Spel från förr: Detroit

Kungen av Detroit...vem är det? Inte är det Henrik Zetterberg eller Nicklas Lidström, det kan jag lova dig. Istället för hårdskjutande, tandlösa svenskar med slutspelsskägg är det jag, en hemsk gammal defekt Tantfarbror som är kungen av Motor City. Anledningen till det är min långa karriär som bilbyggare. Må låta udda att en oduglig gammal halvmesyr till mänsklig ursäkt som undertecknad har basat över stans industrigigant, men så var det. En gång i tiden.

Jag snackar såklart om Detroit, ännu ett i raden av Tycoon/Sim-spel där man skulle skapa sig framgång genom att helt enkelt, rätt och slätt bygga sig extremt bra bilar. Med en liten plätt mark, en hangar och lite pengar på fickan fick man som spelare chansen att skapa ett bilumperium som skulle krossa resten. Det började såklart småskaligt, de första modellerna var strömlinjeformade som ett badkar i gjutjärn, köregenskaper var de samma och när det gällde säkerheten hade man lika gärna kunnat hoppa i en tunna med knivar och börja rulla ner för den brantaste backe man kan hitta. Faktum är att vid en krock hade man större chans att överleva om man blev påkörd, än om man körde på någon. Ungefär.

Att plocka fram nya modeller, säkerhetstesta dem, genomleva stressen av att få fram ett årsavslut som skrevs i svart istället för rött (rött i boken = förlust av kapital = riktigt dåligt i längden). Ibland fick man fullträffar som fick marknaden av skutta av lycka, medan man ibland råkade överchansa på sin nya guldklimp. Bara för att månader senare få ta ett stort kliv ut ur fönstret på översta våningen och sedan låta gravitationen och asfalten göra resten.

När man hade designat klart sin egna tidiga 1900-tals variant av en rysk raketramp fick man således försöka sälja skiten. Hur säljer man lättast en balja med hjul? Självklart genom att påverka allmänheten att tro att det handlar om det bästa mänskligheten någonsin sett, ja sedan nån snubbe uppfann hjulet det vill säga. Reklampengar, annonser, banklån, tester, designsessioner, finanskrascher...Detroi t hade det mesta och på sin tid framstod det som ett av de allra starkaste företagar-spelen.

Frågan är egentligen var inte någon i dessa tider då det görs Tycoon-spel av allt möjligt, från husvagnsparker till casinos är det ingen som har gjort en vettig nyversion eller nytt grepp kring hela bilbyggarindustrin. Detta trots att vi lever i ett samhälle som dyrkar de fyrhjuliga fortskaffningsmedlen. Visst må det vara mestadels fnoskig retroromans från min sida, men jag minns Detroit med drömsk nostalgi i tankarna. Dessutom längtar jag utav bara helvete att få skapa fler egna maskiner som är regelrätta dödsfällor och marknadsföra dem som världens säkraste familjebilar. Ge mig mer Detroit, på en gång tack.

Detroit, ett stycke supertrevlig nostalgi