Yes! Jag som älskar allt som har med grottmänniskor att göra, har fått det spännande uppdraget att recensera Far Cry Primal (PS4). Det installeras as we speak och jag kan inte bärga mig tills jag får sätta klorna i Ubisofts stenålderssandlåda. Om allt vill sig väl gör hoppet bakåt i tiden att jag fastnar mer för Primal än jag någonsin fastnade för de tidigare spelen. Visst, de var underhållande i all sin actionprakt, men att kasta spjut mot mammutar och försöka tämja sabeltandade tigrar verkar på förhand långt mer nervkittlande.

Recensionen dyker upp på måndagförmiddag runt second breakfast (för att tala Hobbit-språk), trevlig helg på er!

Jag såg den för snart två veckor sedan.The Revenant. Jag har inte bloggat om den än, dels eftersom jag haft så rackarns mycket att spela/recensera men också för att jag helt enkelt velat smälta mina intryck ordentligt innan jag skriver något. Nu kan jag glatt meddela att jag fortfarande känner mig lika imponerad, rentav lyrisk. The Revenant var magisk! Jag satt med halvöppen mun och bara gapade åt det som hände på bioduken. För alla som inte har sett filmen än, kommer här en enorm spoilervarning innan jag berättar vad jag tyckte var så fantastiskt med den.

Öppningsscenen
Regissör Iñarritu och hans kamerakumpan Lubezki tog framgångsreceptet från Birdman och gjorde ett ännu häftigare arbete med The Revenant, inte minst i den explosiva introsekvensen. Pilar borrade sig genom levande människor, indianer blev nedskjutna från träd och till slut sattes allting i brand... Alltihop inspelat med häpnadsväckande få (men långa) tagningar, utan att någon skådis tabbade sig. Senaste gången jag blev såhär golvad av en inledning, var när Jokern rånade banken i The Dark Knight.

Björnen attackerar - igen
Scenen som alla har väntat på var mäktigare och mer intensiv än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på. Ännu en gång skedde allt i en enda tagning och när björnen - som visserligen tyvärr var uppenbart datorgjord - kastade runt Glass, som fick skador i realtid, var det för mig obegripligt hur filmskaparna lyckats göra denna scen. När björnen sedan attackerade Glass en gång till och kampen pågick i ytterligare någon halvminut (utan klipp), fick jag gåshud. Glöm The Edge med Anthony Hopkins; trots att björnen i The Revenant var CGI kändes hela attacken genomgående verklig, just för att den gjordes i en enda tagning.

Storslagna vyer
Jag har sett två filmer i mitt liv som erbjudit extremt fina miljöer. Den första är Sagan om ringen (hela trilogin) och den andra är The Revenant. Inga andra rullar - som jag sett - kommer i närheten av den vackra natur som skildras i dessa två verk, och när det gäller The Revenant kändes varenda bildruta intressant. Ännu en gång stod det klart att Lubezki spelar i en helt egen liga när det gäller foto och om han inte kammar hem en Oscarstatyett om ett par veckor, är juryn blind. På något magiskt vis flyter alla hans scener på ett drömskt sätt, kameran liksom svävar fram likt Dementorerna i Harry Potter och även om det gick långa partier utan någon dialog överhuvudtaget, tappade jag aldrig intresset i The Revenant. Just för att fotot fängslade mig så mycket.

Fitzgeralds ekorre-historia
Skurken i dramat hette Fitzgerald (jag kallar honom Fitzy från och med nu), som kallblodigt mördade Hugh Glass son och sen försökte begrava den söndertrasade huvudpersonen när han fortfarande levde (tur att jag aldrig såg trailer nummer två, eftersom den spoilade allt detta och dessutom visade slutfighten mellan Hardy och DiCaprio!) Fitzy var inte bara härligt skurkaktig, briljant spelad av Hardy, utan bjöd också på en kul monolog där ondingen beskrev hur hans pappa hittade gud i en ekorre. En ekorre som han sköt ihjäl och åt upp... Fitzys mörka humor fick mig att hatälska honom på samma sätt som jag hatälskar Hans Landa i Inglourious Basterds.

