Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Fira burgarens dag

Skrivet av Jonas den 27 maj 2016 kl 02:28
This post is tagged as: Snabbmat

Imorgon är det en helgdag de flesta nog kan ställa sig bakom, nämligen National Burger Day. Själv tänkte jag fira allra tillbörligast genom att själv kocka ihop godsaker hemma på kvällen, men även bruncha på Donken efter tips från Petter om Super Cheese som helt glidit under radarn för mig.

Men... egentligen sörjer jag djupt att jag inte är i USA, där har ofta underskattade Wendy's nämligen just lanserat en ny kreation, Bacon Mozzarella Burger som på hemsidan beskrivs såhär:

We pair a savory garlic parmesan cheese spread with a fresh slice of natural Mozzarella cheese. We then add three strips of our freshly cooked, Applewood Smoked Bacon on top of our 100% fresh beef, followed with spring mix, and red onion - all served on a buttery garlic Brioche bun.

Magen slår frivolter medan saliveringen ökar kraftigt. Jag hade gladeligen tryckt i mig tre-fyra stycken under extremt motbjudande och frustande former. Man kan inte få allt dock, hur ska du fira burgarens dag?

Wendy's bjuder på gottigottgott.

Carpenter gör egen Halloween-remake

Skrivet av Jonas den 24 maj 2016 kl 14:29
This post is tagged as: Film

Det fanns en tid då jag slukade skräckisar. Idag är jag för feg och ser inget självändamål med att bli skrämd, och utöver rekorderliga teen-slashers är det sällan jag spenderar tid med genren. När jag nu läser att John Carpenter tänker göra en remake av sitt eget mästerverk Halloween (slut på stålars?), blir jag dock på gott humör.

Visst, karln är ingen vandrande kvalitetsmarkör numera, men är det något som kan bli lyckat, så borde det väl ändå vara just Halloween. Michael Myers är mer intressant än alla andra dråpare av samma slag, ledtemat är löjligt ikoniskt och i rätt händer kan det bli kanon. Att Carpenter själv säger såhär om projektet lovar också gott:

"Be true to the original spirit of the movie. Don't get carried away. Tell a simple story. Tell a scary story."

Det behövs inte en massa bakgrundshistoria, allt jag vill ha är en fullkomligt oresonlig Michael Myers, spektakulära mord, några sköna jump-scares och lite isande spänning mot slutet - och jag kommer vara mer än nöjd.

Halloween-serien är min personliga favorit i kategorin teen-slashers, men Rob Zombies remake föll mig inte på läppen.

Fastnat för Heroes Charge

Skrivet av Jonas den 24 maj 2016 kl 01:52
This post is tagged as: Bärbart

Jag jobbar ofta hemifrån och har förmånen att ha tillgång till en kanonfin PC, alla nya konsoler och alla gamla med för den delen. Därför är det sällan jag fastnar för smartphone-spel annat än Quizkampen, Wordfeud och liknande. Men ibland händer det, en god vän visade ett spel han lirade för fullt med osannolikt vacker artwork.

Spelet var Heroes Charge, mitt intresse väcktes och jag laddade hem (från denna länk - finns även för Ios). I sig inget märkvärdigt spel, men en precis lagom vanebildande blandning av strategirollspel och vacker design samt hyggligt med inställningsmöjligheter. En free to play-titel, absolut, men de jag faktiskt spelar flitigt brukar jag handla något från bara för att (spelutvecklare behöver också äta) - och så är det med detta.

Med det sagt vankas nu sängläggning, men innan jag somnar ska som vanligt Heroes Charge liras en halvtimme eller så. Vanebildande som sagt. Prova på egen risk.

Heroes Charge rekommenderas för alla som vill ha ett lättsamt och vanebildande smartphone-spel att slå ihjäl tid med.

Jodå, Daredevil säsong två levererade

Skrivet av Jonas den 23 maj 2016 kl 03:14
This post is tagged as: TV-serier

Man kan väl säga att jag likt en god karamell sugit på saken. Jag är inte mycket för "binge watching" och föredrar att kolla mina serier i ett sävligt tempo. Daredevil till exempel. Jag älskade första säsongen och gillar mycket av serierna och egentligen är det väl som klippt och skuret för min del. Nåväl, oavsett hur det nu är med den saken har jag nu sett säsong två och är väldigt nöjd, och innan du läser vidare som kommer det givetvis förekomma spoilers.

