Filmrecension: Tron Legacy

Jag såg aldrig den första Tron-filmen. Jag var inte ens född när den släpptes och den har från vad jag har hört inte klarat tidens tand lika väl som många andra stilbildare.

Men det var inget hinder för att min hajpmaskin skulle gå igång för Trons storslagna återkomst. Den främsta anledningen till hajpen var Daft Punk-inslaget i soundtracket, och däri ligger också filmens styrka.

Filmen är en fest för ögon och öron men lämnar lite att önska för hjärnan. Regissören har varit stilen trogen och allt är minimalistiskt och kliniskt rent. Färgerna är ett smart grepp för att tydliggöra vars alla karaktärerna står jämfört med varandra.

Soundtracket är även det fantastiskt. Daft Punk gör ett fantastiskt jobb när det gäller att bygga upp världen "The Grid" och deras cameo i filmen var nog mitt favoritinslag.

Handlingen i filmen har dock sina brister. Tron gapar efter mycket och försöker på någon nivå vara en filosofisk film där man leker med tanken på absolut sanning och perfektion men genomförandet är sloppy och man går aldrig in på djupet. Många händelser i filmen förklaras aldrig och vissa personliga relationer och svek som kunnat varat intressanta blir överspelade snabbt och faller i glömska.

Filmen är dock underhållande och gör sig nog allra bäst på en riktigt bra bio eller en bra hemmabio. I stort sätt håller jag med det Jonas Mäki säger om filmen även om jag är lite mer positivt inställd.

Filmen får 6/10 av mig men det är en relativt stark sexa. Men filmen är inget mästerverk och klarade inte av att leva upp till mina förväntningar.

Halvt hjärndöd fest för ögon och öron