Glaskross - oförklarligt

Mellan mitt jobb och min lägenhet ligger det en affär där det säljs möbler i andra hand, ofta antika och gamla sådana. När man går förbi skyltfönstret brukar man kunna beskåda kermaikpingviner i olika storlekar, odammade stolar och skavda byråer av alla de slag. Något man dock även kan beskåda, i alla fall så sent som förra veckan är det ni ser på bilden här nedan. Glaskross. Japp, glaskross. Glas, som är krossat. Ni vet, sönderslagna busskurer, dricksglas man tappar i disken, tennisboll genom fönstret...krossat glas.

Nu har jag liksom kommit till det där stadiet där min hjärna bubblar och tankarna surrar runt som en skock obstinata bin på jakt efter honung. Alltså...vad gör man med glaskross egentligen? Jag må inte ha ett fullkomligt lager med alla mina kollektiva tankar samlade, men jag kan erkänn att jag aldrig har tänkt "Jag borde köpa ett kilo glaskross när jag går hem". Vad gör man med det, strör man ut det på golvet och river av en massiv (och smärtsam) flamenco hemma på bästa parketten? Varvar man ner det i Finax-müslin om man har tröttnat på livet och väntar på att härligheten ska skära sönder en inifrån?

Jag funderade på om det kunde vara så att det är för dekoration, men då dyker snabbt en kontratanke upp. Vem fan vill dekorera med beståndsdelarna av en vandaliserad busskur? Visst, om man googlar på fenomenet finner man att en dåre har täckt en Maserati med skiten, men det är liksom ingen förklaring. Det är en proklamering av hjärnskada. Syftet är alltjämt oklart, jag får inte in det i mitt huvud vad man ska göra med det. Ska man limma ihop härligheten och skapa sig en boll av glasfragment, som man sedan kan kasta på människor man inte gillar och se dem förvandlas till grytbitar? Jag förstår inte. Inte speciellt billigt är det heller, 10 riksdaler för en deciliter...märkligt. Knäppt till och med.

Glaskross, ännu ett av existensens fullkomligt ologiska förekomster...varför vill man sälja sådant? Eller ännu bättre, varför vill man köpa skräpet?