Innan jag plitar en bokstav till vill jag först och främst applådera Jon Bernthals tolkning av Punisher. Figuren är min absoluta favorit inom Marvels universum och jag har till och med plöjt ett stort antal av de Mack Bolan-böcker som ligger som grund för just Punisher. Lägstanivån på serierna har varit hög, och det har alltid känt aningens aningen mer jordnära än mycket annat. Ingen an de filmer som gjorts har träffat rätt enligt min ringa mening, men nu hamnade de rätt i min smak.

Detta förstärks ännu mer av att Berthal och Charlie Cox (Daredevil) har en makalöst bra samspel och verkar trivas ihop. Detsamma kan tyvärr inte riktigt sägas om scenerna med Élodie Yung (elektra) som absolut gör en habil insats som Elektra, men där jag inte känner att hennes komplicerade relation med Matt Murdock, såsom Frank Miller så elegant skapade den, riktigt går igenom rutan.

Ofta utskällda Karen och Foggy har jag inte riktigt lika mycket problem med som många andra tycks ha. Matt framstår som en riktig skitstövel i serien och dramat runt det uppenbarligen totalt ickefungerande kontoret är ett trevligt avbräck mot ninjasmiskandet. Han tar på sig fall de andra inte vill ha men tvingas slutföra, ljuger och saboterar. Men hey, vem sade att livet som superhjälte skulle vara enkelt?

Mitt problem med serien är att det ibland blir väldigt hoppigt och ologiskt, och det är mellan varven svårt att få grepp om tid. När Elektra ligger förgiftad vet jag inte om det går en vecka eller månad innan tillfrisknandet, vilket onekligen påverkar storyn. Ibland känns det lite som att skaparna dessutom kör med klyschan att eftersom de har en hjälte i trikåer med superkrafter - vilket trumfar det mesta - så behöver ingenting vara logiskt.

När Matt i episoden "Seven Minutes in Heaven" tar sig in i ett extremt välbevakat fort som beskrivs som ointagligt, där den orolige ekonomen väntar utanför, och hittar sistnämndes son... då kommer farsgubben helt plötsligt kutande till exakt rätt ställe. Uppenbarligen hade han telepatiskt fått veta exakt var sonen fanns och exakt hur man tog sig dit, för att inte tala om kunskapen hur man undvek alla ninjor och liknande.

Eller ta avsnittet "The Man in the Box" där Daredevil ber polisen skjutsa de sjuka barnen till ett visst sjukhus där han känner någon innan han haltar iväg. Inget namn, ingen avdelning, ingenting. Ändå har allt skötts som Matt tänkte sig och polisen talar med syrran som känner Matt. Om inte hon är den ende anställde på hela sjukhuset som dessutom jobbar dygnet runt, är det extremt osannolikt.

Petitesser kan tyckas, men när det läggs ner så mycket energi på att skapa åtminstone hyggligt trovärdiga berättelser om juridik, polisarbete, journalistisk och liknande - känns det bara slött när andra delar inte alls går ihop, även om man såklart kan påpeka att Matt är blind men ser med "sonar"och har ultrahörsel (som ibland inte duger till att höra fotsteg när någon är tre meter bort och ibland hör en fluga fisa på tre kilometer), vilket är så ologiskt att de därför kan skita i all logik i övrigt. Ett argument jag inte riktigt köper själv.

De ninjor andra haft problem med, är dock inget jag störde mig på. Ninjor är väl runt omkring det absolut bästa jag vet, och jag har aldrig någonsin känt att det kan bli för mycket av den varan. När de börjar dyka upp överallt mot slutet kan jag inte annat än stormtrivas. Visst är det lite billigt storyberättande att tala om urgamla klaner som egentligen styr världen, men det skiter jag högaktligen i här.

Till sist är Vincent D'Onofrio återigen vansinnigt bra som Wilson Fisk. Han verkligen är Kingpin. Jag förstår absolut varför Marvel sägs vilja använda D'Onofrio i bland annat Spindelmannens reboot. Det här är ju en riktig kalasskurk som stjäl varenda scen han är med i på samma sätt som Jack Nicholson gjorde som Jokern i Batman. Jag hoppas dock att Daredevil 3 fortsätter fokusera på ett mindre antal personer, den är bra som den är och jag vill inte ha in hela Marvels universum i den.

...jo, och blotta vetskapen om att Punisher får en egen serie baserad på Jon Barthals tolkning gör på fullaste allvar mitt liv lite bättre. Så makalöst goda nyheter är det.

En klockren Daredevil-antagonist som lyfte andra säsongen rejält.

