I'm a gleek

Glee. Jag minns när det programmet börjades sändas och hur alla mina vänner i USA verkade vara som besatta. Jag avskydde programmet instinktivt och lovade dyrt och heligt att jag minsann aldrig skulle bli som dom.

Men någonstans gick det väldigt, väldigt fel. En vän försökte få mig att titta på ett avsnitt och i ett svagt ögonblick gick jag med på det och innan jag visste vad som hade hänt så var jag fast. Snabbt som attan drog jag hem alla avsnitt som hade släppts och såg dom på löpande band.

Serien var förutsägbar, ostig, kommersiell och många av karaktärerna var avskyvärda. Men jag var fast. Jag insåg alla svagheter men det hjälpte inte. Glee hade ett fascinerande skimmer över hela alltet och varje ny sång som de sjöng drog mig längre och längre ner i skiten.

Idag har jag accepterat det faktum att jag är en fullfjädrad Gleek. Jag väntar otåligt på varje nytt avsnitt och när det kommer kan man ge sig fan på att alla mina Facebook-vänner ska få veta att jag ska se det.

Igår var det dags igen. Det var ett alla hjärtans dag avsnitt där jag hela tiden visste exakt vad som skulle hända men likt förbannat så älskade jag skiten. Nu tänker jag gå in på iTunes och köpa de nyaste låtarna och skämmas lite. Skämmas över hur mycket jag älskar Glee.