Slutfighten mellan Hardy och DiCaprio
Sällan har en slagsmålsscen på film känts mindre koreograferad. Här är det klumpigt och brutalt, en brottningsmatch med yxa och kniv. Det enda som kändes lite väl beprövat, var när kniven var sådär två centimeter från ansiktet innan hjälten i sista ögonblicket lyckades få undan den, men när Glass strax därpå högg Fitzy i vaden blev slagsmålet genast mer realistiskt igen. Visserligen var det fullkomligt uppenbart att allt i slutändan skulle leda fram till den här dödskampen, och att Glass skulle segra, men den blev inte sämre för det.

Drömscenerna då? Jag hade faktiskt inget emot dem, utan tyckte snarare att de fungerade väldigt bra för att göra Hugh Glass till en mer intressant protagonist. Och även om filmen saktade ner ordentligt i tempot när Glass väl var på benen igen och begav sig iväg efter Fitzy, tyckte jag aldrig att filmen kändes sölig. Det långsamma tempot behövdes för att jag skulle kunna tro på den långa färden för hjälten, och tack vare det fantastiska fotot blev det aldrig tråkigt att följa DiCaprios kamp för att överleva.

The Revenant var filmmagi och en av de häftigaste bioupplevelser jag haft. Den levde upp till alla mina skyhöga förväntningar och jag hoppas innerligt att den kammar hem rejält med kosing och så många Oscarstatyetter som möjligt, så att Hollywood inser värdet i att satsa på annat än ständiga superhjälteuppföljare och "tonåringar som ska överleva i diverse Sci-Fi-universum"-filmer. Sådana behövs det inga fler av.

Vad tyckte du om The Revenant?

"Come to papa, Fitzy!"

Först och främst vill jag be om ursäkt för den senaste tidens bloggtorka. Det vankas flytt för mig och sambon (äntligen!) och som om inte detta vore nog att tänka på, har jag dessutom fått tre olika recensioner att skriva inom loppet av ett par veckor. The Witness-texten blev klar tidigare i veckan (länk!) och de senaste dagarna är det Dying Light: The Following som rullat i skivläsaren. Eller tja, startats via Steam rättare sagt.

Alla som har spelat originalet från ifjol vet att det finns en del helmysiga påskägg att hitta i Harran, bland annat första banan i Super Mario. Jag kan glatt meddela att påskäggen även finns spridda utanför den dystopiska storstaden, runtom i de vidsträckta landskap som The Following består av. Under en av mina många och långa upptäcktsfärder med Buggyn (som känns helt underbar att köra) kom jag plötsligt fram till ett blått hus. Nyfiken klev jag ur mitt bepansrade mördarfordon och stövlade in i den övergivna villan... Vad hittar jag? Harry Potters sovplats! Spana in själva:

Skrymslet under trappan, kvasten på väggen, trollkarlshatten på sängen... Jag är kär. Detta fiffiga påskägg är tillräckligt för att jag redan nu ska rekommendera The Following till alla som gillar Dying Light (och Harry Potter). Men det finns såklart en hel drös andra grejer som gör denna sanslöst matiga expansion värd att spela. Mer om dem i recensionen nästa vecka!

Nu ska jag tillbaka ut på vetefälten och köra ihjäl zombier med spelvärldens brutalaste Buggy. Vad mer kan man önska sig egentligen?

Vilket är det roligaste påskägg du hittat?

Nedan följer spoilers kring den första bossen i Bloodborne: The Old Hunters.

