jag märker att hela kroppen börjar bli stel, jag kommer drunkna.

Det sista jag minns är när jag dunsar i botten med en stöt genom kroppen, jag sluter blicken och världen runt omkring svartnar.