Ni får förlåta min skepsis

Alla kopierar varandra. Det händer hela tiden och av alla parter. Två av de mest skamlösa stölderna denna generation är när Microsoft utan finess stal Nintendos Miis och gjorde om dem till snarlika Avatarer, samt när Sony rakt av plagierade Microsoft Achievements och gjorde om dem till troféer i ett system så likt att multiformatsspel rent av kan använda exakt samma system.

Det händer hela tiden, som sagt. Jag har inte varit någon vän av spel med viftande ända sedan jag först fick prova Wii Sports och märkte hur dålig precisionen faktiskt var. Jag har inte köpt snacket om att viftande gör saker enklare, och jag tror heller inte att viftande bidrar till att göra så saker känns mer "genuina".

Jag avnjöt exempelvis Heavy Rain nyligen. Mitt favoritspel hittills i år. Det enda jag inte gillade med det var spelkontrollen. Att styra figurerna är en pina. Vilket dock inte spelar någon roll eftersom det är ett äventyrsspel. Det gjorde inget och sabbade inte min spelupplevelse. Däremot hände det mellan varven att något snabbt event krävde att jag skulle nyttja den rörelsekänsliga funktionen i Dual Shock 3.

Jag kunde sitta med handkontrollen i knäet och bli uppmanad att föra den nedåt. Hurdå? Genom mina ben? Genom att lyfta upp handkontrollen så rör jag den ju uppåt (duh!) och misslyckas såldes. Följdaktligen blev de rörelsekänsliga bitarna de enda där jag råkade missa mellan varven, till stor frustration. Nu är min poäng inte att basha Heavy Rain som för mig är 9/10 och hittills årets spel, utan att ha det som exempel på att viftandet inte tillför något. Det hade känts betydligt bättre att slippa viftandet och bara kunna spela med analogspakarna.

Nu är Nintendo genier. Man kan inte fastslå det nog ofta. De lyckas alltid använda viftandet till något smart i sina spel, så att det faktiskt tillför något, möjligen då undantaget demo-spelen Wii Play och Wii Sports som ju faktiskt släpptes mycket för att vara så extrem-casual som spel överhuvudtaget kan bli.

Tror det är mycket därför som Nintendos spel också säljer bäst till Wii. Alternativen är inte alltid dåliga, men så ofta att många Wii-ägare nog inte vill ta risken att chansa. De består nämligen i alltför hög grad av de spelen som bara handlar om att vifta. Där ett tryck på A-knappen ersatts av att skaka Wii-fjärren eller där varenda rörelse figuren på skärmen gör måste härmas i verkligheten. Något som ofta kan göra det till en riktigt tuff utmaning att dricka ett glas vatten eller att plocka upp en flaska från ett bord.

Nej, viftande är inget för mig. Och jag har inte varit helt positivt inställd till varken Natal eller Playstation Move på förhand. Dock med brasklappen att det till stor del baserats på förutfattade meningar. Det enda vi egentligen hade sett var viningarna på E3. Men sent inatt var det dags att få se Playstation Move, som den visade sig heta. Ett för övrigt klockrent namn.

Någonstans hade jag villfarelsen att Microsofts och Sonys varianter inte bara skulle vara helt raka Wii-fjärr-kopior, men Sony gjorde ingenting för att bevisa det. Tvärtom. Nu har vi vad som praktiskt taget är en Wii-fjärr, följt av en Subcontroller som praktiskt taget är en Nunchuck. Samma funktionalitet, samma knappar och analogspak på Nunch... f'låt, Subcontroller.

Spelen då? De skulle väl i alla fall skilja sig. Nej, inte direkt. Ett Wii Sports med tennisen utbytt mot bordtennis, boxningen utbytt mot någon annan redskapsfighting samt pilbågsskyttet importerat från Wii Sports Resort. Visst, det kommer säkert fler grenar, men om detta är det första man visar, är det ju alltså vad man helst vill visa. Jag förväntar mig inga under i fantasirikedom.

Hur ska Sony locka köpare med det? Samma grej som till Wii med samma spel. Skillnaden består i bättre grafik (åtminstone tekniskt, för designmässigt sett har ju Nintendos valda Mii-stil visat sig vara oerhört framgångsrik) samt att Sony hävdar att det är mer exakt.

Något som också kändes tveksamt. Nu hade vi folk på scen som demonstrerade ett tillbehör i vad som är världspremiären. Allt var alltså topp notch, inget lämnat åt slumpen. Trots det var det märkbar delay i snabbare rörelser och vissa grejer tyckes inte ens registreras (något som senare under natten bekräftades SMS-ledes av vårat GRTV-team som provspelade). Nu är det dock pre-Alpha och inte en färdig produkt, men det såg inte hoppfullt ut.

Resten då? Jo, spel för spel visades, som allihopa såg ut som motsvarigheter (med tekniskt mer avancerad grafik) till tidiga Wii-titlar. Den stora huvudsakliga skillnaden består av att det även finns en enklare kamera (Eye Toy) som man kan nyttja, vilket visades i bland annat Eye Pet-spelet.

Förlåt min skepsis. Jag unnar Sony all framgång. Men jag har väldigt svårt att se någon stor succé framför mig. Dessutom kommer ett startpaket gå på under $100, vilket sannolikt betyder $99. I Sverige betalar vi vanligtvis en tia per dollar när det handlar om spelvärlden, så jag räknar med 995 kronor.

Satsningen är tveklöst riktad mot casual-spelare. Men varför ska de vilja haka på denna lösning istället för en Wii? För det otränade casual-ögat erbjuder Sony ganska exakt samma saker som Wii kunnat sedan 2006. Att spela bordtennis och minispel med rörelsekänslighet är inte helt purfärska idéer. Grafiken vet vi inte har någon betydelse (Wii har som bekant sålt ungefär lika mycket som Playstation 3 och Xbox 360 tillsammans). Så varför ska folk överge Wii för Playstation Move?

Återigen, förlåt min skepsis. Jag är såklart färgad av det enkla faktumet att jag själv inte är speciellt imponerad av rörelsekänsligt spelande. För mig fungerar det inte sådär övermåttans bra och resulterar oftast i ganska risiga så kallade casual-spel, och av vad jag fått se hittills är det inget som förändrar min syn på den saken. Det känns spontant som en high tech-ripoff på Wii som ändå inte övertygar med tekniken.

På E3 i sommar ska Microsoft avtäcka sin motsvarighet Natal. Men jag hoppas jag är ursäktad om jag inte är alltför lyrisk över den rörelsekänsliga utvecklingen i spelvärlden.

TV Superstars, ett av flera visade Playstation Move-spel som Sony hoppas ska få casual-publiken att strömma till.

Japp, ett riktigt bärbart år

Jag har redan tidigare bloggat om att jag tror 2010 kan komma att bli ett rent ut sagt magiskt år för bärbart spelande. Iphone blir bara bättre och bättre, nu senast har jag fastnat för Transformers G1: Awakening som är bland det bästa jag har spelat bärbart i år. Nintendo DS fortsätter briljera och till och med PSP används nu mer regelbundet igen efter att Minis tagit fart.

Dessutom är jag fortfarande övertygad om att främst PSP, men även Nintendo DS kommer få sina respektive ersättare i år. I PSP:s fall är jag övertygad om att det bli i form av en telefon, medan Nintendo DS lär bli något sedvanligt Nintendo-fiffigt.

