Ett spel utan själ och hjärta

På förhand var jag väldigt taggad inför Enslaved. Jag gillar Ninja Theory som utvecklare, de har en skön stil på sina spel och jag trodde på förhand att Enslaved skulle dominera hårt. Tyvärr blev det ju lite av en flopp när det släpptes, trots massor av kärlek från fansen och hyfsade recensioner. Det blev ett sådant spel som borde ha lyckats stort, men som föll platt. Historien är full av dessa spel och även om försäljningssiffrorna har putsats till ganska ordentligt med tiden kvarstår faktumet att Enslaved är och förblir en flopp för Ninja Theory.

Jag ville inte riktigt lyssna på kritiken på förhand utan jag lånade glatt ett exemplar av en kompis och började spela. Den ganska trista inledningen hade jag redan spelat igenom när jag testade demot så den förbisåg jag. Det är svårt att inte hänföras av den undersköna grafik som teamet på Ninja Theory. Den raserade staden man färdas genom är en underbar kombination av natur som försöker återta kontrollen över en raserad civilisation.

Problemet är att jag blir konstant arg när jag spelar Enslaved. Arg för att Ninja Theory hade ett gyllene tillfälle att skapa något nytt, men slarvade bort allt. Dels har jag konstant tråkigt när jag spelar Enslaved, dels finner jag hela produktionen vara helt utan vare sig hjärta eller själ. Det må vara magstarkt att av ett dött ting kräva något man normalt finner i levande, andandes varelser, men med handen på hjärtat...jag hävdar att spel har en form av själ. Nu snackar vi inte om något new age-flum med någon form av osynlig ande som stiger från skärvorna när man slår sönder sin skiva mot ett bord i naturträ.

För mig är spelets själ det som får mig att bry mig om att spela och hjärtat är det som får karaktärerna att bli intressanta. Hur vackert modellerade än tjejen och apan är, kan jag bara inte förmå mig att bry mig om dem, deras välmående eller deras mål i Enslaved. Att få till bra spelkaraktärer är svårt och nio av tio spel misslyckas, men på något vis känns misslyckandet i Enslaved så mycket värre än i andra spel. Att Ninja Theory satsar på speldesign som väldigt ofta motarbetar spelaren är otroligt frustrerande, men när man dessutom tvingas släpa runt på två fullkomligt ointressanta karaktärer blir det bara löjligt. Det finns inget i de två huvudkaraktärerna som får mig att känna tillhörighet eller koppling. De saknar personlighet, de saknar trovärdighet.

Låt oss ta exempel på spel som gör det rätt. Mass Effect, Ico, Half-Life, Halo-spelen, Bioshock, Call of Duty-spelen och väldigt många andra. Det behöver inte vara starka karaktärer som visar känslor eller som når nya djup med hjälp av animation och ljuvligt röstskådespel. Det handlar om att det måste vara karaktärer jag bryr mig om, som engagerar mig om så än på den mest simpla av nivåer. Många säger att det inte är möjligt i till exempel Call of Duty och där är min personliga åsikt att det är det visst. Jag bryr mig om min karaktär, jag vill hålla honom vid liv och jag vill överkomma de hinder han ställs inför. Jag vill dessutom meja ned fiender i massor för att klara av detta. Skillnaden mot till exempel Mass Effect är gigantisk såklart.

I Mass Effect handlar det om en karaktär jag formar med såväl menyval som dialoger, jag stöper mitt egna öde och därmed investerar jag massor av energi och känslor i karaktären. Två vitt skilda exempel på hur en utvecklare lyckas få in lite själ och hjärta i spel. Det är egentligen lite tråkigt att ett stundtals slarvigt designat och simpelt upplägg som i Call of Duty: Black Ops ska övertrumfa ett spel som Enslaved, jag hade gärna sett motsatsen men nu är det inte så. Black Ops-kampanjen kan jag spela i massor medan Enslaved mest gör mig arg.

Karaktärerna besitter inte det sjudande liv och det engagemang som till exempel Yorda och Ico gör och hade Ninja Theory kunnat få något liknande i Enslaved hade jag antagligen kunnat förbise horribel bandesign och fruktansvärt dåliga strider. Nu blir jag aldrig engagerad eller motiverad, karaktärerna är sista droppen som får bägaren att rinna över. Miljöer fulla med liv befolkas av döda och själlösa karaktärer. Tråkigt, jag hade hoppats på mer.

Det är så vackert och konceptet var på förhand fantastiskt, men det blev bara mos