"Your ass belongs to the Marine Corps"

Jag är en tjock, hårig, svinarg och livsfarlig dödsmaskin. Allt jag siktar mot förvandlas till köttslamsor, jag har tömt kroppar på mer blod än en blodbank, jag smetar svart färg i ansiktet, och älskar doften av napalm på morgonen.

Lite så känner jag efter en samling intensiva timmar med Call of Duty 4. Vad annat kan man säga, vilken sjuhelvetes upplevelse. Med plytet i smutsen, sand i ögonen och händerna fulla med föreställt vapenfett har jag harvat mig genom skrikande typer iklädda gamla sopiga uniformer.

Jag har varit en överlägsen massmördare i en fientlig värld, och det rus som detta sanslösa övervåld har gett mig, borde narkotikaklassat. Lets face it liksom, jag är en actionknarkare. Jag lever för automatkarbiner, sprängmedel, livsfarliga odds och höghastighetsbly. Självklart älskar jag Call of Duty 4 och allt det bjuder på.

Krigets kakafoni får det att snurra i hjärnan på mig, men den spark i dödstarmen man får i och med Call of Duty 4 lär sitta i länge. Visst har jag gillat både ettan och tvåan, men i sanningens namn måste jag faktiskt ranka fyran som det klart bästa spelet i serien. Det är krig på en helt ny nivå, vi snackar Krig 2.0.

Call of Duty 4, om hemska våldsälskande tanter själv får välja