Castlevania fyller 30 år (och en dag)

Den 26:e september år 1986 kände Simon Belmont att det fick vara nog. Familjens vitlöksutgifter hade skjutit i höjden och i ett ögonblick av ren desperation greppade han till slut tag om sin älskade sovrumsrem, sökte upp Draculas slott och skinnpiskade den blodsugande greven i åtta gudomliga bitar. Världens allra första Castlevania var därmed ett faktum. Trettio långa år har passerat sedan dess och även om jag personligen inte har upplevt alla spel i serien så vill jag ändå se mig själv som ett troget Castlevania-fan.

År 1997, hela elva år efter debuten, anlände seriens förmodligen mest hyllade mästerverk, Symphony of the Night. Jag spelade det inte. Inte där, inte då. För min egen del skulle det istället dröja till 2001 innan jag blev biten på allvar. Min bror hade nämligen runt den tiden skaffat sig ett sprillans nytt Game Boy Advance och förutom kanonliren F-Zero: Maximum Velocity och Super Mario Advance hade han även kommit över ett exemplar av Castlevania: Circle of the Moon. Givetvis fick jag som påstridig lillebror inte ens titta på den nya, dyra och ytterst lilafärgade spelenheten och att ens försöka böna sig till lite speltid var mer eller mindre lönlöst. Några månader efter att den "nya-konsol-hypen" hade börjat mattas av skulle jag emellertid lyckas lägga mina 11-åriga labbar på spelpjäsen, och efter att ha luskat fram ett par fungerade AA-batterier kunde jag en natt starta upp Circle of the Moon för allra första gången.

Jag ångrade mig tämligen omgående.

För så fort startskärmsmusiken kickade igång var det nämligen som om min ändtarm greps av panik och skulle börja begära tillgång till tidigare hemlighetsstämplade evakueringsplaner. Mitt blod frös till is och varje hårstrå på min kropp ställde sig i givakt. De gregorianska körerna fick min mage att slå fler volter än en kinesisk OS-gymnast och det efterföljande ljudet av dörrknarr och fladdermusvingar fick mig att önska att jag aldrig rört spelet till att börja med.

Ja, jag var, jag är och jag kommer alltid att vara en riktig fegis. För en liten pjuklarv som hade spenderat större delen av sitt liv i Nintendos varma och färggranna famn kändes denna blodsgjutna och gotiska mardrömsvision som en ödesmättad örfil. Den tog rakt över mina oskuldsfulla och rosfärgade barnkinder. Det var otäckt, läskigt och kändes lika förbjudet att spela som min brors GBA var att röra till att börja med. Allt kändes fel. Obehagligt och fel.

Samtidigt...

Samtidigt kunde jag inte hindra mig själv från att känna en nervkittlande hänförelse. Det var som en skräckblandad förtjusning. Jag hatade det, men ville samtidigt ha mer. I efterhand är jag givetvis glad att jag inte slog av strömmen, ställde tillbaka min brors GBA och skakade av mig alla tankar på att erövra hemsökta 1800-tals slott. Det må ha kostat ett par finfina kalsipper, en hel del personlig stolthet och en förlorad Nintendo-oskuld, men det var det värt ändå.

Ska vi sedan prata om seriens höjdpunkter är det givetvis svårt att inte nämna både Super Castlevania IV och Symphony of The Night. Jag vill dock även passa på att slå ett litet slag för samtliga Nintendo DS-titlar där framförallt Portrait of Ruin har en särskild plats inuti min bultande blodpump. Lords of Shadow (1) är även det värd ett hedersomnämnande då Gabriels tredimensionella äventyr är ett av mina absoluta favoritspel till förra generationens spelkonsoler.

För att slutligen försöka undvika att bli alltför långrandig och istället sammanfatta;

Grattis Castlevania!

Vill ännu en gång tipsa alla som är intresserade att kolla in den numera nedstängda spelsidan Gametrailers briljanta genomgång av hela spelserien. Runt 90-minuter av vampyraction, groteska slott och vitlöksdoftande kuriosa utlovas - allt ackompanjerat av Brandon Jones silkeslena berättarstämma. Även gamle GR-räven Mikael Sundberg tacklade dessutom vampyrserien en gång i tiden och den mysiga långläsningen hittar ni här och här.
Perfekt såhär mitt i natten och i närheten av mysrysliga halloween-tider.

Har du någon Castlevania-favorit?