Varför jag tar upp detta är för att de första bilderna på spel till Microsofts kommande standard Windows Mobile 7 (som alltså är en plattform och inte en specifik mobilmodell) just sipprat ut. Och faktum är att det inte alls ser tokigt ut. Det visade spelet Harvest ser märkbart bättre ut än PSP-grafik, och då är det ändå inte något högbudgetspel från en värstingutvecklare. Det ska bli kul att se vad de större utvecklarna kan trolla fram.

Kort sagt ser 2010 utan att bli ett helt fantastiskt år för bärbart spelande. Jag är helt övertygad om att det kommer att läggas enormt mycket mer pengar på det än något tidigare år och att det blir det slutgiltiga genombrottsåret som gör att portabla spelenheter blir lika populära här som i Japan.

Harvest till Windows Mobile 7 ser riktigt bra ut redan i detta tidiga skede (släpps först i höst).

Enligt mina beräkningar...

...finns det fortfarande Playstation 3- och Xbox 360-ägare som, hör och häpna, inte köpt Sonic & Sega All-Stars Racing ännu. Vilket för mig känns helt obegripligt. Istället är det Wii-ägarna som redan har det extremt underhållande Mario Kart Wii som strömmar till och handlar Segas motsvarighet, vilket säkert kommer att bli en ny mångmiljonsuccé till Wii.

Något Sonic & Sega All-Stars Racing absolut förtjänar. Men i mina ögon är det verkligen Playstation 3- och Xbox 360-ägarna som behöver spelet mest. Låt mig räkna upp varför...

- - -

• Så fort spelälskande polare kommer och hälsar på hos mig upprepar mönstret sig. Vi spelar lite Bomberman Live till Live Arcade. Kanske tar någon match Street Fighter IV och avrundar med lite Virtua Tennis 3. Sedan tas Wiin fram. Och den stannar framme. Wario Ware, Mario Kart, Ice Climber, Ice Hockey, Mario Party och rent av Links Crossbow Training avverkas. Wii har partyspel i drivor. Playstation 3 och Xbox 360 saknar bra sådant nästan helt och Sonic & Sega All-Stars Racing fyller luckan perfekt.

• Grafik är verkligen inte allt, men i fallet Sonic & Sega All-Stars Racing lyfts faktiskt kart-körandet lite extra av just HD-grafiken. Det liknar verkligen ett riktigt superkulört spel av den gamla skolan fast högupplöst och tjusigt på ett sätt som kommer få även den mest spelhatande individen att smälta och bara vilja spela.

• Precis som Nintendo, har Sega ett närmast outtömligt förråd av riktigt, riktigt (RIKTIGT!) bra spelmusik. I Sonic & Sega All-Stars Racing dammar man av ett antal örhängen som är så bra att jag stundtals håller på att köra av vägen av all ren awesomeness!

• Det ser ju så snällt ut och är väl i viss mån snällt också. Alla kan vara med och köra. Men låt er inte luras. Sonic & Sega All-Stars Racing baseras helt på Outrun 2-spelsystemet med drifting, och att bli riktigt bra kräver sin man. Online är striderna brutalhårda och de allra bästa är verkligen, verkligen bra. Och till Playstation 3 och Xbox 360 kan man ju knyta kontakter med de man spelar mot, vilket gett mig ett helt litet stall av sköna polare som nu tävlar varenda kväll i brutalüberhårda fighter.

• Alldeles för många spel kräver att du tragglar menyer och är onödigt avancerade. Sonic & Sega All-Stars Racing är perfekt för ett avslappnade tiominuters spelpass när du bara känner för att ha riktigt kul en stund och inte hinner med en maratonsittning Heavy Rain eller Mass Effect 2. Och sådana spel dräller det sannerligen inte av till Playstation 3 och Xbox 360...

- - -

Kort sagt. Ut och tjacka dig ett partyspel som kommer att undehålla dig lika mycket varje gång polarna kommer på besök ända tills din Playstation 3 eller Xbox 360 ersätts år 2015 eller när det nu blir, enligt Microsoft och Sony. Fullt ös, medvetslös. Fast med Sega.

Enkel, skön underhållning med rejält speldjup. Allt inramat av underbara mängder Sega-trivia i HD-upplösning. Bör ej missas, i synnerhet inte av Playstation 3- och Xbox 360-ägare!

Nu säljer Xbox 360 som smör

Jo, den gör faktiskt det. Och det är inte så konstigt. Galet bra bundles överallt. Det senaste är från USA där man får Forza Motorsport 3 och Halo 3: ODST med en Xbox 360 Elite för samma pris som en ordinarie Elite. Och snart kommer Final Fantasy XIII-bundlen och även en Splinter Cell: Conviction-bundle, samt att fler erbjudanden säkert är på gång.

Var det bara det jag ville säga? Nej, inte direkt. Vad betyder det här då? Varför i hela fridens namn börjar man skänka bort nya spel som tuffar på i bra fart utan anledning under en av de trögare och mindre intressanta försäljningsperioderna på året? Man håller ändå jämna steg med Sony medan inte ens Nintendo gör några fantastiska resultat för tillfället.

Har Microsoft fått stora dåndimpen och tror att det är högsäsong för tillfället? Nej, knappast. Istället tror jag Microsoft pysslar med utförsäljning i smyg. Man tömmer lagren, och det måste tydligen ske ganska snabbt med tanke på hur aggressivt konsolen just nu säljs. De ska bort. Nästan lite "fire sale"-känsla.

Jaha, varför? Jo, jag har inte gjort någon hemlighet av att jag tror Microsoft tänker redesigna Xbox 360 och kanske även ge den ett nytt namn när Natal lanseras. Konsolen ska kännas ny. Som när Nintendo omförpackade Gamecube, kallade den Wii och skickade med en rörelsekänslig handkontroll.

För att göra det här smärtfritt måste Microsoft bli av med lagret först. Jämför med hur Sony reade ut Playstation 3 inför lanseringen av Playstation 3 Slim, vilket rent av ledde till brister på sina håll. Kort sagt säljer Xbox 360 som smör just nu. Microsoft marknadsför konsolen onormalt hårt under en period då man normalt inte gör det och man snackar om att konsolen ska få nytt liv i fem år till, och jag tror de har en dold agenda.

Senaste bundlen från USA är vanvettigt bra. Varför har Microsoft så bråttom att sälja konsoler nu?

Slutet för Infinity Ward?

Det började med ett möte mellan Activision och Infinity Wards höjdare. Mötet följdes upp av ännu ett möte, som slutade med att vi fick veta att Jason West och Vince Zampella fått sparken. Kort efter mötet kom en pressrelease som förklarade att man hade nya planer för Call of Duty-serien. Nu skulle den exploateras mer. Den skulle sprida sig till flera genrer för att nå fler spelare och man skulle ha in fler utvecklare att jobba med varumärket.

För ett varumärke är vad Call of Duty kommer bli nu. Till skillnad från Halo, Resistance eller Half-Life finns ingen sammanhållen värld som berättar vad som ska hända i ett Call of Duty-spel. Tvärtom. Serien började med tre andra världskrigs-skjutare. Därefter blev det ett hopp till framtiden, för att så sent som 2008 kliva tillbaka till andra världskriget igen. 2009 var det som bekant framtida krigsföring på schemat och i år talar mycket för att det blir krig i Vietnam.

