För en tid sedan fick jag låna två säsonger av Sons of Anarchy av en kompis. Jag har som hastigast sett serien fladdra förbi på någon av TV4s marginellt intressanta kanaler, sett reklamen och det såg lovande ut. Jag förväntade mig inget mästerverk direkt, men en klart godkänd TV-serien att döda lite dyrbar tid med. Men det har blivit så mycket mer än, jag har gottat ner mig i FXs serie om motorcykelgänget Sons of Anarchys vilda liv och leverne.
FX har fått helt rätt upplägg, de satsar stenhårt på familje-biten och det fungerar överraskande bra. Alla är mer eller minde jävliga mot varandra, hela tiden. Förvecklingar till höger och vänster och olika faktioner spelas konstant ut mot varandra. Soppan är total, dramatiken stor och jag älskar det. Jag gillar faktiskt Sons of Anarchy mycket mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag är mitt uppe i säsong två och kan knappt vänta tills säsong tre kommer.
Men först ska jag sura över att EA inte har släppt sin Ios-serietidning Alice: Madness Returns i Europa än. I morgon kommer jag blogga lite intryck från American McGees surrealistiska uppföljare.
Skägg, läder, avgaser och ilska