Att vara dålig på kort

Det finns en företeelse som jag skarpt ogillar med vissa människor. Deras överdrivna fåntratteri när det gäller att inte vilja vara med på kort. Varför liksom? Lever du i vitness-skydd och har Jämlands-maffians syltkokare och djurhudsklippare efter dig? Är du en eftersökt delfinstrypare av legendariska mått? Eller tror du att det där flimsiga inombords som folk kallar själen ska försvinna om du kommer med på bild.

Folk gömmer ansiktet, springer iväg, börjar fnittra och gapar högljutt att de inte vill vara med på kort. Jag förstår ganska exakt precis ingenting. Visst är det så att kort, det är mer eller mindre ett nostalgiskt fanstyg som folk samlas kring, dricker dåligt spädd saft och suckar om hur härligt det var förr. Jag hatar att vara med på kort, men jag hatar det med en tvist. Jag förstör alla kort jag är med på.

Inte genom att knuffa ut fotografen med kamera på östersjön och beskjuter denne med kustartilleri. Inte genom att förvandla Danmark till världens största sopkompress och mosa fotografen (och alla danskar) i denna. Nej nej, jag har långt mer raffinerade metoder än så. Jag beter mig som en hemsk fåntratt.

Detta är visserligen fast förankrat i det faktum att jag är en hemsk fåntratt, men jag bränner på ett par varv extra när det vankas fotografier. Miner, vulgära kroppsposer, fånerier, scenerier, förvriden kropp eller bara en allmänt överhemsk uppsyn är några av mina vapen, detta betyder att det knappast finns ett enda dugligt fotografi på mig. Något mina redaktionskollegor kan vittna om. Som tur är finns det inga bilder på när jag rev av en svulstig "skank-dans" under sommarens möte i Östersund.

Jag anser att en av de bästa och viktigaste egenskaperna man kan ha som människa i vårt samhälle är att man kan skratta åt sig själv, samt få andra att skratta. Som ni redan vet är jag ju tillverkad av löst sammanhäftad kompost, bitar av flera gamla tanter, och sist men inte minst, en stor dos generella vidrigheter. Jag gillar det, och varför inte bjuda på sig själv? Vilket är min idé, nästa gång nån paparazzi-dåre viftar med sin kamera framför ditt ansikte, bli då inte rädd som ett skadat prygelsvin, spring inte iväg, göm dig inte i din tröja.

Var med på bilden. Förstör hela bilden. With a vengeance damnit :)

Om man som människa ser ut såhär på allvar, då måste man ha ett extremt sinne för humor