Det enda Call of Duty-spelen har gemensamt är... krig. Det kan handla om historiska krig eller påhittade. Vad som helst alltså, bara det är krig. Och sedan Treyarch gjorde Call of Duty 3 behöver dessa krigsspel inte ens vara gjorda av en viss utvecklare. Anything goes, bara det är krig.

Infinity Ward har flera gånger signalerat att de inte är nöjda med varken Treyarchs hantering av deras spelserie eller Activisions beslut. Infinity Ward grundades en gång av avhoppare från EA:s Medal of Honor-team då de tyckte att EA styrde och ställde för mycket. EA hade en ganska hårdför historia av missnöjda utvecklare, något man jobbat hårt för att få bukt med.

Historien upprepar sig alltså. Avhoppare från Medal of Honor-teamet blev missnöjda och bildade vad som blev ett Call of Duty-team. Detta Call of Duty-team är idag missnöjda och nu hoppar man av igen.

Hittills vet vi bara om två personer som lämnat skutan, men det handlar om stommen i en utvecklare som Infinity Ward. Räkna med att de kommer få flera med sig. Och då såklart de som står dem närmast, det vill säga höjdarna. Jämför med hur exempelvis Itagaki fick med sig en mängd Team Ninja-toppar när han slutade under liknande förhållanden. De är kompisar liksom, och förmodligen också missnöjda av liknande orsaker.

Activision säger att Infinity Ward fortfarande kommer att vara stommen i Call of Duty-serien, men då är frågan bara vad Infinity Ward är utan sin stomme? Om inte Modern Warfare 3-historien är exakt nedtecknad hos Infinity Ward, kommer alltså nya personer skriva slutet och vi kommer nu aldrig få uppleva originalberättelsen som det var tänkt.

Jag klandrar absolut inte Activision för deras beslut, utan de gör givetvis vad de anser vara bäst för företaget. Och det ska de göra. Det riskerar dock att blir slutet för Infinity Ward. Neversoft var för bara några år sedan Activisions viktigaste studio och gjorde både de framgångsrika Tony Hawk-spelen och Guitar Hero. Idag är de i full färd med att läggas ned. Tony Hawk har en annan studio fått ta över och samma sak med Guitar Hero.

Business as usual, alltså. Ingen plats för sentimentalitet. Och om nu Infinity Ward inte längre har toppersonalen och om man kan göra Call of Duty-spelen billigare i någon annan studio, så tror jag inte för en sekund att Infinity Ward kommer att finnas kvar om ens tre år.

Call of Duty: Modern Warfare 2 är relativt nyligen färdigställt på Infinity Ward, och nu har vissa nyckelpersoner slutat. Frågan är om man alls hunnit börja med Modern Warfare 3, och oavsett detta kommer den delen nu göras utan hjärnorna bakom serien.

Jetpacks i Halo: Reach, alltså

Bungie snackade igår om hur man skulle avslöja en rejäl multiplayer-bomb under dagen. Uttalanden man vanligtvis bör ta med en rejäl näve grovsalt, men Bungie har länge närmast dominerat multiplayer-scenen till konsol och brukar kunna överraska med nya funktioner som senast Forge och bild-/film-funktionen i Halo 3. Därför var jag ändå försiktigt positiv och tänkte att de kanske skulle visa något spännande, trots allt.

Det skulle de. En taiwanesisk webbsida läckte Bungies utannonserade trailer i förväg. En trailer som visar en väldans massa nytt för den uppmärksamme. Bland annat visas två nya förmågor (ni som inte känner till förmågorna rekommenderas läsa vår feta Halo: Reach-artikel).

Dels får vi se vad som verkar vara någon ny sköldfunktion som gör att man tar rejält med stryk. En Spartan blir rammad av en Ghost i full fart, med enda resultat att Ghosten flyger i biter. Den andra egenskapen är mer påtaglig. En jetpack som gör att Spartans bokstavligt talat kan flyga denna gång. Visserligen med en mätare så man kan inte leka Iron Man för långe, men nog kommer det påverka spelet alltid. Rejält.

Mer då. Jo, andra förmågor som skymtar förbi är att åtminstone Elites tycks kunna kasta sig och rulla undan kniviga situationer denna gång, vi får även se flera typer av närstrider, både bakifrån och med närvarna framifrån. Dessutom får vi se nya spelsätt som bland annat Spartans vs Elites, Invasion och Headhunter.

Allt som allt en väldigt avslöjande trailer där vi gått från att inte veta någonting om Halo: Reach multiplayer till att veta väldigt mycket. Halo: Reach multiplayer ser verkligen fruktansvärt lovande ut och tycks innehålla fler och större förändringar än jag ens kunde föreställa mig.

Flygande Spartan-krigare är väl det mest påtagliga i Halo: Reach-trailern, men där finns väldigt mycket annat intressant med för den som letar.

Hitler på krigsstigen igen

Nej, Hitler har det inte lätt. Det var bara härom dagen Petter berättade i sin blogg om hur Hitler missat senaste numret av Gamereactor. Nu visar det sig dessutom att han även drabbats av Playstation 3-buggen som just nu sänker de gamla tjockisenheterna till både höger och vänster.

Hitler ilsknar till

Svårigheter med nedladdat

Att nedladdade spel är här för att stanna råder det väl knappast något tvivel om. Snarast lär det väl öka den närmaste tiden, trots att samlarutgåvor och liknande frodas som aldrig förr. Många, inklusive mig, tror nog att till nästa generation kommer alla spel erbjudas nedladdningsbart från dag ett. Kanske kommer rent av många spel som inte känns sådär väldigt kommersiellt gångbara att enbart erbjudas för nedladdning.

Det finns dock några frågetecken kring nedladdningsbara spel, och det är ganska stora sådana, som måste lösas innan spelbranschen kommer att våga skifta till helt nedladdningsbart.

- - -

• Spelbranschen behöver casual-spelarna och tar man bort spelen från skyltfönstren kommer det för många krävas att man tar sin konsol, kopplar upp sig och surfar till onlinebutiken för att kolla vad som finns tillgängligt i spelväg. Hur många av de äldre nyblivna spelarna som börjat spela efter att ha skaffat sig en Wii tror ni skulle fixa det?

• Tar man bort spelen från spelbutikerna kommer spelen inte synas på samma sätt som idag. Spel kommer inte ha samma synliga plats i vardagen, och syns man inte så finns man inte. Det riskerar alltså att krympa branschen rejält.

• Idag köper de flesta sina spel från renodlade spelbutiker som Game eller Gamestop. De må vara någon krona dyrare men backar oftast upp det med kompetens och sortiment samt ligger bäst till mitt i stan. Flera butiker vägrade sälja PSP Go när den kom, just för att spelen skulle laddas ned. Tror ni Microsoft eller Sony med det bräckliga facit de haft denna generation skulle våga riskera att släppa nya konsoler med enbart nedladdningsbara spel och därmed riskera att bli utsparkade från de butikskedjor som lever av att sälja spel...