Mot enklare tider i spelvärlden

Skrivet av Jonas den 20 maj 2016 kl 17:32
This post is tagged as: Spekulation

Precis som Petter gillar jag rebooten av Doom. Det är sådär vansinnigt härligt avskalat som spel var förr i världen utan funktioner som "aim down sights" och omladdningar, samt utan begränsningar med hur många vapen jag får ta med mig. Overkligt kanske någon skriker, men nä... jag köper det inte riktigt.

I Call of Duty springer jag omkring och bär 300 kulor med mig (ibland mer) och två vapen, vilket är fullständigt orimligt om jag samtidigt ska kunna röra mig. Ändå springer jag som Carl Lewis genom banorna och blir pepprad likt en schweizerost, varpå jag hukar bakom en låda i tio sekunder och kan rusar vidare som om inget hänt. Dessutom kan jag ta ett ej tömt magasin, ladda om, varpå de kvarvarande kulorna magiskt teleporteras till ett nytt magasin.

Det är ingen kritik mot Call of Duty, utan rätt genrestandard. I Doom dör jag av stryk för min figur helas inte automatiskt, och när jag attackeras av flygande jätteplasmahuvuden eller vandrande skelett så är det inte faktumet att jag bär med mig fyra puffror som är det mest alarmerande overkliga.

Genren har utvecklats i spel för spel och gett fler och fler möjligheter de senaste åren och blickar man bakåt till hur allt började i Doom, så kunde man inte ens sikta uppåt eller nedåt. Bara gå och skjuta åt det håll man tittade åt. Sedan dess har det utvecklats i rasande tempo och idag duger det inte med att gå och skjuta, utan du kan klättra, glida längs marken, springa på väggar, använda jetpack, nyttja extra färdigheter och mycket annat.

Fler möjligheter ger onekligen ökat speldjup, men frågan är om det egentligen är vad vi behöver. Ett spel som schack blir inte bättre för att vi lägger till rutor på brädet, skapar fler pjästyper och ger de gamla extra finesser. Om något tror jag det skapar en vägg där det blir allt svårare för nytillkomna spelare att lära sig allt och att det därför heller inte blir lika roligt för dem. Det behöver inte ens handla om nya spelare, utan kan bara vara något äldre gamers som inte har samma energi att lägga på spel, småbarnsföräldrar med tidsbrist och annat.

Just nu undrar jag därför om inte 2016 blir ett år där vi backar bandet något. Ett spel som Counter-Strike: Global Offensive är fortfarande hutlöst populärt och har definitivt inte alla de möjligheter nyare spel har, och i samma anda har vi nu alltså fått Doom. Blickar vi sedan framåt vet vi att Dice filar på Battlefield 1 där vi ska uppleva första världskriget - och där kommer det med största sannolikhet heller inte finnas alltför mycket jetpacks, väggspringande och liknande.

Doom har redan översköljts med bra betyg, försäljningen verkar initialt god och sannolikt är Id Software redan i viss mån på gång med en uppföljare som lär släppas om två-tre år. Och Battlefield 1 är visserligen inte släppt ännu, men ni har knappast missat den löjeväckande fina kritik de fått för den första trailern och den helt abnorma hypen.

Till detta vill jag även kasta in Halo 5: Guardians, ett spel där 343 Industries ryckte undan de mesta nyheterna från Halo: Reach och Halo 4. Plötsligt spelar vi med samma vapen och samma förmågor igen allihopa, och fansen verkar lyriska. Även här har spelet sannolikt sålt väldigt bra (i förhållande till Xbox One-försäljningen).

Allt som allt tycks det som att vi just nu hamnat i en situation där det tryckts på bromsen. Just nu längtar communityt tillbaka till en tid där det bara var du och ditt vapen - utan några krusiduller. Nu ska spelen vara enkla att förstå sig på och djupet ska istället komma från bra spelkontroll och smart bandesign istället för oändliga valmöjligheter.

Om det blir en trend och fler hakar på "backa bandet"-konceptet återstår att se, liksom hur länge detta håller i sig. Men när vi summerar 2016 kommer vi ha spelat förstapersonsskjutare av betydligt mer primitivt snitt spelmässigt än vi gjort under de senaste fem-tio åren. Och för min egen del känns det ganska bra, Halo 5 och Doom är fantastiska, och jag ser verkligen fram emot Battlefield 1.

Doom-rebooten är sådär "pick up and play"-vänligt som genren var tidigare, och kanske går vi nu mot tider där det är vad som efterfrågas.