Dag 1: "Det här är omöjligt!!!"
Jag och PC-trollkarlen Kalle har äntligen införskaffat expansionen till Bloodborne, och förutom den relativt friska färgpaletten (i jämförelse med originalspelet, tack vare att The Old Hunters utspelar sig på dagen istället för natten) är det framför allt fienderna som har fångat mitt intresse. Allra främst ett gäng nya filurer med långa hattar, som med sina ettriga hagelgevär och långa piskor hindrar mig och min medspelare från att komma nära nog att göra någon skada. Och när vi väl lyckas få in ett par hugg, visar det sig snart att fienden har en odrägligt potent livmätare... Dessa slags fiender är dessutom standardmotstånd i The Old Hunters och en försmak på vilken hemsk utmaning som väntar oss.

Kanske är vi bara ringrostiga, men allra mest beror vår tveksamma framfart på att vi lirar New Game+. Jag och Kalle valde (dumt nog?) att fortsätta spela med våra originalkaraktärer, de vi klarade Bloodborne med i somras. New Game+ ger visserligen mer Blood Echoes för varje dräpt fiende, men monstren har samtidigt blivit ohyggligt mycket starkare och motståndet känns rent utsagt mer förjävligt än någonsin. Inte minst när vi kliver in i The Old Hunters-världen, där de nya fiendetyperna får mig att slösa Blood Vials i samma takt som Aldin dör i Halo 5.

Men som den Souls-fantast jag är, älskar jag förstås den extra utmaningen! Att ta sig vidare - eller att ens ta sig förbi minsta lilla fiende - känns belönande på ett sätt som klår alla andra spel. När jag tänker efter är det egentligen bara Hard Time Attack i Shadow of the Colossus som har fått mig att känna något liknande den Bloodborne/Dark Souls-triumf som From Software är mästare på att förmedla.

Och så kommer förstås det där stället där det tar tvärstopp, där vi får nog och till sist blir tvungna att acceptera vårt nederlag för den här gången:den första bossen.

Under vår första spelsession hann vi med att ge oss i kast med expansionens första bossbatalj. Iförd våra mest stryktåliga kläder och brutalaste vapen (jag kör själv oundvikligt med Hunters Axe och dess förödande R2-attack:dubbelsvingen), samt en extra NPC vid vår sida, klev vi in i Ludwigs katedral med högt mod. Efter att ha dött minst 15 gånger på rad slog vi dock fast att det var omöjligt. Vi kunde helt enkelt inte ta kål på den gigantiska besten, som under bossfighten även utrustades med ett kolossalt svärd så småningom. Ett litet felsteg från vår sida resulterade i direkt död, vilket gjorde att vi efter någon timmes försök la ner hela projektet.

Dag 2:"Ut med Henriett, in med Valtr!"

Nu har det gått några dagar och lusten att samla ihop våra krafter, be en stilla bön och ge det ett nytt försök, är här. Som alltid, när det gäller Bloodbornes bossar. Planen? Att ägna ett par timmar åt att leta upp en bättre NPC att ta med på slagfältet, samla på oss nya kulor och Blood Vials - Ludwig fick oss att slösa bort det mesta sist vi mötte honom - och så klart gå upp i level ett par snäpp till. Alltsammans för att förbättra våra chanser mot Bloodbornes hittills jobbigaste boss.

Efter att ha googlat på saken (jag skäms inte ens för att erkänna det) traskar vi iväg till The Forbidden Forest och går med i The League-covenanten, som sedan gör det möjligt för oss att kalla in Valtr innan det är dags att hälsa på Ludwig igen. Valtr visar sig snabbt vara en bättre krigare än Henriett, mycket tack vare det nya vapnet Whirlgig Saw som är något av det mest blodutgjutande jag skådat sedan Lancern i Gears of War, och med honom vid vår sida är det faktiskt möjligt att ta kål på Ludwig efter bara några försök. Vilken lycka!

Visserligen är alla bossar i Bloodborne utmanande, men ingen har varit lika hemsk som Ludde på New Game+. Jag kan inte ens föreställa mig hur det vore att tampas mot honom på egen hand, där skadan man själv gör syns i de millimeter som dras från fiendens liv, medan ens egen karaktär kollapsar efter att ha blivit träffad bara någon enstaka gång...
.
Slutsats: New Game+ är horribelt, och underbart på samma gång. Suget efter att rulla undan från fiender i Bloodborne har blommat upp på nytt i och med expansionen, som hittills känns oerhört prisvärd jämfört med så mycket annat nedladdningsbart material som diverse studios gör allt för att pracka på oss spelare - här tänker jag främst på Battlefront, vars season pass nästan kostar lika mycket som själva spelet...