- - -

Sanningen är att idag är det inte möjligt att helt skifta till nedladdningsbara spel. Det skulle helt enkelt inte gå, samtidigt som jag har mycket svårt att tro att vi kommer köpa stora DVD-fodral till våra titlar även år 2020.

Collectors Edition av Forza Motorsport 3. Kanske är samlarutgåvor som denna dock ett minne blott om spel enbart blir nedladdningsbara i framtiden?

Nicht nur für Steinholtzenmann

Redaktionens egen Steinholtzenmann är just hemkommen från Tyskland där jag bett honom investera i Great Giana Sisters DS åt mig. Av någon outgrundlig anledning (inte är kan det väl vara gammalt rättighetskäbbel med Nintendo än idag?) finns det nämligen inte släppt någon annanstans, och så tycks det förbli.

Efter att ha spelat några timmar är jag mer än nöjd. Hederlig plattformsaction av det mer välgjorde slaget, fantastiskt medryckande musik och färgsprakande och charmig grafik. Jag vill absolut rekommendera alla som inte råkar ha turen att vara födda i Tyskland att besöka någon större tysk spelsida och beställa hem liret för ynka €29.

Det, tillsammans med Phantasy Star 0, är det bästa jag spelat till Nintendo DS på mycket länge. Om du inte råkar vara tysk som Steinholtzenmann kan det vara klurigt att få tag på Great Giana Sisters DS, men gör dig omaket, det här är en titel det mycket väl kan bli samlarvärde på längre fram dessutom eftersom det inte får någon världspremiär.

Den tyska versionen Daniel Steinholtzenmann köpte åt mig, den är dock helt på engelska.

Fem saknade favoriter

Varv efter varv. Jag tröttnar inte på Sonic & Sega All-Stars Racing. Visst har det sina skönhetsfläckar, men inget som får mig att glömma bort det ljuva underhållningsvärdet och all härlig Sega-trivia som sköljer över mig. Dessutom, det här spelet har lika mycket bra musik som Super Smash Bros. Brawl och grafiken är så härligt krispigt färgglad att det känns som att äta knäckebröd bakad på rent endorfin.

Något jag klagade på i min recension var dock inkluderandet av flera av Sonics allra värsta kamrater och framför allt avsaknandet av flera gamla legendarer. Varför får jag inte bila med Streets of Rage-gänget, var är Shinobi som självklart skulle ha haft en svart ninja-kart, var är någon från Golden Axe i tjusig fantasykärra och nog skulle det ha funnits med en blockig Virtua Racing F1-bil i samma utförande som i originalet. I den skulle man ju även kunna sätta exempelvis Wonderboy (på samma sätt som Virtua Fighter Jacky kör Outrun-bilen i Sonic & Sega All-Stars Racing) för att öka på antalet figurer.

Men icke. Dessutom saknas ju hela Saturn-eran. Jag som jublade när jag såg att Sega äntligen lät Shenmue göra en liten comeback. Visst kan man argumentera för att Virtua Fighter är från den eran, men det är för mig ett arkadspel i grund och botten. Man har till och med kommit ihåg Master System med Alex Kidd, men inte Saturn.

Istället har man strösslat på med Dreamcast-figurer. Nu dyrkar jag min (nåja, mina, har ju faktiskt flera) Dreamcast, men det känns lite som historieförfalskning att satsa så hårt på den eran som ju dessutom nästan ledde till konken för Segas del. Nu framstår Dreamcast-eran som väldigt mycket viktigare än den var, trots att konsolen levde kortare tid och var mindre framgångsrik än både Master System och Saturn.

Sagt och gjort. Jag har tagit saken i egna händer och listat fem favoriter jag vill se i den första expansionen till Sonic & Sega All-Stars Racing. Sumo Digital har lovat att material är på väg, och nog kommer det finnas flera intressanta figurer bland dem. Annars kommer ju folk inte köpa. Här är de jag helst vill se...

5. Phantasy Star Online (Dreamcast, 2000) - Playstation 2 var helt ny, bredband var fortfarande ouppnåelig lyx och Xbox inte ens påtänkt. Då släppte Sega Phantasy Star Online och tog in konsolspelarna i online-rollspens underbara värld. Trots flera direkt mästerliga tidigare delar i Phantasy Star-serien är det Phantasy Star Online som etsat sig fast. Ge mig en Phantasy Star-jägare i en kart och låt mig rejsa över Ragols yta till spelets helt magnifika musik, och jag kommer vara i tredje himlen.

4. Toe-Jam & Earl (Mega Drive 1991) - De båda utomjordningarna från planeten Funkotron borde ju egentligen vara givna för Sonic & Sega All-Stars Racing. De personifierade på något sätt Segas coola attityd under tidigt 90-tal och skulle absolut ha fått en rymdskeppsinspirerad kart att spätta omkring, medan Earl kör och Toe-Jam sitter bredvid och säger "Jammin'!".

3. Burning Rangers (Sega Saturn, 1998) - Nej, något superspel var inte hypade Burning Rangers, men det var coolt rakt igenom. Sonic Teams futuristiska brandmän släckte hysteriska bränder till medryckande musik och allt var bara för ljuvligt designat. Sega har tidigare visat att man kommer ihåg sina brandmän, inte minst i Phantasy Star Online och även Universe där det fanns ett uppdrag som gick ut på att släcka bränder till Burning Rangers-musik. Urgrymma Shou Amabane och sockersöta Tillis borde absolut haft sin egen lilla brandbil att få tävla med.

2. Nights (Sega Saturn, 1996) - Nästan så att kommentar är överflödig. Nights är så självskriven att det är obegripligt att han inte är med. Den drömska drömdemonen är en av Segas absolut bästa figurer och hans spel rankas ofta (och välförtjänt) som ett av de bästa genom tiderna. Dessutom är han som gjord för sammanhanget och skulle absolut behöva en lilla kart att motionera sin blytunga gasfot i.

1. Daytona USA (Saturn, 1996) - Sega har gjort så många minnesvärda bilspel genom åren. Av alla dessa var det bara det senaste Outrun som Sumo Digital själva varit inblandade i som fick vara representerat i Sonic & Sega All-Stars Racing. Helfel såklart. Daytona USA är vad som skulle ha varit med. Representerat både som körbar figur och som bana. Att få ratta en kart-version av Hornet (förslagsvis med Virtua Fighter-Jeffrey bakom ratten, med tanke på hans inblandning i serien) på någon velodrombana från Daytona USA vore för mig den ultimata Sega-hylllningen.

Sonic & Sega All-Stars Racing är ett riktigt kul kart-spel med gott om Sega-trivia. Här är dock fem figurer jag saknar.

Påtvingat viftande

Jag har delade känslor inför dagens nyhet om att Killzone 3 kanske kan komma att släppas i år, med stöd för "Wand". Glad för att jag gärna vill spela fortsättningen på Killzone 2 som slutade med en väldig cliffhanger, medan jag är milt sagt kluven inför hela grejen med rörelsekänsligt spelande. Nu är ju allt förvisso bara rykten, men jag kan ändå inte hjälpa att jag i mitt huvud ställer upp en rad frågeställningar och farhågor.

- - -

1. Förmodligen blir det ett tvång eller åtminstone fördelar att spela med "Wand" eftersom man ju vill nyttja Killzone 3 för att få hardcore-spelarna att skaffa tillbehöret. Om det suger och/eller inte ger några fördelar kommer ju alla att välja handkontroll och hela "Wand"-grejen har bara fått negativ publicitet istället för positiv.

