Spel från förr: Pizza Tycoon

Trots att jag numera mestadels gillar att se kroppsdelar separeras från bålar och beskåda rum som snabbt fylls med tjockt, rött, trögflytande blod och hemsk zombie/soldat/monster-innanmat har jag en gång i tiden varit ruggigt attraherad av Sim och Tycoon-spel såsom Sim City, Capitalism, Detroit, Theme Hospital, Theme Park och självklart den lite halvhemliga klassikern Pizza Tycoon. Som aspirerande magnat i de degiga brunnslockens förlovade värld skulle man slå sig ner i en lämplig stad i världen, som kanske Madrid, London eller självaste Stockholm för att nämna ett par, och sedan se till att frälsa världens skräddare och matvrak med smarriga pizzor som fick bukar att svälla.

När man väl hade valt stad fick man spana runt efter en lämplig lokal där människor kunde husera och skrovla i sig vad man nu kastade framför dem. Olika stadsdelar betydde olika typer av människor, det kunde vara fotbollsmorsor, skrivbordsslavar, blåklädersknegare, gamlingar och resten av spektrat med folktyper. Olika typer av människor hade olika smak på pizzainnehåll och det var helt enkelt upp till dig att se till att området blev tillfredställt med flottiga pizzor.

Inredning, färger, växter, ugnar, personal, reklam och mycket annat var tvunget att införskaffas innan det ens var tanke på att slå upp dörrarna för den hungriga massan. Eller, massa och massa är väl en grov överdrift då man till en början fick slita hund som ett svin för att ens få en halvdöd gamling komma inknatandes för sitt livs sista skrovmål.

Självklart fanns det konkurrens precis överallt och dessa konkurrenter kunde man åtgärda på lite olika tillvägagångssätt. Ett försök att öppet försöka inhandla vapen hos den lokala skumrask-handlaren slutade snabbt med en tripp till finkan och en betydligt lättare plånbok. Då gick det istället bättre att köpa "glass" från Syrien och Libyen som man kunde använda för att...förgifta eller spränga sina konkurrenters etablissemang med. Efter illdådet var det bara att lägga de lurviga på ryggen så inte pojkarna i blått kom förbi och sydde in en på en gång. Självklart var man själv även mål för dessa former av attentat, något som dock stävjdes bäst genom att bli kompis med några killar med italienskt utseende, hårt bakåtslickat hår och kritstrecksrandiga kostymer. Beskyddningsverksamhet var ordet.

En av huvuddelarna i spelet var det faktum att man fick designa sina egna fettplattor. Här fick man välja och vraka bland sina råvaror och om man inte anpassade toppingen på pizzan efter de dominerande folkgruppernas aktuella smak var man snabbt kokt i branschen. Att täcka hela degen med ost och sedan vräka på massor av torrt kött och lite vissen svamp resulterade snart i total säljflopp och finansiella problem. Visst kunde man låna in lite deg (inte sån man gör pizza med) av sina nya kompisar i de italienska kvarteren till viss ränta. Om man dock inte skärpte sig stod man snart på trottoaren, utblottad.

Istället gällde det att ha lite fingertoppskänsla i själva designen, kombinera trendiga smaker och visuell flärd när man designade sina matiga fettplattor. Man fick hacka, skära, kapa, riva, strössla, checka, trippa, sticka, slasha, charga, speara, interfera...(fel blogg...) sina tillbehör och fördela dem på sin deg på ett sätt som skulle vara bra både för ögonen och magen. Sedan behövdes det en schysst kock som kunde pumpa ut en viss mängd pizzor om dagen och utrustning som höll måttet.

Pizza Tycoon var ett kungligt entrepenör-spel som jag personligen skulle vilja se i en riktig nyversion. Trots massor av superusel humor och ett par logiska misstag var det faktiskt otroligt underhållande, späckat med absurd humor. Ge mig ett Fettplatta Tycoon i modern tappning liksom.

Världshistoriens längsta bild med massor av Pizza Tycoonande, spelhistoriens hittils bästa pizza-sylte-ägar-simulator