Det stora Marabou-mysteriet

Jag gillar snask och godis, även om årets löfte/tomma hot mot mig själv är att jag inte ska äta skiten sju dagar i veckan. Det finns de som gillar lyxig kakao-rik, mörk och svår som Kazakstansk stumfilm om bönder som sliter i smutsen. Inte jag, ge mig söndersockrad mjölkchoklad av billigt, mått, massproducerad och inslagen av the lowest bidder liksom. Simpelt och smarrigt som inget annat. Juvelen i simpelhetschokladens krona är utan tvekan Marabou Gräddnougat.

Idag har jag ådragit mig någon form av ryggvidrigt skott/smärta/allmänt krafs och enda tröstan var utan tvekan en Gräddnougat. Här kommer dock tiotusenkronorsfrågan, hur kommer det sig att Marabou inte tillverkar denna underbara skapelse i en 200-grams-version? Säkerligen ett smärre brott mot mänskligheten att detta inte finns, när snusk som frukt och mandel (eller vad skiten heter) finns i storformat. Tills Marabou har fått sitt förnuft till fånga får vi lida vidare med småversionerna.

Bäst i världen