2. Vem har frågat efter rörelsekänsligt spelande till Killzone 3? Varför tvinga på folk något de inte vill ha? Är inte poängen med viftgrejen att det ska vara ett komplement till handkontroller i spel som drar nytta av det?

3. Hur ska multiplayer fungera? Ska handkontrollspelare och "Wand"-spelare mötas så kommer de ju inte att ha samma förutsättningar och jag tvivlar extremt starkt på separerade spellistor för olika handkontroller. Något kommer bli lidande, och jag tror inte det blir "Wand" (läs punkt ett)...

4. Själv hör jag till dem som föredrar det uppdaterade styrsystemet i Killzone 2 som kändes rappare och mer exakt. Många föredrar dock den tyngre känslan i originalversionen, vilken helt totalt kommer gå förlorad med en lätt handkontroll på ett hekto i handen som ska motsvara ett tungt gevär på över fem kilo. Det kommer ofelbart leda till viftande och förlorad tyngd för Killzone.

- - -

För mig känns det inte som att man gör Killzone en tjänst med "Wand". Tvärtom. Jag förstår att Sony måste ha något hardcore-spel med Wand"-stöd som får folk att köpa den (precis som Microsoft har Natal-stöd i Fable III och säkert något annat spel vi ännu inte känner till), men för mig känns det som att man offrar Killzone.

Killzone 2 blev ingen försäljningsmässig succé och har i dagsläget nått dryga två miljoner sålda spel. Därmed finns absolut inte den publik som behövs för att verkligen sälja in tekniken med Killzone som hade kunnat få fortsätta vara ett blytungt actionspel för hardcore-spelare. I mina ögon hade den mer populära Resistance-serien varit en betydligt bättre kandidat för denna behandling.

Där finns plojiga vapen, märkliga tillbehör och absolut inte samma tyngd som i Killzone. Det är även mer populärt och hade kunnat dra nytta av "Wand"-stödet på ett bättre sätt. Nu målar jag Fan på väggen väldigt mycket i förtid, Killzone 3 kanske inte alls kommer i år och kanske inte ens kommer ha "Wand"-stöd. Men med utgångspunkten att dagens uppgifter är sanna, tror jag Sony kan ha gjort Killzone-serien en rejäl björnkram.

Visari klarar sig bra utan trollstavar.

48 burkar kärlek

Kollade hockey hos en polare i fredags kväll och blev bjussad på Dr. Pepper. Himmelskt gott såklart (även om stollen envisades med att säga att drycken smakar precis som mandelkubb...), en favorit för min egen del. Tyvärr finns de inte att köpa på 1½-litersflaska och på alldeles för många snabbmatsställen finns inte denna ljuvliga dryck.

Hur som helst fick jag samtidigt tipset att Ixo House (en butik i Östersund modell Rusta) säljer Dr. Pepper tokbilligt, tre burkar för nio spänn. WTF. Sagt och gjort, tog bilen till Ixo och köpte två hela plattor, 48 burkar. Överväger att åka över nu och köpa någon platta till.

Nu känns det sådär härligt amerikanskt att titta in i kylskåpet där det står en härlig laddning läsk på en hel hylla. Och mer ska det förmodligen bli.

Överdrivet? Tveklöst! Svingott? Jajjemensan!

I USA finns såklart flera varianter av Dr. Pepper, bland annat med extra körsbär och denna med chokladsmak.

En i grunden bra idé

Handkontrollen till Jaguaren har fått väldigt mycket skit genom åren. Välförtjänt, eftersom den var i det närmaste oanvändbar. Ett styrkors och tre knappar var allt som fanns att tillgå, trots att den kom ut efter Super Nintendo då Nintendo redan för alltid ritat om kartan för hur en handkontroll skulle se ut (Sony lade senare till två analogspakar och den formeln används än idag till till Wii Classic Controller, Dual Shock 3 och Xbox 360).

Den hade dock en god idé, en idé som faktiskt angränsar till det geniala, men som var dåligt utförd i en tid då tekniken inte tillät mer samt begränsad av katastrofal ergonomi. Jag talar om knappsatsen mitt på handkontrollen som mest av liknar den till en gammaldags knapptelefon.

Tanken var att alla spel skulle ha en egen platta som skulle monteras på den med tydliga instruktioner om vad varje knapp gjorde samt lite cool design för att förvandla handkontrollen till ett tillbehör som nästan såg ut som att det följde med det aktuella spelet. Väldigt få spel använde det på ett bra sätt, men till de som gjorde det, var det faktiskt en vettig grej.

Jaguaren blev ingen kommersiell framgång (även om den åtminstone hann lanseras även här i Sverige och faktiskt dessutom fanns för uthyrning), och idén med knappsatsen och de spelunika tillsatserna är sedan länge glömd och begraven. Och kanske är det lika bra att den så förblir, men jag kan ändå inte hjälpa att tro att det med dagens ofta avancerade actionspel kunde finnas en god anledning att damma av tanken.

För den som spelar många spel och ofta skiftar emellan dem an det vara hopplöst att minnas vilken knapp som gör vad efter ännu en snabb introduktionsbana där man förväntas minnas 20 kombinationer efter ett försök. Jag vet i alla fall att jag ofta får problem att komma ihåg exakt vilka knappar som gör vad, och får kika i menyerna där det förhoppningsvis finns ett "Button Config" med ett tydligt diagram.

Cybermorph till Jaguar med tillhörande knappsatsinlägg. Ingen konst att veta var superattackerna, olika kameravinklar eller musikval finns.

Det här ser jag fram emot

Jag ska utan omsvep erkänna att jag aldrig var något superfan av Super Metroid, och Metroid Prime var väl bra, men jag var aldrig något fan av dem heller. Då gillade jag det första Metroid bättre. Mörkt, mystiskt och utan någon tillkrånglad historia. Men min poäng är att Metroid aldrig varit någon serie jag varit något jättefan av, jag har spelat dem, gillat dem, men mycket mer än så har det inte varit.

Med Metroid: Other M har dock suget kommit tillbaka. Tredjepersonsaction (min favoritgenre), härlig design och ett tempo som tycks gå utanpå det mesta. Många har oroat sig för att det ska bli för mycket Ninja Gaiden (det har samma utvecklare och samma grafikmotor) och för lite Metroid. Själv kan jag bara applådera valet att våga göra något nytt, utveckla serien.

Kritiken lät precis likadant inför valet att göra Metroid till en förstapersonsskjutare, vilket var den hetaste genren då. Idag är det väl knappast någon som sörjer att det blev så, och hetast nu är förmodligen just tredjepartsaction. Klart Nintendo ska haka på trenden och Metroid-serien är perfekt för ändamålet.

Spelet har varit under utveckling sedan 2006 och över hundra personer är inblandade, däribland flera från Nintendo som ska se till att all design, alla val och liknande helt håller sig inom Metroids ramar. I Japan släpps Metroid: Other M redan nu i sommar, med Nintendo vet man dock inte när det kommer i Europa. Det kan bli innan, samtidigt, efter eller rent av långt efter. Men förhoppningsvis kommer Metroid: Other M bli en av sommarens verkliga överraskningar och spelet som en gång för alla förvandlar mig till ett Metroid-fan.

