Någon läser min blogg igen...

Jag känner det på mig, oron växer i min kropp. Inte nog med att mitt oförstånd för tågspel resulterade i att lokliret Rail Simulator ligger i min hög för recension, men nu har det gått än längre än så. Nej kära läsare, min hjärna håller inte på att sprängas, jag har inte skurit av mig själv med en cirkelsåg...men det är något annat.

Kommer ni ihåg för ett tag sedan att jag hyllade Front Mission och att jag förbannade det faktum att den senaste delen hamnade på Nintendo DS, ett format jag inte äger. Ett format som jag helst inte äger då jag i grund och botten inte gillar bärbara spelmaskiner. Vad tror ni då att jag fick inslaget i omslagspapper, en brun kartong, sju stycken trasiga, tjocka Telia-påsar, mer omslagspapper, ännu en brun kartong och till slut ännu en skvätt omslagspapper?

Jo, ett exemplar av Front Mission till DS. En lika snäll som genomond gåva. Något som nu resulterar i ett inköp av DS Lite, något som lär ske i mellandagarna. Jag vet dock att tack vare att jag inköper en sådan maskin, kommer den nya omryktade versionen med någon form av förbättring eller lägre pris, att utannonseras i januari. Nåväl, snart ska det spelas Front Mission, jag är extremt nöjd. Hämnden är redan planerad.

Front Mission till DS ligger och vilar på ett tangentbord bestående av träskfragement