Peter Forsberg lägger av med hockeyn

Det tog ett bra tag och karlfan har varit envis som en hel flock med åsnor, men nu har till slut Peter Forsberg lagt skridskorna på hyllan och lagt av med hockeyn. Självklart är detta ingen som helst nyhet och låt oss vara ärliga mot oss själva, vi förväntade oss nog detta för flera år sedan. Allt trassel med foten, två korta och misslyckade sejourer i Nashville och Philadelphia samt ett par försök i såväl landslaget som Modo är det till slut slut på misären.

Jag tillhör den skaran av personer som faktiskt (och det här kommer jag att få skit för) tycker att Forsberg har varit lite överskattad. När Mats Wennerholm på Aftonblandet (och flera andra) raljerar i sina blinda beundran över att Forsberg är den störste vi har haft, efterlyser jag lite insikt och eftertanke. Att Peter Forsberg var en fantastisk hockeyspelare som behärskade det mesta på isen, inte minst härlig blick för spelet, lysande teknik och ett solitt fysiskt arbete över hela plan.

När Forsberg snirklade in den där straffen mot Kanadas Corey Hirsch i OS i Lillehammer förbannade jag först mannen för hans miss, innan jag och resten av landet insåg att han faktiskt hade lagt en magisk straff som mot alla odds gick in. Mannen var en hjälte, utan tvekan. Hårt arbete i Quebec/Colorado gav ett flertal framgångar och vår svenske stjärna har där blivit en riktig ikon. Trots detta och trots nästan 900 poäng på lite styvt 700 matcher, anser jag att han är en smula överskattad.

Säga vad man vill, men han kommer absolut inte upp i samma klass som Börje Salming, Niklas Lidström (dessa två är i absolut särklass det bästa Sverige har bidragit med i NHL-sammanhang), Mats Sundin och jag skulle nog faktiskt vilja slänga in Håkan Steen i denna samling också. Då har jag inte nämnt Mats eller Markus Näslund, Håkan Loob eller Islanders-svenskarna från 80-talet. Alla platsar de där uppe, kanske inte bättre än Forsberg men snudd på. Salming, Lidström, Sundin och Steen rår han dock inte på, inte i min bok. En bok jag nog är rätt ensam om.

Nu ska han dock lägga av och jag tycker det är på tiden. Jag förstår till fullo att han inget hellre vill än spela hockey, trolla med klubban och få fansen att jubla. Mannen ÄR hockey och att han inte har kunnat ägna sig åt det han älskar mest måste såklart, vara otroligt svårt för honom. Samtidigt anser jag att han nog borde ha gett upp för ett par år sedan, men samtidigt ska han ha cred för att han orkar försöka om och om igen trots att den där förbannade foten har satt käppar i hjulet. Om och om igen. Tack för kaffet Peter, hoppas du finner en dräglig tillvaro även utan att du får göra det du älskar mest. Tack för allt du har gett oss under dessa år.

Forsberg vill dra på Börje en smäll

Forsberg lurar in Corey Hirsch i historieböckerna

Forsberg släcker en lampa

Forsberg är en Modo-röv

Forsberg gör det han gör bäst, briljerar på isen

Straffen som blev ett frimärke