Jäsikens så bra Metroid: Other M ser ut!

En person är ingen familj

När Playstation 3 lanserades talade Sony gärna om Playstation-familjen. Tre ben bestående av Playstation 2 och 3 samt PSP. En urstark combo med något för alla. När det gick som sämst för Sony talade man till och med om Playstation-familjen i sina pressreleaser för att påtala att allt tillsammans slog Wii och Xbox 360. Men med tiden räckte det inte till och idag är Playstation-familjen ett nästan glömt begrepp, helt enkelt för att det inte finns någon familj längre.

Det tog sin tid, men trotjänaren Playstation 2 tycks till slut ha blivit gammal. Tidigare var det självklart att alla PSP-, men även Wii-spel skulle släppas i Playstation 2-tappning. Idag är det inte lika självklart och inte ens spel som Sonic & Sega All-Stars Racing kommer längre till Playstation 2. Delvis beror det på att Sony faktiskt bidragit till att tidernas kanske bästa konsol övergivits, men det är ju också så att den är ett helt decennium gammal vid det här laget.

Sedan har vi PSP. Där händer inte mycket. PSP är stendöd och PSP Go samma sak. Den jättesatsning av spel som var på G kom av sig, online-satsningen tycks inte ha gått något vidare och många butiker har helt plockat bort formatet ur hyllorna. Inte direkt ett tecken på framgång.

Det har lett till att Sonys gamla tal om att man hade tre ben att stå på i Playstation-familjen är nere på ett, och det är Playstation 3 som inte riktigt har lyckats bli någon stor succé den heller. Doom and gloom? Nej, inte alls. Sony har såklart planer för flera år framöver. Playstation-varumärket är svagare än på mycket länge och man ämnar naturligtvis att göra något åt det.

Jag är övertygad om att Sony har några riktigt grymma överraskningar på lut till GDC som drar igång redan om en månad och man har säkerligen ännu bättre grejer till årets E3. För minst ett ben till är jag övertygad om att Sony vill ha till Playstation-familjen. Att vara enbent är ingen vidare stadig grund att stå på.

Sony har verkligen försökt få in PSP hos alla målgrupper, men inte riktigt lyckats.

Halo i min Playstation 3 - #2

Idag kom den, Halo Legends på Blu-ray. Har konsekvent undvikt att se teasers, trailers och annat för att kunna se de sju kortfilmerna i sin helhet. Har förstått att det är en blandad kompott av bra och dåligt, men jag är stort fan av både Halo och japansk animation, vilket väl borde öka chanserna att jag uppskattar det hela.

Ikväll blir det Halo i min Playstation 3, alltså. Återkommer med mina intryck.

2010 blir ett portabelt år

Jag har tidigare kommunicerat att jag tror att både Nintendo och Sony kommer ersätta sina respektive portabla spelenheter i år. Och bara de senaste sju dagarna har det skett tre saker som gör mig än mer övertygad om detta.

1. Nintendo har utannonserat en presskonferens den 24:e februari i USA. Vad man ska visa är snorhemligt, men åtminstone så viktigt att man 12 timmar senare i Europa ska hålla samma presskonferens den 25:e.

2. Sony har bekräftat att man ska ha en rejäl keynote på GDC där man förväntas visa mycket nyheter.

3. Microsoft släpper ett mobiloperativsystem med fokus på bland annat spel och Xbox Live.

Egentligen är det bara punkt tre som är konkret. Microsoft kommer verkligen med ett nytt mobilsystem för att ta upp kampen med Googles Android och framför allt (får man förmoda) Iphone. Microsoft bygger systemet och andra får bygga mobilerna så länge de klarar Microsofts minimumkrav.

Och alla mobiltillverkare känner av hotet från Iphone, så följaktligen har alla som räknas redan anmält sig för att bygga dessa nallar som ska komma ut redan sent i år. Med dem kan man sedan skicka meddelanden till sin friendslist, bygga sin avatar och så vidare, samt framför allt ladda ned spel från Xbox Live Marketplace vilka man sedan kan spela på mobilen och bygga på sin achievements-samling.

Att Windows Mobile 7 skulle floppa ser jag som uteslutet. Redan idag säljer Windows-mobiler ganska bra och med ett ännu bättre system samt något som kan locka Xbox 360-ägarna bör det gå utmärkt att kränga dem. Det handlar heller inte om en mobil, utan ett mobilsystem och vitt skilda företag som Samsung, Nokia samt även Sony Ericsson kommer bygga dessa smartphones. Därmed inte alls sagt att det blir en praktsuccé ändå, och att man ska lyckas att ens rubba Apples position är långt ifrån givet.

Men det var lite vid sidan av. Poängen är dock att Apple tar marknadsandelar från Nintendo och Sony. Varför ska den som äger en Iphone betala det tiodubbla för spel till PSP och Nintendo DS som inte ens har några hårdvarumässiga fördelar? Och om man en gång har skaffat en Iphone blir de dedikerade spelformaten allt mer oviktiga.

Nintendo som alltid tycks lyckas med vad man företar sig har dock inte helt lyckats sälja in idén om att ladda ned spel till Nintendo DS. Idag är man på topp, men det är frågan om Nintendo DS inte har det bästa bakom sig och som jag skrivit tidigare brukar Nintendo ersätta sina portabla enheter när de går som allra bäst. Är man så säkra på konceptet att man utan vidare vågar avstå från att följa upp Nintendo DS när Apple växer, Microsoft kommer med Xbox-smartphones och Sony kan tänkas ersätta PSP. Nej, det tror jag inte att man är.

Så är det Sony som har en praktiskt taget stendöd PSP. Go lyckades snarast minska intresset för enheten. Många som har PSP vill inte byta eftersom deras spel inte fungerar till Go, medan Go i sig själv är för dyr och inte exponeras i butik eftersom de inte får sälja spelen till den. Jag tror bergsäkert att Sony vill ersätta PSP. Den är ju en high tech-pryl på samma sätt som Iphone och tappar extra mycket på att bli ifrånsprungen. PSP skulle behöva byggas in i en telefon för att hänga med idag, vilket det händelsevis ryktats om otaliga gånger redan och Sony dessutom kommenterat i officiella sammanhang.

Sammantaget hamnar vi i en situation där Apple växer och Microsoft är på väg in i de portabla spelen, medan två åldrade portabla enheter riskerar att bli helt frånåkta. Och släpper så mycket som en av dem en ny enhet, kommer även den andra göra det. Vilket jag är helt övertygad om kommer hända. 2010 kommer bli ett portabelt år med inte mindre än tre nya enheter och Iphone som bara blir större och större.

Windows Phone 7 kommer i höst och är så nära en portabel Xbox man kan komma. Något som garanterat kommer sätta fart på konkurrenterna.

Tre (legendariska) amigos

De börjar bli åldrade, Leno har redan fått sparken från Tonight Show (vilken han nu ska få tillbaka dock), Oprah har utannonserat att hon ska lägga av inom något år och alla spekulerar om inte Letterman måste börja se sig om efter en ersättare snart.

Ändå, de är proffs på vad de gör ut i fingerspetsarna och jag gillar dem allesammans på sitt sätt. En liten skön bit americana hemma i mitt Svensson-vardagsrum och legender man kommer tala om länge efter att de lagt av.

