Spel från förr: X-wing

I dagens upplaga av Spel från förr, ska det hanteras något såpass ovanligt som en flygsimulator, i rymden. Som vi rapporterade om igår kan det vara så att Lucasarts jobbar på nya flygspel baserade i Star Wars-universumet, men låt mig ta er tillbaka ungefär 15 år tillbaka i tiden när det begav sig på riktigt. Under första halvan av 90-talet hade Lucasarts en guldtid och pumpade ut kvalitetsspel på kvalitetsspel, ett av dessa, var utan tvekan X-wing. Här fick man kravla ner i cockpitten i flera av rebellernas rymdskepp och ge det ondskefulla imperiet ordentligt till mopsen.

Fordonen som ställdes till förfogande var självklart den ikoniska titelmaskinen X-wing, den tyngre bombaren Y-wing och det snabba men ack så bräckliga A-wing. Varje maskin hade en hel serie med egna uppdrag som gav spelaren möjlighet att lära sig allt om de olika skeppen och hur de skulle användas. Utöver detta fann vi även ett storyläge med massor av uppdrag som knöt an till handlingen i filmerna på ett eller annat sätt, samtidigt som det även expanderade handlingen med detaljer.

När X-wing lanserades visade det sig att det använde sig av en gammal minnestyp som ett par år tidigare hade ersatts av mer modern teknik, något som ledde till att i alla fall jag fick konstant hjälp av min dåvarande svåger för att göra bootdiskar för att ens få igång spelet. När det väl var igång fick man en solid Star Wars-upplevelse med massor av känsla, massor av inlevelse. Läckert animerade mellansekvenser förde handlingen framåt och när man satt vid styrspakarna kände man att man hade ett kompetent dödsverktyg i kampen mot imperiet.

Det finns vissa som rynkar på nästan när man säger att X-wing var en flygsimulator, dels finns det de som anser att en flygsimulator inte kan utspela sig i rymden och att stridsfokuset tog en del från autenciteten, inget kunde såklart vara längre från sanningen. Även om det inte är ett spel som satsar på att förnedra de mest hardcore-simulatorerna fann man ändå en hel del detaljer i X-wing som gav det massor med djup. Det faktum att man var tvungen att hålla i energiresurserna under striderna gav en enorm taktisk fördel. Om man ville ha massor av deflektor-sköld för att snabbt kunna ladda upp dem efter att ha fått ta emot het imperielaser fick man offra antingen snabbhet eller vapensystem.

Ville man istället ha ett ilsnabbt skepp som kunde undvika inkommande eldgivning från fregatter och korvetter gick det också, dock betydde det att man var betydligt mer sårbar om man väl blev träffad. Skeppen kom med olika konfigurationer, vilket gav olika taktiska för och nackdelar. Medan X-wing var ett kompetent stridsskepp med såväl laser som protontorpeder var Y-wing en långsammare, men tåligare, bombmaskin som med sina ionkanoner kunde reducera fiendens sköldar utan att man sköt ihjäl fienden, något som var användbart när man skulle kapa imperie-transporter för att snatta matriel eller ta eller frita fångar. Dessutom utrustad med mer protontorpeder än X-wing var den bättre lämpad för att spränga större enheter. A-wing var istället ett mindre, snabbare skepp med consussion-missiler som egentligen inte tillförde speciellt mycket.

Något som var märkbart när man spelade X-wing var svårighetsgraden. Ibland var det enkelt och smidigt, viss utmaning såklart och allt underhållande, nästan. Ibland skruvades dock svårighetsgraden upp så till den milda grad att man nästan avled på riktigt. Speciellt de Y-wing-uppdrag som inte ingick i kampanjen var hysteriskt svårga då man ofta skulle lågsniffa över transportskepp för att indentifiera innehållet, slå ut deras sköldar och dessutom undvika att bli skjuten till medelstort rymdskrot. Y-wing var inte optimal för strid mot imperiets stridsskepp och trots de starkare sköldarna och det starkare skrovet var manöverdugligheten sämre än de två andra skeppen som rebellerna hade till sitt förfogande.

Ett par uppdrag står ut såklart, ett exempel är där man i en A-wing skulle slå ut en imperie-fregatt, helt själv. Det minsta och minst bestyckade skeppet skulle alltså slå ut en gigantisk fregatt innehållandes otaliga skvadroner Tie-skepp. Utmaningen var gigantisk och jag slet mitt hår medan jag försökte lyckas, bara för att gång på gång sprängas till stoft. Men till slut gick det. Ett annat minne som står ut är såklart när man fick ingå i kraftsamlingen mot den första dödsstjärnan, ett antal rebellskepp mot imperiets mäktigaste vapen. Skvadron på skvadron av Ties, kanontorn på ytan av stationen och sedan till slut, den trånga, svårmanövererade och kanontornsfyllda rännan fram till mynningen där protontorpederna skulle skjutas in. Behöver jag ens nämna att glädjen var total när hela härligheten sprängdes till rymddamm?

X-wing var ett solitt och fantastiskt spel, fyllt med lysande teknik som den då opövade gouraud-shadingen som man inte hade sett på samma sätt förr. Det fanns även ett lysande targeting-system där man kunde cycla mellan målen baserade på var de befann sig, välja ett mål som kom förbi hårkorset och dessutom kunde man ställa om sin fart för att matcha den som målet hade, för att inte bli ifrånåkt eller riskera att man själv körde för snabbt. Jag fick tyvärr inte ta del av varken Imperial Pursuit eller B-wing, de båda expansionerna som kom till X-wing, men huvudspelet i sig är ett av de bästa spelminnen jag har, ett underbart spel som jag mer eller gärna ser att Lucasarts släpper en remake som är trogen originalet på samma sätt som The Secret of Monkey Island: Special Edition. Sedan fanns ju även...Tie Fighter...mer om det i nästa blogg.

För den som vill se mer av X-wing finns det en utmärkt Youtube-video som visar en hel del, enjoy :).

X-wing i all sin prakt, ett underbart spel