Om resterande timmar i The Old Hunters är lika frustrerande fängslande som inledningen, lär expansionen bli ett perfekt sätt att avsluta min romans med Bloodborne på. Åtminstone tills jag känner den där märkliga lusten att bli totalslaktad i ett spel igen.

Har du lirat The Old Hunters än?

Just nu känns det som att jag knappt hinner med någonting, vilket även skäggmäster Björklund bloggade om för ett par månader sen. Mitt eget spelande har sällan varit lika spretigt som det är just nu. I ena hörnet pockar Halo 5 på uppmärksamheten, och i motsatta ringen står Fallout 4 och lockar med all sin prakt, medan ett högst efterlängtat Rise of the Tomb Raider (till PC) släpps nästa helg... Dessutom vill både The Witcher 3 och Just Cause 3 att jag ska lattja runt i deras respektive världar.

Och så har vi förstås Battlefront, Bloodborne: The Old Hunters, Dying Light och Rainbow Six Siege som allihop är fenomenala multiplayertitlar. För att inte tala om mitt naiva åtagande att ta mig igenom samtliga Halo-spel på Legendary tillsammans med en vän, lokalt. Att lyckas med det lär ta oss sisådär två år, skulle jag tro. Inte minst för att han jag spelar med är lika upptagen som jag med att njuta av andra titlar.

Jag har ingenting emot den skörd av underbart bra spel som släpptes 2015, men däremot kunde de gärna ha fått sprida ut sig lite mer. Att det mesta hade premiär under hösten, var inte alls bra för mina stackars händer som nu är helt förvirrade av alla olika kontrollscheman som de ständigt måste växla mellan - nu i januari, då jag försöker ta mig an den enorma backlog som byggts upp under det gångna året.

Jag funderar starkt på att inleda och avsluta varje delmoment i vardagen med en spelsession. Varje gång jag sätter igång en tvättmaskin, kan jag belöna mig med att lira några timmar Fallout 4. När tvätten är hängd, kan jag lira några timmar till. Samma sak när det gäller laga/äta mat, diska, borsta tänderna och så vidare. Då kanske det blir möjligt att hinna med alla spel?

Min sambo menar att jag har prioriteringsproblem när det gäller vilka spel jag ska avnjuta och att jag stressar över saker som ska vara underhållande. Hon har givetvis rätt och ändå gör jag ingenting för att förbättra situationen. Jag skulle kunna säga "fuck it" och bara isolera mig med Fallout 4 de närmaste månaderna, men jag vill såklart spela allting. Helst samtidigt.

Det verkliga problemet är blandningen av min egen girighet i kombination med de oändliga valmöjligheter som finns inom spelvärlden, speciellt när släppdatumen hopar sig som de alltid gör under hösten. Trots att jag skulle känna mig mer lugn i själen av att bara ta mig an ett spel i taget, kan jag inte hålla mig från att starta upp nästa nya titel som jag gått och suktat efter så länge - trots att jag inte är klar med det spel jag startade för bara någon vecka sedan och som är långt ifrån färdigspelat. Detta är förstås något jag måste ändra på.

Tacka vet jag recensioner. Då är det ett måste att jag lägger alla andra spel åt sidan och bara koncentrerar mig på den titel som ska betygsättas. Men när recensionsspelet är färdiglirat och texten är renskriven och publicerad, är det tillbaka till verkligheten igen. Verkligheten där mitt Steambibliotek svämmar över av oinstallerade spel...

Jag skyller på samhället.

Denna bild sammanfattar mina känslor kring att ta sig an den backlog som på något magiskt vis har uppstått.