Och det är kul att se att de trots olika kanaler, munhuggning i pressen och stenhård intern prestige inte är värre ovänner än att de kunde samsas i årets skönaste Super Bowl-reklam. Kolla in länken: http://www.youtube.com/watch?v=UcEx767TIas&feature=fvst

Tidernas sämsta Super Bowl-party?

Spel som TV-serier

Dramaproduktioner för TV var tidigare något man fnös åt. Men idag har stora TV-serier helt annan status, helt annan budget och även de största filmstjärnorna kan både ha huvudroller och gästspela i dramaserier. I spelens värld är dock serier något ganska ovanligt. De är mer som filmer, med en ny del i snitt ungefär vartannat år, men ofta betydligt längre tid mellan varje del än så.

Varför inte göra annorlunda, mer som TV-serier med en ny spännande del med jämna mellanrum? Jag har besökt utgivare så många gånger som färdigställt en eller kanske möjligen två banor av ett i övrigt helt ofärdigt spel. Nu senast Bungie för två månader sedan då de visade Halo: Reach. Nu säger jag inte att just Halo vore ett lämpligt spel för min idé, men det visar ändå hur banorna växer fram steg för steg.

Det jag vill är alltså att spel ska kunna släppas episodvis, kanske en del per månad eller rent av oftare. Antingen köper man hela spelet på förhand och får tillgång till alla delar, eller betalar per kapitel. Då kan en cliffhanger i storyn verkligen komma att kännas som en cliffhanger. Man kan snacka på Gamereactors forum om hur det egentligen ska sluta, för ingen vet. Eftersom det är nedladdade spel finns heller inga piratkopior ute som kan spoliera nöjet.

Nu är det här ingen ny idé och har gjorts flera gånger. Bland annat redan till Dreamcast som så ofta var först med det senaste. Där var det Capcom som släppte El Dorado Gate med en ny del varannan månad. Nu blev ju Dreamcast ingen kommersiell framgång, men konceptet har även körts på senare tid med bland annat Sam & Max på senare, liksom även Siren: Blood Curse och Fable II.

Problemet är bara att det inte är nog stora och bra spel, och att hela konceptet med att ladda ned spel inte var tillräckligt utbyggt när man försökte sig på det här (och i Fables fall var ju spelet gammalt när det kom för episodvis nedladdning). Spel som Mass Effect 3, Bioshock 3, Alan Wake eller varför inte Heavy Rain däremot...

Låt första avsnittet vara helt gratis. Ett demo om man så vill. Marknadsför skiten ur det precis som vanligt. Sedan kommer det en ny del där med jämna mellanrum så man verkligen hinner sukta efter fortsättningen och grubbla över vad som komma skall. När hela äventyret sedan är berättat kan man släppa det på skiva för dem som av någon anledning absolut inte vill ladda ned.

Alla spel lämpar sig som sagt inte för konceptet. Jag nämnde Halo ovan, men så mycket som jag gillar Halo, är det inte direkt någon nagelbitarstory, även om det oftast är riktigt häftigt att få veta mer om det välskrivna universumet. Men för spännande äventyrsspel eller rent av rollspel tror jag att det här kan vara precis rätt väg att gå eftersom väntan på varje ny del blir en del av upplevelsen. Detta istället för att man rusar igenom äventyret på 8 timmar och tar det tillbaka till Game för att byta in mot något annat.

Tales of Monkey Island berättas episodvis men är sannolikt mest för de redan inbitna Monkey Island-fansen, och heller inte spännande nog för att kunna jämföras med dramaserier som Heroes, Rome eller något annat.

Okej, jag hade fel

Jag har varit kallsinnig och svårflirtad när det kommer till både Alan Wake och Heavy Rain, de har inte fått särskilt mycket plats i mina bloggar och jag har heller inte varit speciellt intresserad av dem personligen, trots att flera redaktionskollegor hyllat och hypat för allt vad tygen håller.

Efter att ha avnjutit Heavy Rain kan jag bara konstatera att jag hade löjligt mycket fel. Det är ett helgrymt spel man faktiskt inte bör missa. Och efter att ha sett den senaste Alan Wake-trailern (LÄNK!) inser jag att även det är ett spel man faktiskt heller inte har råd att missa, ett spel som både ser grafiskt enastående ut, verkar ha en sjukt spännande story och bara ser allmänt bäst ut.

Viva la äventyrsspel.

Sega snackar om Shenmue 3

Det har gått runt ett decennium sedan vi sist såg Ryo Hazuki och fick följa honom i hans kattadopterande, sjömansletande och gaffeltruckskörande. Shenmue påbörjades som bekant redan till Saturn, men flyttades till dreamcast. Vilket betydde att ett redan svindyrt spel fick programmeras om ett extra varv.

Tänk all den tid Sega betalat utvecklarna lön, all hyra, alla datorer, alla röstskådespelare och allt som varit involverat i ett sådant spel. Med dagen pengavärde beräknas det ha kostat en bra bit över miljarden att ta fram. Shenmue sålde inte dåligt, men absolut inte nog för att bära upp sina kostnader. En klassisk flopp, helt enkelt.

Nu har det gått så lång tid sedan Shenmue att grafikmotorn blivit totalt omodern, liksom det mesta som rör spelet. Och eftersom så många inte spelat ettan och tvåan, kan man inte helt utan vidare släppa trean. Folk måste få veta vad som föregått ett Shenmue 3, och dessutom vet vi att folk är skeptiska till att hoppa på spelserien när de inte varit med från början, vilket är orsaken till att vi ser så många serier strippas på sina nummer och få så kallade "nystarter" istället.

Sega har traditionellt tigit ihjäl Shenmue. Det är knappt att deras kanske mest älskade spel ens existerat. Inget från serien har gästspelat ens i spel som Sega Superstars Tennis. Men sent förra året hände något. Inte nog med att Ryo Hazuki är med och tävlar i Sonic & Sega All-Stars Racing, Sega har dessutom kommenterat att man gärna skulle göra en Shenmue-uppföljare.

Nu är väl steget till ett färdigt spel fortfarande oändligt. Man kan som sagt inte bara göra del tre utan vidare, utan måste sannolikt starta om hela serien. Och om det inte sålde förut, så varför skulle det sälja nu? Men ändå. Det händer mer kring Shenmue än det gjort på mycket, mycket länge och att Sega erkänner att spelet faktiskt existerar är ett stort framsteg.

Förmodligen lär vi aldrig se Shenmue 3, men hoppet att serien ska göra comeback har ökat mångfalt.

2000 spelade timmar senare

Jag brukar sätta det på mina egna personliga topp 10-listor. Phantasy Star Online. Jag spelade det som besatt när det begav sig med kollegor från spelsidan TVspel.nu som jag skrev för tidigare (däribland GRTV-teamets ankare Bengt Lemne), min flickvän, mina kusin och andra bekanta. Även om det finns djupare onlinerollspel än Phantasy Star Online, finns det ändå några saker Sega lyckades bättre med än något annat onlinerollspel jag spelat både före och efter.

Det ena är stämningen. Hela Phantasy Star Online baseras på att man gett sig iväg till en ny planet, bara för att helt tappa kontakten med de första pionjärerna i den nya världen. Man kände sig utsatt, varenda grej man gjorde betydde något, all data betraktades som intressant och det bidrog i sin tur till en fantastisk gemenskap.

