Ge mig en orm

Ge mig orm, ge mig orm, ge mig orm. Jag har efter 900 rundors velande beslutat att göra slag i saken som jag funderat över ett tag. Jag ska ge Snake en ordentlig chans. När jag var en lite osnuten parvel gillade jag de gamla Metal Gear-spelen. Även om mycket av innehållet gick mig förbi på grund av bristfälliga engelska-skills och en bitvis hög svårighetsgrad, gillade jag Solid Snakes äventyr, både det första NES-spelet och även den bastardiserade tvåan med Kyle Reese på omslaget.

Dock hoppade jag aldrig på tåget när det väl blev dags för Metal Gear Solid på Playstation. Vid det laget hade jag snöat in hårt på japanska rollspel och Final Fantasy, Suikoden och mycket annat upptog mycket av min tid. Den solida ormen fick helt enkelt smyga runt utan min inblandning. När en polare så inhandlade ett exemplar av Metal Gear Solid 2 lånade jag detta och resultatet var minst sagt blandat. Jag hatade skiten, men kunde ändå inte sluta spela. Till skillnad från de flesta andra så störde jag mig inte på de långa filmsekvenserna och hela härligheten var som en bisarr kompott av vampyrer, genfuffens, läderrockar och jag vet inte allt.

Dock ska jag göra slag i saken, det ska inhandlas ett exemplar av Twin Snakes till Gamecube och jag väntar spänt på att Konami ska utannonsera Metal Gear Solid 4: Substanceistence med mer prylar man inte behöver och stöd för troféer och annat krafs. Jag ska plöja igenom hela serien för att få en klar bild av vad det egentligen är som alla hyllar så förbannat mycket. Den perversa mängd vansinnesdetaljer som Kojima har lyckats peta in i serien är imponerande. Sedan lär jag behöva skaffa Portable Ops och det kommande PSP-liret vars demo jag redan testkört.

I år är året då jag och Snake blir kompisar på riktigt. Hoppas jag, jag lockas av Kojimas fantasirika kreation och nu ska jag bara försöka hitta ett exemplar av Twin Snakes som inte kostar en arm och ett ben.

Solid Snake, hård kille