Kanske delvis beroende på att alla nog redan då visste att Dreamcast hade svårt att hävda sig konkurrensen. Vi var en liten grupp människor som aldrig skulle bli fler. Vi roade oss med lobbyfotboll, skvallrade om kommande expansioner, utbytte hemmasnickrade ikoner för komiska utrop och delade med oss av utrustning samt utbytte tips om hur man skulle ta hand om sin medhjälparpryl Mag.

Dessutom var man alltid beroende av varandra. Phantasy Star Online hade i originalutförande bara fyra banor, men Segas trademark har alltid varit spelglädje och precis som i gamla 8 bits-spel kunde de spelas om igen hur många gånger som helst. Sådant var Phantasy Star Online. Man levlade upp sig, ökade svårighetsgraden, njöt av Segas sjuka humor och hittade små påskägg.

Allt som allt blev det långt över 2000 spelade timmar. Mestadels på Dreamcastens inbyggda modem och en liten del med bredband till Gamecube och Xbox. Telefonräkningarna var hiskeliga och ofta på en bra bit över tusenlappen per månad, med rekordet på över 2000 spänn. Lägenheten gick knappt att ringa till (mobiler var svindyrt på den här tiden för sisådär svindlande tio år sedan) ens. Till dessa kostnader ska det läggas Hunters License, en månadsavgift för onlinespelande, helt enkelt.

Men Phantasy Star Online var värt det. Det rockade och är så kul att om det skulle komma till PSN eller Xbox Live Arcade kan jag se mig fastna totalt igen. Sitta där och spela och gå upp i level. Utforska planeten Ragol och sakta men säkert bli en utbygdsjägare av rang.

Varför detta rosenskimrande snack om Phantasy Star Online nudå? Jo, idag fick jag äntligen Phantasy Star 0 till Nintendo DS. Nu ska här hårdspelas dygnet runt några dagar. Återkommer med recension i slutet av veckan då jag avslöjar om drömmen om ett riktigt grymt onlinerollspel på fickan blivit verklighet.

Kärlek i fickformat.

Bra jobbat gubbar

Man ska väl inte vara grinig, trots allt har New Orleans inte haft det så jäkla lätt sedan det där ovädret som dränkte staden. Laget har alltid varit ett gäng strykgubbar som aldrig lirat Super Bowl, och visst, de slog ut mina favoriter Vikings, men kanske var det ändå rätt lag som vann. Efter en skakig första kvart där Colts dominerade helt, hittade man formen rejält efter halvtid. Sedan var det pang-pang.

Visst var det tveksamt tilldömda extrapoäng efter en touchdown som gav dem ledningen, men domarens beslut är domarens beslut och idag firar New Orleans så det står härliga till.

Grattis till Super Bowl-segern, New Orleans!

Inte ens nära

Inför varje ny konsolgeneration kommer bilderna och filmerna som visar vad vi har att vänta oss i spelväg, och denna var såklart inget undantag. Men oavsett om vi snackar Motorstorm, Killzone 2, Halo 3 eller Forza Motorsport 2 så kommer den slutliga produkten inte matcha kvaliteten hos de första bilderna vi får se. Efter åtskilliga konsolgenerationer har jag lärt mig se mönstret och går inte på hypen på samma sätt längre.

Jag kom att tänka på detta efter att ha surfat spelforumet Neogaf där det diskuteras just detta ämne, och där något postat en bild som visar hur EA hävdade att Madden-spelen skulle komma att se under denna generation. Som synes är vi inte ens nära ännu, och frågan är om vi någonsin kommer att nå denna kvalitet.

Troligen inte utan vi får nog tappert vänta på Playstation 4 och Xbox 720 innan det blir verklighet. Och då förutsätter det givetvis att Microsoft och Sony inte tänker försöka haka på Nintendos väg att lämna prestandakriget bakom sig. Då är det möjligt att man släpper lätt uppdaterade modeller av dagens konsoler, och konsolspelarna får vänta på grafik som detta i minst tio år till.

Ikväll klockan 24 kollar jag Super Bowl på TV6. Räkna med en stenhård match mellan New Orleans Saints och Indianapolis Colts. Har bunkrat upp med cola, hembakta brownies, salta kringlor, salta majsstrutar och en rejäl skål med marshmallows. Go Colts!

Att jämföra grafik

Jag älskar bra grafik. Vilket på många håll fortfarande nästan är något kontroversiellt att säga. Som att fula spel per automatik skulle ha mer själ eller liknande, och sura miner uppstår ofta när man påpekar att exempelvis Shadow of the Colossus, Virtua Fighter 5 eller Left 4 Dead gärna kunde ha fått vara lite snyggare. Befängt givetvis, ingen (möjligen undantaget B-filmsfans) skulle glatt acceptera usla specialeffekter i en film och på samma sätt hävda att de som föredrar bra specialeffekter framför dåliga skulle ha dålig smak.

Nu är det dock inte bara jag som gillar bra grafik, och hela ämnet är inte alls lika känsligt som under tidigare generationer. Vilket vi ser på de otaliga diskussioner som uppstår om vad som är bra grafik. Problemet är bara att när man jämför så kollar man nästan uteslutande på bilder. Vilket egentligen inte säger så förbaskat mycket som man vill tro alla gånger.

Ta exempelvis Call of Duty: Modern Warfare 2 och jämför med Gears of War 2. Sistnämnda är löjligt mycket mer detaljerat och har fantastiska texturer. Bara det att förstnämnda går dubbla bilduppdateringen. Eller släng in Halo 3 i leken. Ett spel som ofta underskattas grafiskt. Det har världar som ohyggligt mycket större än någon av dessa båda, allt är mer storskaligt, det finns flera fordon man när som helst kan hoppa in och köra och co-op för upp till fyra personer.

Dessutom sparas allt man gör i Halo, både kampanjen och multiplayer som filmer så man efteråt kan ta kort från händelserna eller göra egna klipp. Av dessa tre spel är Gears of War 2 det som ser absolut bäst ut på bild, men medan det tveklöst är ett fantastiskt snyggt spel så finns det mycket som inte ett foto kan avslöja.

Spel där det här blir väldigt påtagligt är exempelvis Mass Effect 2 med dess stora världar och framför allt mångfacetterade sådana. Antalet olika miljöer är löjligt stort och att få den detaljrikedom de ändå åstadkommit överallt är inget annat än fantastiskt. Eller ännu hellre en klassiker som Elder Scrolls IV: Oblivion, vilket visserligen börjar kännas lite gammalt grafiskt men fortfarande har en hel del funktioner moderna storspel som Killzone 2 eller kommande Halo: Reach saknar.

Funktioner som självfallet ändå kostar en hel del processorkraft och gör att det kanske inte finns lika mycket över till grafik. Något som lätt glöms bort i grafikdebatten, men som ändå måste vägas in. Ju stelare omgivningar som finns, ju mindre valfrihet man får och ju färre man är som spelar - desto mer kraft får man över till annat.

Rise of the Robots var på bild så snyggt att folk trodde Super Nintendos skulle smälta. Att det sedan nästan helt saknade animationer och var totalt ospelbart syntes